med anledning av prop. 2001/02:15 Den öppna högskolan

Motion 2001/02:Ub3 av Beatrice Ask m.fl. (m)

1 Innehållsförteckning

1 Innehållsförteckning 19

2 Förslag till riksdagsbeslut 20

3 Regeringens förslag 20

3.1 Ändring av högskolelagen 20

3.2 Nedläggning av Distum 21

4 Antagningsregler 21

4.1 Välvilja utan analys 21

4.2 Verkliga lösningar på rekryteringens problem 21

4.3 Det centrala antagningssystemets negativa effekter 22

4.4 Skevheten i rekryteringen till högre studier kräver andra åtgärder 22

4.5 Utan grundkunskaper fungerar inga högre studier 24

5 En ny politik för antagning 25

5.1 Utveckla nya urvalsmetoder 25

5.2 Anförtro ansvaret för antagningsregler åt den enskilda högskolan 26

5.3 Ett decentraliserat antagningssystem kräver transparens 26

5.4 Egenmakt och självständighet driver fram ett ansvarstagande för kvaliteten 26

6 Pedagogisk utbildning för högskolans lärare 27

7 Bostadssituationen för studerande 27

8 Fri tentamensrätt bör införas 27

9 Socialdemokratisk halvreträtt löser inte problemen med forskarutbildningsreformen 28

10 Magisterexamen med ämnesbredd 28

11 Nätuniversitetet 29

2 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om nya regler för antagning till högre utbildning.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tydlig information om högskoleutbildningars kvalitet samt om reglerna för antagning till blivande studerande.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om breddad basårsutbildning och s.k. collegeutbildning.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en modern gymnasieexamen.

5. Riksdagen avslår regeringens förslag om ändring i högskolelagen.

3 Regeringens förslag

I propositionen Den öppna högskolan tar Socialdemokraterna och dess stödpartier flera steg mot en än mer centraliserad och politiserad högre utbildning. Universitet och högskolor görs till instrument för fördelningspolitik i kunskapssamhället.

Propositionen innehåller tre förslag samt ett antal bedömningar och synpunkter från regeringen när det gäller universitet och högskolor. Någon samlad analys av högskolans roll i samhället finns däremot inte.

I motion 2001/02:Ub546 redovisar Moderata Samlingspartiet sin syn på högre utbildning och forskning i ett större perspektiv och vi nöjer oss i denna motion med att kommentera de förslag och några av de bedömningar som regeringen redovisar i sin proposition.

3.1 Ändring av högskolelagen

De av regeringen föreslagna förändringarna i högskolelagen kan verka oförargliga och kommer inte resultera i annat än möjligen lite mer byråkrati. Tillägget i 1 kap. 5 § att: Högskolorna skall också aktivt främja och bredda rekryteringen till högskolan kan vid första anblicken te sig som en relativt harmlös pekpinne från statsmakternas sida, men blir mer oroande när det i budgeten följs upp med förslag om att anslå 40 miljoner för att inrätta en delegation för att stimulera rekryteringsaktiviteter vid universitet och högskolor.

Även omformuleringen av 9 § är ett litet steg i fel riktning då kravet på att den grundläggande högskoleutbildningen skall ge kunskaper och färdigheter flyttas långt ner på listan av vad den grundläggande högskoleutbildningen skall ge studenterna.

Den avgörande fråga som måste ställas är varför vi har universitet och högskolor över huvud taget. Skälet är det kvalificerade sökandet efter kunskap och utbildning på vetenskaplig grund. Verksamhetens kvalitet och fokus på huvuduppgiften bör också prägla regelverket. Det är en farlig väg att ständigt ålägga lärosätena nya uppgifter. Självklart ligger det i universitets och högskolors eget intresse att intressera fler för vidare studier, men viktigare än rekryteringskampanjer är att den utbildning som ges håller hög kvalitet och kan motsvara den satsning akademisk utbildning innebär för den enskilde och samhället.

3.2 Nedläggning av Distum

Distansutbildningsmyndigheten är en statlig myndighet som inrättades 1999. Distum skulle verka för en utveckling av Internet- och kommunikationsteknikstödd distansutbildning i Sverige. Det är bra att regeringen följer vår uppmaning att lägga ner Distum, en myndighet som var feltänkt från början. I beredningen inför bildandet av den nya myndigheten var exempelvis förläggningen redan fastlagd utan analys av förläggningens betydelse för de uppgifter myndigheten skulle komma att få. Vi menar att distansundervisningen främst måste växa ur och inom det ordinarie högskoleväsendet och har tolkat propositionen som ett steg i den riktningen.

4 Antagningsregler

4.1 Välvilja utan analys

Den sociala snedrekryteringen till den högre utbildningen framstår i denna proposition som ett av den högre utbildningens huvudproblem. Det är bra att frågan engagerar för snedrekryteringen är olycklig av många skäl. Dagens situation är på många utbildningar lika dålig som den var för 20 och 30 år sedan då utbildningsministrar som Olof Palme och Bengt Göransson ordinerade sina mirakelmediciner.

Tyvärr är Thomas Östros förslag, som inkluderar 40 miljoner till en ny rekryteringsdelegation samt krav på att alla universitet och högskolor bör upprätta lokala handlingsplaner, föga övertygande. Det saknas en grundlig analys av problemen, trots att de till viss del är väl kända.

4.2 Verkliga lösningar på rekryteringens problem

Först när den högre utbildningen också lönar sig som en personlig investering kommer vi på allvar att kunna locka begåvningar från hela det svenska samhället. Tron på utbildning som nyckeln till ett bättre liv lyfte Sveriges utveckling vid förra sekelskiftet och framåt. Vetskapen om kunskapers betydelse ledde bruksarbetare att läsa in ingenjörsexamen om kvällarna, byggde upp ett omfattande folkbildningsväsende och sporrade föräldrar att uppmuntra och underlätta för barnens studier. Kunskap var en verklig nyckel till ökat välstånd för den enskilde. Klassresor hade en annan betydelse än studiebesök med busstransport.

I dag ses behovet av ökad kunskap främst som samhällsnytta medan betydelsen för varje enskild individ och framtid inte är lika uppenbar. Den enskilde har små möjligheter att lyfta sig ur den tillvaro han är född in i. Bildning för dess egen skull förbehålls dem som har ekonomiska förutsättningar att ignorera behovet av avkastning på investeringen i tid och pengar.

Trots att behovet av kunskap och möjligheterna till kunskapsinhämtning ökar finns stora bekymmer när det gäller utbildning. Ett exempel är att grund- och gymnasieskolan inte lever upp till målen. Allt färre elever går vidare till högre utbildning. En kraftigt utbyggd högskola har inte gett motsvarande ökning när det gäller antalet avlagda examina. Trots att det ökade inflödet av studenter sedan slutet av 1980-talet borde resulterat i en ökning av antalet examinerade personer med 40 procent under nittiotalet har antalet studenter som avlade sin första grundexamen endast ökat med ca 25 procent.

Studier visar att föräldrars utbildningsbakgrund har betydelse för barns och ungdomas framgångar i och attityder till skolarbetet. För att ändra på det krävs mycket hög kvalitet i de grundläggande nivåerna inom utbildningssystemet, större öppenhet för samarbete med föräldrarna och incitament för ständig förkovran.

4.3 Det centrala antagningssystemets negativa effekter

Den socialdemokratiska modell för antagning som genomfördes i mitten av 1990-talet är ett misslyckade och orsak till rader av problem i både gymnasium och högskola. Antagandet att det är i Utbildningsdepartementet och inte bland studenter, lärare och forskare som kunskapen om hur en bra utbildning ser ut är fel. Så är det inte. Antagningen måste grundas på att studenten har nödvändiga förkunskaper för framgångsrika studier. Med den bredd som den akademiska utbildningen har finns det skäl att ha antagningsregler som bättre kan ta hänsyn till behovet inom olika utbildningar. Det centralstyrda antagningssystemet till högskolan som det nu är utformat leder till ytterligare problem för gymnasieeleverna i form av taktikläsning. Eleverna leds till att välja kurser där det är lätt att få höga betyg, snarare än att studera ämnen de är mer intresserade av eller som skulle kunna vara till större nytta inom den valda högskoleutbildningen.

4.4 Skevheten i rekryteringen till högre studier kräver andra åtgärder

Att minska snedrekrytering till högre studier genom att skapa enhetliga och kollektivstyrda regelsystem är inte ändamålsenligt. Detta har uppmärksammats avseende antagningssystemet, men också när det gäller studiefinansieringen, som är baserad på liknande socialpolitiska premisser.

Utbildnings- och forskningssystemen kan aldrig ses isolerade från resten av samhället. Företagsklimat, skatter, lönebildning, socialförsäkringar, arbetsmarknadsregleringar och själva synen på kunskap, lärande, ansvarstagande och individuell utveckling är alla en del av kunskapsmiljön. Tillkortakommanden i någon av dessa delar kan inte kompenseras av aldrig så goda insatser i de andra.

Dagens höga inkomstskatter får till följd att det inte är så ekonomiskt intressant att ägna år till studier och bildning. De förstärker därigenom gamla mönster där högutbildades barn i högre grad än lågutbildades söker sig vidare till högre utbildning. För barn i högutbildade familjer är högre studier ofta en rutinmässig självklarhet, under det att barn, som inte har med sig studietraditioner hemifrån, mer kritiskt granskar kostnaden i förhållande till resultatet.

När orsakerna till den förhållandevis låga svenska utbildningsnivån – vad gäller andelen av befolkningen som söker sig till högre utbildning – analyseras är det ofrånkomligt att komma in på det svenska skattesystemet. De starkt progressiva skatterna gör det mindre lönsamt att studera i Sverige, jämfört med de flesta andra länder. Utbildningspremien, det vill säga vad en person får tillbaka i form av högre lön efter skatt efter att ha investerat i en universitetsutbildning, är i Sverige mycket låg.

Det totala skatteuttaget för en högutbildad är i Sverige 62 procent1. Motsvarande siffror för exempelvis USA och Storbritannien är 37 respektive 38 procent.

Att de höga svenska skatterna har betydelse visar också det faktum att Sverige sedan flera år tillbaka har en kontinuerlig nettoutflyttning av kvalificerad och högutbildad arbetskraft. Det är mer lönande för högutbildade att flytta och arbeta i andra länder än att stanna, eller flytta till Sverige.

Även om det är viktigt att få ned inkomstskatterna i Sverige är det långt ifrån det enda som måste göras för att locka fler att satsa på en mångårig utbildning. Få akademiker är högavlönade, och en uppgradering av statusen för flera yrkesgrupper är ett måste. Ett brådskande exempel är läraryrket, där kompetenta lärare är en förutsättning för att kvaliteten på utbildning skall kunna upprätthållas.

På europeisk nivå drivs ett projekt, det s.k. PURE-projektet, som har till syfte att få fram jämförbara avkastningsdata från olika länder. Inledningsvis har kartlagts avkastningsstudier i 15 jämförbara länder. Resultaten visar bl.a. att avkastningen i Sverige är bland de lägsta både före kvinnor och män. Avkastningen för män och kvinnor samvarierar men i allmänhet är den högre för kvinnor än för män – dock ej i Sverige.

I Sverige, Schweiz och Österrike har trenden varit nedåtgående medan den varit uppåtgående i flera andra länder. Skillnaden i avkastning har inte utjämnats under den studerade perioden. En studie, Björklund 1999, som ingår i PURE-projektet, bekräftar att utbildningens lönepremie i Sverige ligger på relativt låg nivå – på ca 4,5 procent. Den har sjunkit (1968–1981) men sedan stabiliserat sig (1981–1991). Nedgången i avkastning på utbildningsinvesteringar är i huvudsak att hänföra till avkastningen på högskoleutbildning medan avkastningen på gymnasieutbildning i stort sett varit konstant.

4.5 Utan grundkunskaper fungerar inga högre studier

Ett annat problem som blir allt tydligare är att allt fler studenter som antas saknar de kunskaper som behövs för att klara av sina högskolestudier. Detta är illavarslande och kan inte förklaras enbart med att det i dag är fler ur en årskull som söker sig till högre utbildning. Detta torde dessvärre hänga samman med att fler och fler lämnar gymnasieskolan med kunskapsbrister.

En breddad basårsutbildning och collegeutbildning ser vid första anblicken ut som steg åt rätt håll, men denna gymnasifiering av den högre utbildningen innebär att många studenter tvingas ta studielån för att skaffa sig kunskaper som de borde haft möjligheter att skaffa sig under sina gymnasiestudier. Collegeutbildningen som rätt utformad kan bli en bra utbildning för många riskerar nu bli ett tvångssamarbete mellan komvux och högskolan – ett tvångsäktenskap som knappast främjar utbildningens kvalitet. Vi vill varna för övertro på social ingenjörskonst.

Rader av antagningsregler genom åren har haft höga ambitioner, men resultaten har inte motsvarat förväntningarna. Sambandet mellan höga gymnasiebetyg eller goda resultat i högskoleprovet och framgångsrika studier är inte självklart. Däremot kan man se ett samband mellan motivation och studieframgång. Att fånga en sådan faktor låter sig bara göras i nära dialog med den sökande, vilket är en fördel med ökad lokal antagning.

Vi noterar att regeringen nu föreslår viss liberalisering av antagningsreglerna. Visserligen skjuts frågan om grundläggande behörighet på framtiden, men nu öppnas ytterligare möjligheter för den enskilda högskolan att genom individuell prövning anta studerande som har förutsättningar att klara studierna, men inte uppfyller de formella krav som finns. Lärosätena ges också vidgade möjligheter att formulera egna preciserade krav för antagning.

Dessa förändringar är steg i rätt riktning, men även här syns en oro att överlåta dessa beslut till universitet och högskolor. Högskoleverket hade föreslagit en avveckling av s.k. standardbehörigheter, men regeringen vill utveckla systemet. Man passar också på att betona vikten av att behörighetskraven inte varierar mellan lärosätena för i huvudsak likartade utbildningar. Varför inte det? En offensiv högskola kanske vågar och tror sig klara betydligt öppnare antagning än andra. Ska det bli någon fart på den sociala rörligheten behöver inte alla trösklar vara lika höga. Varför vill man bara tillåta tio procent flexibilitet i fråga om alternativa och lokala antagningsregler? Regeringen aviserar en översyn av högskoleförordningen vad gäller dispens och behörighet. Vi ifrågasätter inte denna. Däremot är vi mycket tveksamma till det exempel på dispensskäl som regeringen anger, nämligen att undantag från behörighetsvillkor skall kunna göras om för få söker en viss utbildning. Vi tycker att antagningsregler skall vara sådana att de lägger en nivå på förkunskapskrav som är rimliga för en viss utbildning. Om antalet platser visar sig vara fler än antalet studenter som har dessa kunskaper och intresse för utbildningen så får det inte leda till en medveten sänkning av förkunskapskraven. I stället finns i ett sådant fall skäl att överväga antalet platser.

5 En ny politik för antagning

5.1 Utveckla nya urvalsmetoder

Dagens system är för ensidigt och tar inte hänsyn till individuella meriter och anlag. Många sökande har en negativ uppfattning om antagningssystemet. Studenterna har beskrivit det som opersonligt, slumpartat, byråkratiskt och orättvist. Systemet upplevs inte rättvist och rimligt.

Betygsnivåer skiljer sig mellan olika skolor i landet, vilket gör gymnasiebetygen till ett trubbigt instrument i flera avseenden. De omräknade betygen, som de nu används vid antagning, säger inte särskilt mycket om vem som har tillräckliga förkunskaper och förutsättningar att klara av den sökta utbildningen. Vi anser att det behövs en modern gymnasieexamen. Kriterierna för den del som avser studieförberedande utbildningar bör utarbetas. Universitet och högskolor har en viktig roll i detta arbete. En sådan examen kan också bli basen för nya antagningsregler.

En fördel med kriterier för en examen är att regelverket för gymnasieskolan kan förenklas så att bättre förutsättningar skapas för att utveckla verksamheten så att fler fullföljer sin gymnasieutbildning med framgång. Därutöver bör urvalsinstrumenten i högre utsträckning anpassas till de enskilda utbildningarna, så att viktning, tester och prov mäter förkunskaper och färdigheter som är centrala för att lyckas på en viss utbildning. Urvalskriterier kan kombineras med varandra för att få ett bredare och mer heltäckande system. Betyg kan sammanvägas med färdighets- och anlagstest och personliga intervjuer av den typ som i dag används vid antagning till exempelvis läkarutbildningen. Denna typ av test skulle till exempel med fördel kunna användas vid antagning till lärarutbildningen, vilket vi även tidigare påpekat.

Utöver detta bör hänsyn kunna tas till tidigare meriter och speciella talanger eller intressen. Antagningssystemet bör ta hänsyn till att enskilda individer kan ha tillgodogjort sig nödvändiga förkunskaper på olika sätt. Bedömningen skall fokusera på sökandens kunskaper och förmåga att tillgodogöra sig den sökta utbildningen, oavsett hur förkunskaperna erhållits.

Med ett mer nyanserat antagningssystem kan gymnasieelever fokusera sig på att få goda kunskaper som är viktiga för den fortsatta utbildningen, inte på taktikläsning.

5.2 Anförtro ansvaret för antagningsregler åt den enskilda högskolan

Ett mer mångfaldigt antagningsförfarande kräver ett utvecklingsarbete avseende urvalsinstrument. Sedan högskolereformen och re-centraliseringen 1997 har arbetet med utveckling av urvalsmetoder i stort sett avstannat.

Det främsta kravet för att antagningssystemet skall kunna individualiseras och anpassas till det nya kunskapssamhället är att antagningen till högskolan decentraliseras. De enskilda universiteten och högskolorna bör ges ökad beslutanderätt över antagningsförfarandet.

Basen bör vara en centralt fastställd ram för vad som skall utgöra generell behörighet. Utifrån denna ram bör varje enskilt lärosäte få bestämma vilka förkunskapskrav som skall gälla för de utbildningar de anordnar. Varje antagningsmyndighet bör i detta avseende få upprätta en organisation för utformande av krav, samt för prövning av huruvida de sökande uppfyller kraven. Antagningsmyndigheterna bör också följa upp sina utbildningar med studier av rekrytering och genomströmning.

5.3 Ett decentraliserat antagningssystem kräver transparens

Det skall vara varje enskild antagningsmyndighets ansvar att förse de sökande med gedigen information om vilka urvalskriterier som tillämpas vid de olika utbildningsalternativen. För att garantera att studenterna får ett bra informationsunderlag är det nödvändigt att resultaten från utvärderingarna av kvaliteten tillkännages. Det är också viktigt att varje lärosäte vinnlägger sig om att tydligt ange vilka antagningsregler som gäller. Till ytterligare stöd för blivande studenter är också den typ av rankning som görs av fristående institut och i medier.

5.4 Egenmakt och självständighet driver fram ett ansvarstagande för kvaliteten

I USA, som har det mest diversifierade systemet för antagning till högre studier, lever lärosätena på att mäta och förbättra sin kvalitet och att marknadsföra sig gentemot high school-studenter som skall söka sig vidare. Konkurrensen har lett till dels höga krav på den högre utbildningens kvalitet, dels på god information till prospektiva studenter. Även de sökande tar aktivt del av att söka information och välja mellan lärosätena, utifrån sina egna förutsättningar och önskemål. I ett system som det svenska, med en enhetlig och centraliserad antagningsprocess, behöver varken lärosäten eller studenter anstränga sig – bristen på valfrihet och mångfald är passiviserande och hämmande.

Det ligger i varje lärosätes intresse att inför studenter och kvalitetsinstitut hålla en hög och jämförbar kvalitet, nationellt och internationellt. Den egna beslutanderätten är drivkraften bakom varje lärosäte och utgör grundbulten för det fria universitetet. Det är dags att detta börjar gälla även inom den svenska högre utbildningen.

6 Pedagogisk utbildning för högskolans lärare

Det ligger i universitets och högskolors eget intresse att vinnlägga sig om utbildning av högsta kvalitet. Kvalificerade lärare är en förutsättning för det. I propositionen föreslås nu detaljerade anvisningar för att ge stöd åt högskolepedagogisk förnyelse. Vi anser att detta är onödiga pekpinnar. Det kan inte vara en statlig uppgift att bestämma hur högskolor organisatoriskt skall lösa detta.

När det gäller frågan om högskolans lärare och mer eller mindre uttalade krav på pedagogisk utbildning vill vi framhålla följande. Undervisning inom universitet och högskolor skall vara nära kopplade till forskningen och hålla en hög vetenskaplig nivå. Det är orimligt att begära att de som undervisar alltid utöver sin ämneskompetens också skall skaffa sig pedagogisk utbildning av någon större omfattning. Vi tror att en positiv utveckling snarast främjas genom att de som undervisar ges möjlighet att delta i sådan fortbildning, samt genom en konsekvent uppföljning av undervisningens uppläggning och resultat.

7 Bostadssituationen för studerande

På många universitets- och högskoleorter är den mycket svårt för studerande att få bostad. Bostadsbristen får inte bli ett hinder för människor att utbilda sig. Det är viktigt att snabbt åstadkomma lösningar som skapar bostäder åt studenter så att de akuta problemen avhjälps. Vi föreslår att del av stadigvarande bostad skall få hyras ut utan att uthyraren behöver betala skatt på inkomsten. Detta är det snabbaste sättet att enkelt och billigt få fram bostäder för ungdomar och studerande. Dessutom vill vi att en inventering av de statliga fastigheter som enkelt kan byggas om till studentbostäder skall genomföras.

På längre sikt måste förutsättningarna för byggande av bostäder reformeras så att nyproduktion möjliggörs.

8 Fri tentamensrätt bör införas

För att öppna högskolan för nya studerandegrupper bör en fri tentamensrätt införas vid samtliga universitet och högskolor. Detta innebär att personer som exempelvis arbetar heltid ges möjlighet att studera och tentera sina kunskaper på egen hand vid sidan av sitt arbete. Den kan ge fler personer möjlighet att skaffa sig examensbevis på denna nivå samtidigt som alternativa studieformer kan användas.

Denna reform är viktig att genomföra för att öka valfriheten i den av regeringen genomreglerade högskolan. I dag är högskolan dessvärre enbart öppen för de personer som regeringen Persson vill släppa in. Genom en moderat politik öppnas däremot högskolan också för dem, som av en eller annan anledning vill studera på andra villkor.

9 Socialdemokratisk halvreträtt löser inte problemen med forskarutbildningsreformen

Den forskarutbildningsreform som trädde i kraft den 1 april 1998 hade som mål att stimulera och stärka kvaliteten och effektiviteten inom forskarutbildningen. Grundtanken i reformen var att alla som bedriver forskarstudier skulle ha en tryggad försörjning, tillräckliga kringresurser och en individuell studieplan som årligen skulle följas upp. Tyvärr blev det inte så. Redan vid reformens införande protesterade vi därför att färre skulle kunna antas om full finansiering krävs redan från början. Regeringen föreslår nu, mot bakgrund av att befarad utveckling besannats, att det skall vara möjligt att anta sökande till forskarstudier som avser licenciatexamen på samma grunder som för doktorander.

Problemen med 1997 års forskarutbildningsbeslut kommer inte lösas genom att inrätta en licenciatexamen. Vad som måste lösas är problemen med kraven på full finansiering av forskarutbildningen. Licenciatexamen riskerar att bli ytterligare ett hinder för doktorander att passera, och ytterligare begränsa och försvåra genomströmningen av doktorander.

Det är dags att ta bort kraven på full finansiering och överlåta till respektive universitet eller högskola att avgöra hur stor finansiering som skall krävas vid antagningen.

10 Magisterexamen med ämnesbredd

Regeringen anför att de krav som ställs i den nuvarande magisterexamen med relativt omfattande fördjupningsstudier inte är i överensstämmelse med de krav som finns i många andra länder för motsvarande utbildning. Den nya examen ska ge förutsättningar för en mångfald och flexibilitet som underlättar ökad internationalisering av svensk högre utbildning samtidigt som den skall främja det livslånga lärandet. Den nya magisterexamen skall benämnas magisterexamen med ämnesbredd och benämningen på den hittillsvarande magisterexamen ändras till magisterexamen med ämnesdjup. Vi menar att värdet av den föreslagna breddmagisterexamen definitivt kan ifrågasättas. Den motsvarar fortfarande inte en internationell magisterexamen och tycks heller inte passa in i den s.k. Bolognaprocessens harmonisering av den europeiska examensordningen.

11 Nätuniversitetet

Redan i partimotion 1998/99:T818 konstaterade Carl Bildt att

samtliga svenska universitet och högskolor skall ligga i frontlinjen när det gäller att utnyttja IT för att främja utbildningen och forskningen inom alla discipliner. Alla studenter skall ha goda möjligheter att använda informationstekniken som ett betydelsefullt hjälpmedel att snabbt få tag på en betydande informationsmängd. Lärare och forskare skall kunna använda informationstekniken för att kommunicera och sprida forskningsresultat såväl nationellt som internationellt på ett snabbt och smidigt sätt. Informationstekniken möjliggör helt nya och tidigare i det närmaste otänkbara forskningssamarbeten.

Virtuella universitet där elever och lärare genom utnyttjandet av modern teknik inte är bundna av att behöva befinna sig på samma plats är ett exempel på sådan förnyelse. Vi förordar att riksdagen ger regeringen i uppdrag att återkomma med en redovisning av förutsättningarna för att etablera ett sådant universitet, antingen som en självständig enhet eller som en del av ett existerande lärosäte.

Vi gläds åt att regeringen tagit det moderata förslaget till sig, även om det tog väl lång tid. Mycket har hunnit hända och många tillfällen försvunnit under dessa tre år.

Vad som är värre är att det förslag som nu föreligger är inskränkt och nationalistiskt inriktat. Den globalisering som ett nätuniversitet skulle kunna bidra till och dra nytta av undviks genom att begränsa samarbetet till nationella lärosäten. Vi förutsätter att stiftelsehögskolorna och andra stiftelseutbildningar erbjuds deltagande i nätuniversitetet på samma villkor som andra. Vi menar tvärtom att nätets fördelar måste komma till sin rätt, och att nätuniversitetet under sin uppbyggnad bör lära av, och titta på, de internationella samarbeten som redan finns inom området, t.ex. i det mellan Karolinska institutet och Stanford.

Stockholm den 3 oktober 2001
Beatrice Ask (m)
Lars Hjertén (m)	Tomas Högström (m)
Per Bill (m)	Anders Sjölund (m)
Anita Sidén (m)	Catharina Elmsäter-Svärd (m)
Hans Hjortzberg-Nordlund (m)	Sten Tolgfors (m)

[1]	Arbetsgivaravgifter, egenavgifter samt inkomstskatt sammantaget.