med anledning av prop. 1995/96:186 Nya regler för bostadsbidrag

Motion 1995/96:Bo27 av Ulf Björklund m.fl. (kds)

Inledning

Kristdemokraterna menar att tillgången till en bra bostad är
en social rättighet. Alla skall ha rätt till en bostad till en
rimlig kostnad. Ett inkomstprövat bostadsbidrag är det
effektivaste sättet att göra det möjligt med en rimlig
bostadsstandard även för lågavlönade, barnfamiljer,
studerande och pensionärer.

Läser man regeringens uttalade målsättningar med bostadsbidragen kan de
tyckas likna dem vi kristdemokrater uttrycker. Bostadsbidragen sägs i
propositionen fylla en viktig funktion bland annat för att uppnå
familjepolitiska och bostadspolitiska mål. De ekonomiskt sämst ställda
barnfamiljerna bör prioriteras, skriver man. Vidare att bostadsbidragen skall
vara behovsprövade. Övervältringseffekter för socialbidragen bör minimeras.
Och så vidare. Ser man dock på den rådande verkligheten och andra av
regeringens förslag än de som kommenterats i positiva ord ovan så blir det
något annat. Vi finner att regeringen genom flera förslag i denna proposition
brister i att värna de hushåll som idag har det sämst ställt och minimera
övervältring på socialbidragen och därmed kommunerna.

Vi säger i vår motion nej till förslaget om individuella inkomstgränser och
till den inkomstberäkning som föreslås för egenföretagare. Vi riktar också en
uppmaning till regeringen att beakta eventuella övervältringseffekter på
kommunala utgifter.

Neddragning av
bostadsbidragen med en
tredjedel

Statens kostnader för bostadsbidrag har stigit kraftigt de
senaste åren. Under budgetåret 1995/96 uppgår utgifterna för
bostadsbidrag till cirka 9 miljarder kronor. Regeringen
presenterar därför i den aktuella propositionen besparingar på
cirka 2,3 miljarder kronor per helår. Tidigare i år har
riksdagen tagit beslut om en besparing på 690 miljoner
kronor per år att gälla från 1 januari 1996. Beslutet gällde
borttagande av bostadsbidrag till hushåll utan barn där någon
av bidragstagarna är 29 år eller äldre. Regeringens
föreliggande förslag till besparing är en uppföljning av ett
tidigare principbeslut om ytterligare besparingar på 1 500
miljoner per helår. Det är vidare en konsekvens av det
tilläggsdirektiv man gav till den särskilda utredare som fick i
uppdrag att föreslå innehållet i principbeslutets besparingar.
Ytterligare 610 miljoner skulle sparas på grund av att
utfallsprognoserna för budgetåret 1995/96 såg dystra ut. För
närvarande är dessa prognoser än sämre och pekar på minus
715 miljoner kronor per helår. I sammanfattning är alltså
redan beslutade besparingar 690 miljoner per helår och i
denna proposition föreslås ytterligare cirka 2 300 miljoner
kronor sett till helår. Detta innebär att bostadsbidraget
minskas med en tredjedel. Ursprungligen var planerna att
besparingarna i den föreliggande propositionen skulle införas
från och med 1 juli 1996. I syfte att ge berörda parter
möjlighet att förbereda sig inför den stora förändring
regeringen föreslår skjuts dock införandet fram till 1 januari
1997 för alla åtgärder utom en besparing om cirka 130
miljoner för detta budgetår.

Vissa besparingar måste
genomföras

Ingen kan säga annat än att regeringens förslag till
besparingar är mycket omfattande. Kristdemokraterna är
överens med regeringen om behovet av sanering av statens
finanser. Av flera skäl har kostnaderna för bostadsbidrag
ökat kraftigt. Enligt en undersökning som
Riksrevisionsverket gjort har fusket med bland annat
bostadsbidrag varit omfattande. Detta måste givetvis stävjas.
Vi ställer oss därför bakom propositionens huvudförslag om
ett nytt system för inkomstprövning. Vi tror att detta system
kommer att stimulera en mer korrekt uppgiftslämning från
hushållen. Dessutom medför det nya systemet en bättre
koppling mellan den aktuella inkomst hushållet har och det
bidrag man uppbär. Kristdemokraterna finner det också
rimligt att inbegripa realisationsvinster i den
bidragsgrundande inkomsten och att beräkningsgrunden för
inkomsten blir mer enhetlig i förhållande till vad som gäller i
skattelagstiftningen. Vi ställer oss bakom förslaget om nya
regler vid beräkning av bidrag till egnahem och bostadsrätter.
Att göra om det tidigare systemet för bidragsbegränsning, där
storleksramen för den bostad för vilken bidrag gavs
bestämdes utifrån en norm om antal rum i relation till antal
barn, till ett system där begränsningen nu blir satt utifrån
bostadsyta är bra. Generellt bör inte staten subventionera
bostäder som är onödigt stora för det antal personer som bor
i hushållet. Regeringens precisering över ytstorlekar för olika
hushåll speglar det förhållandet att bostäder i Sverige
generellt är stora. Särskilt märks detta för ensamhushållet där
maxstorleken för en lägenhet sätts till 70 kvm. Inriktningen
för framtiden måste vara att också bygga mindre bostäder.
Både utifrån individers olika behov, men också sett till den
belastning bostadsbidragskostnaderna drabbas av genom att
tillgången till bostad för bidragstagarna i alltför hög grad
begränsar sig till stora och dyra bostäder. Vi finner en god
familjepolitik i motsvarande förslag till bidragsbegränsning
för hushåll med enbart umgängesrättsbarn. Givetvis ser vi
också positivt på att regeringen nu föreslår viss
kompensation för det tidigare borttagna flerbarnstillägget i
barnbidragen.

Övervältring på
kostnaderna för
socialbidrag

Liksom bostadsbidragen har kostnaderna för socialbidrag
ökat under de senaste åren. Det finns många skäl till detta.
En viktig faktor är att den sanering på cirka 20 miljarder
kronor som skett av statens finanser till stor del drabbat de
redan mest utsatta hushållen. Det gäller till exempel sänkta
barnbidrag, borttaget flerbarnstillägg, slopat barntillägg i
vuxenstudiestödet och sänkta ersättningsnivåer i de olika
trygghetssystemen. Totalt sett beräknas kommunernas
kostnader för socialbidrag öka med 18 procent under 1996
som en följd av nedskärningarna. Kristdemokraterna har
många gånger påtalat vikten av att statliga besparingar inte
får omvandlas till nya kommunala utgifter. Om så sker
kommer kärnverksamheterna i kommunerna att drabbas. Det
gäller bland annat skola och omsorg. Vi skulle kunna kalla
det att staten måste leva upp även till den "indirekta
finansieringsprincipen".

Drygt hälften av alla hushåll med socialbidrag beviljades bostadsbidrag
under 1994. Detta innebär att minskas bostadsbidraget för dessa hushåll ökar
med automatik kostnaderna för socialbidrag. Totalt har de direkta effekterna
på socialbidraget genom den senaste tidens olika nedskärningar för dem som
idag har socialbidrag beräknats till cirka 1,1 miljarder eller en ökning med 10
procent. Lägger man dessutom till dem som idag skulle vara berättigade till
socialbidrag men inte ansökt och dem som idag lever nära gränsen skulle
effekten kunna beräknas bli en kostnadsökning för kommunerna med 2-3,5
miljarder. Genom den starka kopplingen mellan socialbidrag och
bostadsbidrag beräknas försämringar i bostadsbidraget stå för cirka 50
procent av effekterna på socialbidragskostnaderna.

Det bör också noteras i detta sammanhang att det är vanligt med både
bostadsbidrag och socialbidrag för hushåll utan barn. Hushåll med barn får
ju extra barntillägg i bostadsbidraget och därtill barnbidrag. Detta innebär att
det förslag regeringen lägger fram om att helt ta bort bostadsbidraget för
personer under 29 år, dock ännu ej studenter, kan komma att slå hårt. Många
av dessa unga är arbetslösa. Nio av tio arbetslösa med socialbidrag saknar
rätt till både a-kassa och KAS och är helt beroende av socialbidrag.
Socialbidragskostnaderna och därmed kommunernas kostnader kommer att
påverkas kraftigt negativt. Vad staten sparar får kommunerna betala. Den
utredning som föregått regeringens proposition bedömer risken för
övervältring på socialbidragen som stor om bostadsbidraget till ungdomar
slopas. 23 procent av totalt utbetalt bostadsbidrag under 1994 gick till unga
med socialbidrag. 38 procent av ungdomar med bostadsbidrag hade
socialbidrag någon gång detta år.

Vad gäller regeringens lösning på de utsatta ungdomarnas ekonomiska
situation och det aktningsvärda målet om att få fler av ungdomarna
intresserade av studier vill vi bara poängtera att studier måste väljas på grund
av intresse och motivation och inte genom ett påtvingat ekonomiskt
incitament. I sammanhanget vill vi också uppmana regeringen att i större
utsträckning bedöma hela effekten av ett förslag och se även de indirekta
effekter som kan uppstå exempelvis för kommunerna genom en åtgärd.

Individuella inkomstgränser

Kristdemokraterna vill också yrka avslag på regeringens
förslag om individuella inkomstgränser. Vi går emot
förslaget främst av familjepolitiska skäl. Möjligheten att
kunna välja att vara hemma under barnens första år ser vi
som något väldigt centralt. Ibland har kravet på 6-
timmarsdag motiverats med möjligheten att få mer tid till
sina barn. För dessa agitatörer borde det inte vara svårt att
hålla med om att föräldrarnas tid med de egna barnen är
något grundläggande viktigt. Motiven bakom
vårdnadsbidraget var bland annat också detta. Regeringen
påvisar mycket tydligt en annan ideologisk syn. Arbetslinjen
måste till varje pris stärkas, påtalar man, och därmed också
målet om en minskad förekomst av "icke-dagisbarn".
Regeringens förslag innebär en ekonomiskt bättre möjlighet
för dem som idag är hemma och vill börja arbeta eller utöka
nuvarande arbetsinsats genom att marginaleffekterna som
uppstår när man utökar sin inkomst blir mindre vid
individuella inkomstgränser. Tyvärr noterar regeringen inte
det motsatta, någon frihet att välja för dem som idag vill
minska sin tjänst för att vara hemma med barnen. Valet om
hur ett hushåll intjänar och använder sina pengar måste vara
individernas eget, inte statens. Hushållets sammanlagda
inkomst måste vara grunden för bostadsbidrag. Vidare
riskerar regeringens förslag att slå hårt mot de hushåll där en
av personerna ligger över den individuella gränsen, men där
båda tillsammans inte gör det enligt det gamla systemet.
Många låginkomsttagare kan drabbas med regeringens
förslag. Förslaget innebär också en risk för skenseparationer
och ökar därmed riskerna för fusk, något som man i andra
sammanhang säger sig vilja motverka.

Bostadsbidragsgrundande
inkomst för egenföretagare

Gång på gång uppvisar regeringen en dålig insikt i hur
Sveriges företagare har det och hur det är att driva ett företag.
Regeringens uttalanden om vikten av ett ökat
småföretagande börjar klinga väldigt illa. Att sätta av medel
till periodiseringsfond och den egna pensionen är ett sätt för
företagaren att säkra framtiden för sin verksamhet och sig
själv. Utan säkerhet i avsatta medel skulle ett företag vid
minsta motgång gå i konkurs. En långsiktighet i
finansieringen av verksamheten och eventuell expansion är
ett måste. En företagare har en annan trygghet än en normal
löntagare som innan en eventuell uppsägning har rätt till
uppsägningslön. En uppbyggd buffert är inte tecken på att
man "undandragit" försäkringskassan medel från den
bidragsgrundande inkomsten utan är en försäkran om en
framtid. Givetvis skall alla bidragstagare så långt möjligt
behandlas lika, men olikheter måste också försöka förstås
och beaktas. Både utredningen som föregått regeringens
förslag liksom nu regeringen själv föreslår en översyn av
inkomstbegreppet för näringsidkare inom flera delar av
bidrags- och socialförsäkringssystemen. Kristdemokraterna
menar att detta kan vara bra och att det föreliggande förslaget
om ändring av bostadsbidragsgrundande inkomst för
egenföretagare bör prövas i detta sammanhang.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om den så kallade finansieringsprincipen och
övervältring av kostnader på kommunerna,
2. att riksdagen avslår regeringens förslag om individuella
inkomstgränser,
3. att riksdagen avslår regeringens förslag om ändring av
bostadsbidragsgrundande inkomst för egenföretagare.

Stockholm den 28 mars 1996

Ulf Björklund (kds)

Dan Ericsson (kds)

Rose-Marie Frebran (kds)

Holger Gustafsson (kds)

Göran Hägglund (kds)

Mats Odell (kds)

Michael Stjernström (kds)

Chatrine Pålsson (kds)