med anledning av prop. 1987/88:176 om äldreomsorgen inför 90-talet

Motion 1987/88:So26 av Mona Saint Cyr och Margareta Gard båda (m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88:So26

av Mona Saint Cyr och Margareta Gard båda (m) Mot

med anledning av prop. 1987/88:176 om 1987/88

äldreomsorgen inför 90-talet So26-28

Att enskilda människor skall kunna påverka sin egen situation genom egna
beslut bör vara en självklar del av den svenska välfärden. Valfrihet och
trygghet, också i äldreomsorgen, är moderata honnörsord, som nu präglar
den riktlinjeproposition, som regeringen förelagt riksdagen, angående äldreomsorgen
på 90-talet. Den inriktning mot vidgat enskilt inflytande för
våra gamla är ett steg i rätt riktning. Steget tas dessutom i en tid, då allt fler
blivit påtagligt medvetna om att nu också hemtjänsten blivit en social
krisbransch i Sverige.

Visserligen är riktningen angiven, men de fortsatta stegen i form av
konkreta åtgärdsförslag dröjer till hösten. De förebådas genom den delegation,
som bitr. socialministern tagit initiativ till. Före nyåret skall denna
redovisa sin uppgift i form av organisatoriska, rättsliga och ekonomiska
konsekvensanalyser av förslaget om ändrat och sammanhållet huvudmannaskap
inom äldreomsorgen. Delvis tycks det som om det som göras skall,
redan är gjort - nämligen i den politiska ledningsgrupp, som de båda
kommunförbunden tillsatt. Avsikten med en riktlinjeproposition nu och en
konkret åtgärdsproposition i höst är därför förbryllande. Det aviserade,
ändrade huvudmannaskapet välkomnas emellertid under alla omständigheter.
Förutom kvalitetsfrågorna, som ofta upprepas i propositionen, uppvisar
just hemvården de brister i kapacitet, som är typiska för monopolverksamheter.
Inom vårdens och omsorgens sektor behövs såväl nya lösningar
som bredd och flexibilitet. En sådan inriktning öppnar möjligheterna till
både bättre kvalitet och lägre kostnader. Enskilda lösningar, konkurrens
och stimulans måste tillåtas. Därmed banas väg för den välfärd som är
individanpassad och kan tillgodose personliga kvalitetskrav. Först med
mångfalden kan de äldres behov av individuell vård och omsorg säkerställas.

I anslutning till propositionens tankegångar förtjänar därför följande
erinringar att framföras.

Vid stadsförbättrings- och ombyggnadsarbeten av fastigheter har hittills
inte tillräcklig hänsyn tagits till åldrande hyresgästers synpunkter. Färska
exempel härpå utgör de ombyggnader, som skett med hjälp av ROT-lån.
Det har i dessa fall varit Hyresgästföreningen, som getts det avgörande
inflytandet för de boende. Nödvändig hänsyn till fastigheternas hyresgäster
har ej tagits.

Resultatet härav har blivit, att de gamla inte kunnat besluta över sin
egen situation eller ekonomi och har nödgats uppge den gamla lägen

1 Riksdagen 1987/88. 3 sami. Nr So26-28

heten efter upprustningen. Eftersom endast ett fåtal, om ens några, är Mot. 1987/88

medlemmar i föreningen, saknas orsak, att denna skall företräda de So26

boende i dessa angelägenheter. Man bör också ha i hågkomst, att gamla,
som länge bebott en och samma lägenhet, är väl hemmastadda där, vilket
underlättar deras möjligheter att kunna klara sig själva längre hemma
eller med mindre hjälp än eljest. Det ofta åberopade direkta brukarinflytande!
utan organisatoriska mellanhänder bör alltså tillämpas i samband
med de gamlas boendeförhållanden.

Studien KRON, som tar upp det danska systemet med dess hemsjukvård
och bostadsanpassning, är bättre utvecklat än det svenska. Kapaciteten
uppges vara större, trots att kostnaderna för äldreomsorgen där är lägre.

Vid övergång till ett enhetligt primärkommunalt huvudmannaskap för
äldreomsorgen bör därför den danska modellen utgöra en förebild med
dess privata vård men offentliga finansiering. Den flexibilitet, som bör
prägla de svenska lösningarna och ge dem ökad bredd, måste därför
också omfatta privata vård- och omsorgsinitiativ.

Ett påtagligt, men välgörande omtänkande har skett hos socialdemokraterna,
när dessa nu är beredda att ta närståendes arbetsinsatser i
anspråk för att klara hem vårdskrisen. Primärkommunala hemvårdsbidrag
utöver hemsjuk vårdsbidragen skall möjliggöra detta i förening med
rätten till ledighet för närståendevårdaren. Bidragen föreslås vara skattebefriade.

Det torde vara ovisst, om den nya huvudmannen ensam klarar rekryteringen
av erforderlig vårdpersonal, som redan i dag uppvisar stor
rörlighet. Det bör vara självklart, att gamla vårdbehövande - sorn så
önskar - själva kan få anlita och betala den vårdare, de själva föredrar. I
samma mån som de båda vårdbidragen är skattebefriade, bör den gamla
ges avdragsrätt för styrkta hemvårdskostnader.

För att tillmötesgå närståendes möjlighet att vårda en svårt sjuk person i
hemmet föreslås en lagstiftad rätt till ledighet. Detta är givetvis inte bara
en nödvändighet utan också en angelägen möjlighet. Emellertid bör i
detta sammanhang erinras om de många ledighetslagar, som redan förekommer.
Det torde nu vara behov av en översyn av dessa i ett övergripande
perspektiv. Med hänsyn till svensk produktion och den svenska
exportindustrins konkurrenskraft är det tid att fastställa ett tak för det
totala uttaget av ledigheter. Vid etablering av svenska företag görs bl. a.
jämförelser mellan ledighetsuttaget i svensk produktion och produktion i
det tilltänkta jämförelselandet. På senare år har Sverige ej kunnat konkurrera
på lika villkor i denna jämförelse och sålunda kommit till korta
vid betydelsefulla etableringar.

Propositionen talar mycket om de gamlas reella möjligheter till inflytande
och påverkan. Detta gäller bl. a. förhållandena på institutioner av olika
slag. Här ges olika former av organisationer rollen som de gamlas språkrör.
Det föreligger en risk, att dessa mellanhänders inflytande överbetonas
på den enskildes bekostnad. Primärt måste inflytandet ligga hos
den enskilde. Organisationerna kan endast utgöra komplement. Någon
formalisering av dessas ställföreträdande funktion bör därför ej ske.

2

Hemställan Mot. 1987/88

Med hänvisning till det anförda hemställs So26

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kompletterande synpunkter på propositionen Äldreomsorgen
inför 90-talet.

Stockholm den 6 juni 1988

Mona Saint Cyr (m) Margareta Gard (m)

3