med anledning av förs. 2001/02:RR19 Riksdagens revisorers förslag angående statens styrning av livsmedelstillsynen

Motion 2001/02:MJ42 av Harald Nordlund och Lennart Kollmats (fp)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ansvarsfördelningen av livsmedelstillsynen i Sverige.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en nationell livsmedelssäkerhetsmyndighet.

Sammanfattning av revisorernas granskning

Riksdagens revisorer har gjort en granskning av den statliga tillsynen av livsmedelstillsynen. Revisorerna föreslår en rad förändringar. Den nuvarande livsmedelstillsynen vilar på tre ben: Livsmedelsverket, länsstyrelserna och kommunerna. Revisorernas granskning koncentrerar sig i huvudsak på två aspekter: regelverket samt finansierings- och avgiftssystemet kring livsmedelstillsynen.

Revisorerna anser att det råder en stor brist på samordning av den statliga livsmedelstillsynen. Revisorerna anser vidare att det nuvarande finansierings- och avgiftssystemet är för krångligt och anser därför att både regelsystemet och finansierings- och avgiftssystemet måste reformeras. Revisorerna anser att ett nytt finansieringssystem bör utformas för att skapa incitament för olika verksamhetsutövare att följa gällande regelverk och för att ge tillsynsmyndigheterna bättre förutsättningar att anpassa sina resurser efter behovet av tillsyn. Vidare förespråkar revisorerna att överföringen av medel från kommunerna till Livsmedelsverket bör upphöra. Folkpartiet liberalerna instämmer i revisorernas kritik på dessa punkter.

Däremot är vi liberaler kritiska till revisorernas slutsats om att den nuvarande ansvarsfördelningen mellan stat och kommun skall bestå. Enligt revisorerna talar närhetsprincipen och effektivitetsskäl för ett fortsatt kommunalt livsmedelsansvar. Riksdagens revisorer argumenterar för att ett reformerat finansierings- och avgiftssystem kombinerat med en mer aktiv styrning och samordning från Livsmedelsverkets sida bör vara tillräckligt för att klara kraven på en fullgod livsmedelstillsyn i hela landet. Vi delar inte denna syn.

Från jord till bord

Tidigare fanns det nästan bara svensk mat i Sverige. Numera är vi en del av den inre europeiska marknaden, där alla varor kan röra sig fritt. Det finns en stor politisk enighet om att EU:s nuvarande jordbrukspolitik snarast (från 2007) måste avregleras. Inom WTO startar snart förhandlingar om en globalt fri marknad även för mat. Detta betyder att alla våra gamla invanda system för insyn, kontroll och märkning inte längre motsvarar de krav vi som medborgare har rätt att ställa på vår dagliga mat. Därtill kommer våra drastiskt ändrade måltidsvanor. Efter ett stort antal skandaler som BSE, dioxinkris och avloppsslam i djurfoder insåg den EU-kommission som tillträdde 1999 under de värsta stormarna att radikala grepp måste till för att EU:s medborgare skulle kunna köpa och äta sin mat med visshet om att livsmedlen på marknaden är säkra. Kommissionens vitbok följde på nyåret 2000. Nu är arbetet i full gång inom EU med att genomföra den lagstiftning som krävs för att leva upp till principerna i vitboken.

De tre viktigaste principerna kan sammanfattas i följande tre punkter:

Absolut hela livsmedelskedjan ska innefattas – från gödselmedel och kemikalier på åkrarna, via vegetabilier och foderkedjan, djurens uppfödning osv. – ända fram till matsalar, kiosker och butiker. Detta innebär t.ex. att bönderna i framtiden kommer att i princip få samma krav på sig som alla andra led i kedjan, även på inspektioner.

Allt ska vara spårbart. Upptäcks bakterier eller farliga kemiska substanser i en färdig produkt ska det gå att spåra tillbaka från den hamburgare du har i handen till det foder som t.ex. innehåller PCB. Den andra vägen likadant – om PCB upptäcks i ett parti foderråvara, ska det snabbt gå att spåra uppåt i kedjan och stoppa hamburgaren. Alla transaktioner inom livsmedelskedjan följs ju av motsvarande finansiella dokument – det bör därför vara relativt enkelt för en pizzabagare att se vilken dag han/hon köpte vilken skinka från vem etc.

Varje producent är strikt ansvarig för sin egen produktion – i den nya allmänna livsmedelslagen står faktiskt att producenten ska ha ansvaret om ”han har skäl att anta att hans produkt inte uppfyller kraven”. Det går inte längre att säga att han/hon inte visste – en producent ska ha den kunskap och kontroll som krävs för att styra sin produktion. Inom ett par år ska hela denna lagstiftning vara på plats.

Ansvarsfördelningen av livsmedelstillsynen inom Sverige

Det finns flera rapporter som visar att det råder stor brist på samordning, övervakning och helhetsansvar. I dagens Sverige har Jordbruksverket ansvaret för regelverk och kontroll av foder, för gödselhanteringsråd, för djuromsorg. Jordbruksverket är ytterst ansvarigt för kedjans begynnelse fram till slakteridörren. Kemikalieinspektionen är medansvarig för de kemiska substanser som används i odlingarna och Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) har en stödfunktion. Vid slakteridörren övergår djuret till livsmedel och då tar Livsmedelsverket vid. Livsmedelsverket är formellt ansvarigt för livsmedlet fram till konsumenten, i samarbete med Smittskyddsinstitutet. Men Livsmedelsverket har bara kontrollansvaret för de allra största anläggningarna – ca 600 stycken. Alla andra företag inom livsmedelskedjan ska kontrolleras av kommunerna – vilket givetvis gör att en del starka kommuner har en utmärkt tillsyn, men ca en tredjedel av kommunerna har en betydligt mer bristfällig tillsyn. Sverige har i dag en nivå på kontrollen som torde vara bland de allra svagaste i den utvecklade delen av världen.

Folkpartiet anser att en nationell livsmedelssäkerhetsmyndighet bör ha det fulla ansvaret från jord till bord, med den övergripande målsättningen: god folkhälsa och rimligt trygga konsumenter som kan fatta egna välgrundade beslut. Det betyder en kontroll av absolut alla inblandade parter, strikta egenkontrollprogram och en identisk kontroll över hela landet och ett avgiftssystem som är konkurrensneutralt, baserat på någon procent av omsättningen i de olika risknivågrupperna. I dag är avgiftssystemet en djungel av olika system, vilket t.ex. drabbar de allra minsta slakterierna, så att den riktigt stora slakterijätten har en kostnad på ca 18 öre/kg, och den allra minsta ca 4:50 kronor/kg. Ett avgiftssystem ska ha fler funktioner – betala en del av säkerhetssystemet, klart gynna den skötsamma och ge samma möjligheter åt stor som liten. Snåriga avgifter, skilda myndigheter med delat ansvar och extremt ojämn kontroll skapar en hopplös situation – inte bara att säkerheten sätts ur spel – det nuvarande systemet gynnar den slarviga och farliga, men missgynnar den skötsamma.

Statligt ansvarstagande

Vi anser att det huvudsakliga ansvarstagandet ska vila på staten. Att samordna systemen är inte riktigt detsamma som att alla parter måste eller bör sitta på samma plats – men i dag kan inte Jordbruksverket och Livsmedelsverket ens skicka filer till varandra p.g.a. olika datasystem. Självklart måste ett samlat kontrollsystem ha en lokal/regional organisation, då lokal- och personkännedom är mycket viktiga. Vi ska dock komma ihåg att livsmedelstillsynen är en form av ”polisiär” verksamhet. Den enskilde kontrollanten måste ha ett starkt lagstöd i ryggen och dessutom bör inga sociala jävsituationer förekomma. I dag är det ju så, att livsmedelskontrollanten ska kontrollera sin egen arbetsgivare – kommunen. Ska kommunerna fortsätta att ha den direkta kontrollfunktionen när det har visat sig att det finns uppenbara brister i vissa kommuners tillsynsverksamhet? Likvärdigheten måste finnas på den svenska marknaden likaväl som på EU:s inre marknad.

Ett samlat livsmedelsverk bör innehålla fler nödvändiga funktioner, som exempelvis inte kommer att finnas i den europeiska livsmedelssäkerhetsmyndigheten (EFSA). Inom EFSA finns ingen enhet för kost/hälsa och inga som helst försök att definiera kvalitet (regler för kött i korv etc.) förekommer. EFSA ska enbart syssla med vetenskapliga säkerhetsbedömningar. EU:s kontroll av kontrollsystemen i medlemsstaterna ligger på Veterinärkontoret i Dublin (FVO). Ett svenskt livsmedelsverk måste, utöver kontrollfunktionerna, också ha tillräckliga resurser för att upprätthålla en vetenskapligt hög nivå, även för frågor som nutrition (kostlära), och ge underlag för fullgod information till medborgarna om maten. Det är ju så att de allt överskuggande hälsoproblemen med dagens mat är att vi har och äter för mycket av det goda. Som medborgare måste vi alltså kunna lita på väl fungerande säkerhetssystem, vilket kräver total öppenhet och insyn i myndigheternas arbete – så som öppenheten är inom EFSA.

Elanders Gotab, Stockholm 2002

Stockholm den 8 maj 2002
Harald Nordlund (fp)	Lennart Kollmats (fp)