med anledning av prop. 2001/02:8 Nicefördraget

Motion 2001/02:K2 av Margit Gennser (m)

1 Sammanfattning

I regeringens proposition 2001/02:8 föreslås riksdagen godkänna Nicefördraget.

Enligt de regler som gäller inom EU för att godkänna nya avtal krävs att alla medlemsländer skall godkänna detta i enlighet med grundlagsregler som gäller för varje medlemsland. Alla länder måste godkänna avtalet för att detta skall träda i kraft.

Det räcker att ett land förkastar avtalet för att detta enligt reglerna skall falla.

I enlighet med Irlands grundlag krävs att en majoritet av de röstande röstar för ett godkännande. Folkomröstningen är enligt Irlands konstitution beslutande.

Den 7 juni 2001 hölls folkomröstning om Niceavtalet och folkomröstningen gav en klar majoritet för ett nej till avtalet. Niceavtalet har därför fallit och övriga länder inom EU bör avbryta ratificeringen. Riksdagen bör därför avslå propositionen 2001/02:8.

I propositionen behandlas också en fråga som inte har med Niceavtalet att göra, nämligen behovet att stimulera en seriös debatt om frågor gällande EU och EU:s utveckling.

Regeringens viljeförklaring i detta hänseende är bra. I propositionen påpekas dock att en allsidig debatt inte kan komma till stånd, eftersom de grupper och organisationer som är mer euroskeptiskt inriktade har mycket svaga finansiella resurser i jämförelse med det EU-positiva näringslivet och de stora fackliga organisationerna etc. Av denna anledning bör riksdagen avsätta särskilda medel som riktas till organisationer och projekt som önskar belysa EU-projektet ur andra kritiska och mer ifrågasättande perspektiv.

2 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen beslutar att avslå regeringens proposition 2001/02:8.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om medel till organisationer som stöder en mer EU-kritisk hållning.

Under förutsättning av avslag på yrkande 1.

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att regeringen bör verka för en förändring av Niceavtalet med anledning av de synpunkter som anförs om tillkomsten av avtalet, om att rätten att lägga veto reduceras samtidigt som beslutsregeln om dubbel majoritet införs, om att Sveriges parlamentsplatser minskar till 2,4 % av antalet mandat, om att Nicefördraget ökar överstatligheten, om att det s.k. stegrade samarbetet (enhance cooperation) kommer att driva på utvecklingen mot en centraliserad europeisk stat, om ordförande för kommissionens ställning som EU:s statsminister utan demokratisk legitimitet samt om de nya nominerings- och röstreglerna för att utse kommissionärer och andra högre befattningshavare inom EU.

3 Ratificeringsprocessen

I regeringens proposition 2001/02:8 föreslås att riksdagen skall godkänna Nicefördraget om ändring av Fördraget om Europeiska unionen, Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen och vissa akter som hör samman med Nicefördraget samt de protokoll som har förtecknats i slutakten till fördraget.

Medlemsländernas godkännande skall ske i enlighet med de grundlagsregler som gäller för varje medlemsland. Alla länder måste godkänna avtalet för att detta skall träda i kraft. Det räcker att ett land förkastar avtalet för att detta enligt reglerna skall falla.

För att nya EU-fördrag eller förändringar i fördrag skall kunna godkännas, krävs enligt den irländska grundlagen folkomröstning. Vid den irländska folkomröstningen 2001.06.07 om Niceavtalet förkastades detta av en klar majoritet av de röstande. Resultatet av folkomröstningen borde leda till en enda slutsats, att Niceavtalet inte går att genomföra. Detta gäller i alla fall om EU skall följa sina grundläggande regler om hur nya avtal skall godkännas.

Det finns visserligen ett slags prejudikat som tillämpades vid godkännandet av Maastrichtavtalet (avtalet om Europeiska unionen). I den danska folkomröstningen förkastade en majoritet av de röstande fördraget. Trots detta avbröts inte processen med att ratificera avtalet. Ministerrådet beslutade nämligen att behandlingen av avtalet kunde fortsätta i övriga länder. Detta skedde utan hänvisning till några rättsprinciper i Fördraget om Europeiska gemenskapen. Wetherill och Beaumont konstaterar i boken ”EC-law” Middlesex 1995 att beslutet togs på en ministerrådskonferens och kunde därför inte prövas av EU-domstolen, vilket gjorde att rådet i princip kunde besluta utan förankring i rättsliga normer. Bakgrunden till behandlingen av Maastrichtavtalet efter den danska folkomröstningen var att den dåvarande danska regeringen ville godkänna avtalet. Detta krävde att Danmark fick skrivningar och undantag på några väsentliga punkter, så att en ny folkomröstning kunde ske snabbt och en nej-majoritet skulle kunna vändas till en ja-majoritet.

Den teknik som nu beskrivits går inte att använda på Niceavtalet, eftersom avtalet behandlar en annan typ av frågor. I Niceavtalet finns nya röstningsbestämmelser, nya regler om antalet kommissionärer och antalet mandat i EU-parlamentet och hur dessa skall fördelas mellan olika länder. Här finns också förslag om radikala förändringar gällande majoritetsbeslut på bekostnad av enhällighetsbeslut inom rådet. Alla dessa bestämmelser är av den naturen att det inte går att göra särskilda irländska undantag.

Att snabbt genomföra en ny folkomröstning utan ändringar i fördraget skulle vara djupt kränkande för väljarna. Det skulle upplevas som ett diktat från de styrande. Medborgarna får rösta – dock under förutsättning att de röstar ”rätt”. Detta är motsatsen till demokrati.

Kritiken mot ministerrådets beslut att fortsätta godkännandeprocessen har varit betydande i EU-parlamentet och bör vara ännu hårdare i de nationella parlamenten.

Irland är ett litet land. Det är Sverige också. Det är särskilt betydelsefullt för små länder att grundläggande regler vid ändringar av fördrag följs och inte ändras eller nonchaleras därför att de anses gå emot ”den politiska viljan”, dvs. i klartext de styrande politikernas maktambitioner och framtidsvisioner. Det är inte förenligt med vår uppgift i riksdagen att bortse från viktiga grundläggande demokratiska principer, dvs. att inte respektera medborgarnas yttringar i fria val och i folkomröstningar. Att bortse från resultatet från Irlands grundlagsfästa folkomröstning om Niceavtalet och fortsätta ratificeringen av avtalet, är utomordentligt oklokt. Sådana handlingar skapar och vidgar klyftorna mellan medborgarna i de olika länderna och det politiska etablissemanget på alla nivåer. Främst går dock motståndet ut över EU, dess institutioner och de främsta företrädarna inom dessa. De goda idéerna med den fria rörligheten och ett nära samarbete mellan Europas länder och ett växande samarbete också utanför Europas gränser kan då förstöras och ersättas av nya hinder och motsättningar. Därför kan och bör aldrig det politiska etablissemanget bortse från den ofta kloka konservatism som medborgarna i gemen brukar inta när förändringar initieras ovanifrån i en alltför snabb takt. ”Att skynda långsamt” är i sådana sammanhang en klok strategi.

3.1 Niceavtalet inte nödvändigt för utvidgningen

När uppfattningar av detta slag framförs brukar de styrande hävda att Niceavtalet är absolut nödvändigt för att genomföra EU-utvidgningen till Östeuropa. Detta argument håller inte, möjligen är argumentet endast ett svepskäl. Menar de styrande politikerna allvar med utvidgningen borde först sådana oformligheter inom EU som den gemensamma jordbrukspolitiken (CAP) och ”l’acquis communautaire” förändras, vilket är stora och omfattande uppgifter.

Dessa två frågor var över huvud taget inte berörda vare sig i Nice eller i Göteborg. I stället undveks de och de undveks medvetet. De ansågs vara för känsliga. En diskussion hade blottlagt betydande konflikter mellan olika medlemsstater och mellan olika partigrupperingar. Men motsättningar och motsägelser försvinner inte genom att de döljs.

Jordbrukspolitiken och ”l’acquis communautaire” kräver grundläggande förändringar i fördragen och djupast sett en ändring av inställningen till vad som konstituerar en dynamisk marknadsekonomi, tillväxt och frihet. En utvidgning utan reformer på de nu nämnda punkterna innebär att de fattiga länderna i Östeuropa får acceptera en ny tung börda av tillväxthämmande regleringar, regleringar som är mer omfattande än dem som hämmade deras utveckling under Sovjettiden. Inga finansiella bidrag från de rika EU-länderna kan uppväga de nackdelar som bland annat jordbrukspolitiken och ”l’acquis communautaire” skulle skapa för dessa länders utveckling och tillväxt.

3.2 Niceavtalets verkliga syfte

Syftet med Niceavtalet är inte utvidgningen utan att ta ytterligare steg mot en sammanhållen centraliserad stat, en union. Utvidgningen har använts som en förevändning för att uppnå målet en union, en stat.

Detta påstående bygger inte på lösa spekulationer. Kommissionens ordförande, Prodi, har själv framhållit att det är så efter toppmötet i Göteborg i juni.

I en intervju i the Irish Times, konstaterade han: ”Rent legalt behövs ingen ratificering av Niceavtalet för att genomföra utvidgning.” (När den irländska regeringen tog kontakt med kommissionen bekräftades Prodis uttalande.)

Tre dagar efter tidningsintervjun försökte Prodi vid ett tal i Dublin ytterligare klargöra sina uttalanden: ”Juridiska experter säger att vi kan genomföra utvidgning utan Niceavtalet. Politiskt behöver vi dock utvidgningen.”

I Stockholm uttalade han sig för pressen på följande sätt: ”Reformerna i Niceavtalet är nödvändiga för att förhindra en förlamning i ett större EU. Juridiskt är dock inte Niceavtalet nödvändigt, men politiskt måste vi ha det.”

Den avgörande frågan som måste ställas är om politiker kan och har rätt att bortse från grundläggande rättsregler i fundamentala författningsfrågor för att driva politiken åt ett visst håll. Svaret måste bli ett klart nej, eftersom de grundläggande konstitutionella regler som nu avses just kommit till för att begränsa politikernas handlingsfrihet. De är till för att skapa en maktbalans mellan medborgarna och de styrande politikerna.

Eftersom kommissionens ordförande tillstår att Niceavtalet inte är juridiskt nödvändigt för att genomföra utvidgningen av EU, blir det än märkligare att fortsätta processen att godkänna Niceavtalet.

Ett sådant handlingssätt visar förakt för fasta spelregler och konstitutionella bestämmelser. Det är inte förvånande att EU tappar i popularitet bland EU:s medborgare, dock inte bland det styrande skiktet, vilket speglas i remissinstansernas yttrande om Niceavtalet.

EU-kommissionen är bekymrad över medborgarnas växande EU-motstånd inom EU och avser att höja insatserna vad gäller PR-åtgärder. Det finns dock bättre sätt att göra EU mera ”omtyckt”, nämligen att respektera medlemsländernas grundlagar.

Sveriges riksdag bör uppträda som ett gott föredöme och inte nu inleda godkännandeprocessen gällande Niceavtalet. Propositionen om Niceavtalet bör avvisas.

3.3 Vad Niceavtalet innebär

Dessvärre kommer riksdagen med all sannolikhet att ratificera Niceavtalet trots de tunga invändningar som nu anförts.

3.4 Tillkomsten

Niceavtalet kom till under stor vånda och oenighet. Den 11 december 2000 meddelades att avtalet nu var helt klart och att regeringscheferna kunde åka hem. Så var det inte. Niceavtalet innehöll besvärande oklarheter och räknefel. Oklarheterna gällde kravet på kvalificerad majoritet och antalet parlamentsplatser. Rådet hade beslutat att de senare skulle vara 728 men i slutändan blev det 732. (Ursprungligen arbetade man med 700.)

Under slutskedet av förhandlingarna i Nice ändrades antalet mandat i parlamentet för vissa medlemsländer. Men man glömde justera hur många platser som skulle krävas om EU får 27 medlemmar. EU-regeringarnas ambassadörer (Coreper) försökte i en veckas tid tolka vad statscheferna kommit överens om. Resultatet blev reservationer och förhandlingarna fick fortsätta. Niceavtalet kunde först slutligt undertecknas i februari 2001 och det berodde inte enbart på redaktionella ändringar.

Ett avtal som kommit till under stor oenighet, oerhörd brådska och många kompromisser är i de allra flesta fall behäftat med betydande brister. Niceavtalet är dessutom inte vilket avtal som helst. Det är ett avtal som utgör början till en radikal ändring av vårt styrelseskick, av Sveriges suveränitet. Den politiska strategin bygger på radikala förändringar genom små, successiva steg. Medborgarnas möjligheter till opposition begränsas väsentligen genom detta arbetssätt. Brådskan vid beslutsfattandet är dessutom till hjälp. De skyddsregler som finns i grundlagen för att skapa tröghet vid förändringar sätts helt ur spel. Numera ändras det som blir vår nya grundlag genom stressade, tidsbegränsade förhandlingar. Detta är inte acceptabelt.

3.5 Niceavtalet en omförhandling av Amsterdam

Niceavtalet är i princip en omförhandling av Amsterdamavtalet. Det går dock längre än Amsterdam vad gäller en sammanhållen union. Vi ser här ytterligare ett steg på vägen till en alltmer sammanhållen union. Följande större grundläggande förändringar föreslås:

1. Rätten att lägga veto minskar högst betydligt. Enighetsbeslut ersätts med alltfler beslut med kvalificerade majoriteter. Detta innebär att små länder blir alltmer marginaliserade.

2. Som redan påpekats handlar inte Niceavtalet om utvidgning. De väsentliga frågorna för utvidgningen, t.ex. jordbrukspolitiken, har inte berörts.

3. Tysklands inflytande både i kommissionen och i parlamentet ökas väsentligen. Sverige liksom andra småländer (med vissa undantag) får ännu mindre möjligheter att påverka besluten än i dag. Folkrika länder som Tyskland har dessutom stärkt sitt inflytande genom reglerna om den s.k. dubbla majoriteten.

4. Avtalet skapar risk för nya maktkonflikter mellan EU-parlamentet, kommissionen och rådet. Kommissionen får en ställning som alltmer liknar en regerings, dock helt utan demokratisk förankring samtidigt som i vissa hänseenden ministerrådets ställning stärks.

5. Parlamentet får ökat inflytande genom tre olika typer av förändringar. För det första ökar antalet beslut som skall ske med parlamentets medbestämmande. Se artiklarna 11, 13, 67, 157, 159, 175 (2) och 191 i ”Om ändringar av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen och vissa akter som hör samman med dem”, i fortsättningen förkortat TEC. För det andra fordras parlamentets godkännande för beslut enligt artikel 161 i TEC. För det tredje krävs parlamentets godkännande enligt 190.5 och 214.2 TEC.

6. Kommissionens ordförande får ställning som EU:s statsminister och får betydligt ökat inflytande över kommissionärerna, både vad gäller arbetsuppgifter och utnämningar.

7. Enligt Niceavtalet får EU utvecklas med två hastigheter. Detta kallades numera ”stegrat samarbete” (eng. enhanced cooperation) och anses leda till ett mer flexibelt EU. Detta är sannolikt en felsyn. EU:s utveckling går enbart i riktning mot mer centralisering. Det ”stegrade samarbetet” kommer i praktiken att reducera de mer EU-skeptiska ländernas inflytande.

Vinnarna i Niceavtalet är kommissionen, EU-parlamentet, EU-domstolen och rådet, och dessutom de tyska eliterna.

Förlorarna är först och främst medborgarna (även de tyska) genom marginaliseringen av de nationella parlamenten, de nationella valförsamlingarna (väljarna) och det demokratiska inflytandet.

Punkten 7 ovan berör en av de verkligt betydelsefulla nyheterna i Niceavtalet, nämligen att tillåta ett EU som utvecklas med två hastigheter, s.k. flexibilitet. Det kommer i praktiken att innebära att Tyskland, Frankrike och Tysklands mindre grannländer samt kanske något av Medelhavsländerna kommer att utvecklas allt snabbare till en sammanhållen union.

Detta innebär att enhetstanken kommer att bli ännu mer framträdande under den regeringskonferens som redan är bestämd till 2004. Sverige, som tillsammans med Storbritannien och Danmark har de mest EU-skeptiska medborgarna, bör noga bevaka utvecklingen, inte minst gällande en gemensam konstitution. Problemen är stora och många. I detta sammanhang bör Larry Siedentops balanserade och ansedda analys i ”Democracy in Europe” (2000, 2001) beaktas.

Tillträdet till Nicefördraget innebär, trots framställningen i propositionen, en inte oväsentlig maktförskjutning från svensk nivå till gemenskapsnivå. Förskjutningen härvidlag kommer att beröras nedan. Först några ord om hur Sveriges ställning förändrats genom ändrade antal mandat i parlamentet m.m.

3.6 Fler men färre parlamentariker

EU-parlamentet är den enda av EU:s institutioner som är direktvald. För närvarande består parlamentet av 626 ledamöter för 15 medlemsländer. Sverige har nu 22 platser. De små länderna har fler representanter proportionellt sett än de folkrikare staterna.

Om EU utökas till 27 länder skulle med samma fördelning av ledamöter EU-parlamentet behöva utökas till 881 platser. I Amsterdamfördraget sattes en gräns vid 700. I slutskedet av mötet i Nice ökades de tidigare 728 platserna till 732 på grund av skarp kritik från ett antal mindre stater, Portugal, Finland, Belgien och Grekland, under den sista kvällens och nattens förhandlingar. Detta ledde till att vissa medelstora länder fick bättre mandatutdelning samt att antalet platser i parlamentet utökades med 4. Resultatet blev inkonsekvent om man tar hänsyn till att vissa nya stater som Ungern och Tjeckien endast skulle få 20 platser, medan Belgien och Portugal som har färre invånare fick 22. Sverige fick 18 platser, vilket motsvarar 2,4 procent av platserna mot tidigare 3,5 procent. De mindre svenska partierna lär i framtiden inte representeras i EU-parlamentet. Samtidigt har EU-parlamentets ställning stärkts, se punkt 5 ovan. Det innebär att fler beslut påverkas av EU-parlamentet samtidigt som den svenska representationen minskar med nästan en tredjedel.

Andra beslut som ytterligare marginaliserar Sveriges inflytande inom EU är en accelererad övergång till kvalificerade majoriteter i rådet samt den dubbla majoritetsregeln.

3.7 Beslutsregler – från enighet till kvalificerad majoritet

Antalet beslut som i framtiden skall fattas med kvalificerad majoritet inom rådet har ökat avsevärt. Några av de för de små länderna mest betydelsefulla gäller tillsättning av representanter vid EU:s viktigaste institutioner.

Kommissionens ordförande skall i framtiden utses genom kvalificerad majoritet på stats- och regeringschefsnivå.

Sverige har vid förhandlingarna tillförsäkrats en kommissionärsplats. Frågan är hur betydelsefull denna ”vinst” är. (Några tidigare förslag byggde på att de mindre länderna inte skulle vara garanterade en kommissionärsplats.)

För det första skall kommissionärerna enligt EU-reglerna inte företräda Sverige utan enbart EU och EU:s intressen. För det andra blir den svenska regeringens möjligheter att påverka vem som blir ”svensk kommissionär” begränsad beroende på två förändringar, nämligen att ordföranden i kommissionen måste godkänna den svenska regeringens förslag. Gör han inte det, måste regeringen komma med nya. För det andra utses de föreslagna kommissionärerna genom kvalificerad majoritet i rådet och detta kan innebära att de svenska förslagen kan komma att frångås. Det är inte helt svårt att tänka sig några sådana situationer: om t.ex. partiställningen inom EU markant skiljer sig från den nationella regeringens i ett litet land är det inte otänkbart att vissa påtryckningar kan ske vid nomineringen av kommissionär. Ett annat tänkbart fall är att Storbritannien har en regering med en på viktiga punkter från Tyskland, Italien och Frankrike skild agenda. Genom den kvalificerade majoriteten och den dubbla majoritetsröstningen kan dessa tre länder blockera beslut om de kandidater Storbritannien har nominerat.

Den ”svenska” kommissionärsposten som framställdes som ett av regeringens stora framgångar kommer i praktiken att betyda mycket litet för att tillgodose svenska intressen. Fler parlamentsplatser hade i längden gett Sverige något mer inflytande.

3.8 Resultatet – mindre inflytande

Vårt inflytande inom EU kommer att bli allt mer marginellt (en anslutning till EMU ändrar ingenting härvidlag). Intresset för EU-valen kommer att bli ännu svagare än i dag. Redan nu har valdeltagandet varit för svenska förhållanden abnormt lågt: 38,8 procent. Det kommer sannolikt att bli lägre liksom valdeltagandet vid riksdagsvalen. Varför skall medborgarna bry sig? De vet att deras röst har mycket liten inverkan på besluten, eftersom Sverige är ett litet land i ett allt folkrikare EU och att Sveriges riksdag i växande utsträckning får uppgiften att godkänna de förslag som kommissionen och några stora länder i rådet har lagt fram.

Niceavtalet leder till ytterligare urholkning av demokratin, trots att den enda folkvalda institutionen, parlamentet, har fått något ökat inflytande. Detta har i praktiken ingen betydelse eftersom avståndet mellan EU-parlamentet och medborgarna är för stort, inte enbart geografiskt utan också när det gäller språk och traditioner, inklusive politiska. Till detta kommer skiljaktigheter vad gäller rättsuppfattning och rättstraditioner. Alla dessa faktorer gör att demokratin inte kan fungera i EU.

Samarbetet mellan Europas alla länder fungerar mycket bättre med självständiga demokratiska stater. Olikheter parade med fredliga kontakter leder till utveckling, tillväxt och dynamik. Europa har aldrig varit en sammanhållen enhet.

På s. 26 och 27 i propositionen besvarar regeringen frågan varför Sverige bör godkänna det nya Nicefördraget med att hävda att Sverige då aktivt får vara med och möjliggöra Europas återförening. Den observante läsaren måste fråga sig när Europa blir ett enda rike, en enda nation? Bygger inte denna viktiga motivering på en historisk missuppfattning? Det är allvarligt.

3.9 Byråkratisk styrning före demokrati

Den ursprungliga tanken i Romavtalet, om en utveckling mot en allt starkare union, bottnade i andra bevekelsegrunder. Den främste pådrivaren när det gällde bildandet av det som nu kallas EU efter andra världskriget var fransmannen Monnet. Hans uppfattning var att den europeiska politiken skulle bli effektivare och mindre konfliktfylld om besluten i högre grad fattades av en opolitisk byråkrati och i mindre utsträckning av valda politiker. Problemet är att byråkrati har en inneboende tendens att öka sina maktbefogenheter, vilket i realiteten innebär att allt mer av företagens och individernas beslutsfattande regleras. Resultatet blir att den byråkratisk/politiska sektorn växer alltmer på de enskilda medborgarnas bekostnad genom allt längre gående toppstyrning och en allt mindre frihet för de enskilda att fatta sina egna beslut.

Public choice-ekonomerna har klart åskådliggjort mekanismerna bakom en sådan utveckling. Det är förvånande att näringslivet i sina remisser är så snabba att acceptera den utveckling mot centralisering som kännetecknar EU och som nu förstärks av Niceavtalet.

Att kraven på harmonisering av skatter avvisades i Nice bör hälsas med tillfredsställelse och att det fortfarande krävs enhällighet vid sådana beslut bör hälsas med tillfredsställelse. Men hur länge kommer motståndet mot kvalificerad majoritet på skatteområdet stå sig?

3.10 EU-domstolen

Förstärkningen av EU-domstolen kommer också att leda i samma riktning som de förändringar som nu berörts. EU-domstolens befogenheter omfattar tre huvudsakliga uppgifter, nämligen att kontrollera lagenligheten vad gäller EU-unionens institutioner och deras åtgärder, att kontrollera att medlemsstaterna fullgör sina skyldigheter samt att vara behörig att meddela förhandsavgöranden i rättsärenden.

Medlemsländerna måste följa domstolens utslag. Dessa går nämligen inte att överklaga. EU-domstolen har ofta liknats vid en författningsdomstol, men problemet är att EU saknar en egentlig författning, vilket gör att EU-domstolen får ett oerhört stort politiskt inflytande när domstolen utformar praxis, utan någon som helst balanserande motkraft.

Domstolen har i hög grad varit inriktad på att hindra att makt återförs till medlemsländerna från centralmakten. Domstolen har tydligtvis ett eget politiskt mål, att påskynda integrationen.

Domstolen berörs i Niceavtalet. Ett av syftena med vissa förändringar är att påskynda handläggningen av ärendehanteringen. Domstolen styrs av en stadga som enligt Nicefördraget endast kommer att kunna ändras genom enhälliga beslut. Att enhällighet föreskrivs här hänger sannolikt samman med domstolens starka inriktning på att skapa en enhetlig centraliserad union. Mer EU-skeptiska länder som Storbritannien har diskuterat begränsningar i domstolens verksamhet. Kraven på enhällighet försvårar i hög grad sådana reformer, men samma problem skulle sannolikt funnits vid majoritetsbeslut på grund av det dubbla majoritetssystemet.

Revisionsrätten kommer fortfarande att bestå av en ledamot från varje land men rådet behöver inte längre enhälligt utse ledamöterna, dvs. samma regler gäller som vid utnämning av kommissionärer.

3.11 Eurojust och Europol

Det rättsliga området inom EU är för närvarande inne i en mycket snabb expansionsfas. Förra årets verksamhet ledde till ett 20-tal rättsakter och ett 30-tal slutsatser och rapporter. Denna verksamhet brukar beskrivas som att EU verkar för ”ett område av frihet, säkerhet och rättvisa”. I Amsterdam 1997 togs ett tredje steg för att påskynda arbetet att skapa en gemensam lagstiftning gällande asyl, invandring och brottsbekämpning.

Vid EU-toppmötet i Tammerfors 1999 fattades beslut om ett europeiskt samordningskontor för åklagare, Eurojust. I slutet av 2000 beslutades att det skulle inrättas ett provisoriskt kontor i Bryssel för att samarbetet i Eurojust blivit en realitet.

Åklagarna skall samordna internationella brottsundersökningar inom EU men också ta fram riktlinjer för Eurojusts framtida arbete. Vid regeringskonferensen i Nice kom dock inget beslut om en oberoende europeisk åklagarmyndighet med vidsträckta befogenheter för att skydda unionens ekonomiska intressen. Främst Storbritannien motsatte sig detta stora nya överstatliga projekt. Men återigen togs några första steg för att skapa en överstatlig myndighet även på detta område genom att i artikel 29 och i artikel 31 göra tillägg om närmare samarbete med rättsliga myndigheter inklusive Eurojust.

Attacken mot World Trade Center har skakat hela västvärlden. Det gäller givetvis också EU-kommissionen, skriver the Daily Telegraph 2001.09.28. Men samtidigt påpekar tidningen att detta har stärkt den federalistiska agendan när det gäller att främja överstatligheten på rättsområdet.

Redan veckan efter attacken i New York har motståndet mot Eurojust och Europol försvagats, konstaterar tidningen. Motivet har varit ”anti-terrorism” och EU-länderna har snabbt kommit överens om automatisk utlämning av misstänkta till andra medlemsstater utan någon prövning av utvisningskraven i domstol. Vidare påpekar tidningen att underrättelsetjänsten, inklusive MI5 och MI6 skall överföra ”relevant information” om terrorister till Europol.

Terror och krig brukar leda till kraftigt ökad kontroll och övervakning, i första hand av utlänningar men också av de egna medborgarna. Mycket skärpta bestämmelser föreslås i dagarna införas i Storbritannien, som är ett av de mest utsatta länderna.

Är det någon skillnad att skärpa kontroll och övervakning på nationell respektive överstatlig EU-nivå? Den är inte obetydlig.

För det första finns det en demokratisk kontroll av dem som handhar tvångsmedlen på nationell nivå. Den saknas eller är mycket svag på EU-nivå.

För det andra utövas tvångsmedlen på den nationella nivån inom en ram som medborgarna känner till och accepterar. På den överstatliga nivån kommer olika rättssystem att tillämpas eller så måste en rad länders rättssystem anpassas till ett fåtal länders rättssystem, vilket skapar betydande kulturella konflikter.

För det tredje är det lättare att återigen avskaffa de skärpta tvångsmedlen, när de inte längre behövs, än att göra motsvarande förändring på överstatlig nivå.

För det fjärde ökar riskerna att skärpningen av tvångsmedel drivs längre på överstatlig nivå än på nationell. Varningarna från medborgarna marginaliseras i en stor alltmer centraliserad union.

Som exempel på vad som nu anförts börjar Europol att på en gång utveckla en underrättelsetjänst och en europeisk version av USA:s FBI. Detta innebär att Europol kommer att på en gång motsvara USA:s CBI och FBI men utan den demokratiska kontrollen.

EU:s polis- och rättsmakt genomgår för närvarande en betydande utvidgning. Terrordåden i New York och Washington har mjukat upp motståndet mot en sådan utveckling. Den är för en rättsstat mycket långtgående, men i mycket allvarliga lägen är den kanske nödvändig.

De nya säkerhetsproblemen måste lösas men de kan ske på en rad andra sätt än genom överstatlighet. Ett sätt är att suspendera Schengenavtalet och ha effektiva gränskontroller. Det finns många exempel på detta. Ett mycket aktuellt är från Storbritannien som inte är ett Schengenland men som av ekonomiska skäl avskaffade utresekontrollen. Hade denna funnits kvar hade enligt uppgift attentaten i USA försvårats och de nu aktuella utredningarna underlättats. För Schengenlandet Sverige kan aldrig de kompensatoriska åtgärderna som införts i samband med Schengen bli lika effektiva som gränskontroller. Detta kan då också innebära säkerhetsrisker: Andra sätt är att i högre grad övervaka växlingskontorens verksamhet för att hindra penningtvätt och illegala fonder för terrorverksamhet. En god strategi för att öka säkerheten för medborgarna mot terrordåd är att först strikt börja tillämpa de lagar som finns på nationell nivå. Sannolikt behöver vissa regler skärpas, men även det sker bäst på nationell nivå. Samarbetet mellan olika länders polismyndigheter är inget nytt. Om det behövs kan detta förstärkas. Däremot bör vi förhålla oss skeptiska till ett snabbt växande Eurojust och Europol. Risken – hur stor vet vi inte – är att dessa institutioner får för stor makt på polis- och rättsområdet utan en balanserande demokratisk kontroll.

Niceavtalets ambitioner vad gäller Eurojust och Europol bör beivras. För att citera professor Drude Dahlerup, Stockholms universitet, i ett inlägg i EU-Observer: ”Kampen mot terrorismen får aldrig ske på bekostnad av rättsstatens principer.”

4 Ytterligare nyheter

Nicefördraget innehåller en rad andra nyheter som bör granskas betydligt mer ingående än vad som skett. Det gäller t.ex. sådana förändringar som partibidrag till partier som verkar inom EU-politiken. Det gäller rättighetsstadgan som bl.a. Sverige enbart uppfattar som en avsiktsförklaring. Den skall således inte vara rättsligt bindande. En högt uppsatt domare i EU-domstolen konstaterade dock att domstolen har rätt att använda sig av stadgan i sin praxisutveckling och kommer att göra det. Detta innebär att stadgan trots allt får rättsliga konsekvenser.

4.1 Det är i Sveriges intresse att värna om sin suveränitet

Nicefördraget innehåller en rad punkter som på ett eller annat sätt står i motsats till den svenska suveräniteten. Därför ligger det i Sveriges intresse att avstå från att ratificera Nicefördraget. Utvidgningen kan fortsätta utan fördraget och Sverige kan vid en omförhandling på ett bättre sätt hävda våra svenska intressen.

5 Den svenska regeringens arbete

I propositionen under rubriken ”Den svenska regeringens arbete” (s. 141) behandlas några frågor som inte har med Niceavtalet att göra.

Under det svenska ordförandeskapet arbetade regeringen för att stimulera en bred och allmän EU-debatt. Regeringen underströk då bl.a. att det var av vikt att diskutera andra frågor än dem som gäller utvidgningen, och att frågorna som diskuterades borde uppfattas som relevanta av medborgarna.

För att stimulera den inhemska debatten tillsatte regeringen också genom beslut den 26 april en parlamentariskt sammansatt kommitté med uppgift att bidra till ökade kunskaper om Europafrågor, att fungera som en katalysator för den inhemska debatten, att länka debatten i Sverige till den i det övriga Europa samt att sammanställa och analysera de frågeställningar som kan komma att prövas inför och under regeringskonferensen 2004.

Detta är ett bra initiativ. Men det räcker inte. Hela EU-debatten har i vårt och andra länder, med i huvudsak ett undantag, Storbritannien, haft en alltför ensidig inriktning. Etablissemanget har kännetecknats av förhållandevis likriktade uppfattningar som sedan delgetts folket. Medborgarnas uppfattningar som ofta är betydligt mer nyanserade och mångskiftande har inte intresserat etablissemanget. Att det blivit så har sannolikt många förklaringar. EU-lagstiftningen är svårgripbar för medborgarna i länder med andra traditioner, inte minst rätts- och lagstiftningstraditioner.

EU-frågor har också, vilket på många sätt är märkligt, blivit ett gemensamt intresse för etablissemangen både inom politik, näringsliv och media. Det gäller på Kontinenten men också här i Sverige. Storbritannien är det stora undantaget. Är det en uppriktig önskan att underlätta en seriös debatt om EU bland svenska medborgare måste finansiella möjligheter ges även till kritiker av EU-projektet, vilket också kan innefatta vänner till det som tidigare var EEC men kritiker av de överstatliga ambitionerna.

För närvarande är resursfördelningen mellan dem som är EU-positiva och dem som är mer EU-skeptiska alltför sned. I detta sammanhang bör man komma ihåg att många av dem som ställer sig kritiska till EU:s nuvarande utveckling inte är kritiska till samarbete, fri konkurrens, fri handel och fri rörlighet mellan Europas länder. Det finns således en rad skilda uppfattningar om EU och dess utveckling. Det behövs således en konstruktiv debatt om hur EU kan förbättras, bli mindre centraliserat och på ett helt annat sätt förena den gamla goda europeiska traditionen att både värna om sina olikheter och genom sina olikheter skapa en kreativ utveckling.

Om regeringens ambitioner med en seriös debatt om EU och EU:s utveckling skall bli framåtsyftande, bör regeringen förslagsvis avsätta 50 miljoner kronor som öronmärks för organisationer med en mer EU-skeptisk (eller EU-realistisk) inställning som genom projekt, seminarier, böcker och andra verksamheter framför sin syn på EU:s utveckling. Tydliga regler för hur denna typ av anslag skall fördelas bör finnas. Den myndighet som skall fördela anslagen bör stå fri från näringsliv, fackliga organisationer och politiska partier. Däremot skall grundläggande krav på kvalitet och kriterier för vad som innefattas i detta ord läggas fast.

Stockholm den 2 oktober 2001

Margit Gennser (m)