Gymnasieskolan

Motion 1993/94:Ub348 av Isa Halvarsson och Olle Schmidt (fp)

Den svenska gymnasieskolan har genomgått omfattande
förändringar under de senaste tre åren. Grunden för det nya
programgymnasiet lades med propositionen 1990/91:85
Växa med kunskaper. I den motion (1990/91:Ub127) som
folkpartiet liberalerna väckte med anledning av
propositionen fanns stark kritik mot flera förslag och ett
direkt avslagsyrkande på propositionen.

Folkpartiet liberalernas kritik gällde bl a förslaget att
göra alla program treåriga. Eftersom många elever av fri
vilja tidigare valde ett- och tvååriga linjer fanns det
uppenbarligen ett behov av dessa. Ett sätt att mjuka upp
den stela programstrukturen är en ökad valfrihet för
eleverna och större möjligheter för dem att planera sina
studier. Detta har i stor utsträckning tillgodosetts, inte
minst genom läroplanspropositionen, 1993/94:250.
Fortfarande är dock möjligheterna begränsade för de elever
som skulle vilja läsa ett program i ''moduler'' med
etappavgångar. Ledamöter för folkpartiet liberalerna har
tidigare väckt motioner om ''gymnasiebank'', dvs. en rätt
för alla elever att disponera sina tre gymnasieår efter en
individuell modell, t.ex. med något eller några års
förvärvsarbete insprängt i studierna. Vid upprättandet av
den individuella studieplanen utgår elev och lärare då ifrån
denna studieuppläggning. Det kan innebära att en del av
programmet läses i gymnasieskolan och resten i komvux.
Eleverna skall då garanteras plats när de vill återuppta
studierna.

Tanken att alla elever, oavsett program, skall läsa ett
antal gemensamma kärnämnen är som princip välmenande,
men kan också ge oönskade effekter. Om samma kurser och
betygskriterier används för alla elever kommer många att få
svårigheter att bli godkända i kärnämnen med en utslagning
som följd. Många tonåringar har perioder av bristande
studiemotivation och många saknar helt motivation för
teoretiska studier. Kärnämneskurserna bör därför
programanpassas i hög utsträckning vad gäller innehåll och
uppläggning där teorin baseras på praktiken. Möjligheter
skall finnas för eleverna att välja mellan kurser med olika
omfattning.

Även vissa teoretiska karaktärsämnen kan naturligtvis
ställa till motsvarande problem. Förmodligen har många
elever valt program som ligger närmast den ett- eller
tvååriga linje man helst skulle valt om den funnits kvar. Det
finns t.ex. uppgifter om att många elever på handels- och
administrationsprogrammet har problem med ämnet
företagsekonomi. Här bör Skolverket mycket vaksamt följa
utvecklingen.

Att lyckas i livet och därmed få ett gott självförtroende
är väsentligt för alla människor och kanske i synnerhet för
tonåringar i en känslig utvecklingsfas. Därför är det viktigt
att lärare och SYO-personal är lyhörda för elevernas
önskemål om och synpunkter på individuellt anpassade
studier. Skolan måste utgå från lusten att lära, och en
lärandets kultur bör genomsyra arbetet.

De specialutformade programmen kan på ett utmärkt
sätt ta vara på speciellt målinriktade elever och lösa lokala
kompetensbehov. De individuella programmen bör
användas som en aktiv, strategisk resurs och får inte riskera
att få stämpeln av program för elever som misslyckats. Det
finns idag exempel på kommuner som samlar ett antal
skoltrötta elever i en studiegrupp med ett så kallat
individuellt program. Detta är naturligtvis oacceptabelt.
Inget hindrar att flera elever studerar efter liknande
individuella program, men då skall detta ha komponerats
utifrån den enskilde elevens önskemål och förutsättningar.
Flexibilitet utifrån ett individperspektiv måste vara ett
centralt begrepp i den nya gymnasieskolan.
Gymnasieskolans SYO-personal har en viktig uppgift i att
''marknadsföra'' gymnasieskolans program i grundskolans
högre årskurser.

Under de två senaste åren har den nuvarande regeringen
lagt flera förslag som ligger i linje med tankarna i folkpartiet
liberalernas partimotion från våren 1991. Därmed har den
ursprungliga reformen förbättrats, men en hel del återstår
att göra för att få den kvalitet och flexibilitet som vi anser
krävs av en väl fungerande gymnasieskola.

Målet att alla elever skall ha en allmän behörighet för
högskolestudier efter genomgångna studier på nationella
program får inte bli överordnat den enskilde elevens krav
på meningsfulla studier. Även mot bakgrund av förändrade
regler för antagning till högskolan har den allmänna
behörigheten i sig blivit mindre aktuell. Varje högskola
fastställer ju sina egna behörighetskrav från den 1 juli 1993.

Den viktigaste förändringen i både grund- och
gymnasieskola handlar om elevernas ställning. Flera
undersökningar visar att eleverna fortfarande i stor
utsträckning betraktas som objekt ur ett katederperspektiv,
trots en mångårig och bred politisk enighet om att elevernas
inflytande över de egna studierna skall stärkas.

I gymnasieskolan har många av eleverna uppnått
myndighetsåldern. Trots detta uppger de ofta att de inte
anser sig ha något avgörande inflytande över sina studier.
Den katedrala undervisningen har en lång och väl inarbetad
tradition. Schemat har planerats utifrån skolans
utgångspunkt och presenterats eleverna som ett faktum vid
varje läsårs start. I ett system med reellt elevinflytande blir
schemats utformning mer en konsekvens av elevernas val
och önskemål än skolans.

Eleven skall självklart vara den viktigaste personen i
skolan, subjektet. Detta medför rättigheter, men också
skyldigheter och ett uttalat ansvar för de egna studierna.
Lärarna skall i det perspektivet mera ses som en
serviceresurs för eleverna, vilka planerar och genomför sina
studier efter individuella planer.

Detta ideala tillstånd är enkelt att konstatera, men ett
förändrat synsätt kräver ett förändrat syn- och arbetssätt i
skolan. Eleverna måste lära sig mer om självständig
studieteknik och lärarna nya pedagogiska metoder. Lärarna
får också ta ett större ansvar för individuell
studievägledning inför elevernas årliga val av kurser. Både
elever och lärare kommer alltså att få delvis nya roller.

Kommuner och landsting har numera enligt skollagen
skyldighet att upprätta en plan för personalens
kompetensutveckling. Fortbildningsresurserna i
kommunerna bör i högre grad användas till pedagogisk
förnyelse och utvecklingsarbete, till att få kunskap om och
lära sig användna utvärderingsmetoder och till utbildning i
ny teknik runt sökning och hantering av information.
Formerna för kompetensutveckling behöver ses över.
Många lärare klagar över det dåliga utbytet av enstaka
studiedagar. Samordning av resurser över kommungränser
och en mer systematisk och långsiktig kompetensutveckling
krävs i en naturlig samverkan mellan personal och
huvudman.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om flexiblare gymnasiestudier, s.k.
gymnasiebank,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om program- och nivåanpassning av
kärnämnen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om individuella program,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om stärkt elevinflytande,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kompetensutveckling.

Stockholm den 24 januari 1994

Isa Halvarsson (fp)

Olle Schmidt (fp)