med anledning av prop. 1993/94:198 Lag om genetiskt modifierade organismer

Motion 1993/94:Jo60 av Annika Åhnberg (-)

Åtgärder för en säker utveckling av biotekniken

Det är inte kända negativa effekter från användandet av
avancerad bioteknik, som är anledningen till att samhället
sätter ramar för verksamheten. Det är osäkerheten om
framför allt de långsiktiga konsekvenserna av att människan
i växande omfattning medvetet förändrar genomet hos växt-
och djurarter, som är grund för regleringen av dessa
tekniker.

Tveksamheten rör många olika aspekter, bland andra
etiska och miljöskyddsliga. Detta försök till samhällelig
tillämpning av försiktighetsprincipen är unikt och inte
okontroversiellt. I alla länder där forskning och utveckling
av avancerad bioteknik äger rum är debatten intensiv.

Positiva till utvecklingen och följaktligen mer negativa
till restriktioner för densamma är ofta forskare inom
aktuella områden, företag med produkter eller verksamhet
på dessa områden och människor i behov av den hjälp som
kan bli resultatet av utvecklingen. De som är negativa till
den avancerade biotekniken och därför positiva till starka
samhälleliga restriktioner eller rent av förbud finner man
ofta i miljöorganisationer och organisationer med starkt
engagemang för etiska och moraliska frågeställningar.

Mellan dessa båda ståndpunkter -- krav på stor frihet för
utvecklingen å ena sidan och krav på starka restriktioner å
den andra -- finns ett brett fält av mindre bestämda
uppfattningar. På den politiska nivån har villrådighet lett till
beslutsvånda och passivitet. I USA och inom EU har man
dock sedan ett antal år tillbaka reglerat hanteringen.
Debatten har inte därmed upphört utan är fortsatt livlig.

Modern bioteknik har redan stor betydelse på många
områden, till exempel inom medicin och sjukvård, och
förväntas få en mycket stor betydelse på områden där
utvecklingen ännu bara börjat, till exempel växtförädling,
husdjursavel och miljöskydd. Det är därför hög tid att vi
också i Sverige tar ställning till hur samhället ska ta sin del
av ansvaret för utvecklingen på detta område.

Olika alternativa vägar har diskuterats. Sverige har
genom EES-avtalet förbundit sig att implementera två
direktiv som rör hantering av genetiskt modifierade
organismer. De är direktivet om innesluten användning av
genetiskt modifierade organismer, 90/219/EEG och
direktivet om avsiktlig utsättning av genetiskt modifierade
organismer i miljön, 90/220/EEG. Eftersom direktiv skall
införlivas på ett sätt som är förenligt med varje lands
lagstiftning, så är det en inhemsk uppgift att forma det
lagverk, som skall reglera biotekniken. Regelverket måste
dock garantera att direktiven till sina innehåll är
införlivade. Det förslag som regeringen nu lämnar till
riksdagen uppfyller inte detta krav.

Regeringen har valt att följa Miljöskyddskommitténs och
reservanternas i Genteknikberedningen förslag att samla
reglerna i en övergripande lag om genetiskt modifierade
organismer. Jag delar den uppfattningen. Jag delar också
uppfattningen att sektorsmyndigheterna likväl bör ha
ansvaret för kontroll av verksamheterna. Med tanke på att
användandet av moderna biotekniker spänner över ett så
vitt fält är det inte möjligt att hos en myndighet samla
kompetens och resurser för att täcka dessa områden. Det är
heller inte lämpligt med tanke på det dubbelarbete och de
eventuella krockar mellan olika myndigheter med ansvar
för samma verksamhetsområden, som skulle uppstå.

Det är bra att regeringen, i enlighet med
utredningsförslagen, föreslår inrättandet av en
gentekniknämnd.

Enligt I 8 § i den föreslagna lagen skall regeringen eller
den myndighet som regeringen bestämmer meddela
föreskrifter om tillstånd eller anmälan vad gäller innesluten
användning, om det behövs från hälso- eller
miljöskyddssynpunkt. Detta är enligt min mening inte en
godtagbar implementering av det aktuella EU-direktivet
och inte en tillräcklig restriktion på verksamheterna i fråga.
Jag anser att innesluten användning i princip bör regleras på
samma sätt som avsiktligt frisläppande regleras i 6 §. Det
bör finnas ett generellt tillståndskrav, men med möjlighet
för regering och myndigheter att undanta verksamheter.
Skillnaden mellan de båda attityderna är avsevärd. Om
avsikten med lagstiftningen är att hävda
försiktighetsprincipen särskilt vad gäller nya tillämpningar
så är självklart ett generellt tillståndskrav att föredra.
Endast detta tillvägagångssätt garanterar att myndigheter
ges insyn och möjlighet att reagera i förväg.

Det omvända förhållandet, en generell tillåtlighet med
möjlighet till undantag, lägger hela ansvaret på
myndigheten, som först i efterhand kan reagera på något
som redan hänt. Därigenom faller också bevisbördan på
myndigheten. Lagstiftningen blir ett tomt skal,
försiktigheten blir en illussion. I fallet med tillståndskrav är
det användaren som har att redovisa uppgifter, analyser och
annat underlag inför den tilltänkta hanteringen.

Riksdagen bör därför besluta om ändrad lydelse för 8 §
i den föreslagna lagen om genetiskt modifierade organismer
i enlighet med följande:

8 § En innesluten användning av genetiskt modifierade
organismer får ske endast efter tillstånd enligt denna lag.

Regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer får meddela föreskrifter om undantag från
tillståndskravet.

Det finns redan, i stor mängd, inneslutna användningar
av genetiskt modifierade organismer. Avsikten med lagen
bör givetvis inte vara att sådana sedan länge etablerade
användningar skall omfattas av tillståndskrav. Regering och
myndigheter bör därför före ikraftträdandet ha klargjort
vilka användningar som kan undantas från tillståndskravet.

Därav följer att datum för ikraftträdande även för 8 §
bör vara 1 januari 1995.

Riksdagen bör besluta att även 8 § träder i kraft den 1
januari 1995.

Lagförslagets 7 § bör göras tillämplig även på tillstånd
enligt 8 §. Detta markeras lämpligen genom att nuvarande
8 § och 7 § byter plats.

Riksdagen bör besluta att lagförslagets 7 § blir 8 § och
att lagförslagets 8 § blir 7 §.

Regeringen tar i propositionen inte upp några förslag
rörande användandet av genteknik på människor. Man
hänvisar till riksdagsbeslutet våren 1991 då två lagar
rörande detta användningsområde antogs: lagen 1991:114
om användning av viss genteknik vid allmänna
hälsoundersökningar och lagen 1991:115 om åtgärder i
forsknings- eller behandlingssyfte med befruktade ägg från
människa.

Vid sin behandling av dessa båda lagförslag gjorde dock
riksdagen ett tillkännagivande. Riksdagen begärde att
regeringen skulle återkomma med förslag om hur oetiska
krav till exempel från arbetsgivare eller försäkringsbolag,
på tillgång till genetiska data skall kunna hindras. I sitt
betänkande -- och riksdagen beslöt i enlighet med
betänkandet -- skrev socialutskottet:

Om inte någon annan teknisk lösning är möjlig, bör man
i stället överväga att straffbelägga förfaranden som innebär
att exempelvis arbetsgivare eller försäkringsbolag avkräver
någon undersökningsresultat från genetiska
undersökningar som villkor för anställning respektive rätt
att teckna försäkring. Regeringen bör återkomma till
riksdagen med förslag om hur oetiska krav på tillgång till
genetiska data skall kunna hindras.

Det är anmärkningsvärt att regeringen inte hörsammat
denna begäran från riksdagen. De farhågor som kom till
uttryck i riksdagens beslut har ännu större giltighet i dag.
Det brådskar med åtgärder för att skydda den enskildes
integritet. Riksdagen bör därför med skärpa upprepa sin
begäran om förslag till åtgärder mot oetiska krav på tillgång
till genetiska data.

Riksdagen bör som sin mening ge regeringen detta till
känna.

Vad den avancerade biotekniken och dess tillämpningar
kommer att föra med sig för framtiden vet vi inte, att
den kommer att föra betydelsefulla och omfattande
förändringar med sig är dock ställt utom allt tvivel. Vi kan
inte, med aldrig så omfattande studier, förutsäga dessa, men
kunskaperna om de revolutionerande nya teknikerna kan
dock fördjupas och göras tillgängliga för betydligt fler.
Därigenom kan också obefogad oro och rädsla mötas. Vi
har varken råd att avstå från dessa nya redskap eller råd att
använda dem utan tillräckliga kunskaper.

Kunskaperna är viktiga för många olika kategorier av
människor. Särskilt angeläget är att de som skall besluta om
ramarna för dessa verksamheter ges god tillgång till
kunskap. Angeläget är också att lärare på alla nivåer ges
möjlighet till kompletterande utbildning på dessa områden.
Det bör därför vara en angelägen och akut uppgift för den
nya Gentekniknämnden att lägga upp utbildningsprogram
på olika nivåer för olika grupper i samhället.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen med ändring av lagförslaget i proposition
1993/94:198 beslutar anta den lydelse av 8 § som i motionen
anförts,

2. att riksdagen beslutar att lagen träder i kraft i fråga om
5, 6 och 8 §§ den 1 januari 1995 och i övrigt den 1 juli 1994,

3. att riksdagen beslutar att 7 och 8 §§ byter plats i
enlighet med vad som i motionen anförts,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av åtgärder mot oetiska
krav på tillgång till genetiska data,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av utbildningsinsatser.

Stockholm den 18 april 1994

Annika Åhnberg (-)