Det nu snart 30 år gamla kriget i Eritrea ser för första gången på allvar ut att kunna nå en fredlig lösning. De pågående fredssamtalen mellan den etiopiska regimen och företrädare för den eritreanska befrielserörelsen under internationellt överinseende

Motion 1989/90:U634 av Karl-Göran Biörsmark m.fl. (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:U634

av Karl-Göran Biörsmark m.fl. (fp)
Eritrea

Det nu snart 30 år gamla kriget i Eritrea ser för första gången på allvar ut att
kunna nå en fredlig lösning. De pågående fredssamtalen mellan den etiopiska
regimen och företrädare för den eritreanska befrielserörelsen under
internationellt överinseende är det hittills mest löftesrika försöket att nå en
fredlig lösning av en konflikt, som förött folket och landet i Eritrea. Vägen
är emellertid lång innan en överenskommelse har nåtts och riskerna för ett
nytt sammanbrott stora. Den internationella opinionen för en fredlig lösning
som utgår från vad folket i Eritrea självt har för önskemål får inte minska.
Den är en absolut nödvändig påtryckning under hela den tid som fredssamtalen
pågår. Den internationella hjälpen till de svältande i Eritrea och norra
Etiopien måste omedelbart komma till stånd och garanteras fri lejd varhelst
i Etiopien, som den behövs.

Historisk bakgrund

Eritrea utgör i dag Etiopiens nordligaste provins belägen längs Röda Havskusten
från Sudan i nordväst till Djibouti i sydost. I Eritrea är befolkningen
uppdelad i ungefär hälften kristna, huvudsakligen bosatta i höglandsområdet,
och hälften muslimer, huvudsakligen bosatta i låglandsområdet vid kusten.

Det är svårt att klarlägga Eritreas historiska band med Etiopien. Vissa perioder
har de säkert existerat. Det kan dock i hög grad diskuteras hur omfattande
dessa etiopiska eller rättare sagt amhariska band var under förkolonial
tid. Turkar och egypter har under senare århundraden mer eller mindre behärskat
Eritreaområdet. Amharernas expansion under andra hälften av
1800-talet kom att sammanfalla med Italiens koloniala framstötar.

Italien upprättade 1889 den italienska kolonin Eritrea i området längs
Röda Havs-kusten. Inte heller etniskt förelåg något samband mellan eritreaner
och amharer. Däremot kan det sägas föreligga ett nära släktskap mellan
den kristna eritreanska folkgruppen och det likaledes tigrinja-talande folket
i den intilliggande Tigré-provinsen. Det torde därför vara svårt för dagens
Etiopien att hävda några tyngre historiska band som skäl för den förda ockupationspolitiken.

Huruvida det förelåg någon eritreansk identitet vid tidpunkten för den italienska
kolonisationen kan givetvis också diskuteras. Helt klart står emeller

tid att den utveckling som påbörjades i och med den italienska kolonisations- Mot. 1989/90

politiken efterlämnat en sådan. När Storbritannien tog kontrollen över Erit- U634

rea 1941 var en eritreansk nationell identitet ett historiskt faktum.

Den brittiska administrationen varade till 1952. Frågan om de forna italienska
koloniernas framtid behandlades av FN. En kommission bestående
av representanter för Burma, Guatemala, Norge, Pakistan och Sydafrika
tillsattes för att undersöka och framlägga förslag ifråga om Eritrea inför den
femte generalförsamlingen. Representanterna i kommissionen kunde emellertid
inte enas om Eritreas framtid. Etiopien under kejsar Haile Selassie
ställde krav på Eritreas införlivande. Kampen mot Mussolini hade givit kejsaren
mycket internationell goodwill, som nu gav utdelning.

På förslag av bl.a. USA lades ett förslag till resolution fram inför generalförsamlingen
1950 med förslag på en federationslösning. Förslaget tillgodosåg
de etiopiska önskemålen, som bl.a. grundades i ett behov att nå ut till
hamnarna vid Röda Havs-kusten. Etiopien var vid denna tid en av USA:s
viktiga allierade i den ännu föga avkoloniserade tredje världen. Afrikas
Horn utgör ett viktigt strategiskt område i världspolitiken. Mot förslaget och
för eritreanskt oberoende agerade bl.a. Sovjetunionen, Polen och det muslimska
Pakistan.

Med röstsiffrorna 46 för, 10 emot och 4 nedlagda (däribland Sverige) antog
generalförsamlingen resolutionen (UNGA Res 390 2 december 1950),
som innebar att Eritrea skall utgöra en självstyrande enhet i förbund med
Etiopien under etiopiska statens överhöghet. I resolutionen stod det vidare
att ”The jurisdiction of the Federal Government shall extend to the following
matters: defence, foreign affairs, currency and finance, foreign and interstate
commerce and external and interstate communication, including
ports”.

Från federation till införlivande

Federationen genomfördes formellt den 11 september 1952, sedan ett eritreanskt
parlament hade valts. Beslutet om federation hade inte förankring i
alla grupper. Visst motstånd och förespråkare för självständighet fanns redan
då, främst på muslimskt håll. Förmodligen accepterades federationstanken
av en majoritet av eritreanerna. Redan efter beslutet 1952 begav sig åtskilliga
politiska ledare i exil, och då främst till Kairo. Sammanstötningar
mellan etiopiska arméenheter ledde till de första flyktingströmmarna till Sudan.

Eritreaprovinsen kom ganska snart efter federationen att få vidkännas
ekonomiska bakslag. En viss etiopisering av förvaltningskåren genomfördes
genom inflyttning från Etiopien. Tedia Bairu, kristen ledare för Unionistpartiet
och den förste premiärministern i Eritrea 1952, kom snart i konflikt med
den etiopiska ledningen och avgick i protest 1955.

I valen till det regionala parlamentet i Eritrea 1956 och 1960 förekom omfattande
övergrepp och valfusk, vilket ledde till att församlingen snart kom
att intaga en följsam linje mot den etiopiska centralregeringen. All opposition
förföljdes och rensades ut ur parlamentet. Församlingens slutliga accepterande
1962 av Eritreas införlivande i Etiopien skedde under säregna for

mer och efter direkta hot mot deputerade. Federationen Eritrea-Etiopien
blev således endast tio år gammal. Införlivandet med Etiopien skedde helt i
strid med FN:s beslut och folkrättsliga principer. Några protester från FN
eller omvärlden förekom dock inte.

Federationen urgröptes genom svek, hot och terror från etiopisk sida. Det
fullständiga införlivandet med Etiopien 1962 hade säkerligen inget stöd
bland eritreaner och genomfördes utan att dessa hade någon möjlighet att
påverka processen. Många som 1952 accepterade eller rent av förespråkade
federationstanken, som t.ex. den förste premiärministern i Eritrea 1952
Tedia Bairu, hade vid det laget tagit ställning mot. Mot denna bakgrund uppstod
den första befrielserörelsen ELF.

Eritreas befrielsekamp

Den väpnade motståndskampen utvecklades successivt och bekämpades av
den etiopiska armén. Etiopien är en mångnationell stat som centralt domineras
av de kristna amharerna. Under Haile Selassies får och honom själv skapades
en viss statlig enhet. Landet är dock en krutdurk som hotar att
sprängas i flera bitar om någon tillåts bryta sig loss. Därmed den närmast
dogmatiska vägran från varje etiopisk ledare att ens förhandla med företrädare
för eritreanerna. Mengistu, som dock själv ej är amhar, kom till makten
genom att störta den första generationen av militära ledare efter 1975 års
revolution. Generalsskiktet uttalade viss benägenhet att diskutera autonomi
för Eritrea. Det blev dess fall.

1970 skapades Eritrean People’s Liberation Front (EPLF), som är religiöst
neutralt men i vilket kristna eritreaner sägs dominera. EPLF-ledarna
var en yngre generation än de som ledde ELF. EPLF har haft mer aktivitet
inne i Eritrea och är idag helt dominerande där. Vid sin senaste kongress
1987 antogs ett nytt program för EPLF som understryker värdet och behovet
av politisk pluralism i ett framtida fritt Eritrea. Det är en markant attitydförändring
som skett. Den förklaras av de erfarenheter som kunnat dras av
andra befrielserörelsers erfarenheter före och efter befrielsen.

Sedan Mengistu tog över makten i Etiopien 1977 och fick militärt sovjetiskt
och kubanskt stöd har bekämpandet av den eritreanska befrielsekampen
ständigt intensifierats. Vågor av militära offensiver mot Eritrea har genomförts.
Ingen har lyckats, utan den etiopiska armén har varje gång kört
fast. Etiopierna kontrollerar omväxlande fler eller färre av de strategiskt viktiga
städerna inklusive de för Etiopien livsnödvändiga hamnarna i Asmara.
Landsbygden kontrolleras av EPLF liksom stora delar av vägnätet. Utanför
städerna genomför den etiopiska armén och flygvapnet terroraktioner som
starkt bidrar till förödelse, förstörelse, svält och armod.

På senare tid har det förekommit viss rapportering om hur EPLF-soldater
går hårt och brutalt fram mot sina egna. Exempel på detta skulle vara viss
tvångsrekrytering till befrielsearmén och då inte enbart av män utan även av
kvinnor och barn. Sådana metoder är självfallet aldrig acceptabla och skulle
detta visa sig vara korrekt information är det en oroväckande utveckling.

Mot. 1989/90

U634

8

Folkomröstning om Eritreas framtid

1980 uttalade sig EPLF för en lösning av konflikten, där det eritreanska folket
i val under internationell kontroll skulle få bestämma självt över sin
framtid. Alternativen skulle vara fullständigt oberoende, någon form av federation
med Etiopien eller fullständig integration med Etiopien. Detta har
förkastats av Etiopien som infört en s.k. regional autonomi som man själv
utformat. Under 1988 började den etiopiska regeringen diskutera en uppdelning
av Eritrea i två skilda delar. Detta förkastades av den eritreanska befrielserörelsen
som hänvisar till sitt förslag om en lösning genom folkomröstning.

Den etiopiska militära situationen alltmer ohållbar

Det senaste året har utvecklingen gått snabbt. Moralen har sjunkit allt lägre
inom den etiopiska armén, som mobiliserats bland fattiga bönder från andra
delar av den etiopiska landsbygden, och som saknar varje förståelse för krigföringens
motiv. De vet bara att deras kvarlämnade familjer kanske svälter
i deras frånvaro.

I februari 1988 lät Mengistu personligen avrätta ett antal ur den högsta
militära ledningen i Eritrea för att den uttryckt tvivelsmål om möjligheten
att vinna kriget mot eritreanerna. Situationen påminner allt mer om den som
rådde i den portugisiska kolonialarmén strax före revolutionen 1975 i Lissabon.

I mars 1988 erövrade EPLF flera strategiskt viktiga städer från den etiopiska
armén som tycktes fly hals över huvud i ren panik. Cirka en tredjedel
av den etiopiska armén i Eritrea oskadliggjordes. Det förekom uppgifter om
att framgångarna delvis kunde förklaras av förräderi i den högsta militära
ledningen i Eritrea, som en följd av februarihändelserna.

EPLF:s framgångar våren 1988 pekar på möjligheten av stora förändringar.
EPLF är nu så starkt att det kan slå till militärt var som helst i Eritrea.
Samarbetet med Tigvayan Peoples Liberation Front (TPLF) i Tigré har
också fungerat ganska väl och utgjort en fortsatt ytterligare belastning för
den etiopiska armén. Mengistu lät som en följd av utvecklingen våren 1988
förklara att alla utländska hjälpaktiviteter i området skulle upphöra. Samtidigt
slöts fred med Somalia och nya mobiliseringar ägde rum. Uppenbarligen
tänkte sig Mengistu att på nytt tåga mot Eritrea. En väntad ny desperat etiopisk
offensiv på vårvintern 1989 uteblev emellertid.

I maj 1989 inleddes ett omfattande militärt kuppförsök mot Mengistu i
Addis Abeba. Efter återkomsten från en utlandsvistelse lyckades Mengistu
emellertid slå ned myteristerna. Kuppförsöket hade dock omfattande stöd i
militära kretsar i Eritrea. Det visar på en fortsatt mycket stor krigströtthet
och bristande lojalitet hos ledande officerare i aktiv krigstjänst i Eritrea.

Hösten 1989 har främst TPLF i Tigray haft stora militära framgångar. Tillsammans
med motståndsrörelserna i Wollo och Gondar har TPLF trängt tillbaka
de etiopiska styrkorna mycket långt. Enligt vissa uppgifter skulle motståndsrörelserna
nu stå bara 10—15 mil från Addis Abeba.

För Mengistu har situationen således blivit alltmer prekär. Han har i det
längsta helt vägrat förhandla med någon som har anspråk på förändringar.

Militärt är situationen i det närmaste ohållbar. Sovjets militära stöd har blivit
allt mindre helhjärtat och mycket tyder på starka politiska påtryckningar
från Moskva för att nå en uppgörelse med EPLF. Förlorar Mengistu slaget
om Eritrea militärt, är risken stor att han faller. Motståndet mot den nuvarande
regimen i Addis Abeba ökar överallt i Etiopien. Krigströttheten är nu
så stor i Etiopien att många tror att man skulle kunna acceptera en väsentligt
ökad självständighet för Eritrea.

Fredssamtal inledda

Sommaren 1989 togs kontakter genom förre USA-presidenten Jimmy Carter
för att om möjligt få till stånd direkta förhandlingar mellan regimen i Addis
Abeba och EPLF. Ett första sammanträffande för att diskutera förutsättningar
för förhandlingar ägde rum i september i Atlanta. Vid detta tillfälle
diskuterades främst procedurfrågor.

Vid en andra samtalsomgång i november i Nairobi överenskoms att hålla
en fredskonferens i början av 1990 under ordförandeskap av Jimmy Carter
och Julius Nyerere. Ännu har inga substantiella diskussioner förts och
mycket talar för att förhandlingarna kan komma att bli mycket svåra och
långdragna. I väldigt hög utsträckning handlar det om i vilken grad regimen
i Addis Abeba förväntar sig att på något sätt kunna stärka sin position i kriget
igen. Om också inte på något annat sätt än att vänta och se om förutsättningarna
åter skulle kunna vända. Det har varit en beprövad strategi från
etiopisk sida tidigare, när man hållit på att förlora greppet.

Det är därför ytterst angeläget att inga utomstående krafter agerar på ett
sådant sätt att det kan upplevas som en uppmuntran av en starkt trängd regim
i Addis Abeba. Det är därför synnerligen oroväckande att det vakuum
som uppstår när Sovjet nu äntligen sakta tycks dra sig ur Etiopien åtminstone
delvis tycks fyllas av ett påpassligt israeliskt framskjutande av positioner.

Det är också ytterst angeläget att Sverige som stor och mycket långvarig
biståndsgivare men även uppmärksammad aktör i tredje världen inte tonar
ned sina signaler till Addis Abeba bara för att samtal har inletts. Detta i sig
kan inte vara skäl för Sverige att mildra sin kritik av den etiopiska regimens
politik vare sig mot folket i Eritrea eller mot folket i Etiopien. Under hela
den tid som förhandlingar kan komma att pågå måste vårt tryck vara oförändrat
starkt och tydligt. Varje återhållsamhet riskerar att ge Mengistu intrycket
att det lönar sig att se förhandlingarna enbart som en undanledningsmanöver
i väntan på att nya krafter för fortsatt krigföring mobiliseras.

Ny svältkatastrof står för dörren!

Under hösten 1989 har allt tydligare uppgifter kommit om att befolkningen
i norra Etiopien och Eritrea går mot en ny hungerkatastrof fullt jämförbar
med 1984-85. Torkan har slagit ut den allra största delen av årets skörd.
Internationella hjälporgan med FN:s livsmedelsorgan FAO i spetsen uppskattar
att bortemot fyra miljoner människor hotas av svälten. Det beräknas
ett behov av 330 000 ton livsmedel samt framförallt lastbilar för leveranserna.
I mitten avv 80-talet beräknas en miljon ha svultit ihjäl för att hjälpen
var otillräcklig eller kom för sent. Det får inte ske igen.

Mot. 1989/90

U634

10

Liksom förra gången tycks regimen i Addis Abeba åter se en möjlighet Mot. 1989/90

att styra utvecklingen i sin riktning. Genom att vägra hjälporganisationerna U634

distribuera hjälpen inne i de av EPLF och övriga motståndsrörelser kontrollerade
områdena hotas människorna där av en förödande svältkatastrof.

1984-85 tvingade detta många eritreaner till nödhjälpslägren, varifrån de
sedan kunde tvångsförflyttas till andra delar av Etiopien genom den etiopiska
arméns försorg. FAO, World Food Program och övriga internationella
hjälporganisationer måste nu få ett omedelbart internationellt stöd för att
tvinga regimen i Addis Abeba att ge fri lejd för alla hjälpsändningar i hela
Etiopien. Svält får inte bli ett vapen i krigföringen!

Förslag till svenskt agerande

Det finns all anledning att hälsa förre presidenten Jimmy Carters initiativ till
fredsförhandlingar med stor tillfredsställelse. Redan erfarenheterna från
den s.k. Camp David-uppgörelsen gör att det finns anledning att tro att de
yttre förutsättningarna är de bästa möjliga. Det återstår naturligtvis att se
om det är tillräckligt. Regimen i Etiopien och EPLF har tidigare i början
av 80-talet också fört samtal, som dock varje gång blivit resultatlösa. De nu
inledda samtalen sker emellertid under en betydligt större internationell
uppmärksamhet och även medverkan. Det bör underlätta betydligt.

Det är givet att Sverige i detta läge bör avvakta vad överläggningarna kan
ge för resultat. Det finns därför ingen anledning för Sverige att ta initiativ till
något eget internationellt agerande så länge samtalen pågår. Det är samtidigt
angeläget att parterna och särskilt regimen i Addis Abeba inte invaggas i
tron att omvärldens uppmärksamhet och oro försvagats.

Sverige bör därför uttryckligen erkänna det eritreanska folkets rätt till
självbestämmande. Konflikten kan endast få en bestående lösning i fred och
samarbete mellan de berörda folken, om det eritreanska folkets rätt till självbestämmande
erkännes. Folket i Eritrea måste garanteras möjligheten att
genom folkomröstning ta ställning till formerna för sin framtid.

Avvecklingen av federationen 1962 skedde i strid med det eritreanska folkets
önskan och i strid med andan i 1950 års FN-beslut och folkrätten. Utvecklingen
från 1952 med urgröpningen av federationen, från 1962 med införlivande
och begynnande befrielsekamp, från 1977 med en allt våldsammare
terrorkrigföring från den etiopiska armén har gjort den folkliga uppslutningen
bakom befrielsekampen närmast total.

Sverige bör ha en fortsatt beredskap för att åter resa Eritreafrågan i FN
om fredssamtalen visar sig bli resultatlösa. Initiativ bör i så fall tagas till ett
samlat nordiskt agerande i frågan. Då måste också klargöras, att konflikten
om Eritrea inte är en i raden av gamla koloniala konflikter som Afrika ärvt.

Tvärtom är det FN:s beslut 1950 och dess brist på handling när federation
1962 bröts, som är orsaken. Vi har alltså som FN-stat, då och nu, en skyldighet
att ta ställning, om inte parterna själva kan uppnå en fredlig lösning av
frågan.

Det här är också en konflikt, som FN självt bidragit till. Genom FN:s medverkan
i arbetet på att lösa konflikterna i Afghanistan, Iran-Irak och Västra
Sahara och nu senast i Namibia har FN:s roll som medverkande till fredliga

lösningar av konflikter åter aktiverats. Om nu inledda fredssamtal misslyckas
är det mer än naturligt att FN åter tar initiativet för att nå ett slut på
en av vår tids längsta militära konflikter.

Alla parter måste garantera internationella hjälpsändningar till den svältande
befolkningen i alla områden. Sverige måste på alla sätt aktivt medverka
till att de resurser som behövs för att möta den svältkatastrof som står
för dörren ställs till förfogande. Behoven är utomordentligt stora och insatser
måste göras omgående.

Den etiopiska regimen måste omedelbart garantera fri lejd för internationella
hjälpsändningar var helst människor svälter i Etiopien. Sverige har en
skyldighet som stor och långvarig samarbetspartner med regimen i Addis
Abeba att för den på alla sätt göra alldeles klart att vi förväntar oss att alla
hinder för de internationella hjälpsändningarna omedelbart och utan villkor
undanröjs. Svälten får inte utnyttjas som vapen eller för förtäckta militära
aktiviteter. Varje attack på internationella hjälpsändningar är oacceptabel.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om de nu inledda fredssamtalen mellan Etiopiens regering
och EPLF,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om det eritreanska folkets rätt till självbestämmande,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en lösning av konflikten genom att det eritreanska
folket i en internationellt övervakad folkomröstning får ta ställning till
sin egen framtid,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en beredskap att åter resa frågan om Eritrea i FN,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av svenska bidrag till det internationella
hjälpprogrammet för de svältande i Eritrea och norra Etiopien,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av att Sverige klargör för Etiopiens regering
att fri lejd omedelbart måste garanteras alla internationella hjälpsändningar
varhelst de behövs i hela Etiopien,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om skyddet för internationella hjälpsändningar.

Stockholm den 24 januari 1990
Karl-G öran B törsmark (fp)

Ingemar Eliasson (fp) Maria Leissner (fp)

Mot. 1989/90

U634

Håkan Holmberg (fp)

Jan-Erik Wikström (fp)

12