Den svenska och internationella vapenhandeln

Motion 1991/92:U403 av Hans Göran Franck m.fl. (s)

Den internationella vapenhandeln är ett stort globalt
problem.

Kriget i Mellanöstern har med stor tydlighet visat vilken
viktig fråga den internationella vapenhandeln är. Saddam
Husseins militärmakt hade inte kunnat utvecklas på sätt
som skett utan allt stöd landet fått från hela den
industrialiserade världen. Under 1980-talet fick Irak
omfattande ekonomiskt, politiskt och militärt stöd. Från
stora delar av arabvärlden, också från Kuwait, lånade Irak
pengar som användes till militära rustningar.

Under Iran/Irak-kriget levererade ett trettiotal stater
vapen till Irak. Stora exportörer var Sovjetunionen,
Frankrike, Kina, Italien, Spanien, Egypten och
Storbritannien. Även USA, Tyskland och Sverige
levererade krigsmateriel till Irak. Under 1980-talet kom
cirka 23 %
av alla Iraks vapeninköp från EG-länderna, 5 %
från USA och dryga 50 %
från dåvarande Sovjetunionen. De fem permanenta
medlemmarna i FNs säkerhetsråd var de största
vapenexportörerna till Saddam Husseins krigsmakt.
Sverige har bidragit till militariseringen av Mellanöstern
genom export av vapen och vapenteknologi till olika länder
i regionen.

Sveriges vapenexport och målsättning för den

Under 1970- och 1980-talen ökade den svenska
vapenexporten kraftigt. En allt större andel av vapnen gick
till länder i tredje världen. En rad ''affärer'' har uppdagats
och Bofors har fällts för vapensmuggling. I januari 1991
avslöjades att Bofors sålt ammunition till Irak via Italien
1983--1984.

Det fanns sprängmedel från Boforsföretaget Nobel
Kemi i stor omfattning i irakiska minor som användes i det
senaste kriget. Även svensk missilteknologi och
kommunikationsutrustning, svenska minsvepare,
granatgevär, kanoner och eldledningssystem användes i
kriget Irak/Kuwait.

Också i kriget i Jugoslavien har svenska vapen använts.
Sverige har under hela 1980-talet sålt mängder med
krigsmateriel till Jugoslavien. En del har stannat där, annat
har vidareexporterats till länder som Irak och Iran. När
exporten ägde rum ansågs Jugoslavien som en stabil köpare,
ett land som inte riskerade att hamna i inbördeskrig och som
inte nämnvärt kränkte de mänskliga rättigheterna.
Dessutom litade Sveriges regeringar på Jugoslavien som en
pålitlig handelspartner, och alla varningar om vidareexport
har inte beaktats tillräckligt.

Som vi nu vet har dessa bedömningar inte hållit. Det
blev istället inbördeskrig, förtryck av mänskliga rättigheter,
och landet har vidareexporterat svenska och andra länders
vapen i betydande skala.

Den svenska vapenexporten till Jugoslavien inleddes
redan på 1950-talet. Men på 1980-talet kom genombrottet
för den svenska krigsindustrins exportansträngningar i
Jugoslavien. Jugoslavien blev en av Sveriges viktigaste
vapenkunder genom att landet 1979 beslutade att köpa
ammunition och kanoner från Bofors till ett värde av över
1,5 miljarder kronor.

Senare blev Jugoslavien storköpare av svenskt krut och
sprängämnen från Boforsföretaget Nobel kemi, krut som
till stor del vidareexporterades till Iran. Under 1980-talet
fick svenska Philips och Ericson order på militär elektronik
och kommunikationsutrustning, Bofors sålde mer kanoner
och ytterligare ammunition. År 1989 var Jugoslavien den
tredje största köparen av svenska vapen (efter Indien och
Norge), det året köpte Jugoslavien vapen från Sverige för
hela 601 milj.kr.

Vi har tyvärr ännu en gång fått ett tydligt bevis på vad
vapenexport leder till; en militarisering som förvärrar varje
konflikt och som bidrar till att förlänga krigandet och
lidandet.

Vi anser att det inte finns någon annan utväg än att
målsättningen bör vara att all svensk vapenexport på sikt
bör förbjudas. All erfarenhet visar att det är oerhört svårt
för att inte säga omöjligt att bedriva en vapenexport som
inte blir missbrukad. Det enda man med säkerhet vet är att
en konflikt i en region förvärras ju mer vapen som finns att
tillgå.

Därtill kommer att om vi vill stoppa eller minska den
internationella vapenhandeln är det starkaste argumentet
att vi föregår med gott exempel.

Men så länge krigsmaterielexport från Sverige
förekommer finns starka skäl för att skärpa exportpolitiken.
Här är våra förslag till en mer restriktiv vapenexport.

1. FN-organ för registrering m.m. av vapenhandel och
vapenindustri

Många länder har i olika internationella organ krävt en
begränsning av den internationella vapenhandeln och i FN
har frågan diskuterats och lett till ett förslag om ett
begränsat vapenhandelsregister. Detta är ett viktigt första
steg mot en begränsning och kontroll av den internationella
vapenhandeln. Ett andra steg bör vara att detta
kompletteras med insyn, kontroll och registrering av
vapenindustrins produktion.

Vi anser att ett internationellt organ under FN, som
omfattar både köpare och säljare, med uppgift att begränsa
och kontrollera den internationella vapenhandeln bör
inrättas. Varje land bör ha skyldighet att rapportera till FN.
FN-registret bör vara offentligt.

2. Riktlinjer och länderval

Regeringen har under 1970- och 1980-talen tillämpat
bestämmelserna eller riktlinjerna för vapenexporten
alldeles för liberalt. Som ett exempel kan nämnas att
regeringen godkänt export av robotar till Pakistan och
kanoner till Indien. Enligt Medborgarkommissionen (en
utredning från 1988) ''förefaller Sveriges vapenexport till
Indien inte vara förenlig med en strikt tillämpning av
riktlinjerna''.

Denna bedömning, som också bör gälla Pakistan, hänger
samman med krigen, gränsstriderna, kapprustningen
mellan staterna, de inre oroligheterna och rapporter om att
Boforsvapen användes i gränsstriderna sommaren 1989.

Vapenexporten med en strikt tillämpning av riksdagens
riktlinjer kan även ifrågasättas till andra länder, exempelvis
Brasilien, Indonesien, Nigeria, Peru och USA.

Bestämmelserna är restriktiva men tillämpningen i
åtskilliga fall alltför liberal. Det krävs ett striktare urval av
stater som skall få köpa krigsmateriel från Sverige. Ett sätt
att förbättra valet av länder vore att lagfästa riktlinjerna.
Då skulle regeringen på ett helt annat sätt tvingas att tillse
att de regler som finns för export av vapen verkligen
efterlevs.

Det bör också övervägas en ny riktlinje med lydelsen:
Krigsmateriel skall inte säljas till stat med militära styrkor,
som är engagerade i stridshandling utanför det egna
territoriet, eller som hålls kvar där efter det att striderna
upphört, såvida stationeringen inte är en följd av beslut i
Förenta nationerna.

För att uppnå detta är det viktigt att planera och
förbereda stöd till regioner, företag och enskilda som
drabbas av en minskning av vapenexporten genom
nödvändig nedläggning och omstrukturering av vår
vapenindustri.

3. Mänskliga rättigheter

Det krävs en skärpt politik också här. Sverige exporterar
vapen till en rad länder som bryter eller senare kommit att
bryta mot de mänskliga rättigheterna. I den bestämmelse
som finns sägs att sådana länder som bryter mot mänskliga
rättigheter inte skall få köpa svenska vapen. Indonesien är
utan tvivel ett land ''där omfattande och grova kränkningar
av mänskliga rättigheter förekommer''. Andra länder som
kunnat köpa svenska vapen trots allvarliga brott mot de
mänskliga rättigheterna är Brasilien, Pakistan, Peru och
Singapore.

4. Samarbetsavtal

I ett förslag till nya bestämmelser för vapenexporten har
en statlig utredning föreslagit följande: Föreligger ett strikt
svenskt försvarspolitiskt intresse av att samarbete kommer
till stånd och är det en förutsättning från motpartens sida att
viss utförsel får ske från samarbetslandet kan efter
omständigheterna export till tredje land i övrigt medges
inom ramen för samarbetslandets exportregler.

Mellan 1986 och 1989 tecknades 65 samarbetsavtal
mellan svenska företag och företag utomlands. De flesta
samarbetsländerna exporterar merparten av sin
krigsmateriel till stater som är ''förbjudna'' för svensk
vapenexport. Exempelvis:

Västtyskland -- Sydkorea, Jordanien och Turkiet.
USA -- Egypten, Sydkorea, Jordanien, Saudi och
Israel. Storbritannien -- Indonesien, Nigeria, Oman,
Saudi, Egypten, Sydkorea, Turkiet, Jordanien och Kuwait.
Frankrike -- Irak, Saudi, Sydkorea, Turkiet, Angola,
Chile, Jordanien, Marocko, Oman, Qatar, Rwandam Togo,
Tunisien. Australien -- Papua, Nya Guinea och Fidji.
Norge -- Turkiet, Botswana, Zimbabwe,
Moçambique, Kenya, Förenade Arabemiraten, Israel och
Libyen. Italien -- Turkiet, Irak, Saudi, Somalia,
Sudan och Uganda. Österrike -- Thailand.
Nederländerna -- Turkiet, Indonesien, Kuwait,
Taiwan, Thailand och Förenade Arabemiraten.
Canada -- Kina, Turkiet, Botswana och Irak.

Förslaget om undantag vid samarbetsavtal är
oacceptabelt och skulle i praktiken betyda att den svenska
vapenexportlagstiftningen urholkas. Samma regler bör
gälla vid samarbetsavtal som vid ''vanlig''
krigsmaterielexport.

5. Sverige -- EG och vapenexporten

Vapenhandeln i Europa går ner och nästan alla Europas
länder minskar sina militärutgifter. Europas krigsindustrier
har i snabb takt rationaliserats och slagits samman. Så är
fallet med Tyska Siemens köp av brittiska Plessey, svenska
Bofors köp av Philips elektronics, franska flygindustrin
SNECMAs köp av belgiska Fabrique National och franska
Aerospatiales sammanslagning med tyska MBBs
helikoptertillverkning för att nämna några exempel. Det
mellanstatliga samarbetet har ökat, gemensamma
forskningsprojekt har fötts och företagsallianser blir allt
vanligare. Man kan kort säga att de små slås ut eller köps
upp. De stora blir större.

Stockholms internationella fredsforskningsinstitut,
SIPRI, bedömer att antalet sysselsatta i den europeiska
krigsindustrin kommer att minska med mellan 350 000
och 500 000
anställda fram till 1996. Produktionen beräknas
under samma tidsperiod minska med upp till 30 %.

Parallellt
med denna utveckling har den internationella
vapenexportmarknaden krympt med nästan 20 %
under de senaste två till tre åren. De europeiska
ländernas vapenexport minskar kraftigt och så gott som hela
den europeiska krigsindustrin brottas idag med
överkapacitetsproblem. SIPRIs bedömning är att den
internationella vapenhandeln kommer att minska med cirka
25 %
under de kommande fem--sex åren.

Nu måste EG-länderna anpassa sig till denna situation.
På 1970-talet löstes krigsindustrins problem genom
inomstatlig effektivisering och rationalisering i kombination
med en offensiv satsning på exportmarknaden. Idag måste
lösningen bli övernationell, det vill säga en samordnad
krympning av den europeiska krigsindustrin.

Inom försvarspolitiken säger man i dokumentet från
Maastricht att beslut därom alltid skall fattas med
enhällighet.

I vapenexportfrågan kan emellertid vissa länder se
fördelar med möjliga majoritetsbeslut. Enhällighet kan
komma att bli en hämsko på de största exportörerna, främst
Storbritannien och Frankrike. Frågan är hur ofta man
kommer att kunna enas om att majoritetsbeslut skall
gälla.

Medlemsländerna kommer sannolikt också i framtiden
att värna om sina strategiskt viktiga industrier och behålla
kontrollen över sin export genom slutanvändarintyg och
handelskontroller.

EG-parlamentet har också tagit upp dessa frågor vid ett
flertal tillfällen. Parlamentet har debatterat förslag om att
begränsa vapenexporten, att satsa på en fri vapenmarknad
inom Europa och underlätta för omställning till civil
produktion. Flera rapporter om vapenexporten har
presenterats, varav Glyn Fords (Labour party,
Storbritannien) från 1989 är den mest kända. Ford pläderar
för en strängare kontroll av vapenhandeln till länder utanför
EG, bättre slutanvändargarantier och stöd för omställning
till civil produktion. Ett sätt att nå detta är enligt Ford att
skapa en stor öppen hemmamarknad för vapen inom EG.

Om EG-länderna enas om att vapenexportfrågorna skall
skötas fristående från EG t.ex. inom WEU eller IEPG så
kommer bara de länder som deltar i dessa organisationer att
beröras. Om en samordnad politik skulle ske inom IEPGs
ram kommer det inte att beröra Sverige eftersom vi inte
ingår i IEPG-samarbetet. Om däremot delar av
vapenexportreglerna samordnas inom själva EG betyder
det att alla länder som är medlemmar i EG måste acceptera
reglerna.

Det är angeläget att en samordnad europeisk
vapenexportpolitik leder till en betydande minskning av
vapenaffärer mellan EG-länderna och utom-europeiska
kunder, särskilt i tredje världen. Det mindre
exportbehovet, den pågående nedrustningen och den
krympande marknaden bör underlätta en sådan inriktning.

Det är viktigt att Sverige behåller sin handlingsfrihet i
denna viktiga fråga och med fasthet i förhandlingarna med
EG står upp för en svensk syn på vapenexportpolitiken. Vi
bör verka för en restriktiv vapenexportpolitik vid ett
medlemskap i den europeiska gemenskapen. Därför är det
viktigt att nu gå vidare med att skärpa den svenska
vapenexportpolitiken genom att lagfästa riktlinjerna,
skärpa tillämpningen, säga nej till liberaliserad politik
genom samarbetsavtal och planera för att på sikt avveckla
vår vapenexport.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att i internationella fora driva
frågan om begränsningar, registrering och kontroll av den
internationella vapenhandeln och vapenindustrin,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att de rådgivande ''riktlinjer''
som i dag finns för reglerande av den svenska
vapenexporten bör lagfästas,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att en ny riktlinje antas med
lydelsen: krigsmateriel skall inte säljas till stat med militära
styrkor, som är engagerade i stridshandling utanför det egna
territoriet, eller som hålls kvar där efter det att striderna
upphört, såvida stationeringen inte är en följd av beslut i
Förenta nationerna,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att krigsmaterielexport i
samband med samarbetsavtal med utlandet även i
fortsättningen skall bedömas enligt svensk lagstiftning,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att ge uttryck för att Sverige vid
förhandlingar med EG liksom vid ett medlemskap kommer
att driva frågan om en restriktiv europeisk
vapenexportpolitik,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att planera och förbereda stöd
till regioner, företag och enskilda som drabbas vid
nedläggning och omstrukturering av svensk
vapenindustri,1

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att målsättningen på sikt bör vara
att all svensk krigsmaterielexport bör förbjudas.

Stockholm den 21 januari 1992

Hans Göran Franck (s)

Karl-Erik Svartberg (s)

Gunnar Thollander (s)

Ulla-Britt Åbark (s)

Lena Klevenås (s)

Anita Johansson (s)

1 Yrkande 6 hänvisat till NU