EMU - Efter folkomröstningen

Motion 2003/04:K381 av Ulla Hoffmann m.fl. (v)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen begär att regeringen tar initiativ till undantag från EMU:s tredje steg i enlighet med vad som i motionen anförs.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om finanspolitiken och att det inte krävs överstatliga regler för att driva en ansvarsfull finanspolitik.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utredning om Riksbankens ställning, den demokratiska styrningen och insynen i Riksbanken.

Sverige efter folkomröstningen om EMU

Folkomröstningen om att byta kronan mot euron gav ett entydigt resultat, väljarna sade nej. De två främsta orsakerna var demokrati och självbestämmanderätt. Vänsterpartiets ståndpunkter i dessa frågor utvecklas i en motion med anledning av regeringens skrivelse om Europeiska konventet.

Alla partier har lovat att respektera folkomröstningens resultat och har därmed ett gemensamt ansvar att förvalta resultatet på bästa sätt. Regeringen har i regeringsdeklarationen den 16 september 2003 förklarat att beslutet skall gälla under överskådlig tid. I regeringsdeklarationen konstaterar regeringen att riksdagens partier gjort bedömningen att frågan inte kommer att aktualiseras igen under innevarande eller kommande mandatperiod. Vänsterpartiet delar regeringens bedömning.

I regeringsdeklarationen säger regeringen vidare att de konsekvenser som Sveriges nej till euron får ska mötas med en offensiv politik – både här hemma och internationellt. Regeringen anger att ”risken för framtida oro på ränte- och valutamarknaden, och för en svagare ekonomisk utveckling i Sverige ska mötas med kraftfulla åtgärder som stärker de svenska företagen, handeln och tillväxten”. Det är naturligt att regeringen hävdar detta annars hade regeringens kampanj för ett ja varit mycket svårbegriplig.

Vänsterpartiet anser att resultatet av folkomröstningen med en bevarad egen valuta innebär bättre villkor för Sverige både på valuta- och räntemarknaden. Vi menar att resultatet ger Sverige bättre förutsättningar för den ekonomiska utvecklingen, bättre möjligheter för de svenska företagen, handeln och tillväxten. Därmed förbättras även möjligheterna att driva en politik för full sysselsättning, minskade klyftor och ett stärkt välfärdssamhälle. Kronan har också mycket riktigt stärkts efter folkomröstningen och spådomarna, liksom hoten, från ja-sidan om kraftiga räntestegringar vid ett nej har visat sig vara felaktiga.

Vi stödjer dock regeringens bedömning att fler måste komma i arbete och att tillväxten måste öka. Inte för att Sverige sagt nej till euron, men för att klara de demografiska utmaningarna och för att minska klyftorna i samhället.

Uthållig tillväxt för arbete och minskade klyftor

Vänsterpartiet har under lång tid varit pådrivande för ytterligare åtgärder i syfte att stärka tillväxten, minska arbetslösheten, öka sysselsättningen och antalet arbetade timmar. I regeringsdeklarationen redovisade regeringen 10 punkter för att stärka tillväxten. Vänsterpartiet redovisade inför överläggningarna med regeringen och Miljöpartiet om budgeten för 2004, 15 punkter för fler jobb.

Vi kan nu notera att vi fått gehör för många av våra förslag i budgetpropositionen för 2004. Flertalet av de 10 förslag regeringen presenterade i regeringsdeklarationen återfinns också bland Vänsterpartiets 15 punkter och senare i budgeten för 2004. Några exempel på frågor där Vänsterpartiets uppfattningar fått genomslag är följande:

• Sverige skall utvecklas i sammanhållning: Ingen skall vinna på regionala obalanser, Sverige skall ha ett utjämningssystem som minskar obalansen mellan kommuner och landsting, välfärden skall värnas i kommuner och landsting med utflyttning, Sveriges jordbrukare skall kunna konkurrera på villkor som är likvärdiga med villkoren i övriga Europa,

• Infrastrukturen skall länka ihop Sverige: Kraftfulla satsningar på svensk infrastruktur, tågtrafiken skall förbättras, bättre kreditgarantier vid bostadsbyggande, ökat stöd på 250 mnkr redan nästa år till kommuner för satsningar på bredband.

• Ett mänskligare arbetsliv och kamp mot ohälsan: Deltidssjukskrivning skall prioriteras för att minska antalet heltidssjukskrivna, anställningsstöd för långtidssjukskrivna, finansiell samordning mellan försäkringskassa, länsarbetsnämnd, kommun och landsting för att förbättra rehabiliteringen, ett system för att stärka arbetsgivarna, drivkrafter för att minska sjukfrånvaron skall införas.

• Satsningar på arbetsmarknadspolitiken, ungdomars och invandrares sysselsättning skall öka: Riktade åtgärder till dem som har särskilt svårt att få arbete, bland annat ungdomar och utrikesfödda, staten skall vara ett föredöme som arbetsgivare, satsningar på bättre svenskundervisning och validering av kompetens.

• Sverige skall vara en ledande forskningsnation: Andelen forskninsgrelaterade företag skall öka, en satsning görs inom ramen för Vinnova med 100 mnkr för tillämpad industriforskning inom IT- och telekomsektorn, steget mellan forskning och kommersiella produkter skall förkortas.

• Bättre villkor för entreprenörskap: Skatten skall sänkas för småföretagare med sammanlagt en miljard kronor genom lättnader i de s.k. 3:12-reglerna, generationsskiften skall underlättas, industrifonden utvecklas för att öka tillgången på riskkapital, reglerna förbättras för kooperativa företag.

• Modern teknik skall driva fram en miljömässigt hållbar utveckling: Sverige kommer att driva på klimatpolitiken, satsningar på klimatinvesteringar i kommunerna skall ta fart, vindkraften byggs ut, skatterna skall användas som ett styrinstrument för hållbar utveckling, satsningar för en renare Östersjön.

• Exporten skall öka och internationaliseringen tas tillvara: Starkare länkar skapas mellan forskning, kommersialisering, internationalisering av den svenska miljötekniken, ett centrum för miljödriven näringslivsutveckling och miljöteknikexport inrättas.

På en punkt är Vänsterpartiet dock av en helt annan uppfattning än regeringen. Det gäller regeringens uttalande om att överväga sänkt bolagsskatt. Vi delar naturligtvis uppfattningen att svensk konkurrenskraft skall värnas. Det bör dock inte ske genom sänkt bolagsskatt. Sverige har redan en mycket konkurrenskraftig bolagsskatt. Faktum är att den svenska effektiva bolagsskatten är den näst lägsta inom EU, klart lägre än både den finska och tyska. Att sänka den redan låga svenska bolagsskatten driver på en utveckling för skattekonkurrens och skattedumpning inom den europeiska unionen – en utveckling som Sverige bör motverka både vad gäller kapital- och företagsskatter.

Effektiv genomsnittlig bolagsskatt 2001

Österrike  27,9

Belgien  34,5

Tyskland  34,9

Danmark  27,3

Spanien  31,0

Grekland  28,0

Frankrike  34,7

Finland  26,6

Italien  27,6

Irland  10,5

Luxemburg  32,2

Nederländerna  31,0

Portugal  37,0

Sverige  22,9

Storbritannien  28,3

(Källa EU-kommissionen: 22.10.2001, COM [2001] 582 final)

Svensk konkurrenskraft skall istället värnas genom sådana åtgärder som redovisats ovan. Det innefattar också en väl fungerande arbetsmarknad och arbetsmarknadspolitik i kombination med stabila och rättvisa regler för arbetsmarknadens parter och utvecklade fackliga rättighet, liksom satsningar för bättre arbetsmiljö. En väl fungerande offentlig sektor och en generell välfärdspolitik skapar också en trygghet som gör att fler kan anta de nya utmaningar som en dynamisk och uthållig tillväxt fodrar. Denna produktiva rättvisa är en viktig tillväxtfaktor.

Företagsamheten skall stödjas genom intensifierade insatser för att förenkla regelverket för de minde företagen, och riktade skattelättnader för dessa företag, bl.a. genom lättnader i de s.k. 3:12-reglerna, och försök med s.k. schablonbeskattning skall göras. Den kanske viktigaste åtgärden för de mindre företagen är att så fort som möjligt ta bort den förlängda sjuklöneperioden, eller i varje fall väsentligt reducera den risk sjuklöneperioden innebär för alla mindre företag.

Folkomröstningens resultat och den nya EU-stadgan

Det svenska folket har i två folkomröstningar tagit ställning till EU och EMU. I den första omröstningen sade väljarna ja till EU, i den andra sade väljarna nej till EMU. Alla partier har lovat att respektera folkomröstningarnas resultat.

När Sveriges väljare sade ja till medlemskap i Europeiska unionen fanns inget formellt undantag i det framförhandlade avtalet när det gällde Sveriges medlemskap i den europeiska valutaunionen. De partier som pläderade för ett ja deklarerade dock att Sverige skulle ta ställning senare till denna fråga. Detta antecknades ensidigt av Sverige i ett protokoll till avtalet.

Vänsterpartiet anser att de motsättningar som råder mellan resultaten av de två folkomröstningarna bör regleras i Sveriges fördrag med EU. Folkomröstningen handlade formellt om medlemskap i EMU:s tredje steg. På frågan om detta svarade det svenska folket tydligt nej. Då bör inte heller Sverige fördragsmässigt och formellt fortsättningsvis vara bundet av EMU:s olika steg.

Att ta ansvar för folkomröstningen och förvalta resultatet av den på ett sätt som gagnar Sverige måste också innebära den formella rätten att fortsätta den framgångsrika politik Sverige drivit under en rörlig växelkurs regim. Då bör inte Sverige vara bundet av ett avtal som säger att den svenska kronan skall låsas inom ramen för ERM-systemet gentemot euron, dvs. EMU:s steg 2. Att knyta värdet av kronan till euron skulle riskera att leda till en situation som kan bli mycket ogynnsam för den svenska ekonomin.

Ett undantag blir också mer angeläget med tanke på den fördragsrevision som står för dörren i EU. Det vore att visa bristande respekt för folkomröstningen om regeringen kort tid efter folkomröstningen om EMU undertecknar ett nytt fördrag där Sverige förbinder sig att gå med i EMU:s tredje steg så snart vissa villkor är uppfyllda.

Det torde också ligga i EU:s och medlemsstaternas intresse att formalisera ett undantag som stämmer överens med utfallet av folkomröstningen. Ingen part har att vinna på ett oklart läge och återkommande tvister om huruvida folkomröstningsresultatet är förenligt med Sveriges fördragsmässiga åtaganden eller inte. Med ett undantag undanröjs alla sådana diskussioner och det innebär också att folkomröstningsresultatet respekteras formellt både av EU och av regering och riksdag.

Den svenska regeringen bör därför i samband med förhandlingarna om EU:s nya stadga ta initiativ till förhandlingar med EU om ett formellt undantag för Sverige att deltaga i EMU och att det i undantaget ska framgå att Sverige även fortsättningsvis kan välja att ha rörlig växelkurs samt att ett initiativ om ett svenskt medlemskap i EMU:s olika steg endast kan komma från Sverige. Vad som här anförts bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Finanspolitiken efter folkomröstningen

En central uppgift för finanspolitiken är att upprätthålla sunda offentliga finanser. Sedan år 2000 tillämpas ett överskottsmål för de offentliga finanserna. Överskottsmålet, eller saldomålet som det också kallas, innebär att de offentliga finanserna i genomsnitt skall uppvisa ett överskott på 2 procent av BNP över en konjunkturcykel.

Saldomålet innebär att det finansiella sparandet i en lågkonjunktur kan tillåtas understiga två procent för att därmed bidra till att hålla uppe efterfrågan i ekonomin, medan det omvända gäller i en högkonjunktur. Detta innebär att offentlig sektor och offentlig konsumtion som andel av BNP kan komma att minska i en god konjunktur och öka i en lågkonjunktur.

Saldomålet skall ses som ett medelfristigt mål de närmaste 10–15 åren. Huvudsyftet är att stärka den offentliga förmögenhetsställningen inför de demografiska förändringar som är förestående de närmaste decennierna. Överskottsmålet innebär att statsskulden kan minska som andel av BNP samtidigt som tillgångar byggs upp inom det allmänna pensionssystemet.

Saldomålet ökar också rättvisan mellan generationerna. Överskottsmålet bidrar till att förhindra att vissa generationer drar nytta av låga skatter vid demografiskt gynnsamma tider och tvärtom.

Vänsterpartiet anser det vara en riktig princip att driva en politik för ett offentligt överskott på 2 % av BNP över en konjunkturcykel.

Inom EU gäller inte de finanspolitiska restriktioner som vi tillämpar i Sverige. Inom EU/EMU tillämpas istället de finanspolitiska restriktioner som följer av de s.k. konvergenskriterierna, och stabilitetspakten. Reglerna säger att de offentliga underskotten inte skall överstiga 3 % av BNP och den offentliga skuldsättningen inte skall överstiga 60 % av BNP. Reglerna är inte helt absoluta och EU-systemet kan godkänna att en medlemsstat snabbt närmar sig målen eller att en medlemsstat på grund av särskilda omständigheter överskrider gränserna. Om ett euroland långvarigt eller uppenbart låter bli att vidta nödvändiga åtgärder för att hålla sig inom regelverket kan denna medlemsstat tvingas att betala böter.

I verkligheten tycks undantaget ibland nästan vara vanligare än regeln. De flesta euroländer klarar också EU:s regler mycket sämre än vad Sverige gör med sitt mål på ett överskott om 2 % över en konjukturcykel. EU:s stora medlemsstater som Tyskland, Frankrike och Italien hör till de länder som har svårast att klara ett högsta underskott på 3 %. Trots detta fortsätter dessa länders regeringar att driva på för stora skattesänkningar.

Den offentliga sektorns finansiella sparande i % av BNP

	Euro	Sverige
1996	–4,2	3,2
1997	–2,6	1,5
1998	–2,2	1,8
1999	–1,3	1,5
2000	0,1	3,4
2001	–1,6	4,5
2002	–2,2	1,2
1996–2002	–2,0	1,1
1999–2002	–1,25	2,65

Källa: Eurostat

Sedan år 1999, då EMU:s tredje steg infördes i de flesta EU-länder, har den offentliga sektorns finanser varit betydligt starkare i Sverige jämfört med euro-området. Den genomsnittliga skillnaden i finansiellt sparande i Sverige och euro-området mellan 1999 och 2002 är, som framgår av tabellen ovan, nästan 4 procentenheter, vilket motsvarar ca 95 mdkr.

Den offentliga sektorns konsoliderade bruttoskuld i % av BNP

	Euro	Sverige
1996	74,5	73,5
1997	74,3	70,5
1998	73,5	68
1999	72,1	62,7
2000	69,6	52,8
2001	69,2	54,4
2002	69,1	52,4

Källa: Eurostat

Även när det gäller skuldsättning är svensk ekonomi således mycket starkare än genomsnittet för euroländerna. Här är skillnaden för 2002 hela 16,7 procentenheter. Det motsvarar ca 400 miljarder kronor i ökad skuldsättning om Sverige skulle ner på euronivå.

Sveriges finanspolitik har gjort att Sverige står starkare rustat för framtiden än euroländerna. Samtidigt har Sverige klarat sysselsättningen och kampen mot arbetslösheten bättre än euroländerna. Detta visar att det går att förena sunda statsfinanser med en politik för fler i arbete. Den dominerande politiken inom EU som tar sikte på sänkt skatt har, som vi ser, inte lett till fler jobb men däremot till stora underskott.

Arbetslöshet, standardiserad

	Euro	Sverige
Augusti 2003	8,8	5,5
2002	8,3	4,9

Källa: Eurostat

BNP-tillväxt

	Euro	Sverige
1994–2002	2,15	3,1
1996–2002	2,17	2,76
1999–2002	2,2	3,0

Källa: Eurostat

Sverige har således lyckats bättre än genomsnittet av euroländerna när det gäller BNP och tillväxten. Som kommer att framgå av avsnittet om penningpolitiken har Sverige dessutom klarat av att hålla en lägre inflation än euroländerna. Detta tillsammans med att sysselsättningen är högre och arbetslösheten lägre tyder på att svensk arbetsmarknad fungerar bättre än arbetsmarknaden i euroområdet. Detta är tvärtemot vad som brukar hävdas från den borgerliga sidan.

Det finns trots detta ingen anledning att hävda att Sverige har löst sina problem. Tvärtom är arbetslösheten för hög och sysselsättningen för låg i Sverige. Det står dock klart att Sverige med sitt mål om ett överskott på 2 % löser en rad problem och uppgifter bättre än vad euroländerna gör, med ett högsta underskott på 3 %. I praktiken är Sveriges överskottsmål på 2 % över en konjunkturcykel till och med en hårdare restriktion än EU:s krav att underskottet inte får överstiga 3 % av BNP. Målen är också utformade på olika sätt. EU:s mål siktar på enskilda år medan Sveriges mål gäller för en konjunkturcykel. Rent teoretiskt kan Sverige ha ett underskott som är större än 3 % och ändock klara ett överskottsmål på 2 % över en konjunkturcykel. Ett sådant exempel får dock mera ses som en räkneövning än som en reell möjlighet/risk. Vid alla normala konjunkturvariationer ger Sveriges mål på 2 % överskott över en konjunkturcykel en god säkerhetsmarginal till sådana underskott.

Det har diskuterat om Sverige bör förändra sin finanspolitiska inriktning vid ett svenskt ja eller vid ett svenskt nej till EMU. Ovanstående genomgång visar tydligt att det inte finns anledning att ändra Sveriges finanspolitiska inriktning med hänsyn till folkomröstningens resultat. Denna genomgång visar dessutom att den s.k. stabilitetspakten i praktiken inte spelar någon positiv roll för finanspolitikens utformning i Sverige.

Om Sverige övergav sitt mål om ett överskott på 2 % och enbart tillämpade stabilitetspaktens kriterier skulle Sveriges finansiella ställning kunna försämras kraftigt och mycket snabbt. Sverige har en stark offentlig ekonomi men inte på grund av Bryssel, stabilitetspakten eller EU-kommissionens råd. Sverige har en stark offentlig ekonomi tack vare de åtgärder mot budgetunderskotten som inleddes genom samarbetet mellan Vänsterpartiet och regeringen hösten 1994.

Det var en självständig politik som kombinerade stora skattehöjningar med besparingar, och den satte sysselsättningen i främsta rummet. Det var en politik för arbete, rättvisa och sunda offentliga finanser, och den förvaltas nu vidare genom samarbetet mellan Vänsterpartiet, regeringen och Miljöpartiet. Detta visar att det inte krävs överstatliga stabilitetsnormer för att driva en ansvarsfull finans- och budgetpolitik. Vad som här anförts bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Penningpolitiken efter folkomröstningen

Vänsterpartiets motstånd mot valutaunionen bygger både på ekonomiska och politiska argument. Ett av Vänsterpartiets argument mot ett svenskt deltagande i EMU var penning- och räntepolitiken. Detta ekonomiska argument har sin grund i det faktum att Sverige vid ett medlemskap i EMU:s tredje steg får en ränta som sätts utifrån ett eurogenomsnitt istället för från vad som är bäst med hänsyn till det svenska konjunkturläget. Vår bedömning är att denna nackdel är större för samhället i sin helhet än de ekonomiska fördelarna i form av lägre transaktionskostnader som ett medlemskap i valutaunion hade medfört. Därtill finns en social klassdimension i vårt ställningstagande mot valutaunionen, och det är framförallt arbetarklassen som får bära de ökade arbetslöshetsriskerna.

Arbetslöshet drabbar inte bara de arbetslösa utan innebär också minskade skatteinkomster och ökade utgifter för den offentliga ekonomin. Det innebär i sin tur ekonomiska påfrestningar som drabbar den gemensamma välfärden och inte minst kommunernas satsningar på vård, skola och omsorger. Föga förvånande röstade också uppemot 70 procent av LO:s medlemmar mot ett medlemskap i valutaunionen.

Inom EMU tas besluten om styrräntorna i den europeiska centralbanken i en liten krets av oavsättliga och anonyma centralbanksdirektörer. Protokollen från räntebesluten publiceras inte förrän efter 30 år, och den europeiska centralbanken är en mycket sluten institution.

Den svenska riksbanken har en del av de drag som den europeiska centralbanken har. Även i den svenska riksbanken tas alla räntebeslut av en tjänstemannaledning – en direktion som inte är vald utan utsedd av regeringen. Vänsterpartiet gick också emot beslutet att ersätta den av riksdagen valda ledningen som tidigare fattade de formella räntebesluten mot en av regeringen utsedd direktion av tjänstemän. Det finns dock också väsentliga skillnader mellan den svenska riksbanken och den europeiska centralbanken. Den svenska riksbanken har efter några år utvecklat en hög grad av öppenhet gentemot riksdagen och allmänheten. Direktionens protokoll publiceras för allmänheten några veckor efter det att Riksbanken fattat sina beslut om styrräntan. Detta är fullständiga protokoll där det går att utläsa vad varje enskild ledamot av direktionen sagt och röstat för. Riksbanken publicerar löpande information om sin policy och debatterar sina beslut offentligt och utfrågas löpande i riksdagen under full offentlighet. Den formella regeln om den svenska riksbankens oberoende gäller självklart, men det är också uppenbart att den svenska direktionens öppenhet i praktiken gör Riksbankens ledning beroende av den debatt som pågår i samhället.

Den europeiska centralbanken har som mål att inflationen skall vara högst 2 %. Den svenska riksbanken har målet att inflationen skall ligga på 2 % plus minus en procentenhet. Den svenska riksbanken tolererar således en högre inflation än vad den europeiska centralbanken gör. Den svenska riksbankens mål är dessutom just 2 % inflation och inte högst 2 % inflation. Den skillnaden gör att den svenska riksbanken har som mål att motverka också en alltför låg inflation och tendenser till deflation.

I den finansplan som riksdagen skall ta ställning till i samband med budgeten för 2004 behandlas också frågan om inflation och behovet av stabila priser. Finansplanen är ett dokument som utformats tillsammans med och efter förhandlingar mellan Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet. I finansplanen sägs att stabila priser är en grundläggande förutsättning för en framgångsrik politik och att en hög inflation har negativa fördelningseffekter.

Vänsterpartiet står bakom finansplanen och vi kommer att rösta för den i riksdagen. Vi är därmed för kommande år bundna av de åtaganden vi i Vänsterpartiet gjort i samband med överenskommelsen om budgeten. Vi menar dock att det behövs en fortlöpande diskussion om Riksbankens ställning, funktion och arbetssätt efter folkomröstningen.

Enligt Vänsterpartiets mening finns det principiella skäl som talar för att Riksbanken skall ha en vald ledning. Vänsterpartiet står därför fast vid sitt principiella ställningstagande att Riksbankens ställning och ledningsorganisation borde återställas till vad som gällde före den 1 januari 1999.

Det finns också skäl att komplettera Riksbankens nuvarande och enda mål om prisstabilitet med ett mål som syftar till full sysselsättning. Den amerikanska riksbanken har t.ex. ett sådant mål.

Även om riksdagen inte i detta läge tar beslut om att fullt ut återställa Riksbankens ledning och organisation till tidigare ordning, finns det skäl att vidta andra åtgärder som syftar till att stärka det demokratiska inflytandet över Riksbanken och sambandet mellan riksdagen och Riksbanken.

Några former för detta är de motionsförslag som tidigare behandlats av riksdagen med krav på lagreglering av utfrågningar av Riksbanken i riksdagen och lagfäst krav på publicering av protokoll. I praktiken fungerar dock dessa delar tillfredsställande för närvarande. Finansutskottet har dessutom konstaterat att utskottet inte är främmande för att föreslå lagstiftning om trenden i Riksbanken skulle börja gå mot ökad slutenhet. Detta utesluter dock inte att dessa frågor bör övervägas vidare i särskild form.

Ett mer långtgående alternativ skulle kunna vara att flytta makten att utse riksbankschef och riksbanksdirektion helt eller delvis från regeringen till riksdagen. Utan att Vänsterpartiet har tagit ställning för ett sådant alternativ, menar vi att frågan om Riksbankens ställning och ledningsorganisation borde bli föremål för en samlad översyn, en översyn i syfte att överväga förslag för att öka den demokratiska styrningen och insynen i Riksbankens arbete.

Vad som ovan anförts bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Inflation: standardiserad jämförelse Sverige–euroområdet

	Euro	Sverige
1994	2,7	2,9
1995	2,4	2,7
1996	2,2	0,8
1997	1,6	1,8
1998	1,1	1,0
1999	1,1	0,6
2000	2,1	1,3
2001	2,3	2,7
2002	2,3	2,0
1994–2002	1,98	1,76
1996–2002	1,81	1,46
1999–2002	1,95	1,65

Källa: Eurostat

Stockholm den 6 oktober 2003
Ulla Hoffmann (v)
Rossana Dinamarca (v)	Mats Einarsson (v)
Marie Engström (v)	Owe Hellberg (v)
Siv Holma (v)	Berit Jóhannesson (v)
Sten Lundström (v)	Alice Åström (v)
Lars Bäckström (v)