med anledning av prop. 2001/02:100 2002 års ekonomiska vårproposition

Motion 2001/02:Fi41 av Matz Hammarström m.fl. (mp)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ytterligare insatser för ökad hälsa i arbetslivet; behovet av livsstilsförändringar, förebyggande hälsoarbete och en översyn av resurser och metoder i rehabiliteringsarbetet.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ytterligare insatser för att förbättra jämställdheten; behovet av att stärka gravida kvinnors och föräldrars ställning på arbetsmarknaden och råda bot på lönediskrimineringen.

Ökad hälsa i arbetslivet

I vårpropositionens finansplan, avsnitt 1.4.4 och kap. 4 avsnitt 4.3.1, ägnas stort utrymme åt hälsan i arbetslivet. Det förs en diskussion om behovet av att införa ett hälsomål, och det är lovvärt. Men det krävs ännu mer nytänkande för att vända nuvarande ohälsotrender. Regeringens målsättningar på ohälsoområdet är i mångt och mycket nödvändiga, men dock inte tillräckliga, eller ens de mest effektiva, för att främja en ökad hälsa i arbetslivet. 11-punktsprogrammet för ökad hälsa i arbetslivet har många förtjänster, men det finns all anledning att t.ex. vara mycket försiktig med hur formerna för ökade ekonomiska drivkrafter för arbetsgivare för att förebygga ohälsa ser ut. Småföretagarnas situation måste beaktas. Framför allt måste man dock försäkra sig om att de grupper som är överrepresenterade i ohälsostatistiken inte blir än mer diskriminerade på arbetsmarknaden än vad som är fallet i dag, eller att nya grupper hotas att slås ut. En politik för att möta ohälsan måste se till hela människan och hennes behov, vilket inte tillräckligt väl beaktas i 11-punktsprogrammet.

Behov av livsstilsförändringar

Både vad gäller arbetslivets vuxenstress, och samhällslivets stress som också drabbar barnen, är livsstilsfrågorna centrala. Dagens ohälsotal måste ses i ett livsstilsperspektiv för att kunna bemötas.

Vuxna och stress

De skenande sjukskrivningstalen ser vi som tecken på ett samhälle som är i olag. Sjukdomar kommer alltid att finnas, men med ökad kunskap om förebyggande vård och hur man vid behov sätter in medicinering och insatser av sjukvårdspersonal bör den trenden vara på väg åt rätt håll. Belastningsskador kommer säkert också alltid att finnas, men i takt med att (de fysiska) arbetsmiljöförbättringarna har genomförts bör de yngre i arbetslivet drabbas i mindre utsträckning än de som började jobba när arbetsmiljötänkandet inte var lika utvecklat. Trots att trenderna bör peka åt rätt håll gör de inte det, vilket antyder att det tillkommit ett arbetsrelaterat, och kanske också samhällsrelaterat, hälsoproblem. Det är detta nya folkhälsoproblem som hälsoarbetet i arbets- och samhällslivet nu främst bör inriktas på.

Människor upplever en stress som är större än tidigare. Trots att utvecklingen har varit tänkt att förenkla för människor är vi i dag i en situation där tiden upplevs mer knapp än någonsin. Det finns en förväntan om hög prestation på alla områden. Förenklad kommunikation och en explosion av information gör att möjligheterna ter sig obegränsade. Människor förväntas välja elbolag, telefonbolag, pensionsfonder, eventuellt extra försäkringar, läkare, behandlingar, skola, hemtjänstutförare etc. Vi blir ockuperade av vardagsvalen, och informationssökande av ett hela tiden föränderligt utbud. Parallellt med detta förenklade samhälle som alltså gör oss mer stressade än någonsin så ökar förbrukningen av resurser. Sopberget ökar, pappersmängden har ökat påtagligt genom datoranvändningen och informations- och reklamflöde, vi reser i arbetet kors och tvärs i betydligt större utsträckning än tidigare. Verksamheter effektiviseras, slimmas, och förväntar sig en elit av anställda. Parallellt med detta skolas våra barn in i samma förhållningssätt, krav ställs från barnens alla sammanhang, både på barnen och föräldrarna. Barn visar symtom på stress. Vi orkar inte med det och blir sjukskrivna. Vi ser de skenande ohälsotalen som samtidens symtom på en ohållbar privat situation för ett stort antal människor och som ett av flera tecken på en ohållbar livsstil i hela samhället.

Barn och stress

Barns stress hänger ihop med de vuxnas allt mer stressade tillvaro, där tiden aldrig räcker till. Vuxna samtalar ungefär ca 5 minuter per dag med sina barn! Barn lär sig stressbeteenden och att det är normalt att leva på det viset. En fulltecknad almanacka betyder att man är en viktig människa – alltså finns man!

Vi glömmer gärna att det finns barn bakom statistiken. Faktum är att 20–25 % av barnen lever i s.k. fattiga familjer. En stor del av sjukskrivningstalen och arbetslöshetssiffrorna gäller vuxna som har barn. Under 2001 försökte 15 000 vuxna ta sitt liv och 1 500 lyckades. Kvar lämnades många barn.

Förskolans verksamheter har gjort neddragningar som påverkat barnen i tidig ålder negativt. Kostnaderna för förskolan har i stort sett legat stilla under 1990-talet men antalet inskrivna barn inom barnomsorgen har ökat. Barngruppernas storlek har ökat från en genomsnittlig storlek inom förskolan 1990 på 13,8 barn till 16,5 barn år 1998. Inom fritidshemmen har ökningen varit kraftigare, 1990 var det i genomsnitt 18 barn i varje grupp och 1998 var antalet 29. Besparingarna inom barnomsorgen har åstadkommits framför allt genom att personaltätheten minskats och barngrupperna gjorts större. Nedläggning av öppna verksamheter, sammanslagning av barnstugor till större enheter, indragning av hemspråksstöd i förskolan samt ökad samverkan mellan skola och skolbarnsomsorg har varit andra sätt. Detta har i hög grad påverkat barnen och deras föräldrar. Forskning visar också att även om den samlade kunskapen om barnens situation ökar, så har den i mindre grad förts ut till berörd personal, p.g.a. resursbrist i alla led. Det finns varken tid eller pengar för att ordna eller gå på vidareutbildningar i olika former. Kunskapsnivån ute i verksamheterna underhålls eller utvecklas därför inte.

Skolans neddragningar har fått till följd att det blivit oroligt och stökigt på många håll. Många elever går ut skolan utan godkända slutbetyg. Alkoholkonsumtionen bland ungdomar ökar och en del börjar väldigt tidigt. Allt detta är tecken på att barn och ungdomars vardag blivit allt mer stressig och svårhanterlig.

De neddragningar som gjorts av verksamheter för barn och ungdomar har starkt bidragit till att öka barns och ungdomars stress. Men främst är stressen kanske kopplad till de vuxnas stress. Stressade föräldrar, lärare och förskolelärare m.fl. hinner inte se och lyssna på barnen.

Det behövs nationella riktlinjer för hur många barn en barngrupp får innehålla och där varje barn får sina behov tillgodosedda. I skolan behövs mindre klasser och ett ökat antal idrottstimmar då fysisk aktivitet är ett sätt att hantera och motverka stress.

Stress hos barn, precis som hos vuxna, kan utvecklas både till fysiska sjukdomar och psykiska besvär. 50 % av flickorna har regelbundna psykosomatiska besvär. Stressymtom (magont, huvudvärk och depressionsbesvär) är ungefär dubbelt så vanligt hos flickor som hos pojkar. Barn som tidigt utsatts för kraftig stress riskerar också att utveckla åderförkalkning redan under tonåren, dessutom en sorts åldersdiabetes, diabetes 2, samt bukfetma.

Både barn och vuxna skulle må bättre av att ha färre saker inbokade och mer tid över till sig själva och varandra. Och barnen behöver lära sig att alla inte måste vara bäst. Barn måste både få större inflytande över sina liv, d.v.s. större ansvar med befogenheter och samtidigt mindre ansvar. Barn har ett alldeles för stort ansvar över sina liv i dag. Barn måste få vara barn! Vuxna måste få tid och utrymme att ta ett vuxenansvar för sina egna liv och för sina barn.

Ohälsoproblemen måste lösas å det snaraste, annars har vi en generation av barn som riskerar att gå förlorade i stressrelaterade sjukdomar och besvär. Vi har inte tid att vänta!

Behov av förebyggande hälsoarbete

Allra viktigast för att bryta nyrekryteringen till gruppen sjukskrivna och förtidspensionerade är det förebyggande hälsoarbetet. Det tas upp i punkt 1, 4, och 6 i 11-punktsprogrammet. Men det förebyggande hälsoarbetet förtjänar att betonas ytterligare, inte minst den funktion en välfungerande företagshälsovård skulle kunna fylla. Även samhället skulle kunna premiera individens egna insatser, t.ex. genom avdragsrätt i deklarationen för egna investeringar i den egna hälsan för t.ex. motionsutgifter. Det preventiva arbetet är det billigaste för företaget och samhället, men framför allt för individen, som alltid är den som förlorar mest på alla plan när sjukskrivningen är ett faktum. Den grundläggande insikt som måste vara vägledande i ohälsobekämpandet är att det inte hjälper hur mycket vård- och rehabiliteringsresurser vi än sätter in om folk blir sjuka igen så snart de åter sätter sin fot i vardagsarbetslivet. En ökad satsning på förebyggande och hälsofrämjande arbete krävs alltså i samhället generellt, och specifikt för människor som riskerar att bli eller redan är långtidssjukskrivna. Fokus behöver sättas på matens koppling till hälsa, men också motion och rörelse och dess koppling till hälsa. Skolgymnastikens betydelse för ungdomars hälsa och fortsatta livsstil måste lyftas fram. Att remittera till motion kan vara väl så effektivt som annan rehabilitering. Livsstilsfrågornas och det egna förhållningssättets betydelse för hälsan är viktigast, men måste understödjas från arbetslivet och samhället.

Arbetstidsförkortning

Den viktigaste livsstilsfrågan rör vår syn på arbetslivet, som den del av livet som ständigt får företräde och som ofta upptar den största delen av vår vakna vardagstid. Den viktigaste åtgärden för att skapa en bättre balans i livet vore en arbetstidsförkortning. En arbetstidsförkortning skulle ge oss mer tid att leva. En arbetstidsreform är en frihets-, jämlikhets/jämställdhets- och folkhälsoreform, och den enskilda insats som på sikt kan göra mest för att vända ohälsotrenden och därigenom säkra framtidens arbetsutbud. För att över huvud taget kunna tillvarata varandras talanger måste vi skapa en vardag som människor kan hantera och trivas i – en kortad dagsarbetstid är en nödvändig förutsättning för detta. Det är inte så att vi inte har råd att genomföra en arbetstidsreform, det är så att vi inte har råd att inte göra det!

En arbetstidsförkortning skulle kunna humanisera ett arbetsliv som för många i dag upplevs nedbrytande i stället för upplyftande och på så sätt skapa möjligheter för en bättre balans i livet mellan arbete och egen fri tid. Förhoppningsvis kan en sådan utveckling leda till att arbetstagarna blir mer produktiva för att de mår bättre, får tid för sig själva och andra, får möjlighet att utveckla sin kreativitet och upprätthålla det livslånga lärandet. Även arbetsgivarna bör kunna erbjuda mer produktiva organisationer genom att de tvingas se över hur de använder sina lokaler, maskiner och sin arbetskraft. Ett friskare arbetsliv skulle också kunna leda till minskad sjukfrånvaro och färre förtidspensioneringar och till att bryta trenden mot att alltfler lämnar arbetslivet allt tidigare.

En arbetstidsförkortning skulle innebära att vi prioriterar tillväxt på det som det råder mest brist på i dag – fri tid, och att det vi har i överflöd, materiella ting, får stå tillbaka. Rätt genomförd kan en arbetstidsförkortning till en del betala sig själv genom att arbetsproduktiviteten ökar för att folk jobbar bättre och organisationerna fungerar effektivare. Vidare ökar sannolikheten för att arbetslösa kan beredas jobb, att sjukskrivningarna minskar, att sjukskrivna och förtidspensionerade kan återvända till arbetslivet, och att folk kan, vill och orkar jobba högre upp i åldrarna än i dag. Sammantaget gör detta att antalet människor som faktiskt är på arbetet ökar, vilket åtminstone delvis kan kompensera för att var och en av dem arbetar färre timmar.

Friår för att förebygga ohälsa och återföra folk till arbetslivet

Ett annat sätt att bryta arbetslivets rytm, att pröva något nytt, att förkovra sig, eller att bara vila upp sig och samla kraft är friåret. Ett friår för hela landet, inte bara de 12 kommuner som berörs just nu, fyller två funktioner. För det första är friåret ett sätt för dem som löper risk att bränna ut sig att få göra något annat ett tag: studera, pröva på egenföretagande, vara med barnen, eller helt enkelt få en längre sammanhängande ledighet för att hämta kraft, och återfå arbetsglädjen. För det andra är friåret ett sätt för dem som varit utanför arbetsmarknaden länge att få en chans att komma in på den igen.

Principerna för friåret är enkel: 85 procent av a-kassan betalas i ersättning åt den som tar ledigt från sitt arbete upp till ett år, under förutsättning att arbetsgivaren samtidigt erbjuder platsen åt någon arbetssökande. Enligt modellen får staten på så sätt minskade utgifter, eftersom ersättningsnivån för friåret är 15 procent lägre än vad kostnaderna varit för den arbetslöse, som nu får jobb, givet att personen haft full a-kassa.

Välfärdsmässigt har reformen trefaldiga vinnare: den arbetssökande, den som ställt sin plats till förfogande och staten, som utan större kostnader fått en dubbelt utvecklad kreativitet som kan leda till idéer och företagsamhet som kommer samhället till gagn. Dessutom har en arbetslöshetsperiod avbrutits och en människa som längtar bort från sin arbetsplats har fått ett avbrott och andrum. Detta är en särskilt angelägen aspekt i dessa dagar när stress och utmattningsdepression blir en allt vanligare sjukskrivningsorsak. De just genomdrivna individuella kompetenskontona kan ses som ett alternativ eller t.o.m. komplement till friårsreformen genom att de ger möjlighet för individen att fullfölja eller bygga på påbörjade studier.

En översyn av resurser och metoder i rehabiliteringsarbetet

Även om nyrekryteringen av sjukskrivna bryts genom att livsstilsfrågorna uppmärksammas och arbets- och samhällslivet humaniseras kommer alltid rehabiliteringsinsatser att behövas, åtminstone för dem som redan är sjukskrivna. För att rehabiliteringsarbetet ska kunna lyckas krävs för det första att tillräckligt med resurser finns tillgängliga så att varje persons behov blir uppmärksammat. För det andra måste rehabiliteringsbegreppet breddas så att administrativa hinder inte ligger i vägen när de insatser man tror behövs ska sättas in.

Tillräckliga resurser för att trygga försäkringskassans arbete

När någon redan har blivit sjuk är det viktigt att vården fungerar så att man snabbt får träffa sjukvårdspersonal och vid behov slussas vidare till specialistläkare. Efter fastställd diagnos måste också eventuell fortsatt vård kunna erbjudas. Att vara sjukskriven p.g.a. bristande resurser och köbildning i vårdsektorn är varken bra för individen, vårdsektorn eller samhällsekonomin. Vid längre sjukskrivningar där någon form av rehabilitering är aktuell måste kontakterna med försäkringskassan fungera smidigt och snabbt. Försäkringskassan måste ha resurser att möta varje människa och se hennes behov.

I princip är det så att försäkringskassans personal kan det här, och mycket väl vet vad man ska göra. Det finns en lång erfarenhet och mycket kunskap, inte minst kring hur man jobbar förebyggande. Problemet är att man inte ges tid och resurser för rehabiliteringsarbetet utan ägnar merparten av sin tid till löpande hantering för att människor ska få sina utbetalningar. Rehabiliteringsärenden blir liggande. En absurd situation har dessutom inträtt i och med att försäkringskassans resurser har blivit alltmer begränsade i takt med att sjukskrivningstalen ökat.

Till en del handlar det om det omfattande datasystem som försäkringskassorna tvingats finansiera. Systemet kostar hundra miljontals kronor och har tvingat kassorna att skära ned kraftigt på personalresurser och löpande verksamhet sedan ett par år tillbaka. Detta trots att datorsystemet ännu inte fungerar och inte har inneburit någon som helst lättnad i hanteringen. Kassorna har följaktligen i flera år tvingats att skära ned på sin löpande verksamhet, samtidigt som sjukskrivningsärendena och rehabiliteringsbehoven hela tiden ökar. Det är inte hälsobefrämjande, varken för kassornas egen personal eller de sjukskrivna personer de är satta att hjälpa tillbaka till arbetslivet. Långtidssjukskrivningarna bland de försäkringskasseanställda har ökat med mer än 40 % de senaste två åren. Den hårda arbetssituationen vid försäkringskassorna uppges av en stor majoritet som huvudorsaken till att de är långtidssjukskrivna. Om det är någon gång den löpande verksamheten hos kassorna ska fungera är det här och nu som en del i 11-punktsprogrammet. För att skapa möjlighet för större rehabiliteringsinsatser framöver krävs en kraftfull satsning på mer personal till försäkringskassan och att IT-systemet finansieras centralt.

Om inte försäkringskassans situation ses över kommer alltfler att bara bli sjukskrivna utan att någon rehabilitering alls sker. För att komma till rätta med den ökande ohälsan är det utomordentligt viktigt att man ska bli sjukskriven till rätt form av vård eller rehabilitering, inte bara sjukskriven från arbetet. Och här måste synen på vad vård och rehabilitering är breddas, liksom den roll den enskilde får spela i val av rehabilitering.

Alternativa behandlingsmetoder

Människors egna önskemål om alternativa behandlingsmetoder behöver tillvaratas. Undersökningar visar att befolkningen har ett stort hopp om och förtroende för de komplementära (alternativmedicinska) insatserna och vill se dem som ett naturligt inslag i det vanliga sjukvårdsutbudet. Självbestämmandet hos människor behöver tas till vara i större utsträckning. Ökad självkännedom är ett viktigt verktyg för att förebygga i synnerhet stressrelaterade sjukdomar. Människor måste också kunna erbjudas kortare terapeutiska samtalsserier inom ordinarie hälso- och sjukvårdssystem. Själslig stress riskerar annars att leda till fysisk sjukdom, psykosomatiska sjukdomstillstånd och destruktiva livsmönster, något som i slutändan kan bli mycket resurs- och kostnadskrävande för vårdsektorn.

Det pågår försök i landet med motion på recept för sjukdomstillstånd där läkemedel och motion har samma effekt. En överväldigande majoritet visar sig föredra motion framför läkemedel. Det äts i dag läkemedel för 20 miljarder kronor och kostnaden för biverkningar är ungefär lika stor. Om människor ges möjlighet till alternativa behandlingar, och får detta med tyngd sanktionerat, tar man dessa. Det finns liknande exempel om livsstilsförändrande program som fungerar över förväntan och som ger en långsiktig effekt. Alternativa behandlingsmetoder, bl.a. de ovan nämnda, har dokumenterade hälsobringande effekter, varför de är viktiga att erbjuda befolkningen generellt i förebyggande syfte och sjukskrivna specifikt. Sjukskrivning till vila kommer givetvis alltid att finnas, men måste i mycket högre grad, direkt eller efter en tid, kunna kompletteras med sjukskrivning med aktiv rehabilitering i mycket vid bemärkelse.

Det finns också ett jämställdhetsperspektiv på rehabiliteringsarbetet, då det visat sig att mäns rehabilitering kostar mer än kvinnors. Statistik visar också att kvinnor tar större ansvar för sin rehabilitering än män. Det är viktigt att säkerställa dels att mäns rehabilitering inte prioriteras resursmässigt, dels att få alla grupper, speciellt männen som det verkar, att i samarbete med försäkringskassan, rehabiliteringspersonalen, och när det är lämpligt, arbetsgivaren utforma en rehabiliteringsplan som alla tror på och engagerar sig i.

Rehabilitering genom annat arbete/omskolning

I många fall är det arbetsplatsen eller yrkesrollen man behöver sjukskrivas ifrån, inte från arbete över huvud taget. Ett friare synsätt vad gäller vad man ska rehabiliteras till behövs. Vad som säkert har visat sig är att längre sjukskrivningar till inaktivitet i sig är sjukdomsalstrande. En rehabiliteringsplan ska innefatta att man ser över behovet av ett alternativ till det yrke och/eller den arbetsplats som kan ha varit en anledning till sjukskrivningen. Att byta arbetsplats, funktion, eller t.o.m. yrkesinriktning kan vara en del av lösningen på sjukskrivningsproblematiken. Det skulle behövas en (anställnings)trygghet för de sjukskrivna som inte enbart är förknippad med den arbetsplats och det yrke man blev sjukskriven ifrån. Det vanligaste professionella rådet om stress- och depressionssjukdomarna är att man ska vara mycket försiktig med att gå tillbaka till den situation man blev sjukskriven ifrån.

Ett trygghetssystem som möjliggjorde att steget att bryta det mönster som var med och drev fram sjukskrivningen inte innebar att man förlorade en massa rättigheter vore antagligen ett mycket verkningsfullt medel för att få tillbaka folk till arbetslivet. Att återgå till arbetslivet ska inte behöva vara detsamma som att återgå till det man kom ifrån, då det verkar vara en anledning till att inte fler återkommer över huvud taget, eller tvingas sjukskriva sig gång på gång. Ett sådant trygghetssystem skulle även kunna ge rätt till omskolning vid behov. Trygghet är hälsobringande medan att känna stress och oro inför sin försörjningssituation kan vara sjukdomsalstrande.

Rätt till rehabilitering

Vi menar för övrigt att det måste införas en rätt till rehabilitering som utgår från den enskilde. Försäkringskassans roll blir att ge stöd, inspirera och motivera i betydligt större utsträckning än vad som sker i dag. Det är den enskilde som är expert på sig själv och sin situation och ofta har idéerna om i vilket alternativt sammanhang hon/han skulle kunna arbeta och komma till sin rätt. Många människor drar sig tyvärr i dag för att ha en öppenhjärtig kontakt med rehabiliteringshandläggare av rädsla för att bli missförstådd, inte tagen på allvar, att sjukpenningen ska dras in om man visar för stor vilja till att pröva något annat. Denna rädsla för kontroll och åsiktsföreträde kostar samhället oerhörda summor. Det kunde vändas till en positiv process där alla idéer är bra idéer om hur man ska komma till rätta med en sjukskrivning. Naturligtvis behöver försäkringskassan utöva viss kontroll när det gäller människor som uppbär flera ersättningar/arbetar svart eller liknande. Och de behöver vara pådrivande för att en utvecklingsprocess inte ska stagnera. Men i huvudsak tror vi att det är detta sätt som gör att man kan komma till rätta med problemen – en rehabiliteringsrätt med den enskilde som navigatör.

Ett synsätt präglat av rehabilitering genom omskolning och arbetsbyte skulle också underlätta för förtidspensionärer att på deltid eller heltid återvända till arbetslivet. Även för pensionärer som har kraft och arbetslust kvar för alternativa arbetsuppgifter eller att jobba deltid skulle detta kunna vara ett sätt både för dem och samhället att behålla kunnande i arbetslivet. Det saknas inte arbetsuppgifter och att matcha behoven med dem vars kunskap och arbetslust skulle kunna komma till sin rätt vore en välgärning för både individer och samhället. Att vara delaktig, att bli sedd, att känna att man gör en insats är viktigt för hälsan. Men för att arbetslusten ska infinna sig måste aktiviteterna utgå från både samhällets och individens behov.

Man behöver överväga huruvida fler yrkesgrupper ska få rätt att sjukskriva, respektive friskskriva människor. Läkare har hittills haft denna rätt men är kanske sämre insatta än många andra i vilken ohälsorisk långa sjukskrivningar är. Andra yrkesgrupper kan vara betydligt mer inriktade på rehabiliteringsåtgärder.

Jämställdhet

I finansplanen i vårpropositionen 2002 om den ekonomiska politiken finns i avsnitt 1.3.3 skrivningar om jämställdheten. Innehållet i dessa skrivningar om framför allt behovet av ett jämställdhetsperspektiv på arbetsmarknaden och dess lönesättning utgör en nödvändig del i jämställdhetsarbetet, men är långt ifrån tillräckligt för att komma tillrätta med bristen på jämställdhet i samhället. Det politiska jämställdhetsarbetet måste kompletteras på en rad områden.

Stärka gravida kvinnors och föräldrars ställning på arbetsmarknaden

Gravida kvinnors och föräldraledigas ställning på arbetsmarknaden behöver stärkas. Skyddet bör vara utformat på så sätt att graviditet och föräldraledighet inte till någon del får utgöra godtagbart skäl för de negativa åtgärderna. Konstruktionen som finns i de nya diskrimineringslagarna om etnisk diskriminering, diskriminering av funktionshindrade eller diskriminering på grund av sexuell läggning, dvs. att arbetsgivaren är skyldig att visa att det saknas varje samband mellan att en anställd blir missgynnad och hans eller hennes etniska tillhörighet etc, borde också finnas i föräldraledighetslagen.

För att barnen ska få mer tid med sina föräldrar krävs en successiv utbyggnad av föräldraförsäkringen. Men framför allt krävs förbättrade villkor vad gäller möjligheterna att kombinera arbetsliv och föräldraskap. Här är en daglig arbetstidsförkortning vad som framför allt skulle medföra mer tid för barnen.

Att råda bot på lönediskrimineringen

För att komma tillrätta med lönediskrimineringen behövs ett arbete på flera plan. För att få till stånd en förändring av könsbundenheten i yrkesval, samhällssektorer och lönesättning måste ett jämställdhetsperspektiv integreras på alla nivåer i samhället. Det gäller i samhällets struktur, inom politiken, i arbetslivet, och för var och en personligen. Det krävs en ökad medvetenhet för att se jämställdhetshämmande strukturer, beteenden etc både hos sig själv och ute i samhället. Det arbetet börjar i hemmet, på dagis och i skolan.

Behovet av jämställdhetsfostran

För att komma bort från att ett könsbundet gymnasieval ger en framtida könssegregerad arbetsmarknad krävs ett fortsatt och fördjupat könsperspektivs- och jämställdhetsarbete i skolan. Jämställdhet är inte bara en teori utan måste få praktiskt genomslag i all undervisning. Speciellt det vi lär oss under våra första år är av stor betydelse. Därför är det viktigt att undervisning och vardagspraktiserande på dagis och i skolan präglas av ett konkret och medvetet jämställdhetsarbete. Föräldrars beteende är givetvis också av stor betydelse. Barn gör som du gör – inte som du säger! Balansen mellan könen måste förändras vad det gäller ansvaret för hem och barn. Också här skulle en arbetstidsförkortning underlätta jämställdhetsarbetet. Även en tydligare pappaprofil i föräldraförsäkringen skulle skynda på jämställdhetsprocessen.

Behovet av jämställdhetsinsatser inom arbetslivet

Vad gäller lönediskrimineringens grundorsaker utgår de från den ojämställda maktbalans som råder i samhället mellan könen. Mansdominerade yrken har högre lönebildning än kvinnodominerade, exempelvis vård och omsorg. Viktigt i arbetet för ett jämställt arbetsliv är bl.a. att synliggöra och bryta den könsmaktsobalans som ligger till grund för skillnader i lön och status. Bland annat i synen på offentlig sektor som en kvinnosektor, vilket är en förklaring till det låga löneläget, måste brytas.

För att underlätta arbetet för lönejämställdhet bör lönediskrimineringsärendena flyttas från Arbetsdomstolen till allmän domstol. På löneområdet bör också politikerna som arbetsgivare i offentlig sektor prioritera kvinnors löner, speciellt i kvinnodominerade låglöneyrken, i de närmaste årens löneförhandlingar. De yrkesgrupper som tar hand om det värdefullaste vi har, barnen och hälsan, måste lyftas fram inte bara lönemässigt, utan också som den viktigaste resursen i arbetet för ett barnvänligare Sverige och i kampen mot den ökade ohälsan.

Stockholm den 2 maj 2002
Matz Hammarström (mp)
Lotta N Hedström (mp)	Yvonne Ruwaida (mp)
Kia Andreasson (mp)	Barbro Feltzing (mp)
Gunnar Goude (mp)	Helena Hillar Rosenqvist (mp)
Mikael Johansson (mp)	Per Lager (mp)
Ewa Larsson (mp)	Gudrun Lindvall (mp)
Ingegerd Saarinen (mp)	Marianne Samuelsson (mp)
Kerstin-Maria Stalin (mp)	Maria Wetterstrand (mp)
Lars Ångström (mp)