med anledning av prop. 1992/93:9 Inlandsbanan

Motion 1992/93:T7 av Bengt Hurtig m.fl. (v)

Riksdagen uttalade 1988 i sitt beslut om inlandsbanan att
denna bana ''har ett klart samhällsintresse''.

Av den nu föreliggande propositionen framgår att detta
samhällsintresse inte går att avveckla. När nu ansvaret för
trafiken på inlandsbanan övergår till kommunerna måste
det särskilt markeras att staten har ett ansvar för att säkra
den på lång sikt viktiga systemtrafiken för gods och för att
skapa en plattform för kommersiella satsningar på övrig
godstrafik och persontrafik. Av SJ:s yttrande framgår att
systemtågstrafiken på banan är utvecklingsbar medan SJ
bedömer vagnslasttrafiken som mer tveksam ur ekonomisk
synpunkt.

Banan har haft en särställning inom trafikpolitiken och
är nära förknippad med en bred folkligt förankrad kamp för
ett levande norrländskt inland där turismen blir en allt
viktigare näring. Sommarens kraftiga ökning av
turisttrafiken har stärkt banans ställning som intressant
objekt för turismen. Stora delar av Europas befolkning
känner ännu inte till denna 105-milabana som slingrar sig
utmed fjällkedjan genom områden med sjöar, älvar och
orörd vildmark och områden där en naturlig turistisk
kontakt med den för många exotiska renskötseln kan nås.
Det är möjligt att, genom en effektiv marknadsföring av
inlandsbanan som en del av förstärkta satsningar på
turismen i inlandet, nå ett uppsving av antalet resenärer
sommartid. Det måste rimligen ingå i statsmakternas
regionalpolitiska ansvar att medverka i försök att stimulera
turistnäringen och ta ansvar för den nödvändiga
infrastrukturen också i denna del av landet.

Vi kan också konstatera att det nordiska samarbetet på
järnvägsområdet inte är särskilt utvecklat men att
internationaliseringen av järnvägstrafiken ökar kravet på
ett sådant samarbete.

I de mer tätbefolkade delarna av Europa finns starka
politiska krav på att godstrafik ska föras över från väg till
järnväg för att lindra miljöstörningar och minska trängseln
i trafiken. Detta kan leda till att långtradartrafik i framtiden
beläggs med kraftigt ökade kostnader om man inte inordnar
den långväga långtradartrafiken i ett kombitrafiksystem där
järnägen tar sin del av transporten. Detta kan i sin tur ha
konsekvenser för den långväga långtradartrafiken från
Norges nordligare fylken längs vägarna utefter
inlandsbanan ner mot södra Sverige och övriga Europa.
Intresset för och behovet av kombitrafik längs delar av
banan kan komma att öka.

Förändringar i synen på järnvägen som transportmedel
och internationaliseringen av trafiken på Nordkalotten kan
också leda till behov av förstärkning av befintligt
järnvägsnät. Järnvägstrafik mellan Narvik och S:t
Petersburg diskuteras, liksom iståndsättande av
järnvägsförbindelse mellan Kolahalvön och norra
Skandinavien. Dessa diskussioner kan i sin tur föra med sig
att behovet av såväl gods- som persontransporter genom
Sverige ökar, vilket kan ha konsekvenser också för
inlandsbanan. Det måste vara ett statligt ansvar för att det
svenska järnvägsnätet kan fylla sin roll som en del av ett
internationellt nät.

Ansvaret för inlandsbanans fortlevnad borde vara en
statlig angelägenhet från flera utgångspunkter:
-- De nu lönsamma godstransporterna på inlandsbanan
måste ses som en del av ett sammanhållet
godstransportsystem.
-- Satsningar på turismen som en del av regionalpolitiken
klaras inte av kommunerna själva.
-- Järnvägssystemet måste ses som en del av ett
internationellt system.

Mot bakgrund av den ekonomiska situation som de
berörda inlandskommunerna befinner sig är det också
orimligt att förvänta sig några stora egna ekonomiska
insatser i händelse av att det planerade inlandsbanebolaget
skulle få stora svårigheter.

Vi ser positivt på att lokala och regionala intressenter nu
ges möjlighet att utveckla trafiken och ta tillvara det
engagemang och de idéer som finns hos företag och enskilda
längs inlandsbanan. Under förutsättning att de ekonomiska
åtaganden staten nu gör inte drabbar övrig järnvägstrafik,
är vi beredda att i huvudsak godta de ekonomiska
förutsättningarna i propositionen för överlåtelse av banan
och rullande materiel till kommunerna.

När det i propositionen sägs ''att inlandsbanans
intressenter -- inledningsvis kommunerna -- får det fulla
ansvaret och således även risktagandet för inlandsbanan''
kan det tolkas så att staten frånsäger sig det yttersta
ansvaret för denna del av landets järnvägsnät. Ett sådant
beslut skulle enligt vår mening vara olyckligt.

Istället måste beslutet förutsätta att om den nu
föreslagna lösningen på inlandsbanans problem trots allt
inte visar sig fungera ska staten vara beredd att ta upp
förhandlingar om lösningen av sådana problem.

Det yttersta ansvaret för en viktig del av landets
infrastruktur kan inte lastas över på fattiga
inlandskommuner även om dessa genom den i
propositionen föreslagna lösningen får ta ett stort ansvar.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
staten bör ha det yttersta ansvaret för trafiken på
inlandsbanan även efter överlåtandet av inlandsbanan och
rullande materiel till berörda kommuner.

Stockholm den 16 oktober 1992

Bengt Hurtig (v)

John Andersson (v)

Jan Jennehag (v)

Karl-Erik Persson (v)