Åtgärder för ett spritt ägande

Motion 1990/91:N372 av Alf Wennerfors (m)

Ett viktigt mål för moderat politik är att stödja den
personliga, direkta äganderätten genom frivilligt och
individuellt sparande. Den enskilda människans trygghet,
valfrihet och oberoende ökar om hon genom ett eget
sparande får del i vårt lands växande välstånd, t.ex. som
delägare i vårt näringsliv och ägare till sin bostad.

På samma sätt som statlig eller facklig
förmögenhetskoncentration strider mot målsättningen om
ett spritt ägande gäller detta även mycket stora privata
förmögenheter. Enligt min uppfattning kan den enskildes
frihet och oberoende försvagas om småspararnas
ägarinnehav är obetydligt jämfört med ett fåtal stora privata
förmögenheter. Därför bör ägandet spridas till alla
medborgare. En politik bör sikta på att reducera
ojämnheterna i förmögenhetsinnehav genom att allt fler
medborgare får egna tillgångar. Detta bör ske genom
förändringar i den fortsatta ökningen av hushållens
tillgångar. För att bidra till denna utveckling bör stat och
kommun skapa gynnsammare villkor för enskild
kapitalbildning och ägande upp till en viss nivå.

I moderata parti- och kommittémotioner aktualiseras
olika förslag för att stödja enskilt ägande. Jag har i motioner
till 1989 och 1990 års riksmöten tagit upp några ytterligare
delområden, som ej aktualiserats i dessa motioner och där
åtgärder bör vidtas för att stimulera ett spritt enskilt
ägande. Denna motion är uppbyggd på ett likartat sätt.

1. Aktiesparande

Aktieinnehavets fördelning är en vital fråga för en
politik som syftar till en ökning och spridning av det
enskilda ägandet. Den är väsentlig ur den enskilda
aktiespararens synpunkt, eftersom sparande i aktier ger en
direkt ägardel i näringslivet. Villkoren för enskilt
aktiesparande har dessutom mycket stor betydelse för
näringslivets tillgång på riskvilligt kapital, vilket i sin tur är
en avgörande fråga för dess framtida konkurrenskraft och
expansion.

Utifrån målsättningen att stimulera enskilt ägande och
åstadkomma ett spritt enskilt ägande bör en reformering av
kapitalbeskattningen, enligt min uppfattning, ges en sådan
utformning att aktiesparande -- upp till en viss storlek --
stimuleras genom särskilt förmånliga skatteregler.

Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.

I den motion som jag väckte i dessa frågor till förra
riksmötet framhölls bl.a.:

Den statliga utredningen om en reformerad
inkomstbeskattning (RINKen) föreslår att beskattning av
aktievinstbeskattade tillgångar skall ske enligt en s.k.
portföljmetod. -- -- -- Beskattningen i en portföljmetod kan
i princip konstrueras så att beskattning endera sker av det
faktiska utfallet av en transaktion eller ej. Den nuvarande
kapitalbeskattningen har som huvudprincip att beskattning
ska ske av det faktiska utfallet. Den av utredningen av
reformerad inkomstbeskattning föreslagna beskattningen
bygger på att eventuella vinster i hela aktieportföljen ska
beskattas så fort ägaren under året gjort minst ett köp eller
försäljning. Nackdelen med kapitalbeskattning, där det
faktiska utfallet av en transaktion inte ligger till grund för
beskattningen och där vinster och förluster inte behandlas
symmetriskt, är bl.a. att skatt kan utgå vid förlustaffärer.
Stora vinster kan, å andra sidan, helt undgå beskattning.

-- -- -- Beskattningen enligt en portföljmetod strider mot
den grundläggande principen i vårt skattesystem att
beskattning ska ske av vinster medan skatt ej behöver utgå
på förluster. Denna princip är, enligt min uppfattning, en
vital del av människornas förståelse och förtroende för vårt
skattesystem.

Utifrån denna syn yrkade jag på att den framtida
beskattningen ej skulle komma att ske genom en
portföljmetod. Det är därför positivt att denna metod i ett
sent skede övergavs av regeringen och att beskattningen
fr.o.m. årsskiftet 1990/91 ska ske via den s.k.
genomsnittsmetoden. Även denna metod har dock enligt
min uppfattning brister. Om något år bör det därför bli
aktuellt att utvärdera denna. Jag räknar därför med att
återkomma i denna fråga.

2. Värdepappersfonder

Riksdagen beslöt i december 1990 -- på grundval av
regeringens proposition 1990/91:153 ''Om
värdepappersfonder'' -- om en ny lag för bl.a. aktiefonder.
Den nya lagen ersätter 1974 års aktiefondslag. Till grund för
förslaget låg promemorian ''En ny aktiefondslag'' (Ds
1989:71), som utarbetats av en arbetsgrupp i
finansdepartementet.

Som jag framhöll i en motion under den allmänna
motionstiden i fjol var en reformering av lagstiftningen i
många delar välbehövlig. Det finns dock vissa frågor i den
nya lagstiftningen som enligt min mening getts en olycklig
utformning.

Fram till augusti-september 1991 kommer aktiefonderna
dock i praktiken att arbeta utifrån den nu gällande
lagstiftningen. Detta eftersom den nya lagen innebär att
aktiefonder m.fl. senast den sista maj skall ansöka om att få
arbeta utifrån den nya lagen. Med tanke på att
tillsynsmyndigheten -- i det här fallet Bankinspektionen --
dessutom skall ha viss tid för att bearbeta ansökningar om
att få verka utifrån det nya regelverket, kommer lagens
reella ikraftträdande att dröja till augusti. Därför finns det
goda möjligheter för riksdagen att under 1991 -- utan
påtaliga komplikationer för berörda parter -- göra vissa
förändringar i den av en knapp majoritet i december 1990
tagna lagstiftningen.

2.1 Andelsägarstämma

Delägarna i en aktiefond hade enligt 1974 års
aktiefondslag rätt att utse en ledamot i fondbolagets styrelse
för varje påbörjat tretal ledamöter. Dessa ledamöter valdes
på en s.k. andelsägarstämma. På denna har ägarna rätt att
förutom välja ledamöter i det s.k. fondbolag som förvaltar
fondens tillgångar även ställa frågor och få information om
förvaltningen.

Om delägarna av ett eller annat skäl var missnöjda med
förvaltningen kunde de besluta att byta fondbolag. De hade
även rätt att utöva rösträtt för fondernas aktier.

Den nya lagen om värdepappersfond öppnar vägen för
aktiefonder m.fl. att avskaffa dessa andelsägarstämmor, då
dessa enligt den nya lagstiftningen ej blir obligatoriska. Då
den nya lagstiftningen, som tidigare framhållits, i praktiken
ej kommer att styra fondernas verksamhet förrän tidigast på
sensommaren kan man förvänta sig att fonderna under 1991
arrangerar andelsägarstämmor på sedvanligt vis. Något som
för övrigt underlättas av att fondbolagen enligt den nya
lagstiftningen måste ha namn och adress över delägarna,
vilket medför att de härigenom skriftligt kan inbjuda dessa
till stämman.

Ett avskaffande av andelsägarstämmorna skulle enligt
min uppfattning få en rad negativa konsekvenser. Det
innebär att de som äger aktiefonden skulle fråntas rätten att
besluta över förvaltningen av fondens tillgångar. Det
kommer vidare att leda till en utökad maktställning för dem
som äger fondbolagen, dvs. banker och
fondkommissionärer. Genom att stämman avskaffas
kommer även delägarnas direkta insyn och
kontrollmöjligheter att reduceras.

I extrema fall kan delägarnas sparande mer eller mindre
raderas ut utan att de har möjlighet att byta fondbolag eller
placeringsfilosofi för fondens placeringar. Det är lätt att
finna företag som för ett år sedan ansågs solida, men som
under 1991 drabbats av mycket kraftiga kursras. I bolag som
t.ex. Nyckeln, Pronator, Ostermans, Obligentia, Adamas,
Fordonia har fondbörsen under året arrangerat handel och
i samtliga dessa har kursfallen varit extremt stora.

Ett avskaffande av andelsägarstämmorna skulle
dessutom öka det passiva ägandet utan ägaransvar. Detta då
det inte skulle vara möjligt för fonderna att utöva rösträtt
för fondens aktieinnehav. Detta är både principiellt och i
vissa fall även reellt en olycklig utveckling.

Riksdagen bör därför som sin mening besluta att
andelsägarna i en aktiefond även i fortsättningen ska ha
lagbunden rätt att besluta om fondens angelägenheter på en
obligatorisk årlig andelsägarstämma.

Det bör ankomma på utskottet att utforma erforderlig
lagtext i denna fråga.

2.2 Antalet delägare i en allemansfond

Ursprungligen fick det i varje allemansfond finnas högst
75 000 delägare. Genom proposition 1987/88:60 höjdes
denna gräns till 100 000 personer. På grundval av förslag i
prop. 1988/89:150 höjdes åter -- på förslag av Sveriges
Värdepappersfonders förening -- högsta antal andelsägare i
en allemansfond. Den gången från 100 000 till 150 000
personer.

Genom det stora antalet delägare är det praktiskt
omöjligt för ägarna att träffas och besluta om fondens
angelägenheter. För att ägarna skall ta sitt ansvar och
bestämma i sina egna angelägenheter bör det högsta antalet
delägare i en fond kraftigt sänkas. Det högsta antalet
delägare i en allemansfond bör därför sättas till 50 000
personer.

Genom den av mig föreslagna förändringen får de
enskilda delägarna ökade möjligheter att utöva inflytande
på fondernas förvaltning. Det blir också fler fonder och fler
personer som kommer att sitta i fondernas styrelser. Detta
kommer att bidra till maktspridning och pluralism.

Utskottet bör ges i uppdrag att utforma erforderlig
lagtext.

2.3 Kopplingen aktiefonder och banker

För närvarande är många värdepappersfonder, enligt
min uppfattning, i allt för hög grad knutna till de stora
bankerna. Risken finns härigenom bl.a. att fonderna
utnyttjas för att stärka respektive banks ''intressesfär'' i
stället för att prioritera en god avkastning på aktiespararnas
insatta kapital. Det finns också uppenbara risker för att
kopplingen resulterar i en sådan koncentration av stora
aktörer på marknaden att dessa funktionssätt försämras.

De riktlinjer för värdepappersfonder som
tillsynsmyndigheten -- i det här fallet bankinspektionen --
framtagit ger enligt min mening alltför stora möjligheter att
på olika sätt laborera med värdepappersfondernas
placeringar.

Kopplingen
värdepappersfond/fondbolag/bank/fondkommissionär bör
ges ökad uppmärksamhet.

Detta är särskilt angeläget dåmöjligheterna för
bankerna att äga aktier i placeringssyfte övervägsdet
enligt departementspromemorian Ds 1990:57 bör bli
möjligt att skapa finansiella koncerner innehållande både
bank- och försäkringsaktiebolag.

Höstens kursfall på bl.a. Stockholmsbörsen har åter
påvisat de intressekonflikter som finns mellan andelsägarna
i en värdepappersfond och intressena hos den bank som
äger fondbolaget. Särskilt allvarlig kan denna risk bli i fall
aktiefondsägarnas kontroll via andelsstämmor försvinner,
en fråga som tidigare behandlats i denna motion.

Den nya aktiefondslagen anger två spärrar för fondernas
innehav.Den första innebär att fondpapper m.m. enbart
får uppgå till högst fem procent av fondens värde från en
och samme emittent. Dock får 40 procent av fondens värde
bestå av innehav med upp till tio procents värde från varje
emittent (paragraf 19).Den andra spärren innebär att en
aktiefond får ha högst fem procent av rösterna för samtliga
av emittenten utfärdade aktier. Dock med det tillägget att
om ett fondbolag förvaltar flera fonder gäller regeln för det
sammanlagda aktieinnehavet i fonderna (paragraf 23).

De stora bankkoncernerna har dock i flera fall funnit
vägar att anpassa sig till dess regler så att målsättningen om
spridning av ägande och inflytande ej uppfylls på ett sådant
sätt som ursprungligen var tänkt av lagstiftaren.
Marknadsbrevet Early Warning har t.ex. visat hur
Sparbankernas kapitalförvaltande bolag Robur har startat
nio olika fondbolag enbart för att hantera aktiefonders
placering i svenska aktier. Detta är en konstruktion som
enligt min mening är tveksam utifrån lagstiftningens syfte.

De nuvarande reglerna bör därför enligt min mening ses
över. Åtgärder bör vidtas för att öka boskillnaden mellan
aktiefonderna och främst de stora bankerna och deras
intressesfärer. En tänkbar väg som bör utredas är
möjligheten att införa en tvingande regel om att bank med
många fondbolag måste förlägga dem till olika
regionbanker/regionalkontor t.ex. i Göteborg, Malmö,
Linköping osv.

3. Vinstandelssystem

Vinstandelssystem har visat sig vara en bra form för att
sprida ägandet. Erfarenheterna från de företag som infört
vinstandelssystem är generellt sett goda.

Vinstandelssystem bör därför införas inom statligt ägda
företag och affärsverken. Vissa positiva steg i denna
riktning redovisas i årets budgetproposition, men
ansträngningarna bör utvidgas till betydligt större delar av
den statliga företagssektorn.

4. Personalkonvertibler

Personalkonvertibler har rätt använda visat sig vara ett
bra sätt att sprida ägande och inflytande i företag. Fördelen
med konvertibler är att risken är mindre för kraftiga
förluster än den som är förknippad med aktier.

Under senare år har Sverige drabbats av en rad
ekonomiska problem. Dessa har allvarligt slagit mot
bolagens vinster och därmed värdet på dessa bolags
utestående aktier. En effekt av denna utveckling är att
priset på konvertibler också sjunkit. Detta har skapat en
situation där många innehavare av konvertibler drabbats
kraftigt.

Det bör enligt min mening inom finansdepartementet
utredas om det är möjligt att skapa särskilda
avdragsmöjligheter för innehavare av konvertibler upp till
ett visst belopp när anställd är tvungen att avyttra
konvertibler med en stor förlust som resultat.

Bankinspektionen bör också uppmärksamma de
konstruktioner där konvertibler köpts för lånade medel
t.ex. kreditinstitut. Dessa låneavtal är i många fall
uppenbarligen så formulerade att lånet sägs upp i fall den
anställda slutar sin anställning.

5. Statligt anställdas företräde vid utförsäljning av
statliga företag

I den allmänna debatten anförs ofta att statligt anställda
på vissa områden missgynnas jämfört med personer
anställda inom den privata sektorn. Ett exempel på detta,
som ofta framhålls, är att de statligt anställda ej ges
möjlighet att bli delägare i det företag de arbetar i.

Det kommer under 1990-talet att bli aktuellt med
utförsäljning av en rad statliga företag. Det är därvid
angeläget att dessa utförsäljningar får en sådan utformning
att de anställda ges möjlighet att på förmånliga villkor
teckna en viss andel av aktierna.

6. Kreditinstituts m.fl. rätt att belåna aktier noterade på
fondbörsens O-lista

I slutet av sommaren skedde en åtstramning av
kreditinstituts m.fl. rätt att som säkerhet för lån utnyttja
aktier noterade på den s.k. O-listan. Tidigare hade
kreditinstitutet och fondkommissionärer med varierande
praxis åsatt ett belåningsvärde på 50 procent av dessas
dagskurs.

Genom att O-listebolagens aktier ej längre är
belåningsbara i samma utsträckning som tidigare har dessa
bolags möjlighet att använda marknaden som källa för
kapitaltillskott för bolagen vid t.ex. nyemissioner kraftigt
minskat. Samtidigt har en notering på O-listan för
fåmansbolag blivit mindre intressant vilket motverkar
strävanden till makt- och ägarspridning.

I sak är det dessutom i många fall tveksamt om bolagen
på O-listan är mindre finansiellt starka än bolag noterade på
några av de övriga listorna. Ej heller ur denna synvinkel
finns det enligt min mening anledning att ha regler som
omöjliggör eller allvarligt försvårar belåning av dessa aktier.

Riksdagen bör därför ge regeringen till känna att denna
bör vidta åtgärder som möjliggör för kreditinstitut och
fondkommissionärer att belåna O-listenoterade aktier.

7. Stadshypotekskassan

I departementspromemorian ''Hypoteksinstituten i
framtiden'' (Ds 1989:103) behandlas bl.a. hur
Stadshypoteksföreningarna ska organiseras i framtiden.

Promemorian föreslår en konstruktion där som innebär
att det kommer att saknas en väl lämpad och väl definierad
ägarkrets som är beredd att ta ansvar för kassans framtid.

Stadshypotekskassan bör enligt min mening efter
mönster från ombildningen av vissa försäkringsbolag -- t.ex.
Trygg-Hansa -- ombildas till aktiebolag. Låntagarna bör
erhålla aktier i relation till sin kundrelation med kassan.
Det nya bolaget bör marknadsnoteras.

Vad som här sägs om Stadshypotekskassans framtid bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

8. Försäljning av statens andel i VPC

Värdepapperscentralen (VPC) sköter aktieboken och
handhar registreringen av aktier i s.k. avstämningsbolag
dvs. bolag vars aktier handhavs av Stockholms fondbörs.
Ägare till VPC är staten tillsammans med vissa
branschintressenter.

Staten gick ursprungligen in i VPC av insyns- och
kontrollskäl. Erfarenheten visar att dessa syften väl kan
uppnås genom ramlagstiftning och bankinspektionens
tillsyn. Det finns mot denna bakgrund inga skäl för staten
att behålla sin andel i VPC.

Denna bör därför säljas. Vid försäljning bör beaktas
värdet av att de intressenter som i dag saknar ägarandel får
del av ägandet i VPC.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att stödja ett spritt ägande,
genom att ett framtida värdepappersinnehav upp till en viss
nivå stimuleras genom förmånliga skatteregler,1]

1. att riksdagen beslutar att gällande lagstiftning ändras
så att det högsta antalet delägare i en värdepappersfond
skall vara 50 000 personer,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kopplingen
banker/fondkommissionärer och aktiefonder,

3. att riksdagen beslutar i enlighet med vad i motionen
anförts om rätten för andelsägare i en aktiefond att besluta
om fondens angelägenheter på en obligatorisk
andelsägarstämma,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om de anställdas rätt att teckna
aktier vid utförsäljning av statligt ägda företag,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vinstandelssystem i den statliga
sektorn,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om beskattningen av förluster på
personalkonvertibler,1]

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om lån till personalkonvertibler som
sägs upp när den anställde slutar sin anställning,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om Stadshypotekskassans framtid,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om försäljning av statens andel i
Värdepapperscentralen (VPC).

Stockholm den 25 januari 1991

Alf Wennerfors (m)

1 1990/91:Sk432