Lag om partnerskap för homosexuella

Motion 1993/94:L412 av Christina Linderholm m.fl. (c)

Alla människors lika rätt och allas likhet inför lagen hör
till de grundläggande principerna i ett demokratiskt
samhälle. Det är också lagstiftarnas uppgift att se till att
ingen diskrimineras genom lagars utformning. Ingen ska
heller diskrimineras på grund av sin sexuella läggning.

Många viktiga och bra förändringar för homosexuella
har skett under de senaste decennierna. Frågor som rör
homosexuella debatteras i riksdagen, av massmedia och
allmänhet. Inställningen hos allmänheten till homosexuella
och homosexuell samlevnad har blivit mer tolerant och
förstående.

Lagen om homosexuella sambor var ett steg på vägen
mot att erkänna den homosexuella samlevnaden, men den
undanröjde inte alla skillnader mellan sambor av olika kön
och homosexuella sambor. Fortfarande återstår en del
direkt diskriminerande regler för homosexuella i
lagstiftning, myndighetsregler och avtal.

Under en följd av år har krav framställts, bl.a. genom
motioner från flera av riksdagens partier, om att en lag om
registrerat partnerskap ska införas. Det främsta skälet är
naturligtvis det praktiska i att inte behöva göra särlösningar
i lagstiftningen. Många frågor skulle då lösas, t.ex.
arvsfrågor. Det ger också homosexuella par möjlighet att
avgöra samlevnadsform, parboende, samboende eller
partnerskap, och får samma lagmässiga regleringar som
heterosexuella par.

Ett annat skäl för registrerat partnerskap är det
symboliska. Ett sådant beslut skulle innebära att
homosexuella nästan fullt ut accepteras av statsmakterna
vilket skulle ha betydelse gentemot allmänheten och
möjligen bidra till att minska fördomar på sikt.

I januari 1991 beslöt den dåvarande socialdemokratiska
regeringen att tillsätta en kommitté med uppdrag att dels
göra en utvärdering av lagen om homosexuella sambor och
dels överväga behovet av en lagstiftning om s k registrerat
partnerskap. Utredningens direktiv var mycket omfattande
eftersom den både skulle utforma förslag till lagtext med
specialmotivering och utreda samtliga rättsverkningar som
en sådan skulle kunna innebära. Utredningens tidplan
kunde inte hållas och betänkandet kom först i slutet av
1993.

I Danmark och Norge har lag om registrerat partnerskap
införts. I Finland utreds frågan. Det finns därför
erfarenheter om hur sådan lagstiftning kan utformas.
Partnerskapskommittén har också beaktat detta.
Tillsammans med den noggranna prövning av vilken
rättsverkan en liknande lagstiftning skulle få i Sverige finns
nu ett komplett beslutsunderlag för ett beslut om en
partnerskapslag i Sverige.

Det finns alltså nu inga skäl till att ytterligare fördröja
införandet av en lag om registrerat partnerskap. Riksdagen
bör därför fatta beslut om att stifta lag om partnerskap och
göra nödvändiga följdändringar i äktenskapsbalken och
brottsbalken i enlighet med det förslag som finns i
Partnerskapskommitténs betänkande SOU 1993:98.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen beslutar att införa en lag om partnerskap
i enlighet med vad i motionen anförts,

2. att riksdagen beslutar ändra i äktenskapsbalken i
enlighet med vad i motionen anförts,

3. att riksdagen beslutar ändra i brottsbalken i enlighet
med vad i motionen anförts.

Stockholm den 21 januari 1994

Christina Linderholm (c)

Lennart Daléus (c)

Pär Granstedt (c)