med anledning av prop. 1993/94:91 Vissa fastighetsskattefrågor, m.m.

Motion 1993/94:Sk27 av Charlotte Branting (fp)

I propositionen föreslår regeringen regler om
avdragsrätt för reparations- och underhållskostnader
hänförliga till större mangårdsbyggnad på lantbruksenhet
genom att sådan privatbostadsfastighet efter särskild
framställan räknas som näringsfastighet.

Att regeringen lägger fram ett förslag med denna
inriktning är mycket glädjande. Det innebär att landets
kulturhistoriskt värdefulla slott och större herrgårdar åter
kan vårdas och underhållas inom ramen för de
lantbruksföretag där de ingår. Denna möjlighet försvann
med 1990 års skattereform.

Den lösning som regeringen valt för att identifiera de
mangårdsbyggnader för vilka reparations- och
underhållsavdrag skall kunna få göras har fördelen av att
vara enkel att tillämpa för skattemyndigheten. Avdrag skall
sålunda kunna få göras beträffande mangårdsbyggnad som
har en storlek om minst 400 kvadratmeter och som är byggd
före år 1930. Regeringen räknar med att avdragsreglerna i
praktiken därmed bara kommer att gälla kulturhistoriskt
värdefulla byggnader, dvs. de mangårdsbyggnader som det
är ett allmänt kulturpolitiskt intresse att bevara.

Den valda lösningen medför emellertid att regeringen
tvingats sätta ytgränsen för de aktuella
mangårdsbyggnaderna förhållandevis högt eftersom en
lägre gräns skulle medföra avdrag även för byggnader utan
särskilda bevarandevärden och bevarandekostnader.
Samtidigt medför den höga ytgränsen att avdrag inte kan
medges för de kulturhistoriskt värdefulla
mangårdsbyggnaderna i storleksklassen just under 400
kvadratmeter.

Bl.a. av detta skäl anser jag därför att syftet med de nya
avdragsreglerna, dvs. att underlätta bevarandet av
kulturhistoriskt värdefulla mangårdsbyggnader, bättre
kunde uppnås genom något annorlunda rekvisit för
avdragsrätten än dem som regeringen föreslagit.

Sålunda bör gälla att mangårdsbyggnaden skall ha ett
belagt kulturhistoriskt värde. Detta tillgodoses genom att
fastighetsägaren för skattemyndigheten bör kunna redovisa
att kommunen i planhandling eller på annat sätt bedömt
byggnaden vara av sådan art att bestämmelsen i 3 kap. 12 §
plan- och bygglagen är tillämplig. Det innebär att det är
fråga om en byggnad som enligt PBL inte får förvanskas på
grund av sitt kulturhistoriska värde. Om kommunen inte
har pekat ut de värdefulla byggnaderna på detta sätt bör det
alternativt kunna räcka med ett intyg om kulturvärdet från
länsantikvarien. Skattemyndigheten skall inte behöva göra
någon självständig prövning av om mangårdsbyggnaden
representerar de erforderliga kulturvärdena, men samtidigt
är det viktigt att det markeras i regelverket att staten är
beredd att medge avdraget av kulturpolitiska skäl.

Om man med ett kulturpolitiskt rekvisit snävar in
kretsen av avdragsberättigade byggnader bör det också vara
möjligt att medge avdrag även för något mindre byggnader
än sådana som är minst 400 kvadratmeder stora. Jag
föreslår därför att ytgränsen i stället sätts till 350
kvadratmeter.

Sammanfattningsvis föreslår jag att det i propositionen
föreslagna tillägget till 5 § kommunalskattelagen ges
följande lydelse:

Privatbostad på lantbruksenhet skall på ägarens begäran
räknas som näringsfastighet om småhuset har en storlek om
minst 350 kvadratmeter och är en sådan byggnad som avses
i 3 kap. 12 § plan- och bygglagen (1987:10).

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen beslutar att tillägget till 5 §
kommunalskattelagen skall ges den utformning som anförts
i motionen.

Stockholm den 19 november 1993

Charlotte Branting (fp)