avAnitaJohanssonm.fi. Förnyelse av offentliga sektorn

Motion 1988/89:Fi506

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1988/89:Fi506

avAnitaJohanssonm.fi.
Förnyelse av offentliga sektorn

”Där sitter de, en lång rad barn
på var sin potta: en skall bli
byrådirektör, en lyxhustru
och mor till tre egna barn,

en skall bli svarvare, en präst,
en skall bli modell.

Flera av dem

kommer att få svåra problem

men där sitter alla än, i jämlikhetens namn

på var sin potta. Solen lyser

grann och röd. Alla har stått

i daghemskö. Nu sitter de på var sin potta."

Alexander Weiss

Vi har valt att driva verksamheter i samhällets regi av många skäl. Framför
allt därför att vi önskat ge människorna trygghet i livssituationer de själva har
svårt att klara av. Vi har önskat ge alla en uppväxt, fostran, vård och omsorg
av hög kvalitet oberoende av hur tunn eller tjock plånboken är. Viktiga krav
har varit att verksamheten skall vara likvärdig och jämlik och omfatta alla i
hela landet.

Mer än i något annat land i världen har vi löst dessa uppgifter i samhällets
regi med en stark folklig förankring framför allt i en utvecklad kommunal
självstyrelse. Det har skett i ett samspel med ett effektivt fungerande
näringsliv och starka folkrörelser. Detta har under en lång, fredlig utveckling
givit oss den högsta levnadsstandarden för flest antal människor.

Verksamheten har i stor utsträckning finansierats med skatter och avgifter.
Som en följd av detta har den högsta levnadsstandarden också givit oss det
högsta skattetrycket. En betydande majoritet av skattebetalarna har accepterat
detta därför att de upplevt, att kvalitén på samhällsverksamheten har
varit sådan att den motiverat de höga skatterna.

Den ekonomiska krisen i slutet av 1970-talet och de sex borgerliga
regeringsåren ledde fram till en statsfinansiell kris med snabbt stigande
budgetunderskott och en växande utländsk skuldsättning. Budgetunderskot

ten blev ett allvarligt hot mot verksamheterna i offentlig regi eftersom de Mot. 1988/89
krävde nedskärningar för att budgetbalans skulle uppnås. Fi506

Den tredje vägens ekonomiska politik, som den socialdemokratiska
regeringen tillämpar från 1982 har nu lett fram till en budget i balans. Detta
har skett med i stor utsträckning bevarad verksamhet. På vissa områden har
det t.o.m. varit möjligt att återställa nedskärningar, som de borgerliga
regeringarna genomförde. På andra områden däremot har de, ur budgetsynpunkt,
nödvändiga besparingarna lett till kvalitetsförsämringar. Det gäller
vård och omsorg av barn och äldre, utbildning, polis och rättsskydd men
också nedslitning av kapitalinvesteringar exempelvis inom kommunikationssystemen.

Framför allt har besparingarna drabbat den offentliga verksamhetens
personalförsörjning. På område efter område har vi, eller riskerar vi,
personalbrist. Den offentliga verksamheten får allt svårare att konkurrera
med det privata näringslivet om tillgängliga personalresurser. Detta gäller
vården, utbildningen, rättsväsendet, kommunikationsverken med flera
områden. Särskilt allvarligt drabbas den del av verksamheterna som har
direkt kontakt med människorna. I ett läge med full sysselsättning, ett av
målen med tredje vägens ekonomiska politik, försämras på detta sätt
kvalitén i den offentliga verksamheten. Därmed riskeras att människornas
tilltro till den offentliga sektorn allvarligt rubbas och därmed också deras
vilja att solidariskt bära upp denna via skattsedeln.

Det är uppenbart att den låga ekonomiska tillväxten därutöver sätter ett
tak för hur mycket den offentliga sektorn kan expandera. De flesta torde inte
vara beredda att acceptera en privat standardsänkning för att låta den
offentliga sektorn växa. Därför måste en utveckling av den offentliga sektorn
huvudsakligen hålla sig inom den ram den ekonomiska tillväxten skapar.

Konsumentverket har visat, att betydande grupper släpar efter i den
gynnsamma utveckling vårt land upplevt under senare år. Praktiskt taget
samtliga barnfamiljer har i dag en mindre mängd pengar att disponera än för
10 år sedan. En mycket stor grupp människor, 500 000-600 000, är för sin
försörjning helt eller delvis hänvisad till socialhjälpen. Ett särskilt hot mot
dessa grupper är de snabbt stigande boendekostnaderna.

Med särskild kraft slår de sammanlagda effekterna av en försämrad
offentlig sektor och en stagnerad standardutveckling mot stora grupper i
storstadsområdena. Mer än i andra delar av landet är storstadens människor
beroende av att samhällets verksamheter fungerar vad gäller service och
vård. I större utsträckning drabbas de av ofullkomligheter i de offentliga
byråkratiernas sätt att fungera. Hyres- och resekostnader för det dagliga livet
är stora; förslitningar i samhällsmiljön är mera direkt påtagliga; personalproblemen
i den offentliga sektorn är större i storstadsområdena.

Sammantaget visar dessa behov och de utgiftsåtaganden som samhället
iklätt sig, att det finns ett påtagligt behov av att reformera och utveckla den
verksamhet som bedrivs i samhällets regi. Samtidigt är det uppenbart att
detta inte kan tillgodoses inom de ramar som den nu förutsebara tillväxten
ger för det närmaste decenniet. Av detta följer att det blir nödvändigt med
omprioriteringar, men också organisatoriska förändringar dels vad gäller den
egentliga verksamhet som bedrivs i samhällets regi och dels vad gäller de

transfereringar som samhället administrerar och finansierar. Mot. 1988/89

I detta arbete är det viktigt att iaktta den grundläggande princip som gällt Fi506
för den offentliga sektorns uppbyggnad - nämligen att var och en skall bidra
efter sin förmåga. Detta innebär att förändringarna måste genomföras så att
nedskärningarna och förändringarna - i den mån de innebär försämringar skall
drabba dem som har den bästa förmågan att klara av dem.

Ett särskilt problem utgör de hierarkiska strukturerna. Inom exempelvis
vårdsektorn har under senare år skett en mycket snabb utveckling av de
administrativa apparaterna medan personalen i det egentliga vårdarbetet
inte ökat. Det samma gäller exempelvis utbildningssystemet. När förändringsarbetet
sätts in är det påfallande däremot hur nedskärningarna oftast
drabbar den del av personalen som befinner sig i direkt kontakt med
patienterna, eleverna etc. Klassiskt är att den kategori som utsatts för de
flesta rationaliseringsåtgärderna och förändringarna är lokalvårdare, som
befinner sig längst ned i hierarkien, medan de administrativa överbyggnaderna
skyddar sig själva från förändringar.

Detta mönster måste brytas! Linjearbetet i kontakt med människorna
måste utvecklas och förstärkas och ges en betydligt högre kvalité än i dag,
medan de administrativa byråkratierna måste bli föremål för granskning och
genomlysning och också förändring. Lokalt beslutsfattande, självstyrande
grupper måste ges företräde.

De av regeringen redovisade avsikterna, att inom den kommande treårsperioden
starta ett omfattande förändringsarbete inom civildepartementet
avseende hela den offentliga sektorn, är tillfredsställande. Vi vill här bara
betona betydelsen av att alla sektorer direkt engageras i verksamheten och
att också personalen får möjlighet att delta aktivt i förändringsarbeten. Detta
får inte enbart bli en uppgift för en central expertgrupp.

Genom detta arbete bör det bli möjligt att på ett konstruktivt sätt angripa
förändringsbehoven. Det bör också bli möjligt att på ett bättre sätt än i dag
utveckla produktivitetsmål för verksamheterna i den offentliga sektorn. Mål,
som även långsiktigt, kan ge en grund för förändringsarbete. I betydande
utsträckning saknas i dag möjligheter att på ett rimligt sätt bedöma
produktivitetsutvecklingen inom den offentliga sektorn. De mål som i dag
anges är helt ofullkomliga och speglar på intet sätt kvalitén i verksamheten.

Betydande delar av den offentliga sektorn, exempelvis vården, är inte heller
möjliga att bestämma i produktivitetstermer. Detsamma gäller också inom
kulturlivet.

Dessutom vore det önskvärt att på sikt vidareutveckla de medel som
statsmakterna använder för effektivisering av offentliga sektorn. Den ram på
fem procents ökning av löneutgifterna som redovisas i finansplanen, kan inte
i tillräcklig utsträckning ta hänsyn till de varierande behoven inom olika
sektorer av den offentliga verksamheten. Den tar inte heller hänsyn till de
varierande förutsättningarna i olika delar av landet.

Vi utgår ifrån att detta beaktas i det framtida budgetarbetet. Därmed blir
det också möjligt att utforma förändringarna i förhållande till det aktuella
ekonomiska läget där konjunkturvariationerna spelar en stor roll.

4

Hemställan Mot. 1988/89

pi506

Med hänvisning till det ovan anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om den offentliga sektorns förnyelse.

Stockholm den 23 januari 1989

Anita Johansson (s)

Aina Westin (s)
Sylvia Pettersson (s)
Ines Uusmann (s)

Lennart Andersson (s)
Christina Pettersson (s)
Eva Johansson (s)