med anledning av prop. 1990/91:18 Ansvaret för skolan

Motion 1990/91:Ub35 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)

Sammanfattning

Propositionens förslag går i rätt riktning. Den
svenska skolan behöver decentralisering.

Folkpartiet har länge efterlyst de förslag som nu
kommer om avbyråkratisering och schablonisering
av statsbidrag.

Men viktiga inslag i en liberal skolpolitik saknas.
Vår avgörande invändning är att decentraliseringen
inte går tillräckligt långt. Sverige kommer
fortfarande att ha en politikerstyrd skola. Vi anser
att det är dags att pröva en skola som mer formas
av de verksamma: konsumenterna -- i första hand
elever och föräldrar -- och de professionella
pedagogerna, alltså lärarna.

Folkpartiet förespråkar det vi kallar
självstyrande skolor. Vi ser positivt på profilskolor.
Vi vill också ha en rätt för elever och föräldrar att
välja skola.

Statsrättsligt är det visserligen kommunerna,
som staten kan ålägga skyldigheten att anordna den
undervisning, som krävs för att barn och ungdomar
skall kunna fullgöra sin skolplikt. Men det innebär
inte att det måste vara kommunerna som får
makten i skolan. Det är viktigt att staten, samtidigt
som denna överföring av skyldigheter och
rättigheter till kommunerna äger rum, stärker de
verksammas ställning gentemot kommunerna.

Skollagen skall vara inte bara en
pliktlagstiftning utan också en
rättighetslagstiftning. Vi ser ett antal rättigheter för
medborgarna på skolområdet som så
grundläggande att de inte skall kunna inskränkas av
en kommun utan mycket starka skäl. De
rättigheterna är t.ex.:

-- Rätten att välja skola.
-- Rätten att starta friskolor.
-- Rätten för de verksamma vid en kommunal
skola att få ett visst självstyre, om det finns
uppslutning kring sådana krav bland elever,
föräldrar och personal.
-- Rätten för skolor, som tar emot elever boende
utanför upptagningsområdet, att få ekonomisk
täckning för de tillkommande eleverna.
-- Rätten för godkända friskolor att få
motsvarande ekonomiska förutsättningar som
kommunala skolor.

Våra andra förslag i korthet:

Q De begränsningar som föreslås i
propositionen i kommunernas rätt att fatta beslut
om gymnasieskolan bör slopas. Det innebär t.ex.
att en kommun som saknar gymnasieutbildningar
får starta sådana.
Q Kommunernas skyldigheter på
fortbildningsområdet skall omfatta också s.k. syo-
konsulenter.
Q Besvärsrätten vid lärartillsättningar
bibehålls.
Q Det särskilda statsbidraget till
lokalupprustning bör bakas in i det generella
statsbidraget -- anvisningen att dessa resurser bl.a.
skall användas till kontorisering av skolorna
avvisas.
Q Riksdagen bör i ett tillkännagivande
påminna regeringen om löftet från
kommunaliseringsdebatten förra hösten att
statsbidraget skall vara sådant att klasstorlekarna
minskar till högst ca 25 elever.
Q Nedskärningen av den statliga
skoladministrationen tillstyrks men namnbytet på
skolöverstyrelsen avstyrks.
Q Den regionala skoladministrationen bör
administreras av skolöverstyrelsen och inte vara en
del av sex styrelser.
Q Möjligheten att ha fristående
utbildningsanordnare i skolan skall vidgas.

1. Inledning

Folkpartiet har i flera år efterlyst ett nytt och
starkt schabloniserat statsbidragssystem, i första
hand för grundskolan, men också för andra delar av
skolväsendet. När ett förslag nu kommer är det
välkommet. Vi kan konstatera att det till stora delar
överensstämmer med den politik folkpartiet
förespråkat i program och motioner. Det framgår
av följande uppställning:

Förslag i prop.

Folkpartiet

Decentralisering inom skolväsendet

Skolprogrammet 1987, p. 1: ''Kraven på
likformighet och central styrning bör alltså tonas
ned till förmån för variationsrikedom och lokal
beslutsrätt.'' Skolprogrammet 1987, p. 2: ''...en rad
beslut jämfört med dagens läge bör decentraliseras
till föräldrar och elever, lärare och skolor.''

Nytt statsbidragssystem för grundskola,
gymnasieskola och komvux

Skolprogrammet 1987, p. 22: ''Statsbidraget
bör i stort sett vara elevbaserat, dvs. utgå med ett
fastställt belopp för varje elev, till den skola där
eleven är inskriven.''

Ökad samverkan gymnasieskola--komvux

Rapporten Skola 2000, s. 31: ''En samordning
mellan ungdomsgymnasiet och komvux kan både
spara pengar och ge bättre service till eleverna.''

Avskaffande av länsskolnämnderna

Skolprogrammet 1987 p. 36: ''I en situation när
större beslutsrätt ligger hos varje skola -- där
besluten kan fattas utan en omfattande byråkrati --
måste resurser på länsskolnämnderna och de
kommunala skolförvaltningarna kunna minskas
och på sikt bör den regionala nivån kunna
avskaffas.''

Tydligare läroplan

Skolprogrammet 1987, p. 2: ''Dessa läroplaner
bör framför allt ange den kärna av kunskaper
(baskunskaper) i varje ämne som eleverna bör ha
när de lämnar skolan.''

Friskolebidrag från första året

Rapporten Skola 2000, s. 24: ''Självklart skall
också statsbidrag utgå redan från det att skolan har
godkänts.''

Av detta följer inte att vi är helt nöjda med
propositionen. En rad förslag saknas, som hade
behövts för att åstadkomma en skolpolitisk helhet.
På vissa punkter har skolministern aviserat att han
avser att återkomma till riksdagen. I några fall
gäller det punkter som är så viktiga, att vi anser att
riksdagen bör föregripa regeringens vidare
behandling och fatta principbeslut redan i detta
sammanhang.

2. Beslut i fel ordning

Priset för det olyckliga beslutet den 8 december
1989 att kommunalisera lärartjänsterna blev
mycket högt. Arbetsklimatet bland lärarna
försämrades kraftigt och effekterna kvarstår
alltjämt. Till det kommer att lönekompensationen
till lärarna smittade av sig till andra grupper, vilket
bidrog till de ekonomiska problemen för Sverige i
år.

Vid genomläsning av den nu aktuella
propositionen ter det sig uppenbart att en
diskussion om kommunal reglering av
lärartjänsterna naturligen borde fått anstå till detta
sammanhang. En rad faktorer som påverkade det
beslutet kan bedömas först i ljuset av förslag i den
nu föreliggande propositionen. Ett exempel är
formerna för utvärdering. Inför beslutet underströk
skolministern länsskolnämndernas roll. Nu
avskaffas samma länsskolnämnder!

Den nu föreliggande propositionen innebär att
några löften som gavs -- i första hand till dåvarande
vänsterpartiet kommunisterna, men i andra hand
till Sveriges lärare och elever -- sviks. Det gäller
t.ex. löftet om högst ca 25 elever i varje klass.
Propositionens linje är att kommunerna är fria att
göra klasserna hur små eller stora som helst. Det
gäller vidare löftet om 300 milj.kr. per år i tio år till
lokalupprustning. I vpk-motionen och
riksdagsbeslutet talades främst om den dåliga
fysiska arbetsmiljön för eleverna -- bl.a. fanns
allergiutredningens betänkande i färskt minne. I
den nu föreliggande propositionen nämns som
första användningsområde behovet av
arbetsplatser för lärarna. Att det skulle bli
resultatet av det olyckliga beslutet att tvinga lärarna
kvar i skolan på eftermiddagarna förnekades i
diskussioner inför kommunaliseringen. Men det är
tydligen glömt nu.

Det är också svårt att finna att löftet om ett
utbyggt fortbildningssystem infrias.

Skolministerns ofta upprepade påstående att det
som nu sker inte hade varit möjligt utan
kommunalisering av lärartjänsterna är felaktigt.
Det hade inte varit orimligt att balansera den
kraftiga decentraliseringen av beslutsrätt med en
fortsatt statlig reglering av lärartjänsterna. Vår
deklaration i partimotionen i våras att vi gärna
medverkade till att riva upp beslutet om det fanns
utsikter till majoritet förklingade emellertid ohörd.
Det återstår att se om de svikna löftena får
vänsterpartiet att ändra uppfattning denna gång.

3. Statens ansvar i den kommunaliserade skolan

Den grundläggande fråga som riksdagen måste
ställa sig vid behandlingen av det föreliggande
regeringsförslaget är: Innebär en så långtgående
decentralisering inom skolan för stora risker?
Kommer en sådan t.ex. att resultera i orimligt stora
skillnader mellan skolor i olika delar av landet eller
i att vissa skolor flagrant struntar i de statliga
intentionerna på skolområdet?

Vi bedömer för vår del dessa risker som ganska
små. Problem kommer givetvis att uppstå, men
dessa blir sannolikt inte större än att de kan
hanteras i den takt de uppkommer.

Ändå är det naturligtvis intressant att diskutera
vilka statliga styrnings- och korrigeringsinstrument
som kommer att stå till buds. Alla partier menar ju
att någon statlig styrning skall finnas kvar.
Propositionen talar mycket om utvärdering, men
resonemanget känns inte särskilt konkret. Kommer
staten att ha instrument att upptäcka problem?
Kommer staten att ha möjligheter att ingripa vid
problem? De frågorna får inte några
tillfredsställande svar i propositionen.

Frågan har komplicerats genom det negativa
remissutfallet över kommunalansvarsutredningens
betänkande Kommunalbot (SOU 1989:64). Det är
i dagsläget synnerligen oklart vilka
sanktionsmöjligheter statsmakterna har gentemot
kommuner som negligerar statliga bestämmelser.

Det är självfallet angeläget att dessa frågetecken
snarast rätas ut.

En punkt är av särskilt intresse i detta
sammanhang. Det gäller efterlevnaden av de
meritvärderingsbestämmelser som regeringen
begär riksdagens bemyndigande att få utfärda. Vi
finner det rimligt att den besvärsrätt som hittills
funnits vid lärartillsättningar bibehålles.
Bestämmelser om detta bör intas i förordningen om
meritvärdering. Vad här anförts bör riksdagen ge
regeringen till känna.

4. Självstyrande skolor

Trots talet om decentralisering menar vi att
regeringen i propositionen i för hög grad slår vakt
om en politikerstyrd skola. Det är beklagligt därför
att de stora dynamiska effekterna i skolans
förändringsarbete nås inte genom att sprida makten
bland politiker utan genom att släppa in nya
aktörer, nämligen hundratusentals lärare, elever
och föräldrar.

En invändning är givetvis att det är
kommunalpolitikernas sak att i nästa led sprida
makten vidare. Men vi menar att elevers, föräldrars
och lärares rättigheter gentemot systemet är en så
viktig fråga att den, åtminstone i viss utsträckning,
måste regleras i skollagen. Rätten att välja skola,
rätten att på rimliga ekonomiska villkor starta nya
skolor, rätten till elev- och föräldrainflytande i
skolan och rätten för en skola att inom läroplanens
ram pröva egna pedagogiska metoder utan
politikeringripande bör betraktas som så viktiga
medborgerliga rättigheter, att de bör slås fast i lag.

Vi har med andra ord kraftiga invändningar mot
skolministerns passiva attityd på s. 23 i
propositionen: ''Ansvaret för att sådana
förändringar kommer till stånd ligger hos
kommunerna. I en skola med decentraliserat
verksamhetsansvar kan föräldra- och
elevinflytandet inte garanteras av centrala
bestämmelser.''

En stor undersökning bekräftade nyligen bilden
att lärarna uppfattar den politiska och
administrativa ledningen som det största problemet
i jobbet. Regeringens hantering av lärarna och
deras arbetstider hösten 1989 vidgade naturligtvis
klyftan mellan lärarna och politikerna.
Undersökningens resultat understryker behovet av
förändringar av det slag vi här talar om.

Det är också fler och fler som i skoldebatten
talat för en radikalare decentralisering än vad
regeringen nu föreslår. Så här skrev t ex professor
Torsten Husén i en artikel i Liberal Debatt (4/1989):

''Om det offentliga systemet inte skall stelna i
allt dyrare, mera personalkrävande och ineffektiva
rutiner måste man diskutera hur man på basplanet
skall åstadkomma öppningar för förnyelse. Det är
den enskilda skolan och inte främst den
kommunala politisk-administrativa byråkratin som
måste ges större manöverutrymme.''

En annan forskare, professor Jan-Erik Lane,
verksam vid Lunds universitet, har nyligen
diskuterat samma ämne och kommit till en liknande
slutsats. Enligt Kommun-Aktuellt (14/1990) tycker
han att ''den demokratiska decentraliserade skolan
är möjlig att genomföra bara om SÖ,
länsskolnämnden och kommuner håller tassarna
borta''. Artikeln som refererar Lanes åsikter
fortsätter: ''Han föreslår en radikal omändring.
Varje skola utgör en självstyrande enhet som
förvaltas av en oberoende stiftelse, i vars styrelse
lärare, föräldrar, skolledning och kommun är
representerade. Denna styrelse som inte tar emot
order från kommunen eller byråkratiska organ
utser och anställer själva skolledning och lärare.''

Lane har också synpunkter på den aktuella
frågan om utvärdering av skolan: ''Utvärderingen
blir konkurrensen mellan olika skolor.''

Lanes argumentation överensstämmer i flera
avseenden med vad folkpartiet hävdat. Det sista
citatet innehåller en synpunkt som vi framfört i
polemik mot socialdemokraternas s.k. 90-
talsprogram. Där skiljs skolområdet ut från andra
offentliga serviceområden, med motiveringen att
mer valfrihet skulle skapa segregation. Vikten av
att politiska organ skall lägga ner större intresse på
utvärdering av skolan betonas. Att föräldrar och
elever själva svarar för en slags utvärdering tycks
främmande. Arbetsgruppen skriver: ''Detta är
viktigt. Det är skolstyrelsen som ska vara barnens
och föräldrarnas företrädare.''

Det synsättet innebär en nedvärdering av
eleverna och föräldrarna som vi definitivt inte kan
ställa upp på. Tyvärr finns det inslag i propositionen
som ger vid handen att regeringens inställning
ligger 90-talsgruppens nära.

I åtskilliga kommuner i Sverige prövas nu mer
eller mindre långtgående självförvaltning. Det
gäller bl.a. Piteå, Sigtuna, Stockholm, Nacka,
Kumla och Gävle. Försöken har sinsemellan olika
inriktning. Ibland har decentraliseringen gjorts till
rektorsområdesnivå, ibland till skolnivå. Vilka
beslut som delegeras varierar, men hela eller delar
av budgetansvaret för skolenheten hör vanligen dit.
Erfarenheterna är så här långt genomgående goda.

Gemensamt för alla försök vi hört talas om eller
sett beskrivna är emellertid att de inte går så långt
som vi tror är möjligt.

Bland det vi menar är realistiskt att överlåta till
varje skola att bestämma kan följande punkter
nämnas som exempel:

-- Budgetfrågor, dvs. prioriteringar och
resultatansvar inom en given ekonomisk ram.
-- Klasstorlekar, t.ex. avvägning mellan
specialundervisning och mindre klasser.
-- Skoldagens förläggning.
-- Ämnesprofil och särskild tillvalsprofil.
-- Årskurslös undervisning eller traditionell
årskursindelning.
-- Ämnesvis eller ämnesövergripande
undervisning.

5. Rätt att välja skola -- elevpengsprincipen

Folkpartiet presenterade i somras rapporten
''Den självstyrande skolan''. I den utvecklas
folkpartiets krav på vidgade möjligheter för elever
och föräldrar att välja skola. Rapporten
sammanfattade sin syn i följande konkreta förslag:

Q att det i lag skall slås fast att det är
kommunens skyldighet att så långt det är praktiskt
möjligt tillmötesgå föräldrars val av skola för sina
barn,
Q att kommunerna bör införa system som
innebär att föräldrar får informationen om sin rätt
att välja skola och därefter, t.ex. före den 1 mars
varje år, får ange vilken skola de föredrar för sina
barn under nästkommande läsår,
Q att skolplaneringen inriktas på att i största
möjliga utsträckning tillgodose önskemålen,
Q att skolor får ekonomiska resurser i
proportion till hur många elever som tas emot
(''elevpeng''),
Q att, i de fall det är fler sökande till en viss
skola än det finns platser, olika metoder prövas för
att avgöra vilka elever som ska tas emot (betyg,
syskon i skolan, närhetsprincipen, betyg i ev.
profilämnen etc.),
Q att skolor som år efter år får många sökande
bör överväga om platsantalet kan utökas något,
Q att skolor som på motsvarande sätt år efter år
har få sökande och inte tycks kunna vända trenden,
läggs ner,
Q att kommunen, där det finns ekonomiska
möjligheter, hjälper också elever, som väljer längre
resvägar med skolskjuts, men att rätten att välja
skall gälla också i de fall då kommunen inte kan
ställa upp med skolskjuts,
Q att rätten att välja skola också omfattar
skolor med enskild huvudman liksom skolor i andra
kommuner och län,
Q att skolor med enskild huvudman får samma
statliga och kommunala bidrag per elev som
allmänna skolor,
Q att det som här sagts om rätt att välja mellan
skolor -- särskilt i kommuner med få skolor -- kan
tillämpas också på arbetsenheter, så att alternativ
medvetet skapas inom en och samma skolbyggnad
och eleverna får möjlighet att välja mellan dessa.

Från socialdemokrater har på senare tid hävdats
fyra svårförenliga ståndpunkter i frågan om rätten
att välja skola: 1) Vi har redan rätt att välja skola i
Sverige. 2) Rätten att välja skola bör införas. 3)
Rätten att välja skola bör inte införas därför att det
skulle innebära ett återinförande av urvalsskolan,
vilket vore förkastligt. 4) Oavsett vad man tycker är
rätt i sak ger det nya, avreglerade
statsbidragssystemet kommuner som så önskar
möjligheter att införa rätten att välja skola.

Faktum är att det för några år sedan
genomfördes ett tillägg till reglerna om hur elever
skall fördelas på olika skolenheter, med innebörd
att också elevers och föräldrars önskemål skall
påverka placeringen. Det är i
grundskoleförordningens 2 kap. 2 §, som detta
numera står.

Skolminister Göran Persson har därefter
bidragit till en kraftig förvirring om var
socialdemokraterna står genom ett antal olyckliga
uttalanden, bl.a. i interpellations- och
frågedebatter i riksdagen.

Företrädaren som skolminister, Bengt
Göransson, pendlade mellan åsikt ett och två
medan Göran Persson, sedan han blivit
skolminister, hävdade åsikt tre. Propositionen är
inte helt lätt att tolka på denna punkt. Där finns
spår av alla åsikterna utom trean.

I flera kommuner har frågan om en vidgad rätt
att välja skola tagits upp. På några håll har
förslagen avslagits -- det gäller t.ex. Norrköping
och Västerås. Men på andra håll har det gått bättre.
Två förortskommuner till Stockholm -- Nacka och
Sollentuna -- har nyligen infört intressanta system.
Också Göteborgs beslut att släppa fram
kooperativa skolor är intressant i detta perspektiv.

I Nacka fick de föräldrar vilkas barn började
skolan i augusti i år möjlighet att ange vilken av
kommunens skolor de föredrog för sina barn. 14 %
angav en annan skola än den närmaste. I praktiskt
taget samtliga fall kunde önskemålen tillgodoses.

I Sollentuna har kommunen infört en skolpeng i
den meningen att elever som flyttar till friskolor
''får med sig'' en summa som i princip motsvarar
vad eleven kostat i den kommunala skolan.

I Göteborg har socialdemokraterna,
vänsterpartiet och miljöpartiet varit positiva till
önskan att starta kooperativa skolor. Vi
återkommer något till den idén i avsnittet om
profilskolor. I detta sammanhang räcker det att
konstatera att kooperativa skolor givetvis måste
kombineras med en rätt att välja. Det strider helt
mot den kooperativa idén att någon skulle tvingas in
i ett kooperativ. Med andra ord måste de elever
som inte vill gå i den kooperativa skolan, även om
den ligger närmast, ha rätt att gå i någon annan
skola.

Den enda lagstiftning propositionen aviserar på
denna punkt är en med motsatt innebörd: Inget
valfrihetssystem skall kunna utestänga en elev från
den skola som ligger närmast.

Denna ''närhetsprincip'' har mycket som talar
för sig. De flesta föredrar kort skolväg. Som redan
framgått framfördes närhetsprincipen också i vår
skolrapport från i somras, som en av de principer
som kommunerna bör vägledas av vid
intagningarna. Vi förordar dock en mer generell
utformning av en lagbestämmelse. Om kommunen
ges en skyldighet att i största möjliga utsträckning
tillgodose föräldrars och elevers önskemål,
inkluderar det en skyldighet att söka tillfredsställa
också dem som föredrar den närmaste skolan.

Med vårt alternativ kan närhetsprincipen ibland
komma att stå emot någon annan princip.
Undantagsvis kan något annat intresse alltså ta över
närhetsprincipen. Det blir tydligt i detta exempel:
Om två skolor ligger relativt nära och den ena har
en musikprofil, kan det vara rimligt att låta en ringa
musikintresserad elev få något längre skolväg om
en mycket musikintresserad elev därigenom får
möjlighet att gå i profilskolan.

För oss är en lagstiftning med denna innebörd av
stor betydelse för synen på hela
decentraliseringsreformen. Vi anser att riksdagen
på denna punkt bör föregripa regeringens aviserade
förslag och nu fatta beslut om en paragraf i
skollagens grundskolekapitel med angiven
innebörd. Motsvarande princip bör för övrigt gälla
också gymnasieskolan.

Vi föreslår följande tillägg till skollagen:

Föräldrarna skall efter samråd med sina barn
ange vid vilken skolenhet de önskar att barnens
skolgång skall fullgöras. Kommunen är skyldig att
informera föräldrarna om rättigheten att välja
skola. Sådant önskemål kan innehålla flera
alternativ i prioritetsordning. Kommunen är vidare
skyldig att vid fördelning av eleverna på
skolenheter ta största möjliga hänsyn till
föräldrarnas önskemål. Elever för vilka inget
särskilt önskemål angivits, placeras i görligaste mån
i den skolenhet som ligger närmast hemmet.

Vi vill sist i detta avsnitt göra ett påpekande som
är viktigt i samband med frågan om vidgad rätt att
välja skola. Det är inte omöjligt att öka valfriheten
också i glesbygd och på små orter. Ofta hör man att
rätten att välja skola inte är aktuell i bygder där det
bara finns en skola inom rimligt avstånd. Det är
naturligtvis sant i strikt mening. Men där det bara
finns en skola kan man söka skapa ökad valfrihet
inom den skolbyggnadens väggar. Man kan låta
arbetsenheterna utveckla profiler och tillåta val
mellan dem. På det sättet kan den ökade
valfriheten bli en realitet också i glesbygd.

6. Om profilering av skolor

Det finns anledning att något uppehålla sig vid
frågan om profilering av skolor. Vår syn på
propositionens ämne, ''Ansvaret för skolan'', är att
detta ansvar i stor utsträckning skall axlas av dem
som är verksamma i skolan. En konsekvens av en
förändring i den riktningen kommer att bli att en
del skolor utvecklar särskilda profiler. Vi ser
huvudsakligen fördelar i en sådan utveckling.

I den tidigare nämnda fp-rapporten ''Den
självstyrande skolan'' föreslog författarna bl.a. att
skolor bör uppmuntras att diskutera sig fram till en
viss pedagogisk, organisatorisk och/eller
verksamhetsmässig profil inom ramen för
läroplanens grundläggande värderingar och
bestämmelser. Vidare föreslogs att en generell rätt
att jämka timplanen upp till fem veckotimmar
införs.

Skolor med en särskild profil når bättre resultat
än traditionella skolor. Det påståendet stöds av
både svensk och internationell forskning.

Men det är inte det enda motivet för att vara
positiv till profilskolor.

Ett annat starkt skäl är att det är experiment
som för utvecklingen framåt. Det är befrämjande
för den pedagogiska utvecklingen i hela systemet
att olika metoder accepteras och får existera sida
vid sida.

Ett ytterligare, nog så viktigt, skäl är att det ökar
möjligheterna att tillgodose individuella önskemål
från eleverna.

Ett argument för profilskolor kan formuleras så
här: Ingen vet vilken den bästa pedagogiken är. I
själva verket finns det ingen ''bästa pedagogik'',
därför att det varierar från elev till elev. I USA har
det visat sig att profilskolorna når bättre resultat,
oavsett profil. Vi tror inte att det behöver vara
någon nackdel om skolor i Sverige blir något mera
olika varandra än idag. I ett internationellt
perspektiv är svenska skolor mycket lika. Så länge
man ser till att de har någorlunda lika ekonomiska
förutsättningar och i stort sett följer samma
läroplan ter sig risken för att de negativa
konsekvenserna skall överväga som liten.

Antalet profilskolor i Sverige har ökat på 80-
talet. De utgörs främst av skolor med särskild
inriktning på idrott eller musik/dramatik.
Matematikgymnasiet i Danderyd är ett av de
fåtaliga exemplen på profilering och riksintagning i
ett teoretiskt ämne.

Erfarenheterna av profilskolorna är överlag
goda. Från m-fp-håll har det i flera år ställts frågan
varför man från socialdemokraternas sida är
beredd att acceptera särskilda skolor för idrotts-
och musikintresserade, men inte för t.ex. språk-
och dataintresserade. Något tillfredsställande svar
har inte givits på den frågan.

Högstadiet på Öckerö kan tas som ett intressant
exempel på hur en profilering av helt annat slag kan
te sig i praktiken. Där konstaterade några lärare för
några år sedan att de flesta eleverna, eftersom de är
skärgårdsbor, har ett särskilt intresse för havet.
Tack vare att dessa lärare kände ett särskilt intresse
för saken har skolan nu en havs- och
skärgårdsprofil. På schemat finns sådant som
havsteknik och vattenbruk och man försöker på
olika sätt knyta an till havet i undervisningen.
Resultaten av denna profilering rapporteras vara
goda.

7. Friskolor

Med uttrycket fristående skolor avser man
skolor med enskild huvudman. I Sverige går ca 0,5
procent av eleverna i fristående skolor. Det kan
jämföras med Danmark där så många som ca 10
procent av alla barn går i skolor med enskild
huvudman. I Danmark kallas dessa skolor
friskolor.

I slutet av 1986 fick 31 fristående skolor i Sverige
statsbidrag för sin verksamhet. Ungefär lika många
bedrev verksamhet utan statsbidrag. Ett antal
skolor har också kommunala bidrag. Statsbidrag
för en elev i en fristående skola är 6 500 kronor per
år. Statsbidraget för en elev i den vanliga
grundskolan är ungefär 17 000 kronor om året.

Skolplikten får enligt skollagen fullgöras i
enskild skola. Av § 10 i skollagen framgår att
skolstyrelsen i kommunen skall godkänna skolan.
Enligt § 34 skall skolan bli godkänd, om den
förmedlar en undervisning som ''ger kunskaper och
färdigheter som till art och nivå väsentligen svarar
mot de kunskaper och färdigheter som grundskolan
förmedlar och skolan även i övrigt väsentligen
svarar mot grundskolans allmänna mål''.

Med godkännande följer dock inte rätt till
statsbidrag. För att en fristående skola skall få
statsbidrag krävs i dag att den tillämpar en
alternativ pedagogik. Den skall också följa en
läroplan som har godkänts av SÖ. Skolan måste ha
bedrivit undervisning i tre år innan statsbidrag kan
utgå. Förutsättningen för att få statsbidrag till en
fristående gymnasieskola är i huvudsak densamma,
dvs. skolans undervisning skall i någon form utgöra
ett komplement till utbildningen inom det allmänna
skolväsendet.

Vi anser att det skall stå föräldrar fritt att starta
skolor under förutsättning att de bygger på för det
svenska samhället grundläggande värderingar som
demokrati, tolerans och alla människors lika värde
samt i rimlig utsträckning uppfyller läroplanens
krav. Skolor som inte delar dessa värderingar skall
inte tillåtas.

En sådan rätt att starta skolor måste också följas
av ekonomiska möjligheter. Det finns ingen
anledning att fristående skolor skall leva under
sämre villkor än andra. De har ändå speciella
förhållanden som kräver ett särskilt engagemang
från både lärare och elever. Så är t.ex. de fristående
skolorna ofta mindre än andra och kan därmed inte
utnyttja de stordriftsfördelar som ofta finns inom
det allmänna skolväsendet. Vi ser inte i första hand
fristående skolor som en idéstimulans för den
vanliga grund- och gymnasieskolan utan som en
självklar rättighet. Sverige har också anslutit sig till
flera internationella konventioner där denna frihet
slås fast. Vi anser också att fristående skolor
främjar mångfalden och erbjuder en välgörande
konkurrens till de allmänna skolorna.

Propositionen är på denna punkt, som på så
många andra punkter, oklar. Det sägs visserligen att
friskolorna i en kommande proposition skall ges
''jämförbara'' statsbidrag. Men den exakta
innebörden får vi inte veta något om. Ett klart
besked, som är mycket positivt, är att friskolor skall
kunna få bidrag från första året.

Vi menar att det är angeläget att riksdagen i
detta sammanhang slår fast att friskolor har rätt till
statliga och kommunala bidrag per elev som i
princip motsvarar elevkostnaden i det kommunala
skolväsendet. Detta bör riksdagen ge regeringen
till känna. Ett sådant tillkännagivande måste
resultera i att regeringen återkommer med
erforderlig författningstext.

Propositionen tar inte ställning till hur friskolor
skall godkännas. Vi har följande uppfattning i den
frågan.

Utgångspunkten är den nyssnämnda
lagstiftningen, som alltså bör ge medborgare rätt att
starta och driva skolor, om dessa hävdar
grundläggande värderingar om demokrati och
tolerans och i rimlig utsträckning uppfyller
läroplanens krav. Ansökan om att få bidrag ställs
till kommunen. De kommunala myndigheterna
bedömer ansökan och har även i fortsättningen ett
tillsynsansvar över verksamheten. Den statliga
skoladministrationen utövar tillsyn över den
kommunala och kan i den meningen också komma
att granska friskolor. Tvister mellan myndigheterna
och friskolan bör emellertid, till skillnad från nu,
avgöras i förvaltningsdomstol. Om rätten inte anser
att inlagor från skolan och myndigheterna ger
tillräckligt underlag för ett avgörande, kan den -- i
enlighet med sin s.k. undersökningsplikt -- skaffa in
ytterligare upplysningar, t.ex. genom att låta
fristående personer besöka skolan.

Möjligheten att starta och på rättvisa villkor
driva en fristående skola är en medborgerlig
rättighet i en demokrati. Den här föreslagna
besluts- och överprövningsordningen synes stå i
bättre överensstämmelse med den europeiska
konvention om mänskliga rättigheter som Sverige
anslutit sig till.

8. Lektorer

En effekt av kommunaliseringen är att staten
inte längre kan inrätta särskilda tjänster som
lektorer inom gymnasiet och grundskolans
högstadium.

Hittills har staten bestämt att en viss andel av
lärarna skall ha forskarutbildning. Vi anser att den
forskningsanknytningen har varit värdefull för
skolväsendet.

Självfallet har staten även i framtiden ett ansvar
för att garantera skolans forskningsanknytning.
Det sker bl.a. genom att tillhandahålla särskild
utbildning för forskare som inriktar sig på
skolväsendets behov.

Det är positivt att skolministern signalerar att
han avser att återkomma till dessa frågor i
gymnasiepropositionen. Vi menar att staten
tillsammans med Kommunförbundet bör överväga
hur forskningsanknytningen av skolan skall
garanteras.

9. Fortbildningsfrågor och frågan om den
statliga skoladministrationen

För läraryrket gäller, mer än för de flesta andra
yrken, att grundutbildningen aldrig kan vara en
färdigutbildning. Fortbildning är ett helt
nödvändigt och mycket viktigt inslag i
skolutvecklingen och i skolans personalpolitik.

Samtidigt som detta sägs är det viktigt att ha
klart för sig att den hittillsvarande fortbildningen
har varit förknippad med många problem. Ett stort
sådant har gällt förläggningen i tiden. Vi menar att
det senaste avtalet på lärarområdet ger utrymme
för skolorna att mer rationellt planera och
genomföra sin fortbildning. Ett annat problem har
gällt kvaliteten, som ofta ifrågasatts.

Även annan personal än lärare måste ha tillgång
till adekvat fortbildning. Inte minst viktiga är de
s.k. syo-funktionärerna. Vi anser att det är
anmärkningsvärt att regeringen inte föreslagit att
varje kommun skall se till att fortbildning anordnas
även för syo-personal.

Ansvaret för fortbildningen åvilar självfallet
arbetsgivaren -- från årsskiftet alltså kommunerna.
Vi förutsätter att en del av den
samordningsverksamhet som hittills fullgjorts av
fortbildningsnämnderna i framtiden kan lösas på
annat sätt, t.ex. genom Kommunförbundet och
dess länsavdelningar.

Som påpekas i propositionen bör naturligtvis
staten också känna ett medansvar för
fortbildningen. Det följer bl.a. av statens
engagemang i lärarutbildningen och det faktum att
en del av fortbildningen sköts av universitet och
högskolor.

I propositionen föreslås att
fortbildningsnämnderna skall avvecklas. Så långt
kan vi acceptera regeringens förslag. Vi menar
dock att det inte nu är nödvändigt att binda sig för
hur den regionala fortbildningsverksamheten skall
organiseras. Det borde räcka att riksdagen
konstaterar att den statliga skoladministrationen
skall ha ansvar för de statliga insatserna inom
fortbildningsområdet. Den utredare som nyligen
tillsatts av regeringen borde närmare belysa även
denna fråga. Detta bör riksdagen som sin mening
ge regeringen till känna.

Vidare föreslås i propositionen att det skall
skapas enheter för tillsyn, uppföljning och
utvärdering, som skall inordnas i sex av landets
länsstyrelser och underställas landshövdingarna.

Vi menar att förslaget är egendomligt. Det kan
vara rimligt att skapa en regional organisation för
utvärdering, tillsyn och uppföljning. Men denna
organisation bör ingå i den statliga
skoladministrationen och inte vara en del av
länsstyrelserna. Vi menar att det centrala
ämbetsverket på skolområdet självt kan besluta om
hur den regionala organisationen skall se ut -- och
om den över huvud taget behövs. Några resurser
utöver dem som regeringen tänkt sig för de sex
enheterna bör emellertid inte komma ifråga.

10. Kommunerna och gymnasieskolan

Vi stöder de nya principerna för statsbidraget till
gymnasieskola.

Vi menar att principerna också bör fullföljas
mer konsekvent. Om grundtanken bakom hela
förslaget är att Sveriges kommuner leds av politiker
som inser skolans betydelse, är det inkonsekvent
att misstro deras förmåga att fatta rationella beslut
på gymnasieskolans område.

Något förbud mot att bygga gymnasieskolor
utan samfällt godkännande av de andra
kommunerna i gymnasieregionen behövs inte. Inte
heller bör landstingen ha något annat försteg
framför kommunerna när det gäller att anordna
gymnasieutbildningar än det som ligger i deras
långa erfarenhet på vissa utbildningsområden.

Vi vill starkt framhålla det värde som ligger i att
gjorda investeringar utnyttjas, att anställd personal
kan behållas etc. Detta talar för att kommuner som
hittills sänt sina ungdomar till gymnasieskolor i
andra kommuner och till landstingets skolor bör
fortsätta med det. Det kommunalekonomiska läget
talar starkt för att primär- och sekundärkommuner
samråder om utbildningsfrågor och att inga nya
utbildningar tillkommer av ''lokalpatriotiska'' skäl.
Vi tilltror kommunalpolitikerna det omdömet.

11. Statsbidraget till komvux

Det framgår av propositionen att det är
statsbidragsgivningen till den kommunala
vuxenutbildningen som kommer att förändras mest
med det nya bidragssystemet.
Omfördelningseffekterna är där relativt betydande
och klart större än när det gäller grundskola och
gymnasium. Från flera kommuner har anförts att
omställningsproblemen kommer att bli mycket
besvärande.

Vi vill klart deklarera att vi sympatiserar med de
grundläggande principerna bakom regeringens
förslag. Det är bl.a. positivt att komvux och
gymnasieskolan får starkare incitament att söka
samverkanslösningar.

Även på denna punkt aviserar regeringen ett
nytt, mera detaljerat förslag till våren. Vi har länge
efterlyst en mer offensiv och genomarbetad syn på
den kommunala vuxenutbildningen från
statsmakternas sida. Även vi får då tillfälle att
återkomma till våra synpunkter på hur komvux bör
utvecklas.

En övergång från ett aktivitetsbidrag till ett
schablonbidrag innebär alltid att kommuner som
varit ambitiösa och följt statsmakternas intentioner
förlorar på omläggningen.

Det finns flera vägar att hantera det problemet.
Kommunen avgör ju själv fördelningen av det
totala statsbidraget och i en del fall kompenseras
minskningen av ''komvuxdelen'' av ökningar på de
andra delarna. En andra väg är att kompensera ett
bortfall av ekonomiska resurser med
rationaliseringar, t.ex. ökad samverkan med
gymnasieskolan, AMU, studieförbund och andra
utbildningsanordnare. En tredje väg är att öka
andelen uppdragsutbildning.

Vi har med tillgängligt beslutsunderlag svårt att
ta ställning till om det är nödvändigt med en något
längre övergångstid för komvux. Vi anser att
regeringen på nytt bör överväga konsekvenserna.
Mycket talar dock för att problemen blir
svårhanterliga. Därför bör regeringen ha rätt att
förändra beräkningsgrunden i denna del av
statsbidraget så att effekterna mildras. Det kan ske
med en aktivitetsfaktor, garantiresurs eller andra
övergångsregler. Vad som här anförts bör riksdagen
ge regeringen till känna.

12. Hemspråksundervisningen

Folkpartiet har varit en varm tillskyndare till den
omfattande hemspråksundervisningen i svenska
skolor. Vi tillstyrker nu den förändring av
statsbidraget som innebär att det särskilda bidraget
till hemspråk försvinner. Eftersom
hemspråksundervisningen just nu diskuteras
mycket också av andra skäl kan det finnas
anledning att framföra vissa synpunkter.

Vi anser att hemspråksundervisningen fyller en
viktig funktion. Ambitionen att verka för att
invandrarelever och andra med annat hemspråk än
svenska skall vara aktivt tvåspråkiga är riktig. Men
samtidigt kan vi notera att det skett en förändring
vad gäller intresset för hemspråksundervisning de
senaste åren. Allt fler elever och föräldrar väljer att
avstå från hemspråksundervisningen. Dessutom
visar statistiken tydligt att intresset för
hemspråksundervisningen är betydligt lägre i
gymnasiet än i grundskolan. Denna utveckling
beror säkert på att hemspråksundervisningen
''inkräktar'' på den ordinarie undervisningen.

Elever väljer helt enkelt att avstå från
hemspråket för att inte komma efter sina kamrater
i andra ämnen. En stor andel av hemspråkseleverna
har dessutom behov av stödundervisning i svenska.
Detta innebär att dessa elever har vissa extra
svårigheter i den vanliga skolundervisningen. Vi
tror att skolan i många fall gör dessa elever en
otjänst genom att förlägga
hemspråksundervisningen på annan lektionstid.

Det hittillsvarande specialbidraget ersätts, kan
man säga, av en faktor vid beräkningen av
grundskolebidraget (''specialresurs 2''), som bygger
på antalet barn med utländska föräldrar och den
nuvarande aktiviteten i hemspråksverksamheten.
Den stora fördelen med det sammanslagna bidraget
är att det kommer att locka fram alternativa
undervisningsmodeller i många kommuner utan att
kvaliteten försämras. Vi ser t.ex. positivt på de
försök med alternativ hemspråksorganisation som
genomförs i Göteborg. Där samlas elever, som talar
något av de tio största invandrarspråken, under ca
tre timmar varje vecka, på en skola. Detta innebär
att hemspråkslärarna slipper resa runt till fem--tio
skolor för att undervisa enstaka elever under
enstaka timmar. Lärarna får en bättre
undervisningssituation och den övriga
undervisningen störs mindre. Till det kommer att
eleverna träffar landsmän, vilket automatiskt ger
en värdefull talträning.

I det aviserade läroplansarbetet bör de
synpunkter vi här framfört om
hemspråksundervisningen beaktas.

13. Administrationen av stödinsatser för elever
med handikapp

Ambitionerna när det gäller att ge barn och
ungdomar med handikapp skolutbildning bör
trappas upp. Vi tror att regeringens förslag ger
förutsättningar för det.

Riksrevisionsverket har i en granskningsrapport
påpekat att de uppgifter som ålagts statens institut
för läromedelsfrågor (SIL) är svårförenliga. Dessa
problem kan inte lösas inom nuvarande
organisation. Därför är det bra att propositionen
föreslår förändringar. Vi accepterar att ansvaret för
handikappade elevers skolgång förs till en ny
myndighet.

Vi förutsätter att både den nya myndigheten och
de utredningar som skall arbeta med
handikappfrågor i skolan eftersträvar bästa möjliga
samarbete med handikapporganisationerna. Det är
nödvändigt att göra en bättre analys av bl.a. vilka
stöd handikappade barn behöver, i vilka former
stöd skall ges och vilka aktörer som i dag förmedlar
stöd. Samverkan med organisationerna är sannolikt
en väg att nå det målet.

SIL:s ansvar för invandrar- och
minoritetsundervisning är något större än vad som
framkommer i propositionen. Den nuvarande
minoritets- och invandrarenheten inom SIL arbetar
självständigt med bl.a. utveckling av läromedel,
lexikonproduktion för olika minoritetsspråk,
översättningsarbeten och behovsanalyser. Detta
innebär täta kontakter med skolornas
hemspråkslärare, statens invandrarverk och
flyktingförläggningar. Därför bör den enhet som i
det centrala ämbetsverket på skolområdet skall
ansvara för dessa frågor hållas samman.
Arbetsuppgifterna för enheten och bemanningen
bör baseras på en analys av behoven i skolorna.

14. Forskning inom skolväsendet

Lärarutbildningarna har, liksom andra
yrkesinriktade utbildningar, behov av en
forskningsanknytning som möjliggör att
grundutbildningen bedrivs nära aktuell och
relevant forskning samt präglas av ett vetenskapligt
förhållningssätt.

Med tanke på lärarutbildningens nyckelroll i
kunskapssamhället framstår det som angeläget att
utarbeta ett långsiktigt program för att höja
kvaliteten i lärarutbildningarna.

Fortbildningen av verksamma lärare kommer
att få ett stort utrymme i direkt anslutning till
lärarutbildningen genom att ett stort antal lärare i
skolan behöver komplettera sin utbildning.
Fortbildningen av lärare kräver därför, på samma
sätt som den grundläggande lärarutbildningen, en
fastare förankring i forsknings- och
utvecklingsarbete.

Lärarutbildningarnas forsknings- och
utvecklingsarbete har dessutom sannolikt stor
betydelse för skolans utveckling.

Lärarutbildningarna är de enda
grundutbildningarna inom den statliga högskolan
som fortfarande saknar eget ansvar för utvecklings-
och forskningsarbetet.

Riksdagen beslutade förra året att medlen till
lärarutbildningens forsknings- och
utvecklingsarbete skall gå till skolöverstyrelsen. Vi
motsatte oss det beslutet och föreslår att medlen för
lärarutbildningarnas forsknings- och
utvecklingsarbete ställs till högskolornas
förfogande.

15. Statsbidraget till skollokaler

Som tidigare antytts, anser vi det upprörande att
i rådande statsfinansiella läge prioritera en
kontorisering av Sveriges skolor. Idén att tvinga
lärarna kvar i skolan efter lektionstid var befängd
redan från början och nu framstår den i sin fulla
orimlighet.

Vi avstyrker ett särskilt statsbidrag till skolans
lokaler. Det bör bakas in i det ordinarie
statsbidraget. Med tanke på att regeringen nämnt
kontoriseringen som ett viktigt område för
användning av statsbidraget, bör riksdagen som sin
åsikt uttala att byggande av arbetsplatser för lärare
för närvarande inte är en prioriterad uppgift inom
skolan.

16. Namnbytet på skolöverstyrelsen

Vi finner ingen anledning att byta namn på det
centrala ämbetsverket på skolområdet. Vi föreslår
att det även fortsättningsvis benämns
skolöverstyrelsen.

17. Internationella fortbildningspengar

Sverige har varje år fått tillgång till vissa
utländska medel för lärarfortbildning. En farhåga
har uppkommit att dessa medel skulle gå Sverige
förbi genom att de hittillsvarande
fortbildningsnämnderna läggs ner. Det vore
naturligtvis olyckligt. Vi föreslår att regeringen får
i uppdrag att bevaka denna fråga.

18. Icke-kommunala lärare i undervisningen

På s. 38 i propositionen för regeringen ett
resonemang om möjligheterna att utnyttja icke av
kommunen anställda lärare i undervisningen.

Innebörden är att betygsättning är
myndighetsutövning och att myndighetsutövning
inte enligt regeringsformen kan överlämnas till
annan utan stöd av lag.

Vi anser att det i vissa fall kan vara motiverat att
använda icke-kommunala lärare. Det kan t.ex. röra
sig om att lägga ut trafikundervisningen på en
bilskola. I vissa kommuner diskuteras för
närvarande att lägga ut en del gymnasielinjer på
entreprenad.

Enligt uppgift har följande förekommit. Några
lärare sägs upp på grund av arbetsbrist. De bildar
tillsammans ett bolag och säljer
undervisningstimmar till företag på orten. När
deras gamla skola på nytt får behov av lärare går de
in och undervisar, men bolaget skickar fakturan. Vi
finner inte detta orimligt.

Vi anser att möjligheten att använda icke-
kommunala lärare bör finnas. Regeringen bör
återkomma till riksdagen med en lagbestämmelse
med den innebörden.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om klasstorlekar,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om självstyrande
skolor,

3. att riksdagen beslutar att en paragraf med
följande lydelse skall införas i skollagen:

Föräldrarna skall efter samråd med sina barn
ange vid vilken skolenhet de önskar att barnens
skolgång skall fullgöras. Kommunen är skyldig att
informera föräldrarna om rättigheten att välja
skola. Sådant önskemål kan innehålla flera
alternativ i prioritetsordning. Kommunen är vidare
skyldig att vid fördelning av eleverna på
skolenheter ta största möjliga hänsyn till
föräldrarnas önskemål. Elever för vilka inget
särskilt önskemål angivits, placeras i görligaste mån
i den skolenhet som ligger närmast hemmet.,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om profilering av
skolor,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om friskolors rätt
till statliga och kommunala bidrag,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om förfarandet vid
godkännandet av friskolor,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om besvärsrätt
över tillsättningsbeslut,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om lektorer,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om det statliga
ansvaret för fortbildning,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om den statliga
skoladministrationens regionala organisation,

11. att riksdagen med avslag på regeringens
förslag beslutar i enlighet med vad i motionen
anförts om etablering av nya gymnasieskolor,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om den
kommunala vuxenutbildningen,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om
hemspråksundervisningens läroplan,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om
handikappfrågor,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om statens institut
för läromedelsfrågor,

16. att riksdagen beslutar i enlighet med vad i
motionen anförts om skolforskning,

17. att riksdagen beslutar att det särskilda
statsbidraget till skolans lokaler skall ingå i
sektorsbidraget till skolväsendet,

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om namnet på det
centrala ämbetsverket på skolområdet,

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om internationella
fortbildningspengar,

20. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om icke-
kommunala lärare.

Stockholm den 26 oktober 1990

Lars Leijonborg (fp)

Carl-Johan Wilson (fp)

Margitta Edgren (fp)

Barbro Westerholm (fp)