Bidrag till Chile

Motion 1989/90:U219 av Margit Gennser och Hans Dau (båda m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:U219

av Margit Gennser och Hans Dau (båda m)
Bidrag till Chile

Chile som var ett av de mest utvecklade länderna i Sydamerika på 60-talet
kastades in i anarki i början av 70-talet. Demokratins sammanbrott inleddes
i och med presidentvalet september 1970.

Orsakerna till denna utveckling beskrivs av Henry Kissinger i första delen
av hans memoarer ”De första åren i Vita Huset”.

Inledningsvis konstaterar han att Allendes andel av rösterna 1970 utgjorde
en nedgång från 1964. 1970 röstade 62,7 % av väljarna mot Allende. Att han
kom till makten berodde på splittringen på den borgerliga sidan eller som
Kissinger uttrycker det:

Allende representerade en brytning med Chiles långa demokratiska historia
och skulle bli president inte genom ett äkta uttryck av majoritetens vilja,
utan en tillfällighet i Chiles politiska system. Trettiosex procent av folkets
röster var knappast mandat för den oåterkalleliga förvandlingen av Chiles
politiska och ekonomiska institutioner som Allende föresatt sig att genomföra.

Längre fram utvecklar Kissinger sina synpunkter ytterligare:

Allendes martyrskap har skymt undan hans politik. Han må ha proklamerat
sig som socialist, hans mål och hans åskådning hade ändå ingen likhet med
den europeiska socialdemokratins. Allende hade grundat Chiles socialistiska
parti, som skilde sig från det kommunistiska genom att vara mera radikalt i
sitt program och inte mera demokratiskt i sin åskådning. Han hade inget
emot att komma till makten genom ett val innan han genomförde revolutionen;
men den sociala och politiska förvandlingen han utlovade efteråt skilde
sig inte nämnvärt från det kommunistiska programmet. Det var en central
sats i partiets program att ”borgerliga” demokratiska sedvänjor skulle bli
ovidkommande; det låg i dess natur att hans val skulle bli det sista demokratiska
valet.

Med facit i handen vet vi hur utvecklingen blev. Ett tidigare samhällsklimat
av hänsynstagande och tolerans under den populäre presidenten Eduardo
Frei Montalva utbyttes mot polarisering och djupgående motsättningar. Allende
organiserade sin egen privata säkerhetsstyrka utanför den befintliga
armé- och polisstrukturen. Han importerade också i hemlighet stora mängder
kubanska vapen för att beväpna anhängare för gatustrider. Samtidigt
vidtogs en rad åtgärder av Allendes regering som förklarades författnings

vidriga och olagliga av Chiles högsta domstol (26 maj 1973) och av riksräkensskapsverkets
chef (2 juli 1973) samt av deputerarkammaren (den 22 augusti
1973). Allvarliga motsättningar mellan presidenten och den militära
strukturen växte fram. Polariseringen inom hela det chilenska samhället
ledde fram till militärkupp och en auktoritär militärdiktatur. (Kissinger: De
första åren i vita Huset.)

Ekonomin hade under dessa år fullständigt raserats till följd av en galopperande
inflation och en förödande socialistisk ekonomisk politik.

Det chilenska folket har utsatts för stora olyckor och ett lidande som hade
sitt ursprung i revolutionära krav. Nu har landets ekonomi byggts upp på
marknadshushållningens grund och ekonomin återhämtar sig snabbt. I
denna situation har också den politiska demokratin kunnat återställas. Genom
allmänna val - som respekterades av den auktoritära militärregimen har
på fredlig väg ett demokratiskt och pluralistiskt samhällssystem återställts.

Alla dessa framgångar har det chilenska folket själv åstadkommit i Chile.
Det känns därför något övermaga att ta del av regeringens förslag i budgetpropositionen
1990 bilaga 5 s. 106 om bistånd till Chile med följande motivering:

I Chile och Paraguay har en demokratiseringsprocess inletts vilket inger
hopp inför framtiden. Särskilda biståndsinsatser för att stödja demokratin i
Chile under de första åren planeras. Det gäller främst stöd till de mest utsatta
grupperna i landet, stöd till kvinno- och kultursamarbete, visst stöd till utvecklingsarbete
på arbetsmarknadsområdet samt forskningssamarbete. Det
är viktigt att erfarenheter som byggts upp i samarbete mellan svenska och
chilenska folkrörelser under diktaturåren ges en möjlighet att utvecklas.

Ett land som rest sig själv ur en socialistisk misär, som dessvärre på kort tid
skapades genom ett ofullkomligt politiskt system, genom en tillfällighet i
konstitutionen, finner bäst den egna vägen till lämpliga samhällsinstitutioner
och en bra balans mellan olika intressen.

I det här sammanhanget finns det anledning att framföra en del principiella
ståndpunkter på biståndsfrågor och utveckling i det som något oegentligt
kallas den tredje världen. Sällan har marknadsekonomins överlägsenhet
över socialistiska system demonstrerats med sådant eftertryck som i utvecklingsländerna.
Sydostasiens framgångsrika ekonomier är det bästa exemplet
härpå. Deras välstånd står i bjärt kontrast till stagnationen och hoppplösheten
i Latinamerika. På den latinamerikanska kontinenten har Chile utgjort
ett positivt undantag. Detta är i dag knappast något kontroversiellt påstående,
förutsatt att man förstår vad det handlar om. Det sägs i bland att Latinamerikas
problem beror på en hämningslös kapitalism. Detta påstående är
fel. Så gott som samtliga Latinamerikanska länder, oavsett om de betecknats
som vänster eller höger, har fört en mycket interventionistisk ekonomisk politik.
Det gäller också deras militärdikaturer. Chile har utgjort ett undantag
så tillvida att militären där har varit benägen att anamma vissa marknadsekonomiska
principer. Detta gör inte det politiska förtrycket acceptabelt utan
utgör endast en förklaring.

Man behöver inte åberopa utvecklingen i Östeuropa för att inse att det
sista som behövs i världen är mer socialism.Svenskt bistånd bör inte inriktas

Mot. 1989/90

U219

7

1** Riksdagen 1989/90. 3 sami. Nr U216-224

på att främja socialism i svensk tappning. Tidigare exempel på denna typ av
insatser till tredje världen är avskräckande nog.

En statsbudget illustrerar ett av den politiska marknadens stora dilemman,
nämligen att göra ett näst intill oändligt antal prioriteringar utan marknadens
effektiva informationssystem. Biståndsinsatser av mycket marginell
och tveksam art - som i det här fallet - kommer aldrig att vägas mot behov
som sannolikt ligger medborgarna i gemen betydligt mera nära. För att illustrera
detta på ett pedagogiskt sätt: Drygt 4 miljoner kronor avsätts i budgetpropositionen
1990 till stöd till folkrörelser m.m. i Chile. Ett obetydligt
större belopp, som anslag till de mindre handikappförbunden i Sverige, bl.a.
till de neurosedynskadades för att åstadkomma en reell höjning av anslagen,
anses däremot inte kunna inrymmas i den svenska budgeten för 1990.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen till Andra biståndsprogrammet (C3) för budgetåret
1990/91 anvisar ett med 4 milj. kr. reducerat belopp om 2 113 000 000
kr.

Stockholm den 24 januari 1990

Margit Gennser (m) Hans Dau (m)

Mot. 1989/90

U219

8