Barnets bästa

Motion 2001/02:L264 av Viviann Gerdin m.fl. (c)

Sammanfattning

Det är viktigt att beakta barnens situation när det uppstår tvister mellan föräldrarna. Vårdnadstvisterna måste lösa problem samt ge barnen den bästa möjliga lösningen. I motionen lägger Centerpartiet fram förslag till förändringar som ett led i att förstärka barnets rättigheter i svåra situationer.

Lagstiftningens uppgift måste vara att uppmuntra och stödja föräldraansvaret för en nära och vardaglig kontakt med barnet samt att skydda barnet från att bli utnyttjat i en konflikt mellan vuxna. Gemensam vårdnad är en viktig grundprincip både för barnet och för föräldrarnas delaktighet. En modern familjerättslagstiftning måste vara anpassad till de föränderliga familjerelationerna i dagens samhälle.

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör verka för att FN:s barnkonvention bättre tydliggör föräldrarnas ansvar samt att en alltför tidig myndighetsålder inte bör tillåtas.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att se över hur man kan förstärka barnets rätt till omvårdnad, trygghet och aktning för sin person.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en översyn med syfte att ge barnen bättre möjligheter att få komma till tals vid vårdnadstvister.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att se över nuvarande lagstiftning för att förstärka barnens rätt till icke biologiska föräldrar.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att gemensam vårdnad skall gälla från det att faderskapet fastställts.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den vårdnadshavare som har barnet boende hos sig ensam skall få besluta i frågor som gäller den dagliga omsorgen mer självständigt än vad som är möjligt i dag.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ytterligare korta ned utredningstiden för att komma åt den interimistiska vårdnadens alltför avgörande betydelse i vårdnadstvister.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ändring i äktenskapsbalken så att en gärningsman också i tillämpningen har personligt ansvar för ideellt skadestånd och att skulden inte ingår vid bodelning efter äktenskapsskillnad.

Inledning

Centerpartiet har även under den allmänna motionstiden lyft fram att den fundamentala brottsförebyggande verksamheten ligger hos familjen. Det är i familjen som barnen får sina grundläggande normer och värderingar. Barnens rätt att växa upp under trygga förhållanden är därför av stor betydelse. Även i ärenden angående vårdnad och umgänge måste barnets bästa hela tiden komma först. Därför har vi valt att skriva denna motion med barnets bästa som grundval.

Barn till ensamstående föräldrar

Långt ifrån alla relationer håller livet ut och andelen ensamstående föräldrar ökar kraftigt i samhället. Idag utgörs så mycket som en fjärdedel av alla barnfamiljer av ensamstående mammor och pappor, och det är en starkt växande grupp i samhället. Det stora flertalet homosexuella föräldrar ingår också i kategorin ensamstående. Det är dock inte samhällets – och definitivt inte politikernas – uppgift att lägga sig i människors privatliv. Däremot bör samhället erbjuda stöd och hjälp till de familjer som vill. Detta måste vara särskilt prioriterat för barnfamiljer.

Barnets bästa

Begreppet barnets bästa tillmäts allt större betydelse i samband med vårdnadsfrågor. Begreppet har funnits i svensk lagstiftning sedan tidigt 1900-tal och det kom upp första gången i HD:s praxis 1927. Det dröjde dock ända fram till 1970-talet innan barnets rätt och barnets bästa belystes på allvar i doktrinen och debatten. Idag är barnets bästa den mest avgörande frågan när olika former av vårdnadsfrågor avgörs. Tittar man i FN:s barnkonvention ska alla åtgärder som vidtas av myndighet, domstol, offentliga eller privata organ som berör barn alltid ske i överensstämmelse med barnets bästa.

Man kan diskutera olika åldrar som en gräns mellan barndom och vuxenliv. I FN:s barnkonvention artikel 1 definieras barn som människor som ännu inte är 18 år fyllda. Detta gäller dock inte om barnet blir myndigt tidigare enligt det land där barnet är boende. Barnkonventionen bygger på uppfattningen att barns skyddsbehov varierar med hänsyn till ändamålet, istället för med hänsyn till barnets ålder.

FN:s barnkonvention tar nästan enbart upp barnets rättigheter gentemot staten istället för att lägga tyngdpunkten i konventionstexten på barnens föräldrar. Det är inte fel av konventionen att säga att medlemsländerna ska beakta och respektera barnets bästa, men det yttersta ansvaret bör ligga på föräldrarna. Vidare verkar barnkonventionen bygga på uppfattningen att barns skyddsbehov varierar med hänsyn till ändamålet istället för med hänsyn till barnets ålder. Detta är oacceptabelt. Alla har rätt att vara barn upp till 18 års ålder. Detta är något som regeringen borde verka för. Vad som ovan anförts angående FN:s barnkonvention bör ges regeringen till känna.

Man brukar tala om ett aktivt respektive passivt barnets bästa. Passivt barnets bästa förstås då barnet tillerkänns grundläggande skydd och rättigheter med samma innehåll som gäller övriga samhällsgrupper. Innebörden av ett aktivt barnets bästa är att barnet ska få rättigheter och skydd utöver vad andra grupper åtnjuter. Barnet ska få ett skydd mot vårdnadshavare som gör sig skyldig till missbruk, försummelse eller brister i omsorgen. Ett liknande skydd finns för alla samhällsmedlemmar genom sociala och straffrättsliga lagar.

När man ska utläsa meningen med aktivt barnets bästa så är det stadgat att barn har rätt till omvårdnad, trygghet, en god fostran, aktning för sin person och rätt att inte behöva utsättas för misshandel eller annan kränkande behandling. Rättigheterna som barnen har i dessa fall är till största del sådana som vuxna inte garanteras i samma utsträckning. Det ska dock påpekas att det saknas uttryckligt stöd för en sådan uppdelning av barnets bästa i rättskällorna. Därför kan det vara lämpligt med en översyn. Vad som ovan anförts om att se över hur man kan förstärka barnets rätt till omvårdnad, trygghet och aktning för sin person bör ges regeringen till känna.

Regeringen anser att det inte ska finnas någon absolut skyldighet för Socialnämnden att ta reda på barnets inställning. Det finns ingen sådan skyldighet för domstolen sedan tidigare och därför anser regeringen att en sådan inte behöver införas. Det kan vara värt att undersöka möjligheterna för en sådan skyldighet för både Socialnämnden och för landets domstolar. Det borde vara en självklarhet att barnen alltid får komma till tals. Detta ska dock inte gälla de allra yngsta barnen. Vad som ovan anförts om en översyn med syfte att ge barnen bättre möjligheter att få komma till tals vid vårdnadstvister bör ges regeringen till känna.

Dagens lagstiftning glömmer bort att barn även måste ha rätt till icke biologiska föräldrar, styvföräldrar. Detta är en allt vanligare situation som uppstår när föräldrar gifter om sig. Barn kan ha vuxit upp i en familj och upplevt sin dagliga tillvaro där en av föräldrarna inte varit den biologiska föräldern, men barnet kan ändå känt samhörighet med dem båda. Efter en skilsmässa måste barnen fortfarande ha rätt att träffa båda föräldrarna. Det bör följaktligen göras en översyn av lagen så att framtida lagstiftning inte enbart ser till de biologiska föräldrarna. Detta bör ges regeringen till känna.

Gemensam vårdnad

Lagstiftningens uppgift måste vara att uppmuntra och stödja föräldraansvaret för en nära och vardaglig kontakt med barnet samt att skydda barnet från att bli utnyttjat i en konflikt mellan vuxna. Gemensam vårdnad är en viktig grundprincip både för barnet och för föräldrarnas delaktighet. En modern familjerättslagstiftning, anpassad till de föränderliga familjerelationerna i dagens samhälle, måste därför ha gemensam vårdnad som utgångspunkt. Att de ogifta föräldrarnas gemensamma ansvar för sina barn betonas är viktigt eftersom 54 % av dagens föräldrar är ogifta.

Barnets möjlighet till närhet till båda föräldrarna ska inte påverkas av vilken samlevnadsform föräldrarna valt. Det är därför nödvändigt att den nya regeln om gemensam vårdnad inte bara gäller gifta föräldrar. På så sätt skulle lagstiftningen anpassas till dagens familjesituation där de flesta föräldrar i dag är ogifta vid barnets födelse. Separation är tre gånger vanligare bland ogifta sammanboende föräldrar än bland gifta föräldrar. Lagstiftningen ska därför bygga på att det delade ansvaret gäller båda föräldrarna fr.o.m. att faderskapet är fastställt, dvs. i situationer där föräldrarna levt åtskilda, i olika samboförhållanden eller i äktenskap. Vad ovan anförts om att gemensam vårdnad ska gälla från det att faderskapet fastställts bör ges regeringen till känna.

Föräldraansvar

I England har termen och begreppet vårdnad avskaffats. Tanken är att då ett barn föds i ett äktenskap, eller då faderskapet är fastställt till ett barn som är fött av en ogift mor, har en förälder ”parental responsibility”, föräldraansvar, för resten av livet. Engelsmännen säger att föräldraansvar har man hela livet oavsett om man inte har hand om själva vårdnaden. Detta är ett mycket intressant synsätt.

Det finns idag ett behov av en reglering av boendeförälderns beslutskompetens. Den förälder som barnet bor hos bör få större möjlighet att fatta beslut självständigt. Det kan ifrågasättas om det är lämpligt som det är nu att båda föräldrarna ska vara med om alla vardagliga beslut. Det kan uppkomma ett orosmoment om den gemensamma vårdnaden betyder att den som inte bor med barnet ska få vara med och bestämma i allt. Har föräldrarna då olika meningar är det risk för bråk.

Det kan därför vara lämpligt att ändra så att den vårdnadshavare som har barnet boende hos sig ensam får besluta i frågor som gäller den dagliga omsorgen. Är det större frågor, som t.ex. att den förälder som har barnet boende hos sig vill flytta med barnet eller att barnet ska opereras i ett tveksamt fall, ska förstås bägge föräldrarna vara inkopplade. Här bör det således införas en ny bestämmelse i 6 kapitlet föräldrabalken. Följaktligen bör det ses över om inte den vårdnadshavare som har barnet boende hos sig ensam får besluta i frågor som gäller den dagliga omsorgen mer självständigt än vad som är möjligt idag. Detta bör ges regeringen till känna.

Interimistisk vårdnad

Troligen är det ofrånkomligt att undvika att den som får den interimistiska vårdnaden får ett försprång. Men vad som gäller är att undvika att processen tar för lång tid. Går det över ett år mellan slutdomarna blir det svårare att ändra på det interimistiska beslutet. Tar det dock bara två månader blir det kanske lättare att komma ifrån den interimistiska vårdnadens betydelse.

Det bör riktas kritik mot att det görs för lite åt den snedvridning som den interimistiska vårdnaden ger. Tar man en titt på rättspraxis ser man att domstolen oftast undviker att flytta på barnet mer än nödvändigt. Därför är det av alldeles för stor betydelse vem som får den interimistiska vårdnaden. Vårdnadstvisten avgörs därför ofta redan vid det tillfälle då det bestäms var barnet ska bo direkt efter separationen. Det bästa sättet att komma åt den interimistiska vårdnadens alltför avgörande betydelse är, enligt ovan, att korta ned utredningstiden. Härmed blir det lättare att flytta barnet om domstolen kommer fram till att barnet bör flytta till den andra föräldern. Vad som ovan anförts om att ytterligare korta ned utredningstiden för att komma åt den interimistiska vårdnadens alltför avgörande betydelse i vårdnadstvister bör ges regeringen till känna.

Utsatta barn och kvinnor

Det får aldrig gå så långt att personer som kan misstänkas för våldsbrott inom familjen får umgänge. Beslut om umgänge ska alltid fattas på en grund av säkerhet för att det ska vara i barnets intresse och för dess bästa. Det bör sägas att lagen ska utgå från att majoriteten av föräldrarna är normala, skötsamma och förståndiga. I övrigt finns speciallagar. Exempelvis ska de som gör sig skyldiga till misshandel straffas enligt brottsbalken.

Personligt ansvar för ideellt skadestånd

I samband med att en gärningsman avslöjas och döms för sitt brott utdöms ofta också ideellt skadestånd. Detta skadestånd bör självfallet betalas av den som begått brottet, men så blir det inte alltid i praktiken.

Det kan inträffa att den dömde efteråt genomgår en skilsmässa. I sådant fall ska tillgångar och skulder enligt huvudregeln delas lika mellan parterna. Om det i skulderna ingår en personligt ådragen skuld för ideellt skadestånd kan det komma att ingå i bodelningen. Konsekvensen blir att den helt oskyldige makan/maken får ta stora delar av betalningsansvaret för en skuld som härrör från ett brott som den andre parten begått. Detta är beklagligt. Äktenskapsbalken bör därför ändras så att gärningsmannen själv ska ha ansvar för sin skuld på grund av utdömt ideellt skadestånd, och så att skulden inte ingår i bodelning. Detta bör ges regeringen till känna.

Stockholm den 3 oktober 2001
Viviann Gerdin (c)
Gunnel Wallin (c)	Åsa Torstensson (c)
Margareta Andersson (c)	Marianne Andersson (c)
Sven Bergström (c)	Agne Hansson (c)
Rigmor Stenmark (c)