Införande av republikanskt statsskick

Motion 2002/03:K315 av Gudrun Schyman m.fl. (v)

1 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om införande av en statsstyrelse byggd på folkets val (republik).

2. Riksdagen begär av regeringen förslag till de ändringar av grundlagarna som för en sådan tankes förverkligande skulle erfordras.

2 Den första motionen om republik 90 år

Det är i år, 2002, 90 år sedan den första motionen om införande av republikanskt statsskick väcktes i Sveriges riksdag. Det var Stockholms borgmästare, den f.d. liberalen, sedermera socialdemokraten Carl Lindhagen, som tillsammans med ytterligare fyra riksdagsmän bröt detta konstitutionella tabu i den lagstiftande församlingen. Talmannen, högermannen Swartling, vägrade först proposition, men fick ge sig efter remiss till konstitutionsutskottet. I kammardebatten var det bara Lindhagen som höll något anförande; övriga ledamöter, inklusive de socialdemokratiska, teg. Edén, liberal, anförde helt kort att det är en allmän mening i denna kammare, att herr Lindhagens motion ej bör föranleda någon diskussion. Motionen skulle tigas ihjäl. Även Hjalmar Branting yrkade avslag på sin partikamrats motion, men med annan motivering än utskottet. Motionen avslogs med röstsiffrorna 118 mot 12.

Som en hyllning till Lindhagen och för att göra ett historiskt dokument mera tillgängligt för dagens medborgare, men framför allt på grund av den relevans och aktualitet som motionen tyvärr alltjämt äger, tar vi oss friheten att citera den i sin helhet.

Regeringsmakten.

Det är en inrotad uppfattning i vår politik, att en författningsrevision, som kan upptaga samtidens tankar, allenast har att syssla med riksdagens grundvalar och sammansättning. Äfven den demokratiska politiken behärskas i hög grad af detta föreställningssätt och när man tillåter sig måtta som längst stannar siktet vid Första kammarens afskaffande såsom möjligen kronan på verket i någon aflägsen framtid.

Om vi emellertid lösrycka oss för en gång från dagspolitikens söfvande inflytelser samt tänka något öfver erfarenheterna och sakens natur, skall snart genom det vikande töcknet inom ramen af vår författning upptorna sig ett annat fäste som på sitt sätt lika hotande just i vårt nutida lif stänger vägen för människornas frigörelse. Det är den ärftliga regeringsmakten med den oriktiga ursprungsbeteckningen af guds nåde, som blickar bister och oåtkomlig ned på oss från sina sekelgamla molnstoder.

Det har som sagdt blifvit nästan ett politiskt sakrament inom det gamla furstekrönta Europa att en till synes så vördnadsvärd institution, trots de allmänna tviflen på densamma i all hemlighet, ej får vidröras på något sätt af profana händer under vanliga fredliga förhållanden. Det är ensamt den våldsamma revolutionen eller kriget förbehållet att störta tronerna.

Man kan förstå hur en sådan opinion under trollmakten af de historiska anorna och berättelserna kunnat uppstå. Men man inser lätt dess uppenbara villfarelser. Regeringsmaktens organisation är en lika aktuell och närliggande fråga som riksdagens sammansättning. En ärftlig regeringsmakt är en lika otidsenlig och hindrande institution som en första kammare med privilegierade valbestämmel-ser. Saken förtjänar i hög grad att af vår tid nyktert öfvervägas och i laga former behandlas liksom hvarje annan framträngande författningsfråga.

Tidens händelser och förhållanden mana också folken i Europa att någon gång börja vakna upp ur sina minnen äfven på denna punkt. Alla nybyggarländer såsom Amerikas, Australiens och Sydafrikas stater hafva såsom en själfklar sak affört den monarkiska statsformen från sina dagordningar. I Asien är Kinas underbara jättesprång helt plötsligt till republiken en sannsaga, som borde mäktigt tala till våra sinnen. I Europa har Schweiz sedan länge gifvit ett föredöme. Man säger att äfven i detta lands aflägsnaste dalar, dit politiken eljest ej trängt fram vidare, besjälas landtmännen af ett djupt nedblickande på den monarkiska statsformen och förundra sig öfver hur ett land kan vara så efterblifvet att det låter den fortfarande äga rum. Sedan har Frankrike och på sistone Portugal också gått fram mot det oundvikliga. Endast Norge har invigt sin unga frihet med att ikläda sig den gamla dräkten, säkerligen dock i följd af något verkligt eller förment nödläge, förstärkt af intrycken från den europeiska miljö, där landet fått sin plats.

En sådan institution, som tillåtes af tradition upprätthålla en makt öfver folket med ofvernaturlig fullmakt och ärftlig besittningsrätt, får i själfva verket ett ofantligt inflytande på människornas tänkesätt och handlingar. Den leder bort uppmärksamheten från nutiden och dess verkligheter till gamla förlegade värden. Den inverkar nedbrytande på karaktärerna genom sin organiserade inbjudan till underdånighet och själfuppgivelse och sin medeltida prålande kostymering. Genom tusende rännilar söka dessa inflytelser sig ned i demokratiens jord och förgifta i sin mån den eftertanke, hvilken söker mödosamt spira upp under längtan efter en sol, som ständigt dröjer.

Under sådana förhållanden kan det vara förklarligt att äfven regeringshandlingarne blifva bundna i viktiga afgöranden af osynliga hänsyn, som ej borde för göra sig gällande. Hvad som åstadkommes, tillskrifves dessutom med förkärlek denna högre försyn utan någon särskild förtjänst och den oantastlighet, som hvilar öfver monarkens person, breder gärna ut sig öfver yttringarna af hela systemet. Äfven i yttre måtto spåras denna auktoritetstro. Det yttrades därför en gång om det engelska konungariket, att alla för folket nyttiga eller åtminstone för nyttiga gällande inrättningar äro kungliga, blott landets gäld betecknas såsom stats- eller nationalskuld.

Ett utomordentligt inflytande utöfvar den ärftliga regeringsmakten på ämbetsmannakårens sociala kompetens. Sedan gammalt har monarkierna med säker uppfattning af den mänskliga fåfängan, för att tala med Nordisk familjebok, genom ordnar, uniformer, defilieringskurer och gunstbevis af olika slag sökt skapa en lifvakt kring tronerna. På detta sätt lyftes den högre ämbetsmannakåren upp i molnen från jorden. Den klyfta, som redan olika social ställning uppdrar mellan makten af guds nåde och folket, vidgas ofantligt och omöjliggör den samverkan med och det uppgående i folkets realiteter, som är den första förutsättningen för en ämbetsutöfning med folket och för detsamma.

En särskild skuggsida är institutionens intima samband med kriget, också en anspegling af det förflutna, då konungarne främst voro krigsherrar. Under det republikernas presidenter själffallet främst representera det civila samhället, är i regeln monarken och de manliga medlemmarne af hans familj enligt plägsed de främste beskyddarne och utöfvarne af militäryrket. Vår grundlag stadgar ock att inga prinsar få ha något civilt ämbete och hänvisar dem således indirekt att söka sig befattningar i militärväsendet. Sålunda knäsatt i de högsta maktbefogen-heternas sköte måste militärväsendet i mångt och mycket förledas att antaga öfvermodiga later och hårdnackadt afvisa den anspråkslösare plats i samhällsordningen, som med rätta tillkommer densamma. Nedblickandet på fredsrörelserna och hänförelsen för vapnen utgår främst från de mäktiga monarkiska inflytelserna inom det gamla Europa.

Det bör dessutom icke förglömmas, hurusom det i själfva verket är en omöjlig uppgift, som lägges på monarken, äfven om slumpen fogat så, att han af födseln och trots öfverdådet i uppfostran är väsentligen i besittning af framstående egenskaper. Krafvet särskildt att stå öfver partierna går utöfver det mänskliga och bygger således också på en osanning. Man kan icke begära att ej äfven monarken liksom andra människor vanligen skall i sin åskådning taga intryck af de omgifningar, i hvilka han växt upp, och af synpunkterna hos de klasser, som ständigt vädja till honom såsom en af deras egna. Monarkien måste till väsentlig del blifva helt enkelt en partiinstitution till höger. Att monarken äfven ger tydliga uttryck för dylika åsikter kan mänskligt bedömdt knappast klandras. En författning, som måste kräfva af en människa att hyckla andra meningar än han af sin öfvertygelse hyser, har fällt domen öfver sig själf.

Till sist förtjänar erinras om de stora kostnader, som också af tradition ansetts böra offras på denna institutions utstyrsel. Befogenheten af denna statsutgift förstår folket så mycket mindre som monarkernas tillvarelsesätt i följd just af de stora civillistorna, som skola förbrukas, oförskylldt framträder utåt mera såsom ett lif i nöjen än ett lif i arbete. Men här döljer sig äfven något mera än en utgift, som kunde besparas. Dessa penningar utgöra nämligen den ekonomiska grundvalen för det så kallade hofvet, som traditionellt vidmakthållet i en ny tid och oberördt i allmänhet af demokratiska förnimmelser fortfarande liksom tillförene lägrar sig kring furstehusen, omsveper dem med sina rökoffer och vidgar svalget mellan dem och folket.

Alla dessa aktuella synpunkter mana enligt vår uppfattning till en framryckning äfven mot regeringsmaktens problem. I synnerhet synes en förpliktelse till initiativ här hvila på socialismen.

Det samhälle och den statsstyrelse, som socialismen såsom tidens främste målsman för det mänskliga vill uppbygga och deltaga uti, kan under inga förevändningar ikläda sig former, hvilka verka i en helt annan anda och äro för vår tid, mildt talat, utmanande. Förra året har ock i det svenska socialdemokratiska partiets politiska program denna sak till yttermera visso uttryckligen betonats genom upptagande af krafvet på en författningsrevision, som genomför ett republikanskt och demokratiskt styrelsesätt.

En särskild uppfordran för socialismen att nu föra fram äfven denna hörnsten i författningsrevisionen innebär bland andra företeelser äfven interpellations-debatten i Andra kammaren den 3 februari 1909 om den socialistiska propagan-dan. Landets dåvarande statsminister svarade vid tillfället att han tyvärr ej såsom han önskat kunde gifva det svaret på interpellationen, att det socialdemokratiska partiet vore allenast ett af landets politiska partier, likställdt med de öfriga och arbetande på fäderneärfd grund efter sin uppfattning om hvad som vore riktigt och nyttigt för vårt samhälle. Såsom bevis härför anförde statsministern bland annat följande.

Det socialdemokratiska partiet säger sig själffallet och utan diskussion vara ett republikanskt parti, som alltså vill afskaffa det svenska statsskickets grundval, uttryckt i regeringsformens första paragraf, att Sveriges rike skall styras af en konung. Regeringen aflägger vid sitt tillträde ed på landets författning. Den eden är min plikt och hela regeringens plikt, ja hvarje regerings plikt att hålla. När därför ett parti kallar sig republikanskt och med ett republikanskt program utvecklas och växer, då är det denna regerings och hvarje regerings ofrånkomliga skyldighet att vaksamt följa dess utveckling och noga tillse, att ej denna programpunkt föres ut i den praktiska politiken utan att från regeringens sida mötas af ett verksamt ingripande inom de gränser, som gällande lag och statens väl fordrar.

Något bättre bevis än detta uttalande kan knappast erhållas för hvilken farlig klyfta hålles vid makt mellan styrelse och folk genom en författning, som kan framkalla en dylik förväxling af begreppen. Det är icke nog med att sådana uppfattningar om en ärftlig regeringsmakts tidsenlighet, som ofvan uttalats och för öfrigt delas af en myckenhet människor inom alla läger, icke ens tillmätas värdighet att kunna få hysas. En statsminister gripes så af obeveklig trohet mot konungamakten, ett människoverk som det är trots allt, att han förglömmande allt trohet mot folket uttalar sig på det förgripligaste sätt mot grundlagarne, som själfva förklara att de kunna ändras i viss föreskrifven ordning. Respekt för gällande lag med öppen rätt att fordra en annan är ett gammalt kändt rättesnöre för samhällskritiken. Det är tydligen angeläget just att denna så klandrade programpunkt föres ut i den praktiska politik genom ett verksamhet ingripande inom de gränser, som gällande lag uppdrager och statens väl fordrar.

Till sist må villigt erkännas att med genomförande af en folkvald styrelse ingalunda nås någon fullkomlighet. Många och betydande vanskligheter har äfven en dylik punkt i utvecklingen att kämpa med, både kvarstående gamla och kanske nya tillkomna. Men det är af de skäl, som anförts, dock ett tillryggalagdt stycke af den väg som måste vandras och äfven ett betydelsefullt framsteg på densamma.

På grund af hvad sålunda anförts hemställes:

Att Riksdagen vill beträffande Regeringsmakten principiellt uttala sig för afskaffande af den ärftliga regeringsmakten samt införande af en statsstyrelse, byggd på folkets val (republik), samt hos Konungen begära ett förslag till de ändringar i grundlagarne, som för en sådan tankes förverkligande skulle erfordras.

Stockholm d.1 maj 1912.

Carl Lindhagen. C. Winberg. R. Sandler

Oskar Kloo. Nils Helger.

I motionens syfte instämma:

O. W. Edbom J. E. Berglund. C. A. Svensson

3 Argumenten mot monarkin alltjämt giltiga

Med retorisk skicklighet och med en stilistisk elegans som den tidens något omständliga uttryckssätt inte ens i dag förmår dölja levererar Lindhagen alla de grundläggande argumenten mot monarkin: den är otidsenlig och oförenlig med demokratiska ideal, den konserverar föreställningar om överhetens utvaldhet, den uppammar fjäsk och underdånighet, den understryker och ökar klyftorna mellan styrande och styrda, den medför otillbörliga hänsyn i regeringsutövandet, den ger militärmakten en samhällelig ställning som denna inte förtjänar, etc. Även omsorgen om kungen som människa är för Lindhagen ett argument för republiken, då monarkin ställer krav på regenten som går utöver det mänskliga.

Förvisso är inte dagens monarki densamma som den som Lindhagen och hans samtida levde i. Regeringsmakten är numera reellt helt (och formellt näst intill helt) skild från konungen. Parlamentarismens genombrott på 1910-talet, den politiska demokratins förverkligande ett decennium senare, arbetarrörelsens parlamentariska styrka under 1900-talet och en allt mer utvecklad konstitutionell praxis har steg för steg urholkat kungamaktens politiska roll, ett faktum som fick sin formella bekräftelse av den nya regeringsformen 1974.

Ännu finns dock, måhända sakligt sett obetydliga men principiellt stötande, rester av kungamakten kvar: kungens ordförandeskap i Utrikesnämnden, hans roll vid riksmötets öppnande, konseljen inför statschefen vid regeringsskifte och kungens personliga immunitet mot åtal. Oavsett statschefens formella eller reella maktbefogenheter är självfallet ett offentligt ämbetes ärftlighet något med ett demokratiskt synsätt fullständigt oförenligt.

Därtill ger vecko- och kvällspress lika pinsamma som oräkneliga exempel på monarkins ideologiska funktion, av Lindhagen vältaligt beskriven: Den inverkar nedbrytande på karaktärerna genom sin organiserade inbjudan till underdånighet och själfuppgivelse och sin medeltida prålande kostymering. Genom tusende rännilar söka dessa inflytelser sig ned i demokratiens jord och förgifta i sin mån den eftertanke, hvilken söker mödosamt spira upp under längtan efter en sol, som ständigt dröjer.

Det är djupt beklagligt och för den svenska folkrepresentationen generande att Lindhagens motion ännu efter 90 år icke är bifallen. Det är hög tid att nu rätta till detta misstag, så att hundraårsminnet av den första republikmotionen år 2012 kan högtidlighållas på värdigast tänkbara sätt – genom utropandet av Republiken Sverige.

När Lindhagen lade sin motion om republik tvingades han att i hemställan begära av Konungen förslag om monarkins avskaffande. Över detta raljerade Branting i kammardebatten, men Lindhagen gjorde en poäng av att han föreslog sin författningsrevision i en form som helt och hållet hölls inom de ramar den dåvarande grundlagen uppställde. Numera slipper vi riksdagsledamöter att vända oss till monarken med våra förslag. Riksdagen bör därför, om vi lätt modifierar Lindhagens uttryckssätt, dels tillkännage för regeringen som sin mening vad i motionen anförts om införande av en statsstyrelse byggd på folkets val (republik); dels av regeringen begära förslag till de ändringar av grundlagarna som för en sådan tankes förverkligande skulle erfordras.

Stockholm den 21 oktober 2002
Gudrun Schyman (v)
Lars Bäckström (v)	Marie Engström (v)
Owe Hellberg (v)	Berit Jóhannesson (v)
Sten Lundström (v)	Rossana Valeria D (v)
Alice Åström (v)	Mats Einarsson (v)