Den nordliga dimensionen

Motion 2001/02:U268 av Marianne Andersson m.fl. (c)

1 Sammanfattning

Begreppet den nordliga dimensionen har, och skall ha, en stark betoning på förhållandena i de nordvästra delarna av Ryssland. Det är viktigt att prioriteringar och åtgärder balanseras mot de behov som finns i olika delar av regionen. Behovet av insatser och samarbete med nordvästra Ryssland och de baltiska staterna är t ex mycket stort, samtidigt som samarbetet med länderna i Barentsregionen är av stor betydelse i den nordliga dimensionen.

Den nordliga dimensionen är i grunden ett politiskt begrepp, vars övergripande mål är att stärka demokrati, säkerhet, stabilitet och en hållbar utveckling i norra Europa. Detta sker genom samarbete för att främja politisk, ekonomisk, social och kulturell utveckling i regionen. Begreppet rymmer således en vision om att knyta länderna i norra Europa ännu närmare samman.

I den här motionen behandlar vi såväl frågor som berör länder som omfattas av den nordliga dimensionen som det nordiska samarbetet.

2 Innehållsförteckning

1 Sammanfattning 38

2 Innehållsförteckning 39

3 Bakgrund 40

4 Sex prioriterade områden 41

4.1 Atomsäkerhet och energiförsörjning i Ryssland och Baltikum 42

4.2 Miljö, hälsa och sociala frågor i Nordens närområden 42

4.3 Ekonomisk tillväxt och sysselsättning 43

4.4 Utbyggnad av infrastruktur för IT i Norden 44

4.5 Bekämpande av kriminalitet 45

4.6 Stöd till demokratiutvecklingen 46

5 TV-samarbetet 46

6 Regionalpolitik och utvidgningen 47

7 Nordiskt samarbete för konflikthantering 49

8 Nordiskt organiserat samarbete 50

8.1 Nordiska ministerrådet och Nordiska rådet 50

8.2 Östersjöstaternas råd 50

8.3 Barentsrådet och Regionrådet 50

8.4 Arktiska rådet 51

3 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om det fortsatta kontinuerliga och konsekventa arbetet med den nordliga dimensionen.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om det nordiska samarbetet om ny energiteknik, förnyelsebara energikällor och effektivare energianvändning.1

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige med den kunskap vi har rörande kärnkraftsfrågor ökar insatserna för kärnsäkerhet i Barentsområdet.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av nordiskt samarbete vad gäller miljö, hälsa och sociala frågor.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att inom ramen för den nordliga dimensionen skapa goda förutsättningar för engagemang i produktiva verksamheter.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utbyggnaden av infrastruktur för IT i Norden.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det inom ramen för den nordliga dimensionen skapas en mångfasetterad och långsiktig strategi för att bekämpa den organiserade brottsligheten.2

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om stöd till demokratiutvecklingen inom ramen för den nordliga dimensionen.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en gemensam inre marknad måste genomföras för digital-TV för att göra det möjligt för personer som är bosatta inom EU att abonnera på tjänster som är tillgängliga i andra medlemsstater.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utvecklad regionalpolitik som syftar till att stimulera uppbyggnaden av infrastruktur, kunskapsutveckling, teknologiuppbyggnad och kompetensöverföring såväl i Norden som i de nya medlemsländerna.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om nordiskt samarbete avseende konflikthantering.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att prioritera det organiserade samarbetet inom ramen för den nordliga dimensionen.

1 Yrkande 2 hänvisat till NU.

2 Yrkande 7 hänvisat till JoU.

4 Bakgrund

År 1997 lanserade Finland begreppet den ”nordliga dimensionen” som ett samlande uttryck för de insatser och initiativ från EU:s sida som görs i syfte att främja den politiska, ekonomiska, sociala m m utvecklingen i Europas nordliga områden. År 1999 genomfördes i Helsingfors den första utrikesministerkonferensen om den nordliga dimensionen. Vid toppmötet i Feira i Portugal i juni 2000 antogs en handlingsplan för den nordliga dimensionen.

Den ursprungliga avsikten med begreppet den nordliga dimensionen är att dra uppmärksamhet till de speciella politiska, ekonomiska, sociala, miljömässiga m m förhållanden och behov som finns i Europas nordligaste delar. Från EU:s synpunkt är det också av stor vikt att utveckla relationerna och samarbetet mellan EU- och icke-EU-länder i regionen.

Geografiskt omfattar den nordliga dimensionen regionen från Island till nordvästra Ryssland, och från Barentsregionen i nord till området söder om Östersjön. Begreppet inrymmer de femton EU-länderna samt sju s k partnerländer: de fyra kandidatländerna Estland, Lettland, Litauen och Polen, de två EES-länderna Island och Norge samt Ryssland. Andra länder som berörs av och medverkar i den nordliga dimensionen är USA och Kanada. På danskt initiativ har man öppnat ett s k arktiskt fönster i den nordliga dimensionen, och därmed har en tydligare anknytning till bl a Grönland och de arktiska områdena etablerats.

En utgångspunkt för den nordliga dimensionen är det positiva ömsesidiga beroendet mellan EU, Ryssland och övriga länder i Östersjöregionen. Säkerhet, stabilitet och en hållbar utveckling i länderna i Nordeuropa är av stor betydelse för övriga länder i regionen, men också för EU som helhet. För att främja dessa gemensamma mål bör arbetet inom den nordliga dimensionens ram befästa värderingar som demokrati och respekt för mänskliga rättigheter och rättsstatens principer. Den nordliga dimensionen bör vidare bidra till ekonomisk och social utveckling och därigenom till att minska skillnaderna i levnadsstandard inom regionen, samt till att minska miljöhoten och att förebygga eller avvärja andra hot som har sitt ursprung i regionen.

Det finns stora förväntningar på att de nordiska länderna tar ett särskilt ansvar och spelar en framträdande roll i arbetet med den nordliga dimensionen. Här finns således stora möjligheter att agera för helhetssyn och samordning vad gäller den nordliga dimensionen. Den nordliga dimensionen måste fortsatt drivas med kontinuitet och konsekvens. Detta bör ges regeringen till känna.

5 Sex prioriterade områden

Det ligger i hela Europas intresse att EU-samarbetet får en nordlig dimension. Eftersom de områden som den nordliga dimensionen i första hand riktar sig till är områden som utgör gräns- och närområden till Norden har de nordiska länderna omedelbara intressen såsom säkerheten, stabiliteten och miljöförhållandena i Östersjöregionen. Vid sidan av dessa skäl finns det anledning att även lyfta fram de ekonomiska skälen till att betrakta hela regionen som ett målområde för regionalpolitiska åtgärder. Det är därför naturligt att de nordiska länderna påtar sig ett särskilt ansvar att driva på förverkligandet av den handlingsplan för den nordliga dimensionen som EU:s toppmöte i Feira antog i juni 2000. Nordiska rådet har pekat ut ett antal områden som angelägna satsningsområden inom ramen för arbetet med den nordliga dimensionen:

• Atomsäkerhet och energiförsörjning i Ryssland och Baltikum

• Miljö och hälsa i Nordens närområden

• Ekonomisk tillväxt och sysselsättning

• Utbyggnad av infrastrukturen

• Bekämpande av kriminalitet

• Stöd till demokratiutvecklingen

5.1 Atomsäkerhet och energiförsörjning i Ryssland och Baltikum

Samarbete inom ramen för den nordliga dimensionen skulle kunna åstadkomma bättre koordination och större effektivitet av olika aktörers insatser för ökad kärnkraftssäkerhet. Det är angeläget med en stärkt samordning av övervaknings- och alarmsystem och bättre kommunikationsnätverk om en olycka skulle medföra radioaktiva utsläpp.

Såväl risken för radioaktiva utsläpp som föroreningar från energiutvinning och skrotad off-shore-utrustning utgör hot mot den känsliga miljön i Barents hav. På Kolahalvön skapar även den militära kärntekniska verksamheten svåra miljömässiga problem. Det internationella samarbete som påbörjats för att begränsa miljöskadorna av tidigare militär verksamhet på Kolahalvön bör förstärkas.

Samarbete inom den nordliga dimensionens ram om ny energiteknik, förnyelsebara energikällor och effektivare energianvändning är viktigt, inte minst med tanke på att klimatförhållanden, naturresurser och näringslivsstruktur innebär att regionen kommer att förbli såväl stor konsument som stor exportör av energi. Detta bör ges regeringen till känna.

Det är angeläget att Sverige med den kunskap vi har rörande kärnkraftsfrågor ökar insatserna för kärnsäkerhet i barentsområdet. Detta ges regeringen till känna.

5.2 Miljö, hälsa och sociala frågor i Nordens närområden

Miljöfrågorna kan inte lösas isolerat. I stället måste hänsyn till miljön och bärkraftig utveckling integreras i politiken inom en rad sektorer, framför allt sådana som har att göra med industriell verksamhet, jord- och skogsbruk, fiske, och tillvaratagande av naturresurser av olika slag. Ett gränsöverskridande samarbete på miljöområdet behöver utvecklas. Harmoniserade miljöregler skulle underlätta ett sådant samarbete, samtidigt som de skulle utgöra ett viktigt instrument för att reducera föroreningar ned mot EU-nivå.

Det samarbete som inletts för att skydda den nordliga havsmiljön, den biologiska mångfalden och fiskeresurserna i Barents hav, Östersjön och Nordatlanten bör förstärkas genom den nordliga dimensionen.

Miljöproblemen har i många fall en direkt inverkan på befolkningens hälsosituation. Det förekommer att den lokala miljön i närheten av industrier är så förorenad att det medför sjukdomar och ökad dödlighet, särskilt hos barn.

På flera sätt har hälsosituationen förvärrats sedan 1990 i de baltiska staterna men särskilt i nordvästra Ryssland. Befolkningens tillgång till hälso- och sjukvård har blivit sämre. Även vårdens kvalitet har sjunkit, bl.a. på grund av brist på mediciner och fungerande teknisk utrustning. Detta tillsammans med ett ökande drogmissbruk har gjort att såväl spridningen som dödligheten i smittsamma sjukdomar har ökat markant sedan 1990.

Utöver att vara ett humanitärt problem, innebär folkhälsoproblemen ett hot mot möjligheten till ekonomisk utveckling. Det behövs samarbete för att omstrukturera och bygga upp hälso- och sjukvården i framför allt Ryssland. Det kräver såväl finansiella resurser som utbytes- och utbildningsprogram för att bygga upp regelverk och administration. Vidare behöver glesbygdsbefolkningens, och då även ursprungsbefolkningarnas, tillgång till hälso- och sjukvård uppmärksammas särskilt.

De ekonomiska svårigheterna och den omfattande arbetslösheten har självfallet påverkat den sociala situationen, inklusive familjestrukturen. En mycket oroande tendens är att ekonomiska svårigheter och missbruksproblem ofta leder till att barn överges av sina anhöriga. Detta hänger samman med att socialbidrag eller liknande ekonomiska stöd till stor del saknas.

Utarbetande av preventiva insatser och stöd till familjer i svårigheter är således viktiga samarbetsområden inom den sociala sektorn. Detsamma gäller förebyggande och rehabiliterande insatser för personer med missbruksproblem. Med tanke på att detta är relativt nya begrepp och metoder i Nordens närområde är behovet av erfarenhetsutbyte och kompetensutveckling stort. Detta bör ges regeringen till känna.

5.3 Ekonomisk tillväxt och sysselsättning

Inom det geografiska område som omfattas av den nordliga dimensionen finns stora skillnader i ekonomisk standard och levnadsvillkor i övrigt. Ekonomisk tillväxt är den enda tänkbara vägen för att jämna ut dessa skillnader. En ökad och utjämnad levnadsstandard är ett mål i sig, men samtidigt en nödvändig förutsättning för att regionen skall kunna fungera och utvecklas som en helhet.

Till det kommer att ekonomisk tillväxt och bättre sysselsättningsmöjligheter är nödvändiga för en positiv utveckling av de glest befolkade norra delarna av regionen.

Det finns stora möjligheter till en positiv ekonomisk utveckling i norra Europa. En uthållig tillväxt, som är socialt och miljömässigt hållbar, och baserad på kunskapsutveckling, ger nya möjligheter till produktiv sysselsättning och efter hand en ökande levnadsstandard i hela regionen.

Det staterna, enskilt och i samarbete, kan göra är att skapa goda förutsättningar för enskilda och företag som vill engagera sig i produktiva verksamheter. Det handlar i stor utsträckning om stabila regler när det gäller tullar, gränskontroller, personlig rörlighet och att motverka övriga handelshinder.

Detta bör ges regeringen till känna.

5.4 Utbyggnad av infrastruktur för IT i Norden

Ny teknologi och globalisering bidrar i sig till att betydelsen av långa avstånd minskar. Internetanvändningen har utvecklats snabbt i den rika delen av världen på ett sätt som inte kunde förutses för bara tio år sedan. Allt fler företag, myndigheter och andra institutioner erbjuder sina tjänster också över Internet. Såväl samhällsinformation, varor som tjänster blir på så sätt tillgängliga dygnet runt. Vissa myndigheter erbjuder medborgarna tillfälle att uttala sin åsikt i frågor som är aktuella att besluta om. För den som har tillgång till tekniken har därigenom nya möjligheter öppnats att utöva sina demokratiska rättigheter.

Trots att den nya tekniken och den globala finansmarknaden i sig innebär att avstånd inte är en hindrande faktor har utvecklingen bidragit till en ökande geografisk koncentration av befolkning och tillgång till ny teknologi. Klyftorna mellan de perifera områdena och de tätbefolkade områdena ökar istället för att minska. Utbyggnaden av den infrastruktur som är nödvändig för utnyttjande av ny teknik såsom mobiltelefoner och Internet är kostsam. Det är enbart i de tätbefolkade regionerna som utbyggnaden kan ske helt på kommersiella villkor. I de mer perifera områdena måste utbyggnaden finansieras på andra sätt. En optimalt utbyggd infrastruktur främjar en jämlik tillgång på information och service oavsett bosättningsort om kostnaden för användaren också är densamma oavsett var användaren befinner sig.

Nordiska rådet har antagit fem mål som bör vara vägledande för det fortsatta nordiska samarbetet på IT-området:

• IT skall vara ett verktyg tillgängligt för alla invånare i de nordiska länderna.

• Hela Norden skall vara ett attraktivt område för etablering av och investering i kunskapsintensiva företag.

• Genom IT skall Norden stärka sin position som en region med hög och jämn utbildningsnivå.

• Norden skall vara föregångare i användningen av IT för att förnya social service.

• Norden skall gemensamt använda IT för att stärka insyn och delaktighet samt den nordiska identiteten.

Inom de nordiska länderna har problemen som är förknippade med utbyggnaden av infrastruktur och jämlik tillgång till den nya tekniken uppmärksammats. Frågan om hur verksamheten bör regleras och vem som skall ansvara för att tekniken görs tillgänglig på jämlika villkor diskuteras nationellt. Regionala skillnader kan undvikas om de nordiska länderna går in för en gemensam lösning.

Infrastrukturen vad gäller telekommunikationer behöver också byggas ut till en kraftigt ökad kapacitet, för att förbättra den traditionella teletrafiken men kanske framför allt för att möjliggöra användning av modern informationsteknologi. Detta bör ges regeringen till känna.

5.5 Bekämpande av kriminalitet

Den organiserade och gränsöverskridande kriminaliteten växer i Europa, inklusive i Norden och dess närområden. Utvecklingen av datateknologi och
-kommunikationer har gett upphov till delvis nya typer av brottslighet, som också lätt kan korsa nationsgränserna.

För att möta tendenserna till ökad internationell kriminalitet har polissamarbetet utvecklats starkt under de senaste decennierna, både globalt och regionalt. Inte minst har EU-länderna, i anknytning till arbetet med att avskaffa de inre gränskontrollerna, byggt upp ett samarbete för att på andra sätt hindra den gränsöverskridande brottsligheten inom EU.

Vad gäller den nordliga dimensionen etablerade Östersjörådet efter sitt Visbymöte 1996 en ”task force”, som hittills koncentrerat sig på åtgärder för att bekämpa illegal produktion och distribution av narkotika, illegal migration, förflyttning mellan länderna av stulna fordon, illegal handel med vapen och radioaktivt material, penningtvätt och särskilt våldsam brottslighet. Dessa områden, samt ökade insatser mot den brottslighet som är knuten till prostitution, bör fortsatt prioriteras i samarbetet inom den nordliga dimensionen.

En framgångsrik utveckling i regionen kräver att man angriper brottsligheten i varje land. Dels är medborgarnas trygghet till liv och egendom en förutsättning för social och ekonomisk utveckling. Dels bygger internationellt samarbete och utbyte på de flesta andra områden på att kriminaliteten kan hållas tillbaka, dvs. att rättssamhällets principer gäller och kan genomdrivas i alla berörda länder. Inom ramen för den nordliga dimensionen behöver därför en mångfasetterad och långsiktig strategi för att bekämpa den organiserade brottsligheten skapas. Detta bör ges regeringen till känna.

5.6 Stöd till demokratiutvecklingen

Samtliga stater inom den nordliga dimensionen är demokratier i den meningen att man följer konstitutionella regler som garanterar fria och regelbundna val till parlament, att valresultaten får genomslag i parlamentens sammansättning, att regeringsbildning sker i föreskriven ordning, osv. Det finns dock fortfarande ett stort utrymme för stöd till att utveckla demokratins förhållningssätt och procedurer i de nya demokratierna runt Östersjön.

Det gäller sådant som respekt för de mänskliga rättigheterna, öppenhet och insyn i myndigheters beslutsfattande, yttrandefrihet och oberoende media, politiska partier, intresseorganisationer och föreningsliv – det som brukar sammanfattas i begreppet ”det civila samhället”.

Ett viktigt område för ökat samarbete gäller stöd till uppbyggnad av demokratiska institutioner, av rättssystem och lokal administration samt mekanismer för skydd av de mänskliga rättigheterna. Expertstöd för att anpassa nationell lagstiftning till europeiska normer samt utbildningsprogram för politiker och personal vid berörda myndigheter kan spela en viktig roll.

Skrivna regler och expertbistånd kan inte skapa ett demokratiskt uppbyggt organisationsliv. Det viktigaste när det gäller uppbyggnad av ”det civila samhället” i de nya demokratierna i norra Europa är kontinuerliga kontakter, dialog och utbyte på alla nivåer. Samarbete på andra områden inom den nordliga dimensionens ram ger i sig utrymme för sådana kontakter.

Vidare kan intresse- och frivilligorganisationer i de nordiska länderna stimuleras att bistå sina motsvarigheter i övriga länder inom den nordliga dimensionen med organisationsutveckling och kunskapsuppbyggnad. Detta bör ges regeringen till känna.

6 TV-samarbetet

Ett viktigt instrument för vår förståelse för varandra är möjligheten att se varandras public service-kanaler. Så har t ex befolkningen på Åland och i Österbotten i Finland genom särskilda mellanstatliga avtal om ersättning för upphovsrätten kunnat ta del av Sveriges television. Det har också varit möjligt för den finsktalande befolkningen i Sverige att ta del av YLE:s sändningar. Likaså har det varit möjligt för nordbor i våra gränsområden, inte minst längs den svensk-norska gränsen, att ta del av varandras TV-utbud. Dock kvarstår de problem och kostnader som drabbat t ex de som i Sverige önskat se det danska och norska TV-utbudet eller omvänt. TV-frågan är inte bara angelägen för folk i gränsbygderna eller för språkliga minoriteter. Målet måste vara att vi kan se varandras public service-TV för alla länder i närområdet.

I och med digitaliseringen kommer möjligheten att se varandras TV-program att begränsas om inte särskilda tillstånd ges. Tekniken för att sända finns, men för detta krävs särskilda avtal. Det är viktigt att de nordiska länderna är beredda att säkerställa fortsatt grannlands-TV i det digitala marknätet och att använda den nya tekniken till ökad distribution av public service.

Medborgare i andra medlemsstater (också medborgare som arbetar utanför sitt ursprungsland) kan inte lagligen abonnera på utländska plattformar eftersom dessa inte innehar rättigheterna för medlemsstaten i fråga. Rättigheterna för sändningsverksamhet säljs i dag endast på nationell nivå och därför kan personer som bor utanför ett land inte abonnera på TV-tjänster från en annan medlemsstat än den de bor i, oavsett om det är fråga om gratis sändningsverksamhet eller avgiftsbelagda TV-operatörer.

En gemensam inre marknad måste genomföras för digital-TV och för att göra det möjligt för personer som är bosatta inom EU att abonnera på tjänster som är tillgängliga i andra medlemsstater, med indelningen i sändningsområden som enda begränsningen. Detta ges regeringen till känna.

7 Regionalpolitik och utvidgningen

De nordiska länderna måste betraktas mot bakgrund av det sammanhang och de förutsättningar som de verkar i. Ett gemensamt drag för Finland, Sverige, Norge och Island är att dessa länder har regioner som är glest befolkade. Sådana regioner har ofta en låg eller negativ befolkningstillväxt. Arbetslösheten är i regel högre än i de mer tätbefolkade regionerna och invånare och företag måste åtminstone delvis nöja sig med sämre service på vissa områden. Det kan bland annat ta sig uttryck i en outvecklad infrastruktur och dyrare och långsammare service på grund av de långa transporterna. Även naturliga förutsättningar såsom klimatet hämmar näringslivsutvecklingen. Förutsättningarna att bedriva primärnäringar i de nordliga regionerna är – vid sidan av fisket – dessutom sämre än i de sydligare. Vidare har de perifera regionerna ofta ett relativt ensidigt näringsliv.

De huvudsakliga trenderna i befolkningsrörelserna i Finland, Norge, Sverige och på Island är en ökande centralisering. Befolkningen flyttar mot huvudstadsregionerna och från norr till söder. I Finland och Sverige sker förflyttningarna också från inlandet mot kusten. Danmark är ett undantag. I Danmark är centraliseringen långsammare och flyttningsströmmarna rör sig från väst till öst i ett långsamt tempo. Denna skillnad mellan Danmark och de övriga länderna i Norden avspeglas i skillnaderna i de regionalpolitiska målen.

”Ekonomisk tillväxt” är det viktigaste målet för regionalpolitiken i alla länder. I Danmark har detta tidigare varit det överskuggande målet för regionalpolitiken, även om regionalpolitiska åtgärder nog har riktats till vissa regioner med problem inom ramen för EU:s strukturfondsprogram.

”Fördelning av välfärd” mellan regionerna är en av de regionalpolitiska målsättningar som har kännetecknat regionalpolitiken i Finland och Sverige.

”Fördelning av befolkningen.” Att bevara bosättning i alla delar av landet eller att bevara nuvarande befolkningsmönster är nordiska variationer på detta tema. I Sverige och Finland är detta uttryckt som ”en mer balanserad regional utveckling”. På Island vill man genom regionalpolitiska åtgärder bromsa migrationsströmmarna från de perifera områdena till huvudstadsområdet och främja bosättning i områden där det är potentiellt möjligt att bygga upp ett varierat bärkraftigt näringsliv och där modern service är möjlig att erbjuda.

Regionalpolitiken i Finland, Island, Norge och Sverige har generellt sett varit bredare än i Danmark. Den ”bredare” regionalpolitiken utgörs i första hand av regionalpolitiska insatser riktade till de glest befolkade regionerna i norr.

När man betraktar de medel som staten utnyttjar inom regionalpolitiken kan man finna många gemensamma drag. En trend, som delvis kan förklaras av deltagandet i EU:s strukturfondsprogram, är att ansvaret för regionalpolitiken decentraliseras och gör den regionala friheten större. Även i fråga om de statliga myndigheterna pågår en rörelse från tätorterna. Både i Sverige och Norge skall i ökande grad statliga myndigheter och centrala institutioner spridas utanför huvudstadsregionerna när så är möjligt. Olika typer av satsningar på IT-utveckling är också en gemensam trend. Utbyggnaden av bredband är bland annat aktuell i den regionalpolitiska debatten i flera av de nordiska länderna.

Huvudmålsättningen för den gemensamma regionalpolitiken i EU är att främja en harmonisk utveckling av hela gemenskapen. Regionalpolitiken skall bidra till att den ekonomiska och sociala samhörigheten mellan olika områden förstärks, bland annat genom att minska skillnaderna mellan regionerna och att särskilt stödja utvecklingen i de minst utvecklade regionerna. Den s.k. sammanhållningspolitiken har sin grund i erkännandet av att en starkare ekonomisk integration inte nödvändigtvis gör det möjligt att minska regionala skillnader och att de åtminstone initialt rent av skulle kunna vidga dem. Sammanhållningspolitiken syftar därför till att hjälpa mindre utvecklade regioner att dra nytta av den europeiska integrationen och göra det möjligt för hela gemenskapen att utnyttja sin tillväxtpotential.

Den förestående utvidgningen kommer sannolikt att framtvinga större förändringar i gemenskapens regionalpolitik.

De nordiska länderna har ett antal fysiska likheter. De är alla kuststater på nordliga breddgrader med liknande befolkningsmönster. Långa avstånd, migrationen från landsbygd till tätorter och det nordliga klimatet är typiska problem som sannolikt bidragit till likheter i synen på regionalpolitiken. De gemensamma dragen i regionalpolitiken talar för en gemensam nordisk strategi beträffande regionalpolitiken, särskilt i fråga om glesbygd och gränsområden.

De nordiska länderna (och de nuvarande EU-länderna) kan i nuläget utgå ifrån att den förestående utvidgningen kommer att leda till drastiska förändringar när det gäller EU:s regionalpolitik. Kommissionen förespråkar en ytterligare koncentration av stödområdena, vilket innebär att möjligheterna att delta i EU:s strukturfondsprogram minskar eller försvinner helt och hållet.

Det finns behov av att kartlägga i vilken mån det kommer att finnas utrymme att bedriva regionalpolitik framöver, dels inom ramen för strukturfondsprogrammen, dels i form av nationell regionalpolitik i enlighet med konkurrenslagstiftningen. Här finns det anledning att studera andra EU-länders regionalpolitik som bedrivits i enlighet med gällande begränsningar. Med detta som utgångspunkt bör de nordiska länderna ta ställning till behovet av att gemensamt agera för en liberalare konkurrenslagstiftning och nya insatsområden i strukturfondsprogrammen, som passar de perifera områdena i Norden.

Viktiga insatsområden för de nordliga regionerna är miljöfrågor, turism, kunskapsutveckling, IT och annan teknologiutveckling. Dessa frågor är samtidigt viktiga för ansökarländerna. Detta öppnar för en utåtriktad regionalpolitik mot Baltikum och Ryssland. Genomförandet av EU:s handlingsprogram för den nordliga dimensionen förutsätter resurser bland annat i form av finansiering och kompetens. Strukturfondsprogrammen tillhör de viktigaste verktygen för att genomföra de mer grundläggande projekten såsom utbyggnaden av modern infrastruktur för passagerar- och godstransporter, energiförsörjning och telekommunikationer. Denna utbyggnad möjliggör handel, kompetensöverföring, arbetskraftens rörlighet över gränserna m.m. som i sin tur är grundläggande förutsättningar för ekonomisk tillväxt i regionen. En ekonomisk tillväxt i Ryssland kan därigenom ge upphov till positiva effekter som stimulerar utvecklingen i de nordiska gränsområdena. De nordiska länderna bör därför aktivt stöda och delta i utvecklandet av sådana målprogram som syftar till att stimulera uppbyggnaden av infrastruktur, kunskapsutveckling, teknologiuppbyggnad och kompetensöverföring såväl i Norden som i de nya medlemsstaterna. Detta bör ges regeringen till känna.

8 Nordiskt samarbete för konflikthantering

Kärnan i det nordiska samarbetet för fredsfrämjande och humanitära insatser utgörs hittills av den militärt orienterade samarbetsstrukturen Nordcaps (Nordic Coordinated Arrangement for Military Peace Support). Nordcaps är ett system som tillkommit i syfte att höja de nordiska ländernas samlade förmåga att förbereda, planera, utrusta och genomföra internationella militära fredsfrämjande operationer.

De nordiska länderna kan och bör bygga upp ett minst lika aktivt samarbete vad gäller konfliktförebyggande och civil krishantering. Det finns stora likheter i de nordiska ländernas syn på dessa frågor, och det finns stor tillgång på relevant civil kompetens och breda erfarenheter av nordiskt samarbete inom en rad områden. Länderna är respekterade i internationella sammanhang, och deras agerande anses allmänt ha stor trovärdighet och integritet. Det finns således av flera skäl ett nordiskt mervärde som skulle kunna utvecklas till ett effektivt bidrag till den internationella civila krishanteringen. Samarbetet inom och organiseringen av Nordcaps skulle kunna fungera som modell även för ett samarbete inom civil krishantering. De förteckningar över resurser för internationella insatser som finns upprättade i de nordiska länderna borde kunna samordnas, och ett långtgående samarbete och samverkan borde ske för att bygga upp och upprätthålla en gemensam kapacitet att tillhandahålla resurser för internationell civil krishantering. Detta bör ges regeringen till känna.

9 Nordiskt organiserat samarbete

9.1 Nordiska ministerrådet och Nordiska rådet

Det viktigaste nordiska samarbetet sker naturligtvis inom ramen för Nordiska ministerrådet och Nordiska rådet. Utöver detta sker också viktigt samarbete inom ramen för ett flertal gemensamma organisationer. Några av dessa är:

9.2 Östersjöstaternas råd

På danskt och tyskt initiativ inbjöds 1992 utrikesministrarna från Estland, Finland, Lettland, Litauen, Norge, Polen, Ryssland, Sverige, samt en representant från Europeiska kommissionen, till ett möte för att överväga hur samarbetet i Östersjöområdet kunde stärkas. Vid detta möte bildades rådet. Organisationens övergripande mission är att främja den demokratiska utvecklingen i Östersjöområdet, stärka banden mellan länderna samt verka för en positiv ekonomisk utveckling i regionen.

9.3 Barentsrådet och Regionrådet

Det institutionaliserade och systematiska samarbetet i Barentsregionen bygger på ett initiativ som lades fram 1993 av Norges dåvarande utrikesminister Thorvald Stoltenberg. Vid ett utrikesministermöte i Kirkenes 1993 antogs den s k Kirkenesdeklarationen, och i samband med det etablerades Barentsrådet och Regionrådet.

I Kirkenesdeklarationen anges målsättningarna för Barentssamarbetet. Det skall medverka till att:

• säkra en fredlig och stabil utveckling i regionen;

• stärka de kulturella banden mellan folken i regionen;

• uppmuntra och utveckla de bi- och multilaterala relationerna i regionen;

• lägga grunden till en bärkraftig ekonomisk och social utveckling i regionen med tonvikt på natur- och resurshushållning;

• främja en utveckling som tillvaratar urbefolkningens intressen och aktiva medverkan.

Arbetet vilar på en tvåpelarstruktur, där Barentsrådet representerar det mellanstatliga samarbetet och Regionrådet representerar samarbetet mellan de regionala organen i Barentsregionen.

9.4 Arktiska rådet

År 1989 tog Finland initiativ till ökat samarbete mellan de åtta arktiska länderna för att stärka skyddet för den arktiska miljön. År 1991 antogs ett arktiskt miljöskyddsprogram, vilket var startskottet för den s k Rovaniemi-processen, benämnd efter den ort där det antogs.

År 1996 antog de arktiska utrikesministrarna den s k Ottawa-deklarationen, och därmed bildades även Arktiska rådet. Deklarationen förespråkar ett brett synsätt på bärkraftig utveckling, där inte bara miljöskydd, utan även sociala, kulturella och ekonomiska dimensioner ingår.

Den parlamentariska motsvarigheten till Arktiska rådet är Arktiska parlamentarikerkommittén.

Arbetet i Östersjöstaternas råd, Barentsrådet och Regionrådet samt i Arktiska rådet är av stor betydelse för den nordiska dimensionen och bör ges hög prioritet. Detta bör ges regeringen till känna.

Stockholm den 2 oktober 2001
Marianne Andersson (c)
Lennart Daléus (c)	Erik Arthur Egervärn (c)
Birgitta Carlsson (c)	Sven Bergström (c)
Agne Hansson (c)	Rigmor Stenmark (c)
Åsa Torstensson (c)	Lena Ek (c)