med anledning av prop. 2001/02:64 Vissa tobaksfrågor

Motion 2001/02:K37 av Chris Heister m.fl. (m)

1 Innehållsförteckning

1 Innehållsförteckning 18

2 Förslag till riksdagsbeslut 19

3 Inledning 20

4 Tobak som hälsoproblem 20

5 Rökfria miljöer 21

5.1 Rökfria miljöer på frivillig väg 22

6 Anmälningsplikt för detaljhandeln 22

7 Försäljning av tobak till unga 23

8 Tobaksprevention 23

8.1 Reklamförbud hindrar varningstexter 23

8.2 Förstärkt tobaksprevention 24

8.3 Nikotinersättningsmedel 25

2  Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om rökfria miljöer på frivillig väg.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om anmälningsplikt för och tillsyn av tobaksförsäljare.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om målgruppsinriktad information och rökavvänjning.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om försäljning av nikotinersättningspreparat.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om fördelningen av anslag till etablerade ideella och frivilliga organisationer.

6. Riksdagen beslutar att förbudet att sälja tobak till minderåriga upphävs i enlighet med vad som anförs i motionen.

3  Inledning

Tobak är en av de viktigaste orsakerna till hälsoproblem i Sverige, såväl som i så många andra länder.

Vi vänder oss emellertid mot den överdrivna tro på nya regleringar som på senare tid har blivit allt mer påtaglig. De förslag som regeringen presenterar i syfte att minska rökningens skador är en tydlig vidareutveckling av den politik som står för bristande tilltro till människors förmåga att ta ansvar för sig själv och andra. Denna politik har tyvärr fått rättfärdiga ingrepp; i stort sett hela tillvaron. Det är centralt att individens beslut respekteras så länge det inte skadar någon annan.

För att minska rökningen krävs långt mer förfinade och verklighetsanpassade metoder än generella informationsinsatser, förbjudande lagstiftning eller moraliserande pekpinnar. Därför är det av central betydelse att information och utbildning om tobakens skadeverkningar inte bara når ut till alla människor utan också presenteras på ett sådant sätt att alla kan ta den till sig.

I propositionen föreslås ändringar i tryckfrihetsförordningen (TF) och tobakslagen. Avsikten är att införa ett förbud för näringsidkare att, vid marknadsföring av andra varor än tobaksvaror eller tjänster riktade till konsumenter, använda varukännetecken som till någon del är i bruk för en tobaksvara eller är registrerade eller inarbetade för en sådan vara enligt gällande bestämmelser om varumärken. Dessa frågor behandlas i motion 2001/02:K42. I motionen anförs bl.a. att det finns vissa konstitutionella invändningar mot regeringens förslag. Förslaget innebär en inskränkning i den grundlagsstadgade tryck- och yttrandefriheten. Denna är absolut och får inskränkas endast om det finns ett uttryckligt stadgande härom i grundlagen. Trots att förslaget till ändring i tobakslagen är en sådan begränsning som är möjlig enligt TF måste förslag vara förenligt med bestämmelserna om begränsningar av yttrandefriheten i regeringsformen, t.ex. får begränsningen aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som föranlett den.

Det av regeringen anförda syftet för att inskränka tryck- och yttrandefriheten är att det kan finnas ett samband mellan indirekt tobaksreklam och tobakskonsumtion. Enligt regeringen är det tillräckligt att indirekt tobaksreklam skulle kunna vara en av flera faktorer som kan påverka tobakskonsumtion för att motivera en inskränkning. I motionen anförs emellertid, vilket också medges av regeringen, att det inte går att påvisa något vetenskapligt samband mellan indirekt tobaksreklam och tobakskonsumtion, varför det av regeringen anförda resonemanget inte utgör ett godtagbart skäl för att inskränka tryck- och yttrandefriheten.

4  Tobak som hälsoproblem

Risken att dö av rökning är stor. Hälften av alla rökare avlider till följd av rökningens skadeverkningar. En fjärdedel av rökarna dör tidigt i livet, d.v.s. mellan 35-69 års ålder. Särskilt viktigt är det att barn och ungdomar inte börjar röka eller använda andra former av tobak. Det är medicinskt klarlagt att ju tidigare man börjar röka, desto svårare blir de framtida skadorna och desto svårare blir det också att sluta. Samtidigt minskar cancerrisken med två tredjedelar för en 50-åring som slutar. Det är därför också av största vikt att underlätta för människor som vill sluta röka.

En förutsättning är att hjälpmedel som underlättar för människor att sluta röka är minst lika tillgängliga som tobaken. Situationen ter sig i nuläget närmast absurd. De allra farligaste nikotinprodukterna, d.v.s. cigaretter och annan röktobak, är lättillgängliga medan de minst skadliga produkterna, d.v.s. nikotinersättningspreparaten, är ogrundat svårtillgängliga. Det är med vånda regeringen nu föreslår en endast marginell ökning av tillgängligheten. Detta är enligt vår ståndpunkt otillräckligt.

Regeringen är inte främmande för att totalförbjuda rökning på restauranger men tvekar samtidigt inte att försvåra rökavvänjning genom att inte tillåta försäljning av nikotinersättningspreparat annat än på apoteket eller hos dess ombud. Med andra ord saknar regeringens tobakspolitik konsekvens. Vi vill rikta uppmärksamheten på de effekter som denna inkonsekventa politik leder till.

5  Rökfria miljöer

De problem som rökningen orsakar är stora. Inte minst drabbas de som själva valt att inte röka och de som lider av allergier eller andra luftvägssjukdomar men som utsätts för passiv rökning under restaurangbesök. Passiv rökning försämrar också arbetsmiljön i många serveringar. Detta motiverar att frågan om rökfrihet på restauranger seriöst diskuteras. Regeringen föreslår nu att den s.k. 50-regeln utvidgas till att gälla alla serveringar oavsett storlek.

Vi är av den åsikten att det är viktigt att begränsa påverkan från passiv rökning. Den lagstiftning som regeringen nu föreslår medför emellertid praktiska problem. För det första råder redan i dag svårigheter för många serveringsställen att leva upp till kraven, många är okunniga om bestämmelserna och efterlevnaden ifrågasätts inte. För det andra ställer vi oss frågande till den verkliga effekten av rökfria platser på serveringsställen som är mycket små med kanske bara ett par bord. Vi anser att regeringen hyser alltför stor tilltro till en detaljlagstiftning som i praktiken inte kommer att få avsedd verkan.

Målet bör i stället vara att kraven på ventilation generellt sett blir större – både för gästernas och för arbetsmiljöns skull. Om inte restaurangen övergår till att bli helt rökfri av eget val bör rökning kunna ske i delar av lokalerna där god ventilation kan åstadkommas. Förutsättningarna för detta är mycket goda då SHR, Sveriges Hotell & Restaurangföretagare, medverkar till utveckling av ventilationsteknik och erbjuder restauranger rådgivning för att en anpassning av ventilationen skall kunna ske som ger bättre möjligheter för rökfria avdelningar. Utvecklingen kan redovisas med jämna mellanrum, och en utvärdering av hur arbetet fortskridit kan ske år 2007.

5.1  Rökfria miljöer på frivillig väg

Regeringen avser att ge en utredning i uppgift att ta fram incitament för hur rökfrihet skall uppnås på frivillig väg och se över förutsättningarna för rökförbud. En generellt sett god tillgänglighet till restauranger, serveringar m.m. – oavsett funktionshinder eller allergi mot tobaksrök – ligger naturligtvis i allmänhetens intresse. Men det bör framför allt ligga i näringsidkarnas eget intresse att på olika sätt konkurrera för att få kunder. Det är de marknadsekonomiska incitamenten som är de starkaste och effektivaste sätten att möta och tillfredsställa den efterfrågan som råder på rökfria restauranger för att på så sätt konkurrera om kunderna.

Ett mycket bra exempel på hur detta arbete framskrider är webbplatsen www.hjart-lungfonden.se/rokfritt/ där restaurangägare kan registrera sin restaurang, krog, bar, klubb eller café mot kravet på total rökfrihet eller avskild rökavdelning. På webbplatsen får restaurangägaren gratis marknadsföring mot den målgrupp som söker just rökfria miljöer. Hjärt- och lungfonden startade webbplatsen i november 2001, och intresset har varit mycket stort bland restaurangägare i hela landet. Redan efter en månad hade webbplatsen 1 000 registrerade restauranger, varav 700 är helt rökfria.

Att regeringen nu föreslår en utredning med sikte på ett rökförbud menar vi hindrar just den utveckling mot rökfrihet på frivillig väg som är utredarens ena uppgift eftersom en hotandelagstiftning slår undan incitamenten för frivilliga initiativ och idéer till lösningar som kan tillfredsställa såväl icke rökare som rökare samt bidra till en god arbetsmiljö.

Det kan, vid en ytlig reflexion, tyckas vara en fördel med totalförbud p g a att det är enklare för restaurangägarna att leva upp till detta än till rökfria sektioner. Men frivilliga lösningar är rimligen bättre anpassade för att möta verklighetens krav och behov. Lösningar som uppkommer genom att möta kundernas efterfrågan ger också fler nöjda kunder jämfört med ett förbud.

6  Anmälningsplikt för detaljhandeln

Vi ställer oss frågande till vad som skulle kunna vinnas med att anmälningsplikt med rätt för kommunerna att ta ut tillsynsavgift för detaljhandel med tobak införs. Det kommer med största sannolikhet inte att minska handeln med smuggelcigaretter eftersom dessa handlares samveten knappast påverkas av att anmälningsplikt införs. Att komma tillrätta med tobakssmugglingen kräver helt andra åtgärder. Den enda synliga effekten av ett sådant system är en svällande kommunal byråkrati och att handeln tvingas stå för onödiga kostnader.

För att tillsynen inte skall belasta kommunala budgetar måste den avgift kommunen beslutar om vara tillräcklig för att täcka kostnaderna för denna. Det är rimligt att anta att kostnaderna kommer att belasta andra varor eftersom handlarens möjligheter att lägga dem uteslutande på tobak är ytterst begränsade då det är främst leverantören som fastställer prismarginalerna på tobak. En tillsynsavgift medför därför oskäligt dyrare varor för alla.

Dessutom är krav på anmälningsplikt för att få sälja tobak i princip detsamma som en etableringskontroll, vilket kan ha snedvridande effekter på konkurrensen mellan handlare. Av ovanstående skäl avvisar vi regeringens förslag.

7  Försäljning av tobak till unga

Det ligger något av ett löjets skimmer över den lagstiftning som förbjuder försäljning av tobak till personer under 18 år eftersom det trots lagen inte är svårt för dem att få tag på tobak. Enligt riksdagens utredningstjänst tillämpades lagen bara sammanlagt åtta gånger under 1997 och 1998. Detta kan inte tolkas som att efterlevnaden är god utan som att det finns få praktiska möjligheter att följa upp att lagen efterlevs. Detta skulle inte heller underlättas av ett anmälningsförfarande.

En lagstiftning som denna riskerar att bli kontraproduktiv i den meningen att det som är förbjudet av barn och ungdomar ses som särskilt spännande. En lagstiftad åldersgräns signalerar också att tobak är något som hör vuxenlivet till och riskerar därför att locka unga till tobaksbruk. Det finns en risk med att förbjudande lagstiftning av det här slaget tas som intäkt för att minska informationen och upplysningen till barn och ungdomar om tobakens skadeverkningar.

En lagstiftning som inte fungerar i praktiken gör inget gott. Den bidrar snarare till en allmän misstro mot att regelverk överhuvudtaget har avsedd verkan.

Vår utgångspunkt är att frivilliga överenskommelser är att föredra framför tvingande lagstiftning. Överenskommelser är tillsammans med riktad information mer effektivt när det gäller att verka för att tobak inte säljs till personer under 18 år. Flera stora dagligvarubutiker och t.ex. Pressbyrån anslöt sig tidigare till en sådan överenskommelse.

8  Tobaksprevention

8.1  Reklamförbud hindrar varningstexter

Studier från SCB som avsåg förändringar i tobakskonsumtionen i Sverige, Norge, Danmark och Finland under perioden 1970–1992 visade att minskningen i tobakskonsumtion i Finland och Norge var lägre än i Sverige trots att Finland och Norge infört såväl reklamförbud som åldersgräns för tobaksköp. Detta visar enligt vår uppfattning tydligt att det är information och inte en striktare lagreglering som är av betydelse för att ändra attityder och beteenden.

Innan totalförbudet mot tobaksannonsering infördes år 1994, fanns det en god balans i tobaksreklamen mellan å ena sidan exponering av olika varumärken och å andra sidan information om tobakskonsumtionens risker. Det fanns en uttrycklig bestämmelse om skyldighet för den som annonserade för tobaksvaror att upplysa om de hälsorisker som är förenade med tobaksbruk samt återge varans innehållsdeklaration. Det nya annonseringsförbudet påverkar enligt vår bedömning bara marknadsandelarnas fördelning, inte den totala tobakskonsumtionen.

8.2  Förstärkt tobaksprevention

Regeringen har avsatt 30 miljoner kronor för tobakspreventivt arbete. I stället för att till fullo stödja befintliga organisationer föreslås Folkhälsoinstitutet administrera 20 av dessa miljoner för att driva ett pilotprojekt tillsammans med kommuner och landsting. Den redan väletablerade och kostnadseffektiva Sluta-röka-linjen och andra organisationer på tobaksområdet får nöja sig med att dela på de återstående 10 miljonerna.

Vi anser att detta är en felaktig användning av resurser då det redan finns forskning och många framgångsrika projekt som visar hur man bäst avråder människor från att börja röka och hjälper dem att sluta. Att påbörja ett pilotprojekt på ett redan noggrant utrett område är därförett uppenbart slöseri. Bara om hälsoriskerna har 60 000 vetenskapliga undersökningar gjorts världen över. Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU) har redovisat ett flertal väldokumenterade studier som berör metoder för rökavvänjning med slutsatser om hur framgångsrik rökavvänjning bäst bedrivs.

Flera projekt leds av frivilliga och ideella organisationer, exempelvis Cancerfonden, Hjärt- och lungfonden och En rökfri generation. De har under många år utvecklat informationsinsatser och upparbetat direkta kanaler för insatser riktade till särskilt utvalda målgrupper. Både målgrupper och metoder för att nå dessa är i stor utsträckning både väl beprövade och utredda.

Ett exempel är En rökfri generation som riktar sig till barn och ungdomar med en individstärkande pedagogik som ger kraft att säga nej till tobak. Ett annat exempel är Sluta-röka-linjen som erbjuder individuell rådgivning och kontinuerlig uppföljning. Av en nyligen gjord tolv månaders uppföljning framgår att av 800 personer slutade 33 procent av deltagarna att röka, vilket visar att sådan rådgivning är mycket kostnadseffektiv.

Bristen på riktad information och rökavvänjning i sjukvården är ett allvarligt problem. Hjärt- och lungsjuka patienter erbjuds inte automatiskt hjälp med rökavvänjning i samband med behandling mot sjukdomar som bevisligen hör samman med eller helt och hållet beror på rökning trots att enkla rökavvänjningsråd har visat sig mycket effektiva om de erbjuds i rätta situationer. En sådan situation är t.ex. rökavvänjning i samband med operation.

Att sluta röka kan minska narkos- och postoperativa komplikationer med upp till 80 procent samt påskynda sårläkning. Det finns också kärlkirurgiska behandlingar som blir direkt meningslösa om patienten inte slutar röka eftersom besvären då sannolikt återkommer redan ett halvår efter operationen. Sluta-röka-linjen har utvecklat ett koncept för rökavvänjning för patienter som läggs in för operation. Detta införs nu på Södersjukhuset i Stockholm. Här finns med andra ord en i stort sett outnyttjad resurs som sammantaget leder till bättre hälsa och frigör vårdplatser.

Centrum för tobaksprevention har ett decentraliserat Ã¥tgärdsprogram med riktad information och rökavvänjning pÃ¥ olika nivÃ¥er, t.ex. â€_Rökfri pÃ¥ jobbetâ€_, webbplatser med riktad information och projekt avsedda för vÃ¥rdpersonal. Hälsoarbete är generellt sett mer effektivt om det har en tydlig inriktning, t.ex. sker regionalt eller lokalt eller har en särskild mÃ¥lgrupp som t.ex. barn och ungdomar. Organisationerna pÃ¥ tobaksomrÃ¥det har bÃ¥de materiel och metoder för bl.a. denna typ av insatser och är en underutnyttjad tillgÃ¥ng som kan spara liv och stora vÃ¥rdkostnader. Vi anser därför att sÃ¥dant decentraliserat hälsoarbete skall prioriteras framför centralt. Vi har följaktligen disponerat vÃ¥ra budgetmedel utifrÃ¥n denna uppfattning (motion 2001/02:So567).

Resurserna för tobakspreventivt arbete bör tillfalla dem som har den bästa kunskapen om hur budskapet bäst förs ut i stället för att finansiera centrala myndigheters experiment. De stora kunskaper som finns i dag om tobakspreventivt arbete i olika berörda organisationer gör att ett rejält stöd till på området verksamma organisationer och projekt utan tvekan är den mest effektiva användningen av anslaget.

8.3  Nikotinersättningsmedel

Att apoteksombuden skall tillåtas sälja nikotinersättningspreparat är ett välkommet förslag men otillräckligt för att rökavvänjningsmedlen skall få full effekt. WHO liksom många läkarorganisationer har slagit fast att tobaksavvänjningspreparat bör vara åtminstone lika åtkomliga som tobak. Detta framfördes också av FN i september 1997 och av Gro Harlem Brundtland när hon talade inför World Self Medication Industry 1999:

Why is it that nicotine replacement products are sold in the pharmacy with prescription, where cigarettes – the prime delivery device of nicotine – can be bought anywhere over the counter?

Det är absurt att tobakens tillgänglighet är avsevärt större än de produkter som innehåller en mindre mängd nikotin och vars syfte är att få människor att sluta röka. Regeringen föreslår att de även fortsättningsvis skall omgärdas av betydande restriktioner. En ökad tillgänglighet till dessa produkter skulle få många rökare att helt sluta röka och andra att minska sin rökning. De som under de närmaste decennierna kommer att avlida till följd av rökning har redan passerat barn- och ungdomstiden och är redan rökare. De snabbaste hälsovinsterna kan därför uppnås genom ökad hjälp till dessa att sluta röka.

Regeringens påstående om nikotinberoende ungdomar som missbrukar nikotintuggummin är ogrundat. Belägg för detta saknas och är därmed inget skäl till varför försäljning av nikotinersättningsmedel skall begränsas till apoteket och dess ombud. Danmark, England och Irland är exempel på länder som tillåter att nikotinavvänjningspreparat säljs i allmänhandeln i hälsosyfte.

Vi har tidigare föreslagit att apoteksmonopolet bör avvecklas (motionerna 2000/01:So511 och 2001/02:So261). Som en följd av detta bör receptfria läkemedel kunna säljas i dagligvaruhandeln och receptbelagda läkemedel i licensierade butiker. Detta skulle öka tillgängligheten för tobaksavvänjningspreparat betydligt och därmed öka förutsättningarna för rökavvänjning.

I väntan på att apoteksmonopolet bryts upp bör försäljningen av receptfria preparat kunna ske fritt. Därför föreslår vi att nikotinersättningsmedel inte skall klassas som läkemedel, vilket innebär att preparaten kan säljas i dagligvaruhandeln. Alternativet är att de tillåts till försäljning i allmänhandeln trots att en omklassning inte sker. Förutom att bättre tillgänglighet ger ökade möjligheter för rökavvänjning skulle detta leda till ökad konkurrens både i producent- och konsumentledet och medföra ett lägre pris för konsumenten. Detta sker f.n. i Danmark där extrapriser på nikotintuggummin sänkt kostnaderna för konsumenterna och därmed ökat förutsättningarna för att rökare försöker sluta röka.

Stockholm den 18 januari 2002
Chris Heister (m)
Leif Carlson (m)	Hans Hjortzberg-Nordlund (m)
Cristina Husmark Pehrsson (m)	Lars Elinderson (m)
Henrik Westman (m)	Göran Lindblad (m)
Maud Ekendahl (m)	Bertil Persson (m)
Marietta de Pourbaix-Lundin (m)	Margareta Cederfelt (m)