med anledning av prop. 2000/01:116 Förlängd giltighetstid för vissa bestämmelser om kommunala bostadsföretag

Motion 2000/01:Bo9 av Knut Billing m.fl. (m, kd, c, fp)

1 Sammanfattning

Vi motsätter oss regeringens förslag om en förlängning av den s.k.
stopplagen. Förslaget utgör ett exempel på fortsatt bristande respekt för
den lokala demokratin och den grundlagsstadgade kommunala
självstyrelsen.

Kommunerna måste tillåtas fatta sina egna beslut och hitta de lösningar
som passar dem bäst, utan statliga pekpinnar och sanktionssystem som
bakbinder de kommuner som valt andra vägar än de regeringen pekat ut. Det
behöver betonas att det alltid skall vara kommunen själv som avgör hur
mycket eller hur litet av bostadsbeståndet som skall vara i kommunernas ägo.

Vi menar att den demokratiskt uttryckta folkviljan i kommunerna måste
respekteras. Om riksdagen bifaller förlängningen av stopplagen kommer de
kommunalt folkvalda, även fortsättningsvis, att hindras att besluta i enlighet
med den politik de finner bäst gagnar kommunmedborgarnas intressen och för
vilken de vunnit majoritet i fria och allmänna kommunala val.

2 Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen avslår regeringens proposition (2000/01:116) Förlängd
giltighetstid för vissa bestämmelser om kommunala bostadsbolag.

3 Stopplagen

Stopplagen syftar till att genom vissa sanktionsmedel avhålla kommuner
från att avhända sig sina kommunala bostadsbolag. Stopplagen infördes
1999 och medför att kommuner som säljer sina bostadsbolag straffas med
minskade statsbidrag.

Stopplagen, lagen (1999:608) om tillfällig minskning av det generella
statsbidraget vid avyttring av aktier eller andelar i eller utdelning från
kommunala bostadsföretag, m.m, innebär i huvudsak följande:

Om en kommun säljer aktier eller andelar i ett kommunalt bostadsföretag
i en sådan omfattning att kommunen förlorar det dominerande inflytandet i
företaget minskas det generella statsbidraget till kommunen. Har företaget
godkänts som allmännyttigt skall dessutom godkännandet återkallas.

I det fall kommunen beslutar om en utdelning från bostadsbolaget som
överstiger en skälig avkastning på det ursprungliga aktiekapitalet minskas det
generella statsbidraget. Även i det fall att ett kommunalt bostadsbolag
beslutar att träda i frivillig likvidation minskas statsbidraget.

4 Dispensregeln

Stopplagen medger en dispensmöjlighet för kommuner som, enligt
regeringens uppfattning, har godtagbara skäl att vidta sådana åtgärder
som i annat fall skall bestraffas med minskade statsbidrag. Sådana skäl
kan vara att en rekonstruktion av det kommunala bostadsföretaget är
nödvändig, att kommunen befinner sig i en allvarlig ekonomisk situation
och att den nu aktuella åtgärden är nödvändig för att sanera kommunens
ekonomi eller om det annars finns särskilda skäl.

Dispensregeln är ett exempel på vilka konsekvenser en lagstiftning av
stopplagens karaktär kan få. Det är oacceptabelt att regeringen godtyckligt
skall kunna avgöra vilka skäl som är tillräckliga för att en kommun skall
kunna begära dispens. Det finns enligt vår uppfattning en uppenbar risk för att
välskötta kommuner kommer att bli lidande och att färgen på den politiska
majoriteten i kommunen i vissa fall kan bli avgörande för om dispens beviljas
eller inte. Lagar som öppnar för sådana konsekvenser skall inte stiftas.

5 Den lokala demokratin

Det finns starka skäl att resa invändningar mot förlängningen av
stopplagen. Enligt vår mening utgör förslaget ett exempel på fortsatt
bristande respekt för den lokala demokratin. Om riksdagen bifaller
förlängningen av stopplagen kommer de kommunalt folkvalda, även
fortsättningsvis, att hindras att besluta i enlighet med den politik de finner
bäst gagnar kommunmedborgarnas intressen och för vilken de vunnit
majoritet i fria och allmänna kommunala val.

Regeringen gör ingen hemlighet av att stopplagen har sin grund i att det i
vissa kommuner förs en av regeringen oönskad politik. Att en sådan politik är
önskad av majoriteten av medborgarna i de berörda kommunerna anser
regeringen uppenbarligen ointressant i sammanhanget.

Vi menar att den demokratiskt uttryckta folkviljan i kommunerna måste
respekteras. Det är inte en statlig uppgift att fatta beslut om handhavandet av
de kommunalt ägda bostadsföretagen. Sådana ställningstaganden måste i
stället göras i kommunerna, mot bakgrund av förhållandena i det enskilda
fallet och på det sätt den demokratiskt valda kommunmajoriteten, liksom
majoriteten i företagets styrelse, finner lämpligt.

Det är på den kommunala nivån som man bäst känner de lokala behoven
och förutsättningarna. Därför är det olyckligt att Socialdemokraterna,
Vänstern och Miljöpartiet genom olika riksdagsbeslut försöker reglera den
lokala bostadspolitik som kommunerna skall ha ansvaret för. Den s.k.
stopplagen är ett av flera exempel på hur kommunernas möjligheter att
självständigt förfoga över sina bostadsföretag inskränkts. Samma syfte hade
förslagen i ALLBO-utredningens delbetänkande (SOU 2000:104) om att
ändra spelreglerna för beslutsfattandet i landets kommuner genom krav på två
tredjedels majoritet för beslut om försäljning av kommunalt ägda fastigheter.
År 2000 återinfördes också en bostadsförsörjningslag med pekpinnar om både
den lokala bostadsplaneringen och den lokala bostadsförmedlingen.
Regeringen har dessutom genomdrivit skärpta majoritetsregler för ombildning
till bostadsrätt.

6 Den kommunala självstyrelsen

Regeringsformens portalparagraf, RF 1:1, fastslår att den kommunala
självstyrelsen är en av de två grundläggande beståndsdelarna i den
svenska demokratin.

All offentlig makt i Sverige utgår från folket. Den svenska folkstyrelsen
bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den
förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och
genom kommunal självstyrelse (RF 1 kap 1 §).

En decentraliserad förvaltning har ansetts vara väsentlig från demokratisk
synpunkt. I kommunen är det lättare att hålla fortlöpande kontakter
mellan beslutsfattare och enskilda.

Vi ser med stor oro på den tydliga tendensen att regeringen i dag vill
kringskära den kommunala självstyrelsen. I flera fall rör det sig dessutom om
aktioner riktade mot kommuner med annan politisk majoritet än regeringens,
vilket gör inskränkningarna extra allvarliga och klandervärda.

7 Lagrådet

Vid införandet av stopplagstiftningen 1999 hade flera remissinstanser
invändningar mot förslaget. De menade att förslaget skulle strida mot den
kommunala självstyrelsen.

Regeringen ansåg dock att det inte fanns tid att inhämta Lagrådets
yttrande och hänvisade istället till ett tidigare yttrande. Lagrådet hade
tidigare
(prop.1995/96:213) godtagit en lag som medgav en minskning av
statsbidragen för en kommun som höjde den kommunala skattesatsen. Med
hänvisning till detta, och att lagen föreslogs vara tidsbegränsad, ansåg
regeringen att stopplagen var förenlig med den kommunala självstyrelsen.

Genom ett ingripande av bostadsutskottet inhämtades emellertid
Lagrådets yttrande. Lagrådet uttalade att det fanns skillnader mellan
stopplagstiftningen och det av regeringen åberopade ärendet. Ärendet rörande
den kommunala skattesatsen byggde på ett samband mellan ökade
skatteintäkter och minskade statsbidrag. När det gällde stopplagstiftningen
var sambandet inte lika starkt gällande, eftersom det generella statsbidraget
används som sanktion mot ett oönskat beteende inom ett enskilt område av
den kommunala verksamheten. Lagrådet påpekade också att i de fall
kommunerna säljer sitt bostadsföretag uteslutande av ideologiska skäl, saknas
ett sådant ekonomiskt samband.

Lagrådet uttalade vidare att förslaget var avsett att ge samma resultat som
en långtgående förbudslagstiftning eller mycket restriktiva tillståndsregler.
Lagrådet ansåg dessutom att det knappast kan ha varit avsikten med det
generella statsbidraget att det skulle kunna användas som ett
påtryckningsmedel gentemot enskilda kommuner för speciella ändamål.
Sammanfattningsvis ifrågasatte Lagrådet allvarligt om en inskränkning i den
kommunala självstyrelsen borde göras på detta sätt.

Lagrådets yttrande förbisågs av regeringen och stödpartierna som med
majoritet i riksdagen fattade beslutet om införandet av stopplagen.

8 Förlängningen av stopplagen

Regeringen har i en proposition till riksdagen föreslagit att stopplagens
giltighetstid skall förlängas. Även denna gång har regeringen avstått från
att inhämta Lagrådets yttrande. Regeringen har hänvisat till att Lagrådet
redan tidigare granskat den aktuella lagen. Detta yttrande har dock inte
bifogats propositionen.

Lagrådet var, som ovan redogjorts för, kritiskt till stopplagen och de
inskränkningar av den kommunala självstyrelsen de medförde. Fram till år
1999 var direkta inskränkningar av den kommunala självstyrelsen ett ovanligt
inslag i politiken. Införandet av stopplagen föregicks, och följdes, av heta
debatter.

Nästan två år senare har ingrepp i den kommunala självstyrelsen blivit en
återkommande företeelse. Socialdemokraterna och dess stödpartier har vid
upprepade tillfällen visat att de inte godtar folkets val till
kommunfullmäktige. Att förhindra försäljning av kommunala bostadsbolag,
entreprenad av akutsjukhus eller att tvinga kommuner att anordna
bostadsförmedlingar förefaller vara viktigare för regeringen än den
kommunala självstyrelsen.

Regeringens politik hindrar demokratiskt valda majoriteter, med en annan
politisk åskådning än den regeringen företräder, från att genomföra den
politik som de gått till val på. Konsekvenserna av regeringens centralstyrning
kan bli långt mer förödande än någon försäljning eller förändring beslutad om
i kommun och landsting. Människors tilltro till politiker, och till den egna
möjligheten att påverka politiska beslut, riskerar att gå förlorad genom
regeringens upprepade attacker mot den kommunala självstyrelsen.

Mot bakgrund av detta bör riksdagen avslå propositionen.

Stockholm den 4 april 2001

Knut Billing (m)

Sten Andersson (m)

Inga Berggren (m)

Carl-Erik Skårman (m)

Ulla-Britt Hagström (kd)

Annelie Enochson (kd)

Rigmor Stenmark (c)

Yvonne Ångström (fp)