Lönebidragstjänster till personer med funktionshinder

Motion 1992/93:A232 av Eva Zetterberg m.fl. (v)

För Vänsterpartiet är allas rätt till arbete en fundamental
del av välfärden. Arbetslöshet ger människor dåligt
självförtroende och ökar risken för att människor ska känna
sig utanförstående.

Vänsterpartiet vill i nuvarande konjunktursituation till
varje pris hävda arbetslinjen med siktet inställt på uthållig
ekonomisk tillväxt vilket förutsätter att man får ordning på
statsfinanserna.

Människor med funktionshinder behöver i många fall
och i synnerhet under denna arbetslöshetssituation extra
stöd av samhället för att kunna finna, få och behålla ett
arbete.

Dessutom pekar en rad förhållanden på att behovet av
lönesubventionerade anställningar kommer att öka.
Arbetslivets omvandling och en kraftigare betoning på
effektivitet och lönsamhet kan leda till att även till synes
obetydliga handikapp kan utgöra avgörande hinder för
tillträde till arbetsmarknaden. Fler människor kan alltså
tvingas lämna arbetsmarknaden eller få svårigheter att
komma in på den.

Det finns därför ett väldokumenterat behov av
ytterligare lönebidragstjänster för att så långt möjligt
behålla människor ute på den reguljära arbetsmarknaden.
Handikapputredningen redovisar ett omfattande
stödbehov. AMS beräknar att cirka 400 unga
förtidspensionärer varje år även fortsättningsvis ska få
arbete med hjälp av lönebidrag.

I regeringens proposition 1991/92:91 anges att man ser
det som positivt om ytterligare anställda kan övergå från
Samhall till den reguljära arbetsmarknaden. AMS
konstaterar vidare att sådana övergångar i nuvarande
konjunkturläge är svåra att få till stånd och bedömer att
arbetsförmedlingarna behöver medel för att anvisa 700
anställningar per år för sådana övergångar.

För de arbetshandikappade som lämnar dagcenter
uppskattar AMS behovet till 150--200 nya
lönebidragsplatser per år för att placera ut deltagarna på
den öppna arbetsmarknaden.

Dessutom finns det ett behov av lönebidrag för viss
personal i samband med att de drabbas av varsel och
uppsägning. Det finns också ett behov av lönebidrag vid
omplaceringar så att arbetshandikappade kan få
arbetsuppgifter med lönebidrag hos samma arbetsgivare.
En redan etablerad arbetsgemenskap kan nämligen vara till
stort stöd.

Det flexibla lönebidraget som riksdagen tidigare beslutat
har som utgångspunkt en tanke om rehabilitering som ska
leda till sjunkande bidragsnivåer. Det är därför osäkert att
uppskatta hur stor totalkostnaden blir för samhället av fler
lönebidragsplatser.

AMS bedömer i sin anslagsframställan ett totalt
tillkommande behov av fler lönebidragsplatser om cirka 2
400 per år. Man menar att det är möjligt att täcka 400 platser
genom rationaliseringsvinster. Det återstår då en skillnad
om 2 000 platser till en kostnad av 250 miljoner kronor.
Vänsterpartiet gör ingen annan bedömning än AMS utan
utgår ifrån att deras beräkningar är tillförlitliga.

Vänsterpartiet menar avslutningsvis att de
handikappade inte är en grupp vars intressen kan tillåtas stå
tillbaka, trots det bekymmersamma ekonomiska läget. Det
gäller givetvis också de handikappades ställning på en
sviktande arbetsmarknad. Vänsterpartiet föreslår därför att
riksdagen till lönebidragstjänster för arbetshandikappade
anslår 250 miljoner kronor utöver vad regeringen föreslagit.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen till anslaget C 6 Särskilda åtgärder för
arbetshandikappade för budgetåret 1993/94 anvisar 250 000
000 kr till lönebidragstjänster utöver vad regeringen
föreslagit eller således 6 636 203 000 kr.

Stockholm den 22 januari 1993

Eva Zetterberg (v)

Johan Lönnroth (v)

Lars Bäckström (v)

Berith Eriksson (v)

Rolf L Nilson (v)

Hans Andersson (v)