Värdigt slut på arbetslivet
Interpellation 2006/07:313 av Baylan, Ibrahim (s)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2007-02-15
- Anmäld
- 2007-02-15
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Svar fördröjt anmält
- 2007-02-26
- Sista svarsdatum
- 2007-03-01
- Besvarad
- 2007-03-13
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 15 februari
Interpellation
2006/07:313 Värdigt slut på arbetslivet
av Ibrahim Baylan (s)
till arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (m)
I Västerbottens-Kuriren stod följande att läsa den 12 februari 2007: ”Anita Kenneman är 62 år och blev utan jobb för snart fyra år sedan. Efter ett år på folkhögskola och en tids arbetssökande fick hon förra våren ett så kallat plusjobb på Linneaskolans bibliotek i Umeå.
Ett uppdrag hon trivs mycket bra med.
- Det är meningsfullt och jag kan använda mig av min kompetens från arbetslivet. Dessutom är det bra för skolan.
Inför valet i september och efter regeringsskiftet befarade Anita stora förändringar för henne som plusjobbare. Desto gladare blev hon när arbetsförmedlingen mer än en månad efter valet, den 23 oktober, meddelade sitt beslut att ge henne plusjobb till pensioneringen i juni 2009”.
Men några veckor in på det nya året ändrade arbetsförmedlingen sitt beslut och förkortade plusjobbet till februari 2008. Detta innebär att Anita Kenneman som 63-åring återigen blir arbetslös men utan rätt till ersättning från arbetslöshetsförsäkringen.
Anita Kenneman är bara ett exempel på hur myndighetsbeslut kan leda till att försätta människor i ett hopplöst läge.
Mot bakgrund av detta vill jag ställa följande fråga till statsrådet Sven Otto Littorin:
Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att plusjobbare som har kort tid kvar till pensioneringen får fullfölja sitt plusjobb fram till 65 års ålder?
Debatt
(11 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2006/07:313
Webb-tv: Värdigt slut på arbetslivet
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2006/07:73 Tisdagen den 13 marsProtokoll 2006/07:73 9 § Svar på interpellation 2006/07:313 om ett värdigt slut på arbetslivet
Protokoll från debatten
Anf. 78 Sven Otto Littorin (M)
Fru talman! Jag ska börja med att tacka statsrådet för svaret på interpellationen. Dock har jag blivit förvånad över det interpellationssvar jag har fått.
Först och främst är kvaliteten på interpellationssvaret något sämre än vad man brukar vara van vid när svaret kommer från Regeringskansliet. Det är ett interpellationssvar som är ett hopkok av diverse tyckande. Ett interpellationssvar är ett officiellt regeringsdokument, men det här har i sin text till exempel följande formulering: "Alliansen tror inte, som Ibrahim Baylan, att man befinner sig i ett 'hopplöst läge' bara för att man är äldre och inte har ett plusjobb."
För det första har jag inte frågat vad alliansen tycker utan jag har frågat regeringen. Det borde rimligtvis komma till uttryck i ett interpellationssvar. För det andra är det en förvanskning av vad jag själv har skrivit. Jag blir förvånad över att jag i ett regeringsdokument får se hur interpellantens frågor har förvanskats.
Så till själva sakfrågan. Jag är inte riktigt nöjd med svaret, även om jag har respekt för att statsrådet har en annan åsikt. Utgångspunkten för min diskussion är de konkreta fall, de människor, som finns i slutändan av den förda regeringspolitiken. Jag lyfte fram ett exempel i min interpellation: Anita Kenneman, 62 år, bor i Umeå i Västerbotten. Hon redogör för den frustration och den ilska hon känner över att det besked, beslut, som hon uppfattade som säkert och tryggt nu blir upprivet. Hon har ett plusjobb på en skola där hon hjälper till i skolbiblioteket. Hon hjälper till med att få barnen att läsa flera böcker. Därmed har hon en viktig tjänst.
Utgångspunkten är naturligtvis att hon hade fått löfte om att få fullfölja detta jobb fram till pensionen. Men mitt i alltihop får hon beskedet att nästa år i februari kommer hon att vara tillbaka i arbetslöshet - dessutom utan att vara täckt av arbetslöshetsförsäkringen. Hon uttrycker därmed en frustration över att hamna i ett hopplöst läge. Det är just detta hopplösa läge som inte bara hon utan också många andra hamnar i till följd av en hackig regeringspolitik. Den saknar förnuft, men den saknar tyvärr också medmänskliga drag. Det enda svaret man får här är att arbetsmarknadsläget är bra och därför borde man komma ut i jobb.
Vad ska dessa människor, arbetsmarknadsministern, som är 63-64 år göra om de inte kommer ut i jobb? Vad är arbetsmarknadsministerns svar till dem när de frågar sig vad de ska göra, om de efter ett långt arbetsliv vid 63 års ålder ska behöva gå till socialen. Är det värdigt, arbetsmarknadsministern? Är arbetsmarknadsministern beredd, om dessa fromma förhoppningar och goda föresatser inte faller in, att ompröva sitt ganska hårda ställningstagande om att det inte blir något mer?
Anf. 79 Ibrahim Baylan (S)
Fru talman! Jag vill också först och främst börja med att tacka arbetsmarknadsministern, även om jag inte alls är nöjd med svaret. Sedan vill jag också informera statsrådet Littorin om att det nu är totalt 146 personer över 60 år som har fått ett nystartsjobb. Det motsvarar ungefär 5,7 procent av det totala antalet förmedlade nystartsjobb. Siffrorna gäller fram till vecka 9. Det är i så fall lite bättre än sist vi hade denna debatt. Då talade vi om 5 procent. Vi ska komma ihåg att långtidsarbetslösa äldre är en stor grupp. Vecka 9 var de 13 343. Nystartsjobben är inget bra stöd för den gruppen. Det bekräftas av den bild jag har från Arbetsförmedlingen i Malmö, men det bekräftas också av det svar Littorin har valt att ge Ibrahim Baylan när han inte ens hänvisar till nystartsjobben som ett möjligt verktyg för att stötta de äldre.
Statsrådet sade i sitt svar att man hela tiden har tyckt att plusjobb är dåliga och ska avskaffas. I det skriftliga svar som gäller merkostnadsersättningen, som jag har tagit upp i en fråga till Littorin, går han ännu längre. Av svaret framgår att man har lovat att plusjobben ska avvecklas så fort som möjligt. Jag hävdar bestämt att Littorin far med osanning. Det är sant att man inte tyckte om plusjobben. Men det är också sant att bland annat Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund i valdebatter sade att man skulle låta plusjobben löpa linan ut. Det är ett svek mot avgivna vallöften. Sedan är Littorin moderat och Hägglund kristdemokrat. Men det är en regering, och man lever inte upp till de löften som gavs innan valet.
Jag märker en viss frustration från Littorins sida. Han bjuder in till att få frågor om andra ämnen än om just plusjobben. Men varför, när man inte får svar på de frågor man ställer? I de svar jag har fått hänvisar han hela tiden till en massa andra saker. Jag tycker att man då kan kräva av ett statsråd att åtminstone få svar på de frågor man har ställt.
Efter min senaste skriftliga fråga om merkostnadsersättningen hänvisade Littorin bland annat till en fråga jag har ställt om a-kassan. Det är allvarligt.
Jag vill ändå passa på att fråga Littorin om avtalsbrottet. Merkostnadsersättningen innebar en summa om 40 miljoner. För Malmös vidkommande handlade det om 12 miljoner.
Poängen med den ändring i avtalet som ni gör nu är ju att detta öppnar upp för kommunerna att bryta kontrakten inte bara med 60-plussarna utan med alla plusjobbare som finns. Det är 18 000 människor som har fått lite extra stöd för att kunna vara kompletterande personal i den offentliga verksamheten. Det är ett avtal som är tecknat mellan kommunen, facken och de lokala arbetsförmedlingarna. Nu har ni ändrat spelreglerna, och nu börjar kommunerna titta på möjligheten att säga upp inte bara dem som är över 60 i förtid utan hela gruppen. Pajala har redan börjat diskutera det här, och det finns fler. Det om något är ett totalt svek mot det ni sade innan ni vann regeringsmakten.
Anf. 80 Luciano Astudillo (S)
Fru talman! Förra veckan var plenifri, och som ledamot fick man möjlighet att göra allt det där som man inte hinner när man är instängd på Helgeandsholmen. Jag använde en hel del av den veckan till att besöka arbetsförmedlingar, träffa långtidsarbetslösa ungdomar - en grupp som för övrigt växer - och oroliga plusjobbare. Det innebar att jag träffade många av dem som nu drabbas hårt av regeringens politik, de som ser sina utbildningsmöjligheter minska när medlen till bristyrkesutbildningar och komvux kapas, de som får se sina ersättningsnivåer sänkas så att de som redan har en svår ekonomisk situation tappar ytterligare ett par tusenlappar i månaden medan regeringen halverar skatten för de förmögna.
Och så är det plusjobbarna, som undrar hur det ska bli nu när regeringen med en månads varsel drar in 600 miljoner kronor från plusjobben: Kommer lönen att sänkas? Blir jobbet kvar, eller åker man ut i arbetslöshet igen?
Den här orättvisa politiken kröns av det som Ibrahim Baylan tar upp i sin interpellation, nämligen att de äldre som trodde att de skulle ha ett tryggt plusjobb fram till pensionen nu får se besluten rivas upp. Det blir ingen trygghet för dem de sista åren på arbetsmarknaden.
Det sätt som regeringen behandlar de arbetslösa och plusjobbarna på är ovärdigt.
En av de oroliga plusjobbare som jag träffade hade blivit av med sitt jobb sju gånger tidigare i livet, och han frågade om regeringen kan sätta sig in i hur det känns, hur mycket man får kämpa för att återigen ta nya tag och känslan av svek när det är ett politiskt beslut som rycker undan förutsättningarna för den plan som han hade lagt upp för sig själv och för sin familj. Littorin kanske har ett bra svar till honom. Jag hade i alla fall inget.
Annars är naturligtvis den enkla förklaringen att den borgerliga regeringen inte gillar plusjobben. Det faktum att människor går från passivitet och utanförskap till ett jobb i vår gemensamma välfärd har inte fallit högerregeringen på läppen. Finansministern lade ut texten om hur fel det var med plusjobb under den senaste frågestunden, och arbetsmarknadsministern följer upp resonemanget i sitt interpellationssvar här i dag. Att tusentals människor i dag gör en arbetsinsats inom kollektivtrafiken, i äldreomsorgen och i skolan i stället för att vara arbetslösa anses vara fel.
Regeringens avoga inställning till kommunerna går också igen när det gäller andra åtgärder - Luciano Astudillo var inne lite grann på det tidigare - eftersom regeringen ofta pratar om nystartsjobben i stället. Men när det gäller kommunerna kan de inte ge en långtidsarbetslös ett nytt jobb med den här typen av stöd. Den möjligheten är stängd. De borgerliga partierna här i riksdagen har röstat ned de socialdemokratiska förslag om att skapa nystartsjobb också i vår gemensamma sektor som skulle öppna upp den möjligheten. Hittills har regeringen inte tagit några initiativ för att ändra på den orättvisan.
Efter den här veckan ute i den svenska och sörmländska verkligheten är det sammantaget en ganska olustig bild som växer fram av regeringens systemskifte på arbetsmarknaden. Det är utbildningsinsatser som dras in, ersättningsnivåer som sänks, avtal om plusjobb som bryts och människors trygghet som sätts på undantag. Det är Sven Otto Littorin och hans regering som är ansvariga, och det är många som vill ha svar på frågan varför det måste vara på just det här sättet.
Anf. 81 Fredrik Olovsson (S)
Fru talman! Det här är min 33:e interpellationsdebatt och den femte i just den här frågan, så utan att återupprepa alla de argument och sakframställningar som har gjorts i de tidigare debatterna, eftersom svaren är desamma, vill jag återkomma till detta med nystartsjobben. De är utformade särskilt för att hjälpa äldre och långtidsarbetslösa att komma tillbaka. Här handlar det om permanenta arbeten, som omfattas av de arbetsrättsliga regler som gäller i övrigt, till exempel lagen om anställningsskydd. Det är inte en tillfällig arbetsmarknadspolitisk åtgärd med 100 procent i lönesubvention, eller rättare sagt 125 procent, som ju var konstruktionen med plusjobben med merkostnadsersättningen.
För att gå in på det som Luciano Astudillo tog upp: För det första är utvecklingen av nystartsjobben mycket mer positiv de första två månaderna jämfört med utvecklingen av plusjobben, bara så att det blir sagt. Vi kan inte göra den slutliga utvärderingen av nystartsjobben efter så kort tid.
För det andra vill jag när det gäller merkostnadsersättningen bara påminna om att 4 400 plusjobb beviljades den sista veckan mellan budgetpropositionen och kungörelsens ikraftträdande. Ams har aldrig varit så effektiv som under den veckan. Merkostnaden för dessa plusjobb uppgick för två år till ungefär 2 miljarder kronor, som vi naturligtvis enligt budgetlagen måste hantera åtminstone nu inom ramen för utgiftsområde 13.
Jag vill bara påminna om att snittersättningen nu uppgår till 100 procent av lönekostnaden. Det finns alltså ingen grund för att hävda att man ska ta det här beslutet till intäkt för att säga upp ute i kommunerna. Då har man resonerat helt fel. Merkostnadsersättningen var ju tänkt att täcka annat, till exempel sådana saker som handledning eller vad det nu kan vara, introduktion och annat. Med all respekt är det trots allt så att Pajala, som togs som exempel, har använt merkostnadsersättningen för att täcka lönekostnader och anställa fler. Det var inte avsikten med merkostnadsersättningen.
För att komma tillbaka till den grundläggande frågan i interpellationen: Ja, vi skiljer oss åt i synen på äldres möjligheter på arbetsmarknaden. Socialdemokraterna vill gömma undan och låsa in med 100 procents lönesubvention, medan vi menar att särskilt i detta ljusa arbetsmarknadsläge, med 86 000 lediga platser på arbetsförmedlingen - den högsta siffran sedan 1970 - finns det goda möjligheter till permanenta arbeten, som underlättas av nystartsjobbens konstruktion. Vi ger inte upp hoppet om de äldre på arbetsmarknaden. Det tycker jag att Socialdemokraterna har gjort.
Anf. 82 Sven Otto Littorin (M)
Fru talman! Jag noterar att min fråga inte fick något svar: Om alla dessa goda föresatser inte infrias, är statsrådet beredd att omvärdera sin ganska hårda inställning? Det var min konkreta fråga som inte fick något svar.
Däremot måste jag säga att det skriftliga svar som statsrådet har lämnat ger ytterligare frågor som man skulle kunna ställa sig. Ett exempel på detta är den mening som Littorin skriver: "Skälen var att plusjobben varken är bra för individ eller samhälle." Min fråga till Littorin är då: Vad grundar han detta på? Och med vilken rätt gör han sig till talesman för de många individer som får möjligheten att varje morgon gå till ett arbete efter långvarig arbetslöshet, som kan säga till make, maka eller sambo att "nu går jag till jobbet"? Det finns en oerhörd stolthet i just de orden, och dessa människor har fått chansen.
Littorin gör sig i det här interpellationssvaret till talesman för dessa individer och säger att det inte är bra för dem. Man skulle kunna kolla vad de själva säger, och jag har då två exempel. Det är Anita Kenneman, som i min interpellation har fått berätta om hur hon ser på det hela, och Peter Forslund som bor i Helsingborg. Båda är 62 år och hade fått löfte om att vara kvar fram till pension men har nu abrupt fått veta att nästa år blir de återigen arbetslösa, och de får lita till de fagra löften som arbetsmarknadsministern lämnar.
Vad säger de själva om de plusjobb de har fått som Littorin påstår inte är bra för dem? Ja, Peter Forslund säger så här: Det var skönt att känna att man behövdes, och det var ju en trygghet att veta att man hade detta fram till pension. Det här är det bästa som hänt mig på länge. Jag har ingen chans att få ett nytt jobb, så jag får ju bara gå tillbaka i arbetslöshet. Det är inte alls roligt, säger Peter Forslund. Anita Kenneman som, som sagt, i likhet med Peter Forslund har fått ett plusjobb på en skola säger följande: Det är meningsfullt, och jag kan använda mig av min kompetens från arbetslivet. Dessutom är det bra för skolan.
Det är bara vittnesmål från två av de många människor som varje morgon får möjlighet att gå till ett jobb och känna sig behövda, som får göra en insats för sig själva men naturligtvis också för samhället. Då är, som sagt, min fråga: Med vilken rätt gör sig arbetsmarknadsministern till talesman för dessa personer? Han säger: Nej, det är inte bra för dem? Det är det första.
Det andra är det som arbetsmarknadsministern säger i slutet av interpellationssvaret: Plusjobben är osäkra för individen och orimligt dyra för samhället.
Jo, men tacka för det, att de är osäkra för individen när regeringen mitt i en avtalsperiod går in och ändrar redan fattade beslut. Det måste ju, fru talman, vara som ett stort hån för de här människorna att höra att plusjobben är osäkra när regeringen är den som har gjort dem osäkra. Dessutom är det här med att de är orimligt dyra naturligtvis en subjektiv uppfattning. Det är uppenbarligen så att den borgerliga regeringen tycker att det är orimligt dyrt att människor hjälper till i skolan, i äldreomsorgen eller för den delen i sjukvården. Däremot är det inte dyrt att subventionera städhjälp åt väldigt rika människor i norra delarna av Stockholm. Det verkar regeringen tycka att skattebetalarna ska ha råd med men inte att se till att människor har ett meningsfullt arbete att gå till i offentliga sektorn.
Anf. 83 Ibrahim Baylan (S)
Fru talman! Littorin! Det går inte att jämföra plusjobben och nystartsjobben. Det är min poäng. Nystartsjobben hjälper dem som står nära arbetsmarknaden, och det är en ganska bra åtgärd. Men plusjobben hjälpte dem som varit långtidsarbetslösa. Jämförelsen gjordes bara för att visa på hur dåliga nystartsjobben är för den äldre gruppen.
Sedan ska jag förklara för Littorin hur avtalet i Malmö är skrivet, så att han begriper. Det finns inget förbehåll i avtalet så länge staten har medel. Det står att man ska komma överens om ändringar skriftligt. Det står också att man, om förutsättningarna förändras, ger möjlighet för kommunen att säga upp avtalet i förtid, upp till sex månader. Så ser ett av alla de hundratals avtal som har skrivits på det här området ut. Och nu är förutsättningarna förändrade. Nu börjar kommuner titta sig om och se på möjligheten att säga upp inte bara de över 60 år, utan alla 18 000 plusjobbare, trots löfte från Kristdemokraterna under valrörelsen om att inte röra plusjobben och de människor som är inne i det.
Sedan säger Littorin: Ams var så hemskt effektivt några dagar före kungörelsen av budgeten. 4 400 plusjobb förmedlades i slutet. Men varför straffa kommunerna för någonting som Ams har gjort? Varför ge sig på kommunerna för att Ams har varit effektivt? Det är en märklig hållning, tycker jag. Dessutom blir det ännu mer märkligt när det handlar om att försöka täppa till luckor i den borgerliga budgeten på arbetsmarknadsområdet, för att få in pengar att göra annat med. Nej, det är bedrövligt. Det om något är bedrövligt, herr arbetsmarknadsminister. Tror Littorin över huvud taget att kommunerna någonsin kommer att vara villiga att teckna avtal med en borgerlig regering som behandlar avtal på det här sättet? Och framför allt: Hur kommer människor att kunna lita på den arbetsmarknadspolitik ni för?
Anf. 84 Luciano Astudillo (S)
Fru talman! Jag reagerade också på några av formuleringarna i interpellationssvaret från arbetsmarknadsministern. Det första är det som också Ibrahim Baylan tog upp om att plusjobben är osäkra. Det har ju Littorin, som sagt, bevisat genom sitt sätt att behandla frågan.
Det andra är formuleringen om att plusjobben låser in människor. Jag har faktiskt inte stött på någon som har känt sig inlåst. Tvärtom har det här varit en möjlighet, och en frihet, att faktiskt få ett arbete att gå till. Det är klart att om man hade hittat ett annat jobb som man tyckte var ännu bättre under den här perioden, när man hade tryggheten i form av ett plusjobb, hade man säkert sökt sig vidare till det. Men den möjligheten riskerar ju också nu att försvinna för väldigt många.
Det tredje som Littorin tog upp handlar om att flera kommuner har använt sin merkostnadsersättning till annat än vad som var tänkt. Man har nämligen använt den till löner. Och så är det. Så ser det ut på många håll i landet. Men det gör ju inte problemet mindre. Man sitter i situationer där man faktiskt måste dra in de här miljonerna på något sätt, och då har man inte så mycket att välja på. Ska man sänka ersättningsnivån, alltså lönen, för dem som har plusjobb? Eller ska man säga upp några stycken så att man på det viset får in de pengar som Littorin drar in till statskassan? Det är nog många kommunpolitiker som gärna skulle vilja ha ett litet råd från arbetsmarknadsministern. Tycker man att lönesänkning eller uppsägning är den bästa vägen för dem som har gjort på det här sättet?
Anf. 85 Fredrik Olovsson (S)
Fru talman! Ibrahim Baylans konkreta fråga är jag beredd att omvärdera. Svaret är nej. Anita Kenneman med flera bör i detta arbetsmarknadsläge kunna ha ett permanent arbete utan 100 procents lönesubvention.
Till Luciano Astudillo: Om man nu får 100 procent av lönekostnaderna täckta, som ju faktiskt är det som man får i dag, varför skulle då Malmö kommun säga upp avtalet? Det skulle jag vilja höra Malmö kommun, Ilmar Reepalu och andra svara på. Det är faktiskt, med förlov sagt, inte rimligt.
Om nu plusjobben är så fantastiska som vi hör här, ska inte alla arbetslösa använda sig av ett plusjobb? Hade inte det varit en bra idé, om det nu är så fantastiskt? När får vi höra Socialdemokraterna prata om permanenta jobb och en arbetsmarknad för äldre snarare än att gråta över kommunernas ekonomi när den ser ut att gå som tåget?
Anf. 86 Sven Otto Littorin (M)
Fru talman! Statsrådet tycks ha ett väldigt selektivt hörande. Vad jag pratar om är ju just människor. Jag pratar om Anita Kenneman i Umeå. Jag pratar om Peter Forslund i Helsingborg. Det är bara två individer, två människor, som får representera de flera tusen människor som har plusjobb, som får gå till ett arbete, som får göra en insats och får känna sig behövda med allt vad det innebär i form av stolthet, i form av trygghet, i form av värdighet.
Vad har de att falla tillbaka på, om man nu lyssnar på statsrådet? Ja, ingenting annat än att de i det arbetsmarknadsläge som finns borde kunna få ett jobb. Det är naturligtvis en vällovlig ambition. Men dessa människor verkar inte tro att det kommer att ske i en handvändning. De verkar ändå tro att det för en 63-64-årig person kan vara ganska tufft. Vi vet ju allihop att det, när den borgerliga regeringen nu har fått ta över en ekonomi i världsklass och när den borgerliga regeringen har fått ta över en arbetsmarknad som växer, framför allt är de unga och välutbildade som kommer ut i jobb. Det är inte så konstigt. Det är så det fungerar.
Det handlar om människor som hamnar i slutändan av de politiska beslut som den här regeringen fattar. Det är människor som dessutom med sina egna ord beskriver det som ett hån att ständigt höra Littorin säga: Med vår politik kommer ni att få jobb. De verkar inte tro på det.
Jag hade efterlyst en lite större ödmjukhet inför deras situation från arbetsmarknadsministern. Han verkar vara väldigt förtjust i att prata om system och hur det borde vara men ser inte de människor som faktiskt hamnar i ett hopplöst läge om de efter ett långt arbetsliv ska behöva avsluta det med att vara beroende av socialbidrag. Det är inte värdigt. Det är tvärtom ganska förnedrande. Ge dem lite mer hopp än att bara säga nej, Sven Otto Littorin!
Anf. 87 Ibrahim Baylan (S)
Fru talman! Jag delar den bedömning eller den åsikt som Ibrahim Baylan ger uttryck för. Värdighet sitter i ett permanent jobb. Det är klart att det är så. Men varför pratar aldrig Socialdemokraterna om detta och sitt stora misslyckande? Återigen: Det stora systemskiftet, som vi hörde talas om alldeles nyss, var när Socialdemokraterna övergav arbetslinjen och trots en produktivitetsutveckling i världsklass misslyckades med jobben, så att var femte stod utanför. Jag skulle vilja ställa en fråga. Men det ska jag inte göra, eftersom det är mitt slutord. Jag bara konstaterar att det är på det sättet.
Vi måste nu göra allt det vi kan för att se till att vi får tillbaka människor i permanenta arbeten, där de också omfattas av den arbetsmarknadslagstiftning som i övrigt gäller. Jag hoppas naturligtvis, och kommer att jobba för det, att Kenneman och andra i den situationen får den här typen av arbetstillfällen, utan 100 procents lönesubvention, permanenta arbeten, som alla andra på arbetsmarknaden.
Anf. 88 Sven Otto Littorin (M)
Fru talman! Ann-Christin Ahlberg har frågat mig vilka åtgärder jag kommer att vidta så att kvinnor får samma möjligheter till goda arbetsvillkor som män.
Jämställdheten på arbetsmarknaden har flera aspekter. Det handlar om att komma in på arbetsmarknaden, att kunna stanna kvar, att utvecklas där och att kunna kombinera arbete och familjeliv. Regeringen har aviserat åtgärder inom alla dessa områden.
Att ha goda arbetsvillkor förutsätter att man har ett arbete att gå till. En av regeringens prioriteringar är att alla människors vilja till arbete ska tas till vara. Flera människor ska komma in på arbetsmarknaden och kunna arbeta i den omfattning de önskar. De reformer som regeringen genomfört eller aviserat, till exempel jobbavdraget, leder till att både sänka trösklarna in på arbetsmarknaden och att göra det mer lönsamt att gå från deltid till heltidsarbete. Detta gäller främst kvinnor som i större utsträckning än män är arbetslösa på deltid. De utgör en outnyttjad resurs som måste uppmärksammas och tas till vara.
Arbetsgivarna har ett stort ansvar när det gäller att se till att en god arbetsmiljö skapas och att samverka med facket i arbetsmiljöarbetet på arbetsplatserna. Regeringen anser att om det finns flera arbetsgivare att välja mellan så skapas det ännu bättre förutsättningar för goda arbetsvillkor och bättre löneutveckling. I februari beslutade regeringen om en proposition som lägger grunden för ökad mångfald bland vårdgivare, vilket innebär ett avskaffande av den så kallade stopplagen. En rad andra åtgärder är aviserade som syftar till att öka utrymmet för enskilda initiativ och eget företagande inom välfärdsområdet. Regeringen satsar 100 miljoner kronor på ett brett program för att öka nyföretagandet bland kvinnor och bidra till att kvinnors företag växer.
Hur vi upplever villkoren i arbetslivet hänger också samman med hur vi upplever hela vår livssituation och förmår att få vardagspusslet att gå ihop. Både kvinnor och män ska kunna kombinera familjeliv med arbetsliv. Införandet av en jämställdhetsbonus kommer att öka familjernas ekonomiska möjligheter att fördela föräldraledigheten mer jämlikt och förbättra förutsättningarna för jämställdhet både i arbetslivet och i familjelivet.
För att underlätta för föräldrar att kombinera ett yrkesliv med ett fungerande familjeliv bör mångfalden inom barnomsorgen öka genom en större variation av utövare. Den proposition som förbereds gällande sänkt skatt på hushållstjänster innebär dels bättre förutsättningar för familjer att köpa tjänster som underlättar vardagen, dels bättre möjligheter för de kvinnor och män som vill öka sin arbetstid.
Slutligen vill jag säga att regeringen bland annat kommer att bekämpa diskriminering på arbetsmarknaden med hjälp av en tydligare lagstiftning och en mer effektiv tillsyn genom att slå samman ombudsmännen på diskrimineringsområdet till en mer kraftfull myndighet.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.