med anledning av prop. 2000/01:42 Kommuner och landsting i internationell samverkan

Motion 2000/01:K3 av Helena Bargholtz m.fl. (fp)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen avslår proposition 2000/01:42 Kommuner och landsting i
internationell samverkan.
Sammanfattning

Propositionen behandlar tre företeelser som gäller
kommuner och landsting i internationell samverkan:
kommunal tjänsteexport, kommunalt internationellt bistånd
samt vänorts- och vänregionssamarbete. På den senare,
tredje, punkten för regeringen enbart ett allmänt resonemang
och lämnar inga konkreta lagförslag, varför den frågan inte
närmare berörs i folkpartiets motion. I propositionen föreslås
däremot förändringar i lagstiftningen, som skall vidga
möjligheterna att bedriva kommunal tjänsteexport och
kommunalt internationellt bistånd. Redan enligt gällande
regelverk finns det utrymme för kommuner och landsting att
ägna sig åt viss export av tjänster (genom överföring av
kunskaper och erfarenheter) och att ge bistånd i form av
utrustning, som de kan avvara till länder där humanitära
katastrofer har inträffat. Folkpartiet ser inte några skäl till att
den existerande lagstiftningen bör förändras. Kommuner och
landsting skall koncentrera sig på sin kärnverksamhet (skola,
vård och omsorg) och inte omvandlas till affärsdrivande
företag som tar kommersiella risker på skattebetalarnas
bekostnad. Principen att den svenska biståndspolitiken
huvudsakligen skall vara en statlig angelägenhet måste
upprätthållas. Folkpartiet avvisar därför regeringens förslag.

Kommunal export av
tjänster

Kommuner och landsting har idag möjlighet att bedriva
export av tjänster som finns i deras verksamhet. Det kan
exempelvis handla om överföring av kunskaper och
erfarenheter kring hur den svenska förvaltningen fungerar.
Vanligen fungerar det så att kommuner och landsting
uppträder som underleverantör till det exporterande
företaget. Efter medgivande av regeringen kan kommuner
och landsting emellertid också agera huvudleverantör och
ägna sig åt att på egen hand exportera tjänster (s k
direktexport).

I sin proposition föreslår regeringen en rad åtgärder vilka syftar till att
vidga utrymmet att bedriva kommunal tjänsteexport. Det handlar dels om att
fler institutioner skall kunna ägna sig åt denna verksamhet, dels om generella
lättnader i regelverket. Enligt regeringen bör vid sidan av kommuner och
landsting ensamma dessutom kommunalförbund, regionförbund och
kommunala bolag ha rätt att engagera sig i export av tjänster. Folkpartiet
delar inte den uppfattningen.

Huvuduppgiften för kommuner och landsting måste vara att värna den så
kallade kärnverksamheten (skola, vård och omsorg). De skall inte operera på
marknaden och därigenom ta affärsmässiga risker och äventyra fullföljandet
av centrala välfärdsuppgifter. När det gäller de kommunala bolagen
tillkommer dessutom att insynen ofta är dålig och möjligheten att utkräva ett
demokratiskt ansvar är begränsad. Enligt gällande lagstiftning kan kommuner
och landsting i viss utsträckning ägna sig åt tjänsteexport. Kretsen
kommunala aktörer som har den rätten bör inte utökas.

Inte heller kan folkpartiet tillstyrka de övriga förslag som avser lättnader i
det regelverk som omgärdar den kommunala tjänsteexporten. Regeringen vill
att det skall underlättas för kommunala aktörer att bedriva direktexport av
tjänster. Kravet på regeringens medgivande i sådana fall bör tas bort.
Dessutom skall viss varuexport, som "utgör ett nödvändigt komplement till
eller har ett naturligt samband med den tillhandahållna tjänsten" (s 21,
regeringens proposition), tillåtas. Sammantaget pekar dessa förändringar i en
riktning som folkpartiet tar avstånd från. Kommuner och landsting skall
koncentrera sin verksamhet, inte successivt förvandlas till affärsdrivande
företag till förfång inte bara för skattebetalarna utan också för privata
företag
som är verksamma i tjänstesektorn.

Som grundläggande motiv för de föreslagna lagändringarna anför
regeringen dels att lagstiftningen bör anpassas till de förhållanden som redan
råder i praktiken (se exempelvis s 20, regeringens proposition), dels
internationaliseringen och EU-medlemskapet som anses öka betydelsen av
internationellt engagemang också hos subnationella aktörer som kommuner
och landsting. Folkpartiet underkänner båda dessa argument.

Att "praxis" när det gäller den kommunala tjänsteexporten har utvecklats
åt ett håll, som inte stämmer överens med de bestämmelser som riksdagen har
beslutat om, utgör inget rimligt skäl att ändra lagstiftningen. Förändringar av
lagar måste ske mot bakgrund av en värdering av huruvida det är sakpolitiskt
riktigt att genomföra en tänkt förändring eller inte, inte baseras på en slapp
och uppgiven "eftergiftsstrategi". Om regeringen avser börja anamma den
principen också på andra områden öppnar det skrämmande perspektiv för det
svenska rättssystemet.

Det är naturligtvis riktigt, som regeringen konstaterar, att det pågår en
internationalisering som bryter upp traditionella strukturer och minskar
betydelsen av gamla territoriella gränser. Nationalstaterna har på flera
områden fått vidkännas ökad konkurrens om att utöva makt och inflytande.
Det är emellertid inte heller det ett argument för att den kommunala
affärsverksamhet, som redan idag är för stor, skall utvidgas ännu mer.
Internationalisering i praktiken sker genom att det mänskliga utbytet (resor
och kontakter) och handelsrelationer expanderar. Politiker (nationella,
regionala och lokala) etablerar kontakter över nationsgränserna för att
diskutera gemensamma angelägenheter. Intet av detta har någon som helst
koppling till frågan om värdet av kommunal tjänsteexport. Det saken gäller är
om kommuner och landsting skall ägna sig åt kommersiell verksamhet, som
istället skulle kunna utföras av privata aktörer. Det anser folkpartiet inte att
de
skall göra - oavsett om det sker med affärspartner inom eller utom Sverige.

Kommunalt
internationellt bistånd

Enligt gällande lagstiftning får kommuner och landsting ge
katastrofhjälp eller annat humanitärt bistånd i form av
utrustning som de kan avvara till ett land där en katastrof
eller annan nödsituation har inträffat. Utrustningen lämnas
direkt till det andra landet eller genom en internationell
hjälporganisation eller till en sådan organisation för senare
bruk. Om landet där nödsituationen har inträffat erhåller
statligt bistånd kan kommunalt bistånd också ges i form av
annan utrustning (än som kan avvaras) om regeringen ger
sitt tillstånd till det.

Regeringen lämnar i propositionen ett antal förslag som skall göra det
enklare för kommunala aktörer att ge bistånd. För det första skall - precis som
när det gäller den kommunala tjänsteexporten - också kommunalförbund,
regionförbund och kommunala bolag få bedriva biståndsverksamhet. För det
andra skall det inte längre vara nödvändigt att det har inträffat en katastrof
eller annan nödsituation för att kommunalt bistånd skall kunna lämnas;
biståndet behöver inte längre definieras som humanitärt. För det tredje skall
det till länder som får statligt bistånd vara möjligt att ge bistånd också i
form
av annan utrustning än sådan som kan avvaras. Den nuvarande regeln att det
kan ske först efter godkännande av regeringen tas bort; det ersätts med en
skyldighet att anmäla åtgärden till Sida. För det fjärde skall det ges utrymme
- efter särskilt tillstånd från regeringen - att ge bistånd i form av utrustning
annan än sådan som kan avvaras också till länder som inte får statligt bistånd.
För det femte skall bistånd kunna lämnas till internationella
hjälporganisationer utan att det behöver användas direkt; det skall kunna
brukas vid ett senare tillfälle.

Sammantaget öppnar regeringens förslag för en inte obetydlig expansion
av den kommunala biståndsverksamheten. Det strider inte bara mot den i
kommunallagen (2 kap. 1 §) stipulerade lokaliseringsprincipen - ett viktigt,
och vida omhuldat, rättesnöre för den kommunala verksamheten - vilken
innebär att kommuner och landsting själva får ha hand om sådana
angelägenheter av allmänt intresse som har anknytning till kommunens eller
landstingets område eller medlemmar och som inte handhas enbart av staten,
en annan kommun, ett annat landsting eller någon annan. Det står också i
bjärt kontrast till principen att kommunerna primärt skall inrikta sig på att
värna kärnverksamheten (skola, vård och omsorg), en princip som folkpartiet
står upp för.

För liberaler är världen gränslös. Internationell solidaritet är ett av de
bärande inslagen i liberalismen. Bistånd till länder och människor i behov av
stöd är ett praktiskt uttryck för denna centrala liberala tanke. Men
biståndspolitiken är och måste förbli en i huvudsak statlig angelägenhet.
Kommuner och landsting har redan enligt gällande lagstiftning vissa
begränsade möjligheter att manifestera sin solidaritet genom att skänka
utrustning som de kan avvara till stater som befinner sig i en akut
nödsituation. I övrigt är det staten som ägnar sig åt internationellt bistånd.
Regeringen anför inte några övertygande skäl till att den ordningen i enlighet
med propositionens förslag skall förändras.

Särskilt anmärkningsvärt är förslaget att kommunala aktörer skall kunna ge
bistånd i form av utrustning, annan än sådan de kan avvara, till länder som
inte får statligt bistånd efter tillstånd från regeringen. Konstitutionellt
innebär
det en maktförskjutning avseende den svenska biståndspolitikens utformning
från riksdagen till regeringen. Vilka länder som idag får svenskt bistånd och
hur politiken i övrigt skall utformas är en fråga för beslut i riksdagen. Med
den regel som regeringen nu vill införa kan offentligt bistånd, som inte alls är
av nödkaraktär, komma att ges till länder som riksdagen har bestämt inte skall
få komma ifråga för svenskt bistånd. Regeringen, som mycket väl kan befinna
sig i en parlamentarisk minoritetsposition, kan därmed genom den praxis för
tillståndsgivning som den utvecklar trotsa ett beslut om inriktningen av den
svenska biståndspolitiken som en riksdagsmajoritet står bakom. Från
författningssynpunkt framstår det som ytterst betänkligt. Folkpartiet avvisar
också avseende det kommunala internationella biståndet regeringens
proposition.

Stockholm den 19 januari 2001

Helena Bargholtz (fp)

Kerstin Heinemann (fp)

Bo Könberg (fp)