Yttrandefrihet i offentligt finansierad verksamhet
Interpellation 2007/08:186 av Linna, Elina (v)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2007-11-19
- Anmäld
- 2007-11-20
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Svar fördröjt anmält
- 2007-11-29
- Sista svarsdatum
- 2007-12-03
- Besvarad
- 2007-12-11
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 19 november
Interpellation
2007/08:186 Yttrandefrihet i offentligt finansierad verksamhet
av Elina Linna (v)
till justitieminister Beatrice Ask (m)
Inom det offentliga har anställda så kallad meddelarfrihet och arbetsgivaren efterforskningsförbud och repressalieförbud. Det innebär att de anställda kan påtala exempelvis missförhållanden på arbetsplatsen till massmedierna och arbetsgivaren är förbjuden att efterforska källan och komma med sanktioner.
Som privatanställd har man inte det skyddet. Arbetsgivaren får undersöka vem som sagt eller gjort vad och de anställda kan drabbas av exempelvis löneavdrag eller uppsägning.
Allt fler landsting gör om sin primärvård, överlåter landstingsdriven verksamhet i privat regi och öppnar på andra sätt för privata aktörer. Detta innebär att de anställdas handlingsutrymme minskar. Den grundlagsskyddade rätten att fritt lämna uppgifter om exempelvis missförhållanden till massmedierna tillsammans med förbudet för arbetsgivaren att efterforska källan gäller inte.
Vården riskerar att bli tystare, precis som skolan, omsorgen och alla andra områden som privatiseras. De anställda kan förbjudas att tala med pressen och vi får inte veta vad som händer med våra skattepengar.
Tidigare har till exempel Stockholms läns landsting krävt i alla sina avtal med privata entreprenörer att deras personal ska ha samma skydd som de offentliganställda. Men inte nu längre. I den så kallade regelboken för Vårdval Stockholm har det kravet tagits bort. Det innebär att ingen av de privatanställda som jobbar hos de över 500 mottagningar som har auktoriserats garanteras skyddet att fritt kunna uttala sig.
Det är redan en hård atmosfär bland de anställda i privata verksamheter som finansieras med våra skattepengar. Det är djupt oroande att det ska bli ännu värre när alltmer privatiseras i form av avknoppningar och så kallade utmaningsrätter. I förlängningen är detta också en fråga om patientens säkerhet då yttrandefriheten inte minst är tänkt att ge personalen möjlighet att påtala missförhållanden i vården.
Vänsterpartiet har under flera år drivit frågan om yttrandefrihet i såväl offentlig som privat sektor. För något år sedan infördes också regler som stärker rätten för anställda i kommunala bolag. Dock är frågan om meddelarfrihet i privat verksamhet, oavsett om den är offentligt finansierad eller ej, fortfarande inte löst. Nu när den borgerliga regeringen anstränger sig än hårdare för att privatisera verksamhet blir detta problem akut.
Med anledning av ovanstående vill jag fråga justitieministern:
1. Vilka åtgärder avser ministern att vidta för att garantera de anställda i verksamheter som finansieras med offentliga medel yttrandefrihet?
2. Vilka åtgärder avser ministern att vidta för att stärka de anställdas möjligheter att kunna påtala missförhållanden på arbetsplatser?
3. Vilka åtgärder avser ministern att vidta för att undvika att arbetsgivare efterforskar uppgiftslämnare om missförhållanden på arbetsplatsen?
Debatt
(16 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2007/08:186
Webb-tv: Yttrandefrihet i offentligt finansierad verksamhet
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2007/08:41 Tisdagen den 11 decemberProtokoll 2007/08:41 12 § Svar på interpellationerna 2007/08:186, 218 och 230 om anställdas meddelarfrihet i skattefinansierad verksamhet
Protokoll från debatten
Anf. 91 Beatrice Ask (M)
Fru talman! Elina Linna har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att
1. garantera de anställda i verksamheter som finansieras med offentliga medel yttrandefrihet,
2. stärka de anställdas möjligheter att påtala missförhållanden på arbetsplatser och
3. undvika att arbetsgivare efterforskar uppgiftslämnare om missförhållanden på arbetsplatser.
Ylva Johansson har frågat socialministern vilka åtgärder han avser att vidta för att säkerställa patientsäkerheten genom att ge anställda hos privata utförare som utför skattefinansierad verksamhet inom vård och omsorg ett meddelarskydd som överensstämmer med det som gäller inom offentligt utförd vård och omsorg.
Eva Olofsson har frågat äldre- och folkhälsoministern om hon avser att
1. vidta åtgärder för att säkerställa insyn i hanteringen av offentliga medel i de privata vårdbolagen och
2. garantera personal inom privat äldreomsorg skydd för meddelarfriheten.
Arbetet i regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på dessa interpellationer. Frågorna är nära förknippade med varandra, och jag har valt att besvara dem i ett sammanhang.
Yttrande- och informationsfrihet är grundläggande principer i det konstitutionella systemet. Meddelarfrihet tillkommer alla, och den har bland annat genom reglerna om anonymitetsskydd och förbudet mot straffrättsliga sanktioner ett grundläggande skydd i tryck- och yttrandefrihetsgrundlagarna. Det är alltså inte så att anställda inom den privata sektorn saknar meddelarfrihet. I vissa företag med stark anknytning till det allmänna gäller dessutom samma meddelarskydd som för offentligt anställda. Det gäller dels företag som ägs av kommuner och landsting, dels andra enskilda rättssubjekt som har anförtrotts uppgifter som innefattar myndighetsutövning. Grundlagsregleringen ger emellertid inte övriga privatanställda samma skydd som offentliganställda mot ingrepp från arbetsgivaren.
Frågan om det är möjligt att generellt stärka skyddet för privatanställdas meddelarfrihet har utretts tidigare, och frågan har diskuterats i varje fall sedan 1980-talet. Möjligheterna att förstärka meddelarskyddet för privatanställda har bland annat övervägts av den regering som Ylva Johansson satt i. De förslag som har lagts fram i den riktningen har emellertid mötts av omfattande kritik från remissinstanserna, och den tidigare socialdemokratiska regeringen valde att inte gå vidare med något sådant förslag.
De invändningar som man har fört fram mot förslagen är flera. För det första är det väldigt svårt att reglera all verksamhet - offentlig och privat - på samma sätt eftersom det finns så stora skillnader mellan verksamheterna. En sådan skillnad är att lojalitets- och tystnadsplikten på den privata arbetsmarknaden är avtalsreglerad. Ett generellt förbud för arbetsgivare att vidta arbetsrättsliga åtgärder mot en anställd som avslöjar uppgifter som han eller hon har förpliktat sig att hemlighålla skulle utgöra ett ingrepp i avtalsfriheten och komma i konflikt med den grundläggande principen om att ingångna avtal ska hållas.
För det andra har privata företag ett större behov än det allmänna att av konkurrensskäl kunna hemlighålla uppgifter om verksamheten. Det finns en uppenbar risk för att företagens konkurrensförmåga försvagas om de inte har möjlighet att upprätthålla avtal om sekretess.
För det tredje är skyddet för meddelarfriheten en del av offentlighetsprincipen som gäller för statlig och kommunal verksamhet. Det är förenat med avsevärda problem att bryta ut endast en del av det offentligrättsliga regelverket och föra över det till privat verksamhet.
Interpellanternas frågor är ställda framför allt mot bakgrund av den verksamhet som bedrivs inom vård och omsorg. Flera händelser har på senare tid blivit offentliga. Det gäller både inom verksamhet som bedrivs av privata utförare och kommunalt bedriven verksamhet. Det finns alltså inte något stöd för att påstå att det just är en förstärkt meddelarfrihet som utgör det bästa skyddet mot eventuella missförhållanden. Insyn och kvalitet i offentligt finansierad verksamhet, inte minst inom vård och omsorg, måste i stället garanteras på andra sätt.
Jag vill här särskilt framhålla att kommuner och landsting som sluter avtal med någon annan om vården av en kommunal angelägenhet har kvar huvudmannaskapet för uppgiften och därigenom också det yttersta ansvaret för verksamheten. Huvudmannen ska se till att den anlitade entreprenören uppfyller de bestämmelser som gäller för verksamheten. Vid sådana avtal ska den upphandlande kommunen eller landstinget beakta intresset av att allmänheten kan få insyn i hur verksamheten utförs. Det är därmed huvudmännens ansvar att i samband med upphandling ställa krav om till exempel återrapportering.
Inom hälso- och sjukvården finns det också särskilda regler med anmälningsplikt för anställda för att garantera patientsäkerheten och för att eventuella missförhållanden uppmärksammas och åtgärdas. Oavsett driftsform ska hälso- och sjukvårdspersonal rapportera till vårdgivaren om en patient i samband med hälso- och sjukvård drabbats av eller utsatts för risk att drabbas av allvarlig skada eller sjukdom. Det är sedan vårdgivaren som bedömer om en anmälan enligt lex Maria ska göras. Inom socialtjänsten finns vidare en skyldighet att anmäla allvarliga missförhållanden, lex Sarah. Den gäller också oavsett driftsform för dem som är anställda eller dem som är verksamma i omsorgen om äldre eller människor med funktionshinder.
Frågor om kvalitet i vård och omsorg är prioriterade frågor inom regeringens arbete. Det innebär bland annat att det görs satsningar för att förbättra informationen och uppföljningen avseende både offentliga och privata utförare. Några generella åtgärder för att förstärka privatanställdas meddelarfrihet är dock inte aktuella.
Anf. 92 Elina Linna (V)
Fru talman! Jag vill tacka justitieministern för svaret, men jag måste säga att det verkar märkligt att justitieministern över huvud taget inte ser något problem med de olika möjligheter som de offentligt respektive privat anställda inom vård och omsorg har för att kunna påtala missförhållanden på arbetsplatserna. Nu talar vi alltså om verksamheter som finansieras med offentliga medel. Inom kommunala eller landstingsdrivna verksamheter har de anställda så kallad meddelarfrihet som innebär att de kan påtala missförhållanden på arbetsplatsen till massmedierna och att arbetsgivaren är förbjuden att efterfråga källan och komma med sanktioner.
Som privatanställd har man inte det skyddet. Arbetsgivaren får undersöka vem som har sagt och gjort vad, och de anställda kan drabbas av exempelvis löneavdrag eller uppsägning. Detta faktum hotar såväl kvaliteten på vården som insynen och den demokratiska granskningen.
Men detta verkar inte bekymra justitieministern som i stället är bekymrad över att företagens konkurrensförmåga försvagas om de inte har möjlighet att upprätta avtal om sekretess.
Fru talman! Den offentliga sektorn är också utsatt för konkurrens. Varför inte låta den grundlagsskyddade rätten att fritt lämna uppgifter, exempelvis till medierna, gälla också inom den privata sektorn?
Jag vill säga till Beatrice Ask: Låt hela det offentligrättsliga regelskyddet gälla också för anställda i offentligt finansierad verksamhet i privat regi!
För att Beatrice Ask ska kunna se allvaret i detta tar jag ett exempel från det verkliga livet. En anställd - vi kan kalla henne för Eva - varslades för en tid sedan om uppsägning sedan hon tipsat Dagens Nyheter om att arbetsgivaren Maria Beroendecentrum AB delade ut miljoner av skattebetalarnas pengar till ägarna. Bolaget tog reda på att Eva tipsat en journalist på Dagens Nyheter genom att gå igenom registret över telefonsamtal från företagets telefoner.
Om Eva hade varit offentliganställd hade hon haft tre olika skydd för sin yttrandefrihet.
För det första är det meddelarfrihetens tystnadsplikt, det vill säga om den journalist som tog emot Evas uppgifter hade röjt sin källa hade hon till och med kunnat få fängelsedom.
För det andra är det meddelarfrihetens efterforskningsskydd. Om Eva hade jobbat på en offentligt driven klinik skulle hennes arbetsgivare ha kunnat dömas till fängelse för den efterforskning hon gjorde.
För det tredje är det yttrandefriheten enligt regeringsformen. Offentligt anställda får fritt uttala sig så länge de inte bryter mot någon lag.
I Evas fall gäller endast det första skyddet.
Fru talman! Jag vill fråga Beatrice Ask: Anser ministern att det fanns behov av en starkare meddelarfrihet i Evas fall?
Anf. 93 Ylva Johansson (S)
Fru talman! Jag tackar justitieministern för svaret, även om jag hade hoppats att få svar av socialministern eftersom jag vill diskutera patientsäkerhet.
Hur mycket lidande, för tidig död och ineffektiv användning av resurser som brister i patientsäkerheten orsakar inom svensk vård och omsorg är det ingen som säkert vet. Men jag tror att alla är överens om att det är en underdrift att säga att vi har betydande förbättringar att göra på det området. Jag är därför glad att den borgerliga regeringen fullföljde de planer som vi hade i den socialdemokratiska regeringen om att tillsätta en patientsäkerhetsutredning. Vi välkomnar att den är tillsatt och tycker att det är bra.
Många tror att patientsäkerhet handlar om anmälningar enligt lex Maria eller lex Sarah. Det gör det bara i mycket liten utsträckning. Det handlar om sådana anmälningar där det är uppenbara missförhållanden.
I stället handlar patientsäkerhetsarbete om att systematiskt se över och gå igenom rutiner, samverkan, utbildning, rapportering och mycket annat. Det handlar om att synliggöra brister när det gäller till exempel överdriven medicinering för att hålla patienter lugna eller överdriven användning av blöjor eller katetrar för att hålla personaltätheten nere. Det handlar om alltför korta vårdtider som kan leda till risker i nästa del av vårdkedjan. Det handlar om brister i rapportering till kvalitetsregister, oklar kontroll över journalhantering till exempel, felaktig användning av kompetens och väldigt mycket mer.
För att säkerställa att man får en sådan öppen rapportering krävs bland annat att personalen kan och vill påtala brister och föreslå förändringar. Det finns redan i dag tillkortakommanden och brister på det här området inom offentligt driven vård och omsorg. Det är sannerligen inte så att allt fungerar bra där i de här avseendena.
Men det finns när det gäller privat driven vård och omsorg en uppenbar risk att det kommer att bli ännu sämre, eftersom personalen saknar det lagliga skydd som man har i offentligt driven verksamhet. Jag tycker att det är upprörande att man kan hänvisa till företagshemligheter när det handlar om patienters och vårdtagares säkerhet. Jag tycker att i avvägningen mellan företagens behov av att ha hemligheter och patienters och vårdtagares behov av att ha öppenhet när det gäller rutiner, rapportering och säkerhet måste patientsäkerheten väga tyngst.
Det här är inget nytt problem. Det har debatterats många gånger, som justitieministern också påpekar. Men problemen har accelererat det senaste året genom en ökad användning av privata entreprenörer inom vård och omsorg och också genom att flera viktiga stora aktörer inte längre i avtal kräver meddelarskydd när de ingår avtal med sina entreprenörer. Stockholms läns landsting är kanske det tydligaste exemplet, då det är det landsting som har utan jämförelse störst andel privat utförd vård och som nu inte längre, enligt tidningsuppgifter, kommer att kräva meddelarskydd i sina avtal. Det är klart att det gör problemet svårare.
Beatrice Ask hänvisar i sitt svar till den socialdemokratiska regeringens bedömningar. Då skulle jag vilja fråga justitieministern om hon också delar de bedömningar som redovisats här i kammaren, till exempel den 10 november 2005, då den dåvarande socialdemokratiska statsministern sade att han tyckte att det var dags att man nu skulle göra en ny översyn av meddelarfriheten så att den också kan omfattas av sådan verksamhet som bedrivs i entreprenadregi, eller den dåvarande justitieministern, som här i kammaren den 13 december 2005 också redovisade behovet av en ny översyn av den här lagstiftningen i syfte att nå en ökad meddelarfrihet för de här personalgrupperna.
Jag skulle vilja fråga: Är det inte dags, justitieministern, att den utredningen av patientsäkerheten får ett tilläggsdirektiv att också se över meddelarskyddets betydelse för patientsäkerheten?
Anf. 94 Eva Olofsson (V)
Fru talman! Tack, justitieministern, för svaret! Jag ställde min interpellation till äldreomsorgsminister Maria Larsson.
Det blir allt tystare på Sveriges arbetsplatser. När jag såg en artikel i Dagens Medicin häromdagen kunde jag läsa att vårdanställda tystas när alltmer av sjukvården privatiseras. "En demokratisk katastrof" kallade statsvetarprofessorn Lennart Lundquist det som Ylva Johansson nämnde, nämligen att landstinget nu släpper kravet på meddelarfrihet. När man ska auktorisera mer än 500 olika privata arbetsgivare i Vårdval Stockholm har man inte med kravet på meddelarfrihet och yttrandefrihet för de anställda.
I början av november var jag med några vänsterpartister på Ljungby lasarett, som ska privatiseras efter att man har rustat upp det. Först när fem av mediecheferna i länet hade skrivit ett öppet brev och frågat hur man hade tänkt göra med meddelar- och yttrandefriheten när ett av två sjukhus skulle komma att vara privat reagerade ansvariga politiker.
I Västmanland kom frågan upp efter att närsjukvårdsprogrammet klubbats. Nu försöker man få in det här i efterhand. Det är ju bättre än ingenting.
I Nacka och Nacka Hemtjänst, som jag besökte i går, kommer snart hela hemtjänsten att vara privat. I princip ingen offentlig hemtjänst kommer att finnas kvar. Mer än hälften av företagen har inga kollektivavtal. Där finns inte heller meddelarfriheten med.
I Nerikes Allehanda, nu i veckan, fick kommunalrådet Rasmus Persson i Örebro på pälsen rejält då han hävdade att det redan finns lagar som gör att personalen vid demensboendet ska anmäla missförhållanden, och alltså behövs inte meddelarfrihet när kommunen lägger ut demensboendet Elgströmska huset på entreprenad. Och, fru talman, det är ju samma argument som statsrådet Beatrice Ask använder: Lex Maria finns, och lex Sarah finns.
Sarah Wägnert blev en vardagshjälte när hon vände sig till tv:s nyhetsprogram Rapport och avslöjade missförhållandena på ett privat äldreboende, och hon sade upp sig samtidigt från sin provanställning och räknade med att hon inte skulle få vara kvar. Hon fick en lag efter sig, men den lagen innebär inte att privatanställda har rätt att gå till medierna eller rätt att yttra sig om missförhållanden utan att riskera att råka ut för repressalier. Den innebär att man ska gå till sin arbetsgivare och säga att det finns ett missförhållande. Det är kanske arbetsgivaren som har orsakat missförhållandet. Denna lag ersätter alltså inte yttrandefriheten.
Sarah Wägnert blev alltså en hjälte, och, som Elina Linna nämnde, den person som vi kallar Eva och som gick till Dagens Nyheter och berättade vad man använde skattepengarna till på Maria Beroendecentrum, hon blev varslad om uppsägning.
Fru talman! Jag skulle verkligen vilja fråga Beatrice Ask: Anser du verkligen att lex Sarah och lex Maria gör att det finns samma möjligheter för anställda i privat äldreomsorg och hälso- och sjukvård att påtala missförhållanden som det finns i det offentliga, och varför ska den rätten inte finnas? Varför ska inte äldre som finns i privat äldreomsorg och deras anhöriga kunna ha den tryggheten och veta att personalen har rätt att reagera på missförhållanden - att personalen har yttrandefrihet? Varför ska denna skillnad finnas? Det skulle jag vilja ha svar på av justitieministern.
Anf. 95 Finn Bengtsson (M)
Fru talman! Dessa interpellationer tar upp ett mycket viktigt ämne. De berör nämligen ytterst patientsäkerheten inom hälso- och sjukvården och äldreomsorgen samt för klienter inom socialtjänsten. Här har alliansregeringen ett pågående arbete för att komma med en proposition, vilket inte den förra regeringen förmådde.
När det är tre stycken vänsterorienterade frågeställare skjuter man tyvärr in sig på helt fel saker. Som så tydligt framgår av ministerns svar kunde inte ens en av interpellanterna i regeringsställning, Ylva Johansson, lösa ut den här frågan när hon, före detta biträdande socialminister, nu i stället kräver att alliansens justitieminister ska hjälpa henne med detta. Krav reses nu i opposition ömsom på identisk yttrande- och informationsfrihet, ömsom på likvärdigt meddelarskydd och meddelarfrihet, oavsett vilken typ av verksamhet det gäller och oavsett om sådana verksamheter råkar ha ett skydd enligt gällande grundlagsreglering.
Om nu frågan var så angelägen att lösas med en grundlagsändring är det förvånande att den nu reses till justitieministern i den nya regeringen efter drygt ett års regerande, när den grundlagsändring som var nödvändig för detta kräver minst ett mellanliggande allmänt val, något som man haft gott om tid på sig för under den tidigare vänsterkartellens tre på varandra följande mandatperioder vid makten.
Fru talman! Det är därför krokodiltårar som frågeställarna gråter för just patientsäkerheten genom att falskeligen förespegla att den tar fasta på huvudsakligen den grundlagsreglerade yttrandefriheten.
För hälso- och sjukvården gäller anmälningsplikt för personalen vid förekomst eller blott misstanke om fel och brister. Ansvarig vårdgivare prövar sedan anmälan av detta med stöd av lex Maria till ansvarig myndighet som utreder frågan. På liknande sätt förhåller det sig inom socialtjänsten, som vi har hört, enligt lex Sarah.
Vad gäller försäkran om yttrande- och meddelarfrihet finns det alltså en tillfredsställande ordning i lagtexten. Frågan gäller mer hur den i praktiken kan utnyttjas i ett socialistiskt sjukvårdssystem respektive i ett alliansregeringssystem.
I det förra behandlas offentligheten både som finansiär och utförare. Så få arbetsgivare som möjligt, eller i Vänsterpartiets fall inga andra alternativa arbetsgivare än landstingen själva, ska då få finnas. Hur går det då med yttrandefriheten och meddelarfriheten? Hur garanteras dessa i praktiken? Jo, svaret är att det gör de inte alls. De snarare urholkas genom få konkurrerande möjligheter för ofta med rätta kritiska hälso- och sjukvårdsarbetare att välja en tillförlitlig arbetsgivare.
Ett mycket näraliggande konkret exempel på detta har jag från mitt hemlän Östergötland under förra mandatperioden. Dåvarande socialdemokratiska landstingsstyrelseordföranden tillsammans med personalansvarigt vänsterpartistiskt landstingsråd drev kravet på att anställda som inte var lojala mot den förda politiken med en omvälvande omstrukturering i hela länet, även om sjukvårdspersonal bedömde den som farlig ur patientsäkerhetssynpunkt, i stället skulle sitta still i båten - så föll orden - eller lämna sin anställning. Det gick så långt att politikerna i en ohelig allians med landstingets högsta tjänstemän JO-anmäldes för brist på just meddelarfrihet inom offentlig anställning. JO avgav också mycket klander för detta agerande, något som, besvärande nog för den socialistiska filosofin om hur meddelarfriheten i praktiken ska värnas, bagatelliserades öppet inför press och personal.
Så, fru talman, frågan är vem som bäst värnar yttrande- och meddelarfrihet i praktiken: en socialistisk inriktning med sjukvårdsmonopol och maktkoncentration beträffande personalansvar till några få hos en gigantisk arbetsgivare för all vård och omsorg eller en mångfaldsfilosofi där olika arbetsgivare - offentligdrivna vård- och omsorgsgivare, kollektiva personalövertaganden eller privata entreprenörer - tvingas slåss om såväl patienternas som de anställdas gunst för att vara en så bra vårdgivare och arbetsgivare som möjligt.
Anf. 96 Beatrice Ask (M)
Fru talman! Jag ska gärna erkänna att med tre interpellationer blir det lite mycket att hålla i huvudet, och det är sent på kvällen, men jag ska ändå försöka.
Jag avser inte att döma av eller ha synpunkter i något enskilt fall, även om jag anser att enskilda exempel är väldigt belysande för hur regler fungerar och någonting som vi måste lyssna på och ta till oss.
Jag håller med Ylva Johansson i diskussionen om att det är viktigt att personal kan och vill anmäla brister. Det är otroligt viktigt. Vi har naturligtvis en skillnad i regelverken mellan offentlig och privat verksamhet som man måste fundera mycket över.
Jag kan konstatera att man har utrett frågan ett antal gånger. Jag har i mitt svar försökt beskriva de generella skälen till varför det finns skillnader och varför de kan vara motiverade.
När det gäller frågan om patientsäkerhet och den verksamhet som bedrivs inom vård och omsorg finns det anledning - det har jag påpekat och tycker är viktigt - att kommuner och landsting tar ett ansvar för sitt huvudmannaskap. Man kompenserar skillnader i regler för verksamheten när man beställer sådan. Det är i och för sig inte främst via medier och meddelarfriheten som landsting och kommuner har anledning att följa upp att verksamheten håller god kvalitet. Men kloka beställare ser till att få en återrapportering och ett underlag från de entreprenörer de anlitar. Den typen av rapporter och informationer blir offentliga när de kommer in till kommunen. Här finns det mycket att göra. Det måste ligga i kommunernas och landstingens intresse att faktiskt försäkra sig om att verksamheten håller god kvalitet.
Jag tror att det säkert finns anledning att förr eller senare se över meddelarfriheten. Vi har inte på Justitiedepartementet haft den diskussionen. Jag är ledsen att jag inte kan svara på om det kan vara intressant när det gäller Patientsäkerhetsutredningen.
Frågan om meddelarfriheten har utretts ganska många gånger, och man har landat på samma sak. Däremot är det uppenbart att missförhållanden i vård och omsorg är något som vi måste intressera oss för. Jag vill ändå i diskussionen lyfta in att när man tittar på de rapporter som har kommit om olika händelser och brister är det ofta personal som har berättat. Det är verkligen inte så att det bara är i offentlig verksamhet som det har hänt något. Det verkar inte vara så att just meddelarfriheten är det avgörande för att vi ska få den informationen. I den meningen känns det lite tryggt som medborgare att fakta ändå verkar komma fram. Men det finns alltid anledning att fundera över hur vi på ett bättre sätt när det gäller vård och omsorg ser till att verksamheten håller hög kvalitet och att de svaga som är i behov av omsorg och vård värnas.
Tyvärr kan jag inte ge något besked när det gäller Patientsäkerhetsutredningen eftersom jag inte hanterar den. Det här är frågor som jag bryr mig om. Jag tror det var Elina Linna som undrade om jag brydde mig. Jag har försökt att svara generellt utifrån meddelarskyddet och våra grundlagar. Sedan finns det en del aspekter på vård och omsorg som jag har försökt att lägga till.
Anf. 97 Elina Linna (V)
Fru talman! Vänsterpartiet har sedan länge föreslagit att meddelarfriheten för anställda i offentligt finansierad verksamhet i privat regi ska stärkas. Självklart är det inte meddelarfriheten i sig som kan garantera patientsäkerhet, men för anställda innebär det att de inte riskerar att få sparken. Det finns ett stort skydd för anställda mot repressalier från arbetsgivaren.
Justitieministern ser avsevärda problem med att bryta ut endast en del av ett offentligrättsligt regelverk. Det ska väl inte hindra förändringen. Det finns otaliga exempel på att det behövs en lagändring. Nu uppfattade justitieministern det ändå så att det finns en öppning att se över lagstiftningen förr eller senare. Det låter ju bra.
Det finns också behov av att informera och upplysa om meddelarfriheten också inom den offentliga sektorn. Det håller jag med om. Tyvärr finns det offentliga arbetsgivare som inte känner till förbudet mot att söka källor. Om det är den privata sektorns inflytande eller värderingsförskjutningar i samhället i stort kan vara osagt, men det finns också offentliga arbetsgivare som har förbjudit arbetstagare att tala med medierna eller som har som rutin att arbetstagare ska rapportera mediekontakter till sin chef. Självklart minskar personalens vilja att offentligt tala om missförhållanden. Därför menar Vänsterpartiet att det borde vara obligatoriskt att personal inom offentlig verksamhet ges information om de rättigheter de har enligt grundlagen.
Fru talman! Justitieministern, om någon, borde vara angelägen om att medborgarna känner till sina fri- och rättigheter. Lex Maria och lex Sarah har ingenting med mina frågor om yttrandefrihet att göra. Dessa lagar har direkt med vård och behandling att göra. Lex Maria har anknytning till lagen om yrkesverksamhet inom hälso- och sjukvårdsområdet. Lex Sarah har anknytning till socialtjänstlagen. Där finns en annan lagstiftning som ger skyldighet för personal inom hälso- och sjukvården eller inom vård och omsorg att anmäla.
Privatisering i sig är ett problem. Under förra mandatperioden i Stockholm skrev s, v och mp i majoritet in i de allmänna villkoren för vårdavtal att yttrande- och meddelarfrihet ska gälla för anställda hos privata vårdgivare i samma omfattning som för offentligt anställda. Tillägget behövs. Det meddelarskyddet är borta i dag. Endast fem av 20 landsting har någon form av meddelarskydd, till exempel saknas meddelarskyddet i Vårdval Halland.
Anf. 98 Ylva Johansson (S)
Fru talman! Jag väljer att välkomna justitieministerns inlägg. Jag väljer att tolka det som att hon har en förståelse för att det är särskilda villkor inom vård och omsorg och att det kan kräva att man ser och värderar frågan om till exempel företagshemligheter annorlunda.
Sedan hänvisar justitieministern också till att man kan kräva in rapportering av verksamhetens kvalitet och resultat från olika entreprenörer. Självklart kan man göra det - och bör göra det. Men det är företaget, eller den som äger verksamheten, som ansvarar för den rapporteringen. Det löser inte frågan om att få fram anställdas synpunkter.
I fråga om att gå avtalsvägen kommer Beatrice Asks partikamrater i Stockholm att ta bort kravet på meddelarskydd. Ett avtalat meddelarskydd är inte lika starkt som ett grundlagsskydd. Men det är ändå en viktig politisk signal när man använder sig av entreprenörer. Det är inte som Finn Bengtsson säger att vi förespråkar någon monopolverksamhet. Under socialdemokratiskt styre tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet i Stockholm drevs ungefär 40 procent av primärvården av olika entreprenörer. De hade avtal där meddelarskydd var inskrivet.
Nu när den nya majoriteten planerar att en majoritet av vårdcentralerna ska drivas privat tas frågan om meddelarskydd bort. Det är en oroande signal.
En annan oroande signal är att man i dag i Sydsvenska Dagbladet kan läsa att Region Skånes jurist menar att det är omöjligt att avtala om meddelarskydd när det gäller entreprenörer för vård och omsorg. Det är en bedömning som görs där. Det är ett problem. Det finns anledning att se över det.
Meddelarskyddet är inte allena saliggörande när det gäller att förstärka och förbättra patientsäkerheten. Vårt problem är att det inte finns en sådan allena saliggörande åtgärd för förbättrad patientsäkerhet. Det är ett systematiskt arbete på många olika områden som krävs. Vi kräver inte ett förbättrat meddelarskydd, utan vad vi egentligen oroar oss över är att meddelarskyddet håller på att urholkas med den utveckling som nu sker där en större andel av vården och omsorgen bedrivs privat och där en mindre andel av den privat drivna vården kommer att ha ett meddelarskydd inskrivet i sina avtal.
Det betyder att det totalt sett blir ett svagare skydd för meddelarskyddet inom vård och omsorg med den utveckling vi ser, och vi är oroade över den utvecklingen.
Men, herr talman, som jag sade väljer jag att tolka justitieministern positivt. Jag skulle gärna vilja höra henne lova här i kammaren att hon tar upp den här frågan med socialministern och överväger att låta den patientsäkerhetsutredning som tillsattes tidigare i år titta på frågan utifrån en patientsäkerhetsaspekt.
Anf. 99 Eva Olofsson (V)
Herr talman! Jag tycker också att det känns positivt att vi får en dialog här med justitieministern, för den här frågan lever i hela Sverige just nu och det finns en stor oro kring den. Inte minst detta att man avtalat in det verkar försvinna när kundvalsmodeller kommer på bred front.
Stockholms läkarförening och sjukhusläkarföreningarna har motionerat till deras stämma just om den här frågan. De säger att de är allvarligt oroade över att det helt enkelt blir tystare på arbetsplatserna, att rätten till yttrande- och meddelarfrihet inte finns när det nu blir allt fler privata arbetsgivare.
Grunden måste vara att vi har verksamheter som är viktiga för välfärden, verksamheter där man jobbar med människor som vi tar ett stort ansvar för - äldre människor, människor med funktionshinder, människor som finns i vår hälso- och sjukvård - och att de är skattefinansierade. Det ställer extra stora krav på att anställda ska kunna säga ifrån när det är missförhållanden. Men det ställer också krav på transparens och insyn när det gäller hur vi använder skattepengarna till de här viktiga verksamheterna.
Därför har jag lite svårt att förstå att man av konkurrensskäl kan säga att privata vårdbolag ska kunna avgöra väldigt mycket själva vad som är företagshemligheter. Förutom kundregister och en och annan sak är det enligt den diskussion som förs många olika koncept, i alla fall är det vad jag fått höra av företrädare för alliansen. Man ska lära av varandra och det ska komma fram nya frågor. Men hur lär man av varandra om sättet att arbeta om det är företagshemligheter? Jag får det inte att gå ihop. Jag tycker att det ska vara lika villkor för de kommunala verksamheterna och de privata. Jag tycker alltså att man ska ha samma öppenhet och transparens och att de som jobbar ska ha samma möjligheter till yttrandefrihet.
Det är också viktigt att det finns en insyn i hur man använder pengarna. I Västmanland har det varit en stor debatt. Det har tagits upp i Kalla fakta. Där har man nu många privata entreprenörer. Revisorerna där har kunnat se en skillnad och sammanfattar den med att det blivit mycket färre remisser till sjukgymnaster och andra verksamheter för rehabilitering inom de privata än inom de offentliga enheterna. Likadant är det med provtagningar. Revisorerna har frågat sig om det kan finnas ett ekonomiskt incitament, att man vill få en högre vinst här än inom det offentliga. Jag tror att det är viktigt att få insyn i sådana frågor för att kunna få förtroende för sjukvården, precis som jag tror att det är viktigt att ha insyn i hur Maria Beroendecentrum använder skattepengarna som stockholmarna har betalat för att människor som har missbruksproblem ska kunna få en bra vård och behandling. Jag tror alltså att det är väldigt viktigt att den insynen finns.
Jag skulle vilja ställa frågan till justitieministern om det inte finns samma behov av att kunna se hur pengarna används, ha insyn och också kunna ta upp missförhållanden på ett privat äldreboende som på ett kommunalt. Är inte tryggheten för de äldre som finns på ett privat äldreboende och deras anhöriga lika viktig som för dem som finns på ett kommunalt?
Det här är väldigt viktiga frågor. Jag hoppas att ministern går vidare och ser över öppenheten. Jag tror att det är alldeles nödvändigt när vi nu får mer och mer privat verksamhet inom viktiga välfärdsområden.
Anf. 100 Finn Bengtsson (M)
Herr talman! Det här är, som sagt var, en viktig debatt. Jag måste säga, återigen, att justitieministerns svar ger ett lite större perspektiv på patientsäkerhetsarbetet, som jag är säker på är mycket väl förankrat inom Socialdepartementet.
Att strikt knyta en grundlagsskyddad yttrandefrihet till patientsäkerhetsarbetet och förneka andra inslag blir fel, som jag nämnde i mitt anförande.
Det är riktigt att Ylva Johansson lever i en Stockholmsvärld där det finns ett stort mått - med all respekt för detta även om det varit med socialdemokratiskt styre - av alternativ till offentligdriven vård. Men i resten av landet och inte minst i det län som jag representerar, Östergötland, har vi under tolv års konsekvent socialdemokratiskt styre med vänsterkartell haft en extremt liten tillgång till annan vård än den offentligt drivna.
Jag kan själv vittna om att det finns många tillfällen där just yttrandefriheten och meddelarfriheten inte fungerar i praktiken. Här har man gjort utnämningar av tjänster men inte på meritgrund, och man har ifrågasatt drastiska strukturomvandlingar av en monopolistisk sjukvårdsstruktur som faktiskt äventyrat patientsäkerheten. Det är ofta inte politikernas ansvar att se precis vad frågeställningen gäller.
Precis som har sagts i debatten är patientsäkerhetsarbetet något som ses nere på golvet av dem som arbetar i stort och i smått och som ska föras vidare. Men har man en monopolistisk struktur eller en oligopolstruktur har man som anställd inte den praktiska friheten att uttala vad man vill mot politiker och högre tjänstemän som ju längre de sitter på samma mandat och styr över hela vårdens utförande ofta blir desto mindre lyhörda för de problem som uppstår på golvet. Som anställd har man i praktiken ingen möjlighet att säga vad man vill. Man ska sitta still i båten när politiker och högre tjänstemän styr. Detta gagnar inte patientsäkerheten.
Anf. 101 Göran Persson i Simrisha (S)
Herr talman! Jag tänkte att jag helt kort ska ge mig in lite i den här debatten.
Vi har hört här om avtal som träffas mellan kommuner och landsting och privata företag. De är ett bra skydd och en bra signal, men de är ingalunda ett täckande skydd för arbetstagaren. Om något skulle hända på arbetsplatsen och arbetstagaren vänder sig till medierna är det en klen tröst att kommunen eller lanstinget kan stämma företaget, för arbetstagaren själv har i det här fallet inget som helst skydd utan utsätts för ett tryck av arbetsgivaren och blir på så sätt tystad.
Det nämndes här att man har olika uppgifter runt om i kommuner och landsting och att inte ens juristerna på ett säkert sätt kunnat utreda hur de faktiska förhållandena är och kommer att vara i framtiden vad gäller avtalen.
Vi vet också att man bara i 5 av de 20 landstingen kräver någon som helst form av meddelarskydd när man tecknar avtal, vilket givetvis är högst beklämmande. Det innebär att arbetstagaren kan stå rättslös om han eller hon använder sitt meddelarskydd, som självklart setts som en allemansrätt på den offentliga marknaden.
Till sist, herr talman, är det bara att konstatera att även om det förhoppningsvis inte har varit den allenarådande orsaken är privatisering av offentlig verksamhet ett effektivt sätt att tysta de anställda.
Anf. 102 Beatrice Ask (M)
Herr talman! När man diskuterar det här måste man slå fast att grundlagarna i första hand är till för att reglera förhållandet mellan det allmänna och enskilda människor. Det handlar inte om kvalitetsarbete och kvalitetssäkringar i enskilda bolag. Det är skillnad. För detta använder man en del andra regelverk. Och meddelarfriheten generellt handlar om grundlagarna i dess basbetydelse. Det är också den konstruktionen som gör att man inte enkelt lyfter över regelverk från offentlig till privat verksamhet.
Men det finns goda möjligheter att följa kvalitetsarbetet utan att använda sig av meddelarfriheten. Jag nämner lex Maria och lex Sarah av det skälet att man har skyldighet från personalens sida att anmäla missförhållanden. Där är det inga skillnader. Man har full möjlighet att anmäla till socialnämnden eller vilken myndighet det nu är som är ansvarig. Där finns det inga skillnader i regler och skydd för den enskilde. Däremot är det inte självklart att man anmäler till medierna. Det är där skillnaden ligger, och det är där man måste diskutera om det är rimligt.
Det finns en hel del regler för att patientsäkerheten ska fungera. Vi ska årligen ha öppna jämförelser av äldreomsorgens kvalitet, kostnader och effektivitet. Medborgare, personal och beslutsfattare ska kunna jämföra olika kommuner och landsting. Man har tillsatt en rad utredningar som tittar på vård- och patientsäkerhetsfrågor, och det är otroligt viktigt.
Det är också så som jag har påpekat tidigare, nämligen att huvudmännen har ett ansvar. Då kan man säga att det finns många landsting eller kommuner som inte har uppmärksammat det. Jag tror att det finns ett behov inom både offentlig och privat verksamhet att diskutera hur moderna arbetsplatser ser ut.
Enligt min erfarenhet och vad jag kan se är det inte så att tystnad på arbetsplatsen i första hand är något som finns i privata företag. Tvärtom upptäcker man att det är på många offentliga inrättningar som människor inte vågar eller kan framföra sina synpunkter. Det handlar mycket om chefs- och ledarskap och attityder till ett modernt och kreativt förhållningssätt till hur verksamheter utvecklas. Jag är inte alls övertygad om att det trots meddelarfriheten är så att offentliga arbetsplatser har varit föredömen.
Jag tror att vi hela tiden måste föra denna diskussion. Jag lovar att fortsätta diskutera meddelarfriheten med mina statsrådskolleger. Jag tror på den fria debatten och på öppenheten. Men just när det gäller den grundlagsskyddade delen har jag tagit intryck av att det har gjorts en hel del utredningar där man har pekat på svårigheterna och vad det får för negativa effekter, och man har kommit fram till att man inte ska göra en förändring där. Man får lägga mycket krut på att se till att säkra patienternas rättigheter och kvaliteten i vården på andra sätt. Men man måste också generellt arbeta för att vinna fler för det som är skälet till att vi har meddelarfrihet och tror att det är något bra.
Anf. 103 Elina Linna (V)
Herr talman! Först vill jag säga till justitieministern att varken lex Maria eller lex Sarah hade hjälpt i det exempel från Maria Beroendecentrum som jag tog upp som ett problem.
Jag vill också säga att offentlig vård inte heller är felfri. Det har ingen här sagt, Finn Bengtsson. Men skillnaden är att anställda inom offentlig vård slipper repressalier, alltså att få sparken. Enligt min uppfattning har privatiseringar inom vården och det privata företagsklimatets intåg inom vård- och omsorgssektorn också påverkat klimatet inom den offentliga sektorn. Den gemensamma sektorn, den offentliga sektorn håller värderingsmässigt på att förändras till näringslivets värderingar. Honnörsord som konkurrenskraft, lönsamhet, kunder, vinst med mera är det inget fel på, men enligt min uppfattning talar de inte om värderingar inom vård och omsorg.
Beatrice Ask tar i sitt svar upp att i samband med upphandling ska landsting och kommuner ställa krav på återrapportering. Det ersätter inte meddelarfrihet. Det lär inte vara de anställda som återrapporterar utan det privata företagets ledning.
Ge arbetstagarna samma rättigheter oavsett vilken arbetsgivare de har! Det är det minsta man kan begära. Det hoppas jag att justitieministern tar till sig.
Anf. 104 Ylva Johansson (S)
Herr talman! Både justitieministern och Finn Bengtsson tar upp ett lite märkligt resonemang. Det finns brister i dag för anställda inom offentligt driven verksamhet i den praktiska tillämpningen av meddelarskyddet. Många upplever att de inte törs tala om missförhållanden. Man är rädd om sitt jobb eller så tycker man att det blir obehagligt. Detta har uppdagats på flera håll.
I mitt första anförande tog jag upp att det inte är så att allt fungerar tillräckligt bra i den offentligt drivna verksamheten. Men detta är på inget sätt ett skäl att ha lägre meddelarskydd i privat driven verksamhet. Tvärtom är det kanske så att vi måste hitta på ytterligare åtgärder för att se till att personalen inte bara har laglig rätt att yttra sig utan också uppmuntras att göra det. Jag menar att man har en skyldighet att göra det. Jag hoppas att man i patientsäkerhetsarbetet ska kunna titta på hur man systematiskt ska kunna göra detta. Men det är klart att frågan om skyddet i andra änden är mycket viktig.
Vi vet av undersökningar hittills i dag att man inte har kunnat se att det är högre kvalitet i privat driven verksamhet än i offentligt driven verksamhet. Man har inte heller kunnat se motsatsen, utan det tycks som att det är ungefär likvärdig kvalitet både när det gäller vården och omsorgen i vad man hittills har kunnat se av svensk verksamhet. Däremot har det kommit några oroande rapporter om att antalet lex Maria- och lex Sarah-anmälningar har varit väsentligt färre i privat driven verksamhet. Jag vågar inte dra några slutsatser av det, men det är ändå en varningsklocka. Man kan inte utesluta att det kan ha ett samband med meddelarskyddet.
Beatrice Ask hänvisar till andra åtgärder, men patientsäkerhetsarbete handlar till 99 procent om personalen. Det är i mycket stor utsträckning det som det handlar om. Då kommer man inte undan detta med lagstiftning av personalens skydd. Nu valde justitieministern att svara mycket allmänt på min fråga. Hon sade att hon kontinuerligt diskuterar frågor om meddelarskydd med sina kolleger. Men jag skulle gärna vilja ha svar på frågan: Kommer justitieministern att ta upp frågan om eventuella tillläggsdirektiv till Patientsäkerhetsutredningen när det gäller meddelarskydd med socialministern?
Anf. 105 Eva Olofsson (V)
Herr talman! Jag har svårt att se att jag som anställd beroende på om jag jobbar i en äldreomsorg som är kommunalt utförd eller i en som görs av ett privat företag ska ha mindre möjligheter att vara en varnare när något går riktigt snett någonstans.
Whistleblower
tror jag att man brukar kalla det. Skillnaden är just detta att om jag gör det i en offentligt utförd verksamhet så får inte arbetsgivaren, eller någon politiker för den delen heller, efterforska vem det var som vände sig till medierna eller vem som var upphov till att uppgiften blev känd. Det får inte heller förekomma repressalier mot personen om man skulle kunna gissa sig till vem den är.
Det är häri den stora skillnaden ligger. Slår jag larm i en äldreomsorg som är privat utförd riskerar jag att bli av med mitt jobb och min försörjning. Jag riskerar att råka ut för repressalier, och jag har inget skydd i lagstiftningen.
Jag tror, precis som justitieministern, att det finns bra privata arbetsplatser och bra offentliga. Jag kan säga till både Finn Bengtsson och justitieministern att Vänsterpartiet har motionerat och sagt att man bör gå ut och informera ordentligt på de kommunala offentliga arbetsplatserna om att detta är grundlagsskyddat och att man har denna rättighet som anställd. Det är en levande uppgift som man måste ha hela tiden. Men bara för att frågan är svår tror jag inte att man ska backa.
Jag vill göra som Ylva Johansson och fråga: Kommer ni att ta tag i den här frågan? Den lever, och runt om i landet kan man se att frågan diskuteras. Det finns en stor oro för att vi får allt tystare arbetsplatser inom skattefinansierad välfärdssektor, där det inte ska vara tyst.
Anf. 106 Beatrice Ask (M)
Herr talman! Elina Linna sade att varken lex Maria eller lex Sarah hade hjälpt i det exempel som Elina Linna tog upp. Jag har redan konstaterat att det är helt omöjligt för mig att kommentera ett enskilt fall, i synnerhet som jag inte har underlaget. Men det är så att lex Maria och lex Sarah gör väldigt stor nytta för att man i många sammanhang ska påpeka missförhållanden. Det tycker jag är bra. Där hade ju Ylva Johansson gjort en observation som är viktig, nämligen att det finns en skillnad mellan antalet anmälningar i privat och offentlig verksamhet. Det finns anledning att vara observant på det.
Det här är ett ansvar som ligger på huvudmännen, men det är ju också så att Socialstyrelsen har i uppdrag att årligen utföra nationella brukarundersökningar inom äldreomsorgen bland de äldre, bland de anhöriga och bland dem som ännu inte har äldreomsorg. De ska också tillsammans med SKL ta fram öppna jämförelser för att synliggöra för medborgarna vilken kvalitet äldreomsorgen håller. Det finns också regler på sjukvårdsområdet. Det är klart att jag utgår från att Socialstyrelsen också studerar den här typen av fakta och statistik och försöker analysera vad som ligger bakom. Allt annat vore ju väldigt märkligt.
I varierande ordalag kräver interpellanterna i den här diskussionen att meddelarfriheten ska omfatta anställda i enskilda företag. Låt oss då bara betänka att det här handlar om enskilda företag som bedriver verksamhet som naturligtvis bekostas med offentliga medel. Men det är också verksamhet inom väldigt många olika områden, alltifrån lokalvård, catering och teknisk expertis till vård och omsorg. Det är alltså en väldigt brokig samling entreprenörer. Att då ta till grundlagens meddelarskydd för att lösa kvalitetsarbete är lite grann att gå över ån efter vatten. Grundlagen ska skydda, eller säkra, förhållandet mellan staten och den enskilde medborgaren. Jag har i den här debatten försökt peka på att det finns många andra verktyg för att säkra patientsäkerheten inom vården och på andra områden. Men jag står för att jag tycker att det är centralt med meddelarskyddet och grundlagen. Det är viktigt att detta diskuteras utifrån de aspekter som har tagits upp i dag och de problem som finns, som är en vital del av diskussionen på många arbetsplatser.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.