En svensk Europarådspolitik

Motion 2004/05:U259 av Lars Ohly m.fl. (v)

1Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en sammanhållen och långsiktig Europarådspolitik, förankrad i riksdagen.

2Bakgrund

Europarådet har under mer än femtio år spelat en central roll i vår världsdels politiska liv. Sverige, ett av de ursprungliga medlemsländerna, har traditionellt lagt stor vikt vid organisationen.

I efterkrigstidens delade Europa blev Europarådet en aktör - låt vara tämligen sömnig sådan - i det kalla kriget, vilket försvagade dess auktoritet och möjlighet att allmänt erkännas som försvarare av universella demokratiska värderingar. Detta ändrades snabbt genom de politiska omvälvningarna i Östeuropa i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet. Europarådets medlemskrets utvidgades snabbt. De krav på en fungerande demokrati, respekt för mänskliga rättigheter och rättsstat som ställdes för medlemskap, liksom de åtaganden som de nya medlemmarna själva gjorde blev en avgörande faktor för demokratiseringsprocessen i dessa länder.

Genom att de nya länderna accepterades som medlemmar, trots att de i viktiga avseenden ännu inte levde upp till de krav som allmänt anses kunna ställas på Europarådets medlemmar, kunde demokratiseringsprocessen drivas på. Den övervakning av medlemmarnas förpliktelser och åtaganden som genomförs av Europarådets parlamentariska församling är i detta sammanhang ett ovärderligt instrument. Det innebär inte att det inte fortfarande finns mycket övrigt att önska i åtskilliga av Europarådets medlemsstater när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter, inte heller att realpolitikens flexibla måttstockar helt kunnat undvikas. Dock torde det vara ostridigt att Europarådet spelat en helt avgörande, om än föga uppmärksammad, roll för kontinentens politiska framsteg.

3Europarådets roll i dag och i morgon

I dag, hösten 2004, har Europarådet 46 medlemsstater (efter Monacos anslutning). Endast Vitryssland, vars speciella gäststatus suspenderades år 1996 p.g.a. den politiska situationen i landet, står ännu utanför. Europarådet är den enda genuint alleuropeiska organisation där medlemskap innebär juridiskt bindande åtaganden vad gäller demokrati och mänskliga rättigheter (framför allt via Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna).

Europeiska unionen omfattar även efter utvidgningen 2004 bara hälften av Europas länder. Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) har utöver de europeiska och centralasiatiska medlemmarna även USA och Kanada som medlemmar, vilket skapar speciella politiska förutsättningar.

Vid sidan av Ministerrådet, regeringarnas organ för beslutsfattande, rymmer Europarådet flera väsentliga institutioner. I den parlamentariska församlingen sitter (år 2004) 313 parlamentariker och lika många ersättare, varav sex plus sex från Sveriges riksdag. Församlingen fungerar som politisk "motor" i Europarådet och ansvarar för det ovan nämnda övervakningsarbetet.

Den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg är en unik juridisk institution såtillvida att det är den enda internationella domstol där enskilda medborgare kan få sin sak prövad. Domstolens utslag har haft stor betydelse för rättsutvecklingen i många medlemsstater. Den europeiska kongressen för lokala och regionala myndigheter är Europarådets organ för samarbete mellan folkvalda på lokal och regional nivå. Ytterligare institutioner som bör nämnas är den s.k. Venedigkommissionen (ett expertorgan som ger stöd i demokrati- och konstitutionsfrågor), kommissionären för mänskliga rättigheter samt anti-tortyrkommittén (CPT).

Europarådet har i dag såväl större arbetsuppgifter än någonsin som större potential att klara av dem, under förutsättning att medlemsstaterna skapar de nödvändiga förutsättningarna. Tyvärr måste man konstatera att åtskilliga av medlemsstaternas Europarådspolitik kännetecknas av endera osäkerhet, ointresse eller ovilja. Eller av alltihop.

Inte heller den svenska regeringens Europarådssvansföring är påfallande hög, sporadiska uttalanden och inskjutna bisatser om organisationens förträfflighet och omistbarhet till trots. Deltagandet på Ministerkommitténs ministermöten har varit sporadiskt. Sedan 1998 har 13 ministermöten där utrikesministrarna förväntas delta genomförts. Sveriges utrikesminister har bara varit närvarande på två av dem. I stället är det EU som fullständigt dominerar tänkandet och agerandet.

För regeringens allmänna inriktning och prioriteringar redogörs kortfattat i den årliga skrivelsen om verksamheten inom Europarådets ministerkommitté, men denna har mer karaktären av formell verksamhetsberättelse än styrande dokument.

Tyvärr måste det konstateras att inte heller riksdagen har förmått ägna Europarådet och dess arbete den uppmärksamhet det förtjänar. Redogörelsen från riksdagens delegation till Europarådets parlamentariska församling läggs i regel till handlingarna utan större uppmärksamhet från andra än de närmast berörda. Europa har även i riksdagen blivit näst intill liktydigt med EU, något som speglar förhållandet i den offentliga Europadebatten och journalistiska bevakningen.

3.1Behovet av en förankrad och genomarbetad Europarådspolitik

En offensiv och heltäckande Europapolitik måste utöver EU med nödvändighet inkludera genomtänkta positioner och ambitioner vad gäller Europarådets roll och framtid. Även om utrikespolitiken framför allt är regeringens ansvar, måste också riksdagen ges möjlighet att bidra till skapandet av en sådan politik. Riksdagen har därvid ett särskilt ansvar för att den parlamentariska församlingens roll lyfts fram.

En möjlig ram för denna debatt och en grund för beslut vore en proposition angående riktlinjer för den svenska Europarådspolitiken, ett svenskt Europarådsprogram. Detta ter sig särskilt angeläget inför det kommande Europarådstoppmötet i Warszawa våren 2005, där organisationens framtid kommer att beslutas.

3.2Punkter i en svensk Europarådspolitik

Följande punkter anser vi (utan anspråk på fullständighet) vara oundgängliga i ett program för arbetet inom Europarådet:

• Europarådet är inte och får inte tillåtas bli underordnat eller komplementärt i förhållande till EU. Europarådets och övriga europeiska institutioners särskilda roller och kompetenser skall klargöras. Samarbetet mellan dem ska fördjupas.

• Försvaret och utvecklandet av demokratin, respekten för de mänskliga rättigheterna och stärkandet av rättstatsprinciperna skall även fortsättningsvis stå högst på Europarådets dagordning. Samtidigt måste organisationens politiska agenda vara tillräckligt bred för att garantera alla medlemsstaters engagemang.

• Några av de specifika områden som bör stå högt på den svenska dagordningen i Europarådet är:

  • kamp mot rasism, främlingsfientlighet och intolerans,

  • fullständigt avskaffande av dödsstraff och tortyr,

  • motarbetande av människohandel och prostitution,

  • avskaffande av diskriminering på grund av bl.a. sexuell läggning och könsidentitet,

  • försvar av mänskliga rättigheter och demokratiska principer i kampen mot terrorismen,

  • garanterande av nationella och språkliga minoriteters rättigheter,

  • utvecklande av en human flykting- och asylpolitik i överensstämmelse med internationella och europeiska konventioner.

• Europarådets karaktär av alleuropeisk organisation för samarbete mellan likaberättigade parter befästs. Europarådet får inte bli till det rika västs organ för övervakning av det fattiga öst. Samma höga krav skall ställas på alla medlemmar.

• Övervakningen av tillträdande medlemmars förpliktelser och åtagande bibehålls och stärks. I synnerhet parlamentariska församlingens övervakningsinstitution är viktig. Samtidigt måste "gamla" medlemmars förpliktelser ges likvärdig uppmärksamhet. Formerna för detta bör utvecklas.

• Europarådet måste garanteras rimliga resurser för sitt arbete, resurser som står i proportion till arbetsuppgifterna och förväntningarna. De senaste årens "nolltillväxt" vad gäller budgeten har visserligen tvingat fram vissa nödvändiga rationaliseringar, men kommer i framtiden att allvarligt hämma organisationens arbete. Sverige bör vara öppet för att ytterligare öka sina frivilliga bidrag till olika angelägna projekt.

• Europadomstolen i Strasbourg som i dag är kraftigt överbelastad bör ges utökade resurser. De senaste reformerna och finansiella tillskotten är sannolikt inte tillräckliga. En förutsättning för domstolens auktoritet och legitimitet är att ärenden kan avgöras inom rimlig tid.

• Den parlamentariska församlingen skall även fortsättningsvis spela en central roll i Europarådets arbete.

Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Stockholm den 22 september 2004
Lars Ohly (v)
Lars Bäckström (v)	Rossana Dinamarca (v)
Marie Engström (v)	Owe Hellberg (v)
Berit Jóhannesson (v)	Sten Lundström (v)
Alice Åström (v)	Mats Einarsson (v)