Det regionala miljöskyddet

Motion 1990/91:Bo314 av Bengt Silfverstrand och Jan Andersson (s)

Nuvarande organisation av miljö- och naturskyddet
inom länsstyrelsernas förvaltning har visat sig vara behäftad
med stora brister.

I utredningen För en bättre miljö (SOU 1987:32)
föreslogs en decentralisering av miljöskyddsarbetet
innebärande att länsstyrelserna i det framtida systemet
skulle få en roll som prövnings- och tillsynsmyndighet vad
gäller större och medelstora anläggningar, där prövningen
inte ankommer på koncessionsnämnden. Det rör sig om
sammanlagt ca 4 200
anläggningar. Samtidigt föreslogs att företagens
egenkontroll borde vara basen i miljöskyddslagens tillsyns-
och kontrollsystem. Utredningen slog slutligen också fast
att ambitionsnivån i miljöskyddsarbetet måste höjas.

Riksdagen behandlade i maj 1988 regeringens stora
proposition ''Miljöpolitiken inför 90-talet''. I detta
sammanhang tog man också ställning till miljöskyddets
regelsystem och organisation. Naturvårdverkets roll som
central tillsynsmyndighet har som en följd därav förstärkts.
Länsstyrelserna svarar för den löpande tillsynen för all
tillståndspliktig verksamhet. I samband härmed tilldelades
också de regionala naturvårdsenheterna ökade resurser för
att klara sina utvidgade miljöskyddsuppgifter.

Erfarenheterna har visat att miljöskyddet, som en följd
av de utvidgade ambitioner den nya och lovvärda
miljöpolitiken innebär, ställer ökade krav inte bara på
resursfördelning utan också på integritet och oberoende hos
de regionala miljö- och naturvårdsmyndigheterna.

Med nuvaranda starka integration mellan olika
funktioner inom länsstyrelserna har miljöfrågorna i flera
fall kommit att underordnas andra intressen, t.ex.
företagsetablering och krav på utvidgade vägtransporter.
Miljö- och naturvårdshänsyn har helt enkelt fått vika inför
trycket från miljöstörande industrier som ställt krav på en
låg miljöprofil som villkor för ett visst antal
sysselsättningstillfällen.

Även om intressekonflikter av det här slaget aldrig kan
renodlas och förenklas så visar många exempel från
Malmöhus län att länsstyrelsens miljö- och naturvårdsenhet
inte sällan kommit till korta då styrelsen slutgiltigt haft att
ta ställning i miljö-, naturvårds-, företagsetablerings- och
kommunikationsfrågor.

I flera uppmärksammade fall av miljöstörande utsläpp
till luft- och vattenmiljön i västra Skåne har länsstyrelsens
naturvårdsenhet kommit att spela en synnerligen
undanskymd roll. Denna myndighet har också haft svårt att
hävda miljö- och naturvårdsintressena i samband med
exploatering av golfbanor.

Vid diskussionen om de framtida förbindelserna över
Öresund kom endast delar av den av naturvårdsenheten
framtagna miljökonsekvensutredningen att ingå i
länsstyrelsens inlaga till regeringen. Och när länsstyrelsen
slutgiltigt tog ställning till förmån för en kombinerad väg-
och järnvägsförbindelse sköts miljöaspekterna i
bakgrunden, trots att naturvårdsenhetens synpunkter fick
en ökad tyngd bl.a. genom landshövdingens uppslutning
kring dessa synpunkter. En fullödig miljökonsekvensanalys
saknas fortfarande som underlag för det viktiga
ställningstagandet i fråga om de framtida förbindelsrna över
Öresund.

Genom nuvarande organisation med en ofta
neutraliserad naturvårdsenhet får befattningshavare på
länsstyrelserna inte sällan spela dubbelroller på ett sätt som
riskerar att sätta miljövårdsarbetet på undantag.

Vi vill understryka att vår kritiska inställning till
nuvarande organisation av miljö- och naturskyddsdarbetet
på länsplanet inte innebär att vi underskattar vare sig
naturvårdsenheternas kompetens eller ambitionsnivå i
miljövårdsarbetet. Enligt vår uppfattning har de här
beskrivna och väl dokumenterade problemen sin orsak just i
det förhållandet att de alltmer betydelsefulla miljöfrågorna
inte handläggs av från andra intressen oberoende enheter.

Det är mot bakgrund av vunna erfarenheter på detta
område nu hög tid att pröva att inrätta en fristående miljö-
och naturvårdsenhet i varje län med naturvårdsverket som
huvudman. I detta sammanhang kan man peka på samma
princip som gäller för skatteförvaltningen. Denna bröts ur
länsstyrelsens organisation och bildade 1987 en fristående
myndighet direkt underställd riksskatteverket.
Länsstyrelserna kan behålla en mindre planeringsavdelning
för ren internhjälp i miljöfrågor. Tillsyn och prövning måste
dock utföras av fristående miljöenheter.

Miljödelegation Västra Skåne har i utredningen SOU
1990:93 också understrukit behovet av en gemensam
organisation för övergripande trafik- och miljöfrågor och
därmed sammanhängande regional planering. Man föreslår
inrättandet av ett organ -- Skånes Miljö- ocn Naturvärn --
som genom sin tvärsektoriella inriktning skulle kunna
utgöra ett värdefullt komplement till SNV:s sektoriella
arbete.

Under en övergångsperiod och i avvaktan på ett
ställningstagande till den framtida regionala organisationen
i Skåne, där bl.a. en sammanslagning av de båda
Skånelänen måste övervägas, kan ett organ av det slag
miljödelegationen skisserat vara ett konstruktivt sätt att ge
miljöfrågorna en större tyngd i det regionala arbetet.

Mot bakgrund av den vikt som regering och riksdag
tillmäter miljöfrågorna är det ytterst väsentligt att
miljövårdande myndigheter blir oberoende och
självständiga.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om det regionala miljöskyddet.

Stockholm den 24 januari 1991

Bengt Silfverstrand (s)

Jan Andersson (s)