med anledning av prop. 1990/91:194 Förverkande av rätt att ta arv, m.m.

Motion 1990/91:L31 av Bengt Harding Olson (fp)

I ett rättssamhälle krävs harmoni mellan det allmänna
rättsmedvetandet och det rättsliga regelsystemet. Som ett
av de mest upprörande exemplen på motsatsen anförs ofta
följande situation. Enligt gällande rätt kan faktiskt en
brottsling som dödat en människa få arv efter brottsoffret.
Ett typexempel har jag personligen erfarenhet av från min
åklagartid. Det gällde en man som brutalt slagit ihjäl hela
sin familj bestående av hustru och två barn. Mannen
dömdes till sluten psykiatrisk vård men hans arvsrätt efter
den mördade hustrun kunde inte förverkas. Det finns tyvärr
flera liknande brottmål och i inget fall har gärningsmannen
gått förlustig arvslott eller livförsäkringsbelopp.

För det allmänna rättsmedvetandet framstår naturligtvis
sådana fall som synnerligen stötande. Det är obegripligt och
orimligt att den som dödat en annan människa ska kunna
dra ekonomisk nytta av dödsfallet.

Upprepade krav

Frågan om översyn av gällande regler för förverkande av
rätt att ta arv eller testamente eller att få
försäkringsersättning har behandlats i riksdagen vid flera
tillfällen. Redan 1987 krävde riksdagen en sådan översyn av
regeringen. Men någon översyn gjordes inte och regeringen
meddelade felaktigt att ärendet slutbehandlats. Under 1990
upptäckte jag detta och motionsvägen återupptog jag
ärendet med krav på att den begärda översynen verkligen
skulle genomföras. Riksdagen biföll motionen och skärpte
med all rätt tonen och krävde snabbt ett regeringsförslag på
riksdagens bord.

Otillfredsställande proposition

Nu äntligen har regeringen överlämnat sin proposition
till riksdagen. Där föreslås ändringar av gällande rätt i
följande avseenden. Gärningsmannens rätt till arv,
testamente eller försäkring ska förverkas -- förutom vid
uppsåtligt dödande -- också när denne orsakat någons död
genom uppsåtligt våldsbrott för vilket lindrigare straff än
fängelse i ett år inte är föreskrivet. För psykiskt störda
gärningsmän ska det krävas synnerliga skäl för att få behålla
sin rätt. Även för andra gärningsmän införs ett motsvarande
undantag.

Den sålunda föreslagna ordningen kan inte anses
tillfredsställande och de angivna begränsningarna av
förverkandemöjligheterna är svårförståeliga.

Bättre lösning

Den naturliga huvudregeln bör vara att om en person
genom brottslig handling orsakat en annan persons död, så
har gärningsmannen förverkat sin rätt till arv, testamente
eller försäkring efter brottsoffret. Detta bör gälla vid alla
brott, oavsett om handlingen varit uppsåtlig eller vårdslös
samt oavsett straffskalans spännvidd. Härigenom
omfattas -- till skillnad från regeringsförslaget -- alltså
exempelvis inte bara grovt vållande till annans död utan
även ringa misshandel, då offret avlidit.

Från denna huvudregel måste dock finnas möjlighet att
göra rimliga undantag. I regeringsförslaget utformas
undantagsregeln så att förverkande inte ska ske om det
föreligger synnerliga skäl däremot med hänsyn till
gärningens beskaffenhet med beaktande bl.a. av
gärningsmannens ålder och psykiska hälsa. I denna del bör
tilläggas att hänsyn även bör kunna tagas till
omständigheterna i övrigt. Här måste göras en
helhetsbedömning med beaktande av samtliga
omständigheter. Genom mitt förslag till utformning av
huvudregeln kommer flera olika fall att prövas med
åberopande av undantagsregeln. Vid tillämpningen kräver
det i motsvarande mån en nyanserad rättspraxis. Det är då
självklart att en yngre gärningsman som begått ett lindrigare
brott har större utsikter att undgå förverkande än andra
gärningsmannakategorier. I vissa fall kan det även framstå
som befogat att eventuella bröstarvingar får tillgodogöra sig
de aktuella beloppen i gärningsmannens ställe.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen beslutar om sådan ändring i 15 kap. 2

§ ärvdabalken och sådan lydelse av 100 a § lagen
(1927:77) om försäkringsavtal att utvidgning sker av
möjligheterna till förverkande av rätt att ta arv eller
testamente eller att få försäkringsersättning.

Stockholm den 12 juni 1991

Bengt Harding Olson (fp)

Ulla Orring (fp)

Lola Björkquist (fp)

Barbro Sandberg (fp)