Utsorteringskedjan och försörjningsstöd
Interpellation 2007/08:465 av Olsson, LiseLotte (v)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2008-03-05
- Anmäld
- 2008-03-05
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Svar fördröjt anmält
- 2008-03-12
- Sista svarsdatum
- 2008-03-27
- Besvarad
- 2008-03-28
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 5 mars
Interpellation
2007/08:465 Utsorteringskedjan och försörjningsstöd
av LiseLotte Olsson (v)
till statsrådet Cristina Husmark Pehrsson (m)
Regeringen föreslår i remisserna Ny rehabiliteringskedja och Ettårsgräns för sjukpenning och införande av förlängd sjukpenning historiska försämringar av sjukförsäkringen. Regeringen skriver själv i remissen att förslagen kommer att medföra ett ökat behov av försörjningsstöd. Planen är att de nya reglerna ska träda i kraft redan vid halvårsskiftet 2008.
Sveriges Kommuner och Landsting, Försäkringskassan och en rad andra tunga remissinstanser befarar också att förslaget kommer att resultera i ett ökat behov av försörjningsstöd och därmed en övervältring av kostnader på kommunerna. Trots det avser inte regeringen att ersätta kommunerna ekonomiskt eftersom man anser att finansieringsprincipen inte är tillämplig vid förändringar i transfereringssystemen.
Försörjningsstödet är samhällets yttersta skyddsnät och tänkt som en tillfällig ersättning. I dag får 280 000 personer någon gång under året ekonomiskt bistånd. Men Sveriges Kommuner och Landsting skriver i sitt remissvar: ”För dessa nya grupper kan behovet av ekonomiskt bistånd bli långvarigt. Om konsekvensen blir den har det ekonomiska biståndet förlorat sitt ursprungliga syfte.” SKL ser också mycket allvarligt på att förslaget saknar en analys när det gäller det ekonomiska biståndet.
Enligt regeringens förslag ska man kunna få sjukpenning max 365 dagar. Därefter ska man kunna ansöka om förlängd sjukpenning i högst 18 månader med sänkt ersättning från 77 till 72 procent. Regeringen menar att syftet med sänkta ersättningsnivåer är att det ska löna sig bättre att arbeta för dessa svårt sjuka människor.
Arbetsförmågan hos sjukskrivna ska enligt förslaget redan efter sex månader prövas mot hela arbetsmarknaden. Regeln urholkar anställningsskyddet och gör att många sjukskrivna kommer att förpassas till arbetslöshet och socialbidrag.
Även Arbetsförmedlingen är kritisk till förslaget och skriver att allt fler kommer att ramla mellan stolarna. För personer som är så sjuka att de inte kan jobba är inte Arbetsförmedlingen rätt stöd eftersom reglerna förutsätter att man står till arbetsmarknadens förfogande.
Försämringar föreslås också för personer med sjukersättning. Möjligheten att få tidsbegränsad sjukersättning avskaffas. Om man blir sjuk igen efter en period med sjuk- eller aktivitetsersättning och är arbetslös ska man enligt förslaget inte längre kunna behålla sin sjukpenninggrundande inkomst, även om det är livshotande. Då hänvisas man till socialbidrag. Vidare föreslår regeringen att de individuella hänsyn som man i dag tar vid bedömning om rätt till sjukersättning avskaffas. Det innebär att människor med nedsatt arbetsförmåga som är nära pensionsåldern och bor i glesbygden kommer att förväntas söka arbete i hela landet eller hänvisas till försörjningsstöd.
Om man inte är berättigad till socialbidrag eller ersättning från arbetslöshetsförsäkringen är man hänvisad till ekonomiskt beroende av hushållsmedlemmar eller andra människors välvilja. Detta anses enligt regeringen vara ett acceptabelt alternativ till ersättningar från försäkringar som vi alla varit med och bidragit till.
Regeringens förslag går under beteckningen ”rehabiliteringskedja” men innehåller varken förslag på förbättrad rehabilitering eller stärkta möjligheter att få jobb för personer som drabbats av ohälsa. Eftersom förslaget kommer att innebära ett ökat behov av försörjningsstöd kan det mer korrekt beskrivas som en utsorteringskedja.
Regeringen gör miljardbesparingar på sjuka, trots att överskotten i sjukförsäkringen uppgår till 14 miljarder kronor 2008 enligt Försäkringskassan. Försämringarna skadar tilliten till välfärdssamhället på oöverskådlig sikt.
Mot bakgrund av det som anförs vill jag fråga statsrådet:
1. Avser statsrådet att vidta åtgärder för att förslaget inte ska innebära att allt fler sjuka tvingas söka försörjningsstöd?
2. Avser statsrådet att vidta åtgärder för att kommunerna ska ersättas för ökade utgifter för försörjningsstöd som följer av införandet av tidsgränser i sjukförsäkringen och införande av rehabiliteringskedja?
Debatt
(18 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2007/08:465
Webb-tv: Utsorteringskedjan och försörjningsstöd
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2007/08:85 Fredagen den 28 marsProtokoll 2007/08:85 14 § Svar på interpellationerna 2007/08:465, 467 och 474 om rehabiliteringskedja
Protokoll från debatten
Anf. 53 Cristina Husmark Pehrsso (M)
Herr talman! LiseLotte Olsson och Jasenko Omanovic har frågat mig om jag avser att beakta remissinstansernas omfattande kritik och dra tillbaka förslaget om rehabiliteringskedjan. Vidare frågar LiseLotte Olsson mig om jag avser att vidta åtgärder för att tillsätta en parlamentarisk utredning som får återkomma med förslag till en förbättrad sjukförsäkring. LiseLotte Olsson har frågat mig om jag avser att vidta åtgärder för att inte allt fler ska tvingas söka socialbidrag. LiseLotte Olsson har även frågat om jag avser att vidta åtgärder för att kommunerna ska ersättas för ökade utgifter för försörjningsstöd som följd av införandet av tidsgränser i sjukförsäkringen och införandet av en rehabiliteringskedja.
När alliansregeringen tillträdde i oktober 2006 hade 554 000 människor sjuk- eller aktivitetsersättning. Detta var ett resultat av en oavbruten uppgång sedan mitten av 1990-talet. Uppgången har varit särskilt markant för yngre försäkrade och då i första hand för unga kvinnor.
Att tidigt hamna i ett utanförskap innebär för individen att denne successivt halkar efter i standardutvecklingen samtidigt som det medför stora samhälleliga kostnader. Det som gör det stora utanförskapet särskilt tragiskt är att många människor som försörjs via sjukersättningen uppger att de skulle kunna utföra arbete om de fick tillräckligt bra förutsättningar för det.
Regeringens politik syftar till att minska detta stora utanförskap. Det ska ske genom att sjukskrivningsprocessen förbättras så att människors förmåga tas till vara och så att de som redan hamnat i utanförskap ska få stöd och hjälp att komma tillbaka i arbete.
Jag är väl medveten om att övergången till en mycket mer aktiv sjukskrivningsprocess ställer stora krav på Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, hälso- och sjukvården, arbetsgivare och många andra aktörer när de ska förändra sina arbetssätt och rutiner. Min utgångspunkt har dock i första hand varit den enskildes behov. Insatser måste göras betydligt tidigare än vad som hittills skett. Redan efter tre månaders sjukskrivning ökar risken annars att fastna i långtidssjukskrivning betydligt.
För att underlätta för Försäkringskassan och andra aktörer har regeringen i sin proposition förskjutit tiden för när de nya bestämmelserna ska börja tillämpas i de många, långa sjukfall som redan pågår. Framför allt Försäkringskassan men även en del andra remissinstanser har önskat att vissa regler skulle förtydligas, och detta har även gjorts i den proposition som regeringen lämnat till riksdagen.
Regeringens reformer kommer enligt min mening sammantaget att innebära ett tidigare och mer effektivt stöd till den enskilde. Min bedömning är att antalet personer i utanförskap minskar som en följd av detta. Regeringen kommer givetvis att mycket noga följa dessa reformer för att försäkra sig om att regeringens målsättning om att få fler människor i arbete uppnås.
När det gäller LiseLotte Olssons fråga om en parlamentarisk utredning vill jag framföra att det är min ambition att tillsätta en sådan utredning så fort som möjligt.
Anf. 54 LiseLotte Olsson (V)
Herr talman! Jag vill börja med att tacka för svaret, eller rättare sagt svaren, på mina interpellationer. Det kanske kan verka konstigt att skriva tre interpellationer om i stort sett samma sak, den så kallade rehabiliteringskedjan, men anledningen till att jag gjorde det var att det förslaget, som inte var en färdig proposition när jag skrev interpellationerna, rymmer så mycket som är värt att diskutera.
Det här förslaget har varit ute en tid, och det har väckt stor uppståndelse, för att uttrycka det milt. Människor som redan nu behandlats och far illa av systemet har reagerat. Många upplever en hopplöshet över sin situation. Det har till exempel startats någonting som kallas påskuppropet på nätet. Där skriver utsatta människor och beskriver sin hopplöshet över sin situation. Jag kanske kan rekommendera ministern att gå in och läsa kommentarerna om jakten, ifrågasättandet och de hårdare tag som sjuka upplever.
Men mina interpellationer handlade inte om det allmänna, hopplösa läget för sjuka utan om just reaktionerna i remissvaren på den så kallade rehabkedjan. Att förresten kalla det för "rehabkedja" är verkligen en lek med ord, tycker jag, och ett försök att dölja vad det egentligen handlar om. LO kallar det i stället för "utsorteringskedja", och även "utfasningskedja" har nämnts. Det tycker jag stämmer bättre med vad det handlar om i verkligheten.
I min första interpellation ställde jag frågan om statsrådet tänker beakta den massiva kritik som har kommit från remissinstanserna. Till exempel de stora fackliga organisationerna LO, TCO och Saco avvisar förslaget om att arbetsförmågan ska prövas mot hela arbetsmarknaden redan efter sex månader och menar att arbetsskyddet försvagas.
Socialstyrelsen ifrågasätter de snäva tidsgränserna och "anser att det finns anledning att begrunda Försäkringskassans förutsättningar att, med rätt kvalitet och med nödvändig rättssäkerhet, klara den arbetsbörda som förändringen kan förväntas innebära".
Sveriges Kommuner och Landsting, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och regeringen själv tror att förslaget kommer att leda till ökat behov av försörjningsstöd eller socialbidrag. Arbetsförmedlingen är kritisk till förslaget och skriver att allt fler kommer att ramla mellan stolarna. För personer som är så sjuka att de inte kan jobba är Arbetsförmedlingen inte rätt stöd eftersom reglerna förutsätter att man står till arbetsmarknadens förfogande.
Tunga remissinstanser som Karolinska Institutet och Försäkringskassan är kritiska till att regeringen föreslår införande av en diagnosbaserad sjukpenning. Det är någonting som skulle innebära ett systemskifte inom svensk sjukförsäkring. Hittills har sjukpenningen utgått beroende på arbetsoförmåga eller arbetsförmåga och inte på vilken diagnos den försäkrade haft.
Jag skulle kunna fortsätta den här uppräkningen en bra stund till, men huvudfrågan kvarstår: Hur mycket har regeringen lyssnat på kritiken?
Nu när propositionen har kommit kan vi se att det är dåligt med lyhördheten. Några smärre förändringar har det talats om, men jag hittar tyvärr inte så många i propositionen. Nu har jag inte lusläst den, för den kom ju i går, men det ser väldigt tomt ut, tycker jag.
Grundförslagen ligger däremot fast. Arbetsförmågan i det befintliga arbetet ska prövas efter 90 dagars sjukskrivning. Från dag 91 till och med dag 180 ska arbetsförmågan prövas mot andra sysselsättningar hos arbetsgivaren, och från dag 181 ska arbetsförmågan prövas mot hela arbetsmarknaden. Det betyder just det som alla som reagerat mot förslaget var rädda för, nämligen att den som är sjuk redan efter sex månaders sjukskrivning kan bli avstängd från sjukpenning om hon inte kan återgå till det egna arbetet eller till något annat arbete hos sin arbetsgivare.
Anf. 55 Jasenko Omanovic (S)
Herr talman! Jag vill tacka ministern för svaret, eller rättare sagt: Jag vill tacka för konsten att uttrycka sig utan att svara på frågan.
Vi diskuterar i dag rehabiliteringskedjan. Det förslag som lagts fram innebär det största systemskiftet någonsin som Moderaterna nu vill genomföra i socialförsäkringen. Förslaget har gått fram och tillbaka, och det har varit ett flyttande och ändrande under den tid remissinstanserna skulle yttra sig om det. Bland annat förekom påtryckningar från den moderata riksdagsgruppen, och även från andra, om att förslaget var alldeles för omfattande. Under tiden började man klippa och klistra i kedjan. En rehabiliteringskedja som man klipper och klistrar ihop har många svaga länkar, och när den brister är det den försäkrade som får lida för den moderata klippa-och-klistra-politiken.
Vad säger remissinstanserna? Vi har inte tid, herr talman, att ta upp alla remissinstansers svar och all den kritik som kommit. Den är så omfattande att vi skulle behöva sitta här till på måndag och debattera allt som de sagt. Jag ska dock ta upp några exempel. Länsrätten i Skåne säger att även om individen har det yttersta ansvaret för sin egen rehabilitering finns det givetvis också ett ansvar hos berörda myndigheter. Hur det ansvaret fördelas framkommer emellertid inte.
Vad vill de säga med det? Jo, de säger att om någon ska ha möjlighet att överklaga ett myndighetsbeslut och länsrätten ska döma måste de veta vilket ansvar parterna har. Vad har den enskilde för ansvar, och vad har myndigheterna för ansvar? Det framkommer vad som är den enskildes ansvar, men det står inte klart och tydligt vad som är myndigheternas ansvar. Detta sägs av det svenska rättsväsendet. Vart är vi på väg? Vad leder det till om vi i ett demokratiskt land ska ha lagar och regler som säger vad som är den enskildes ansvar samtidigt som det inte framkommer vad som är statens och myndigheternas ansvar? Inte ens länsrätten kan tolka detta.
Regelsystemet är komplicerat, otydligt, få individer kommer att förstå hur det fungerar. Man kan inte tro det, herr talman, men det är Svenskt Näringsliv som säger så. Nästa steg i kritiken gäller diagnosundantagen som nu ploppat upp utifrån klippandet och klistrandet. De diagnosundantagen kommer att skapa konflikter mellan olika intresseorganisationer, Försäkringskassan med flera. Detta tas upp av en så pass tung instans som Karolinska Institutet.
Till detta ska läggas att regeringen i den proposition som kom i går säger att Lagrådets yttrande saknar betydelse. Det sägs på jag tror det är s. 33. Lagrådets yttrande saknar betydelse när man inför en minskningsregel och sänker från 90 till 85 procent. Då saknar Lagrådet betydelse.
Anf. 56 Gunvor G Ericson (Mp)
Herr talman! I går kom så regeringen med förslaget
En reformerad sjukskrivningsprocess för ökad återgång i arbete
, det som brukar kallas rehabiliteringskedjan. Jag välkomnar att regeringen säger sig vilja förbättra möjligheterna att komma tillbaka i arbete, men när jag läser förslaget blir jag väldigt ledsen.
Det handlar om åtstramningar men inga lagstadgade rättigheter för människor att verkligen få hjälp. Om Maria, som varit sjuk i två månader, inte blivit kallad till ett möte mellan henne själv, Försäkringskassans handläggare och arbetsgivaren, vilka möjligheter har hon att kräva en sådan rätt? Om hon inte fått någon rehabiliteringsplan och inte vet hur hon ska göra för att få hjälp, på vilket sätt hjälper det henne att hon vet att hon efter sex månaders sjukskrivning ska prövas på hela arbetsmarknaden? Den oro hon känner gör det inte lättare att bli frisk.
Jag träffade ganska nyligen forskare vid Institutet för stressmedicin i Göteborg. De berättade om flera fall där Försäkringskassan ryckt bort ersättningen just när personerna varit på väg att blir bättre i sin rehabilitering. Det som regeringen kallar process för ökad återgång i arbete riskerar att bli ökad återgång i försörjningsstöd och till att stå med mössan i hand. Att människor ska få hjälp är A och O. Den synen delar nog regeringen, Cristina Husmark Pehrsson och jag, men det tycks finnas en avgrund mellan oss om hur vi ska göra det.
Det är dags att ändra hela systemet så att vi får en verklig arbetslivstrygghet i stället för att, som regeringen gör, dra åt tumskruvarna för enskilda individer. Det är det viktiga. Varför inte lyssna på den massiva kritik som framförts av remissinstanserna?
Jag undrar, beträffande den parlamentariska utredning som Cristina Husmark Pehrsson säger kommer snart och alla de åtgärder som föreslås, om vi kommer att ha någonting att göra i den parlamentariska utredningen. Jag återkommer till det i min egen interpellation lite senare i dag.
Anf. 57 Helena Rivière (M)
Herr talman! LiseLotte Olsson glider lite på referenserna när hon refererar till departementsskrivelsen och säger: Regeringen själv säger att . Och sedan gör hon påståenden som är hennes egna.
Vad regeringen säger fick vi veta i går när propositionen kom. Där sägs att de som har viss arbetsförmåga bör komma i fråga för vissa lämpliga arbetsmarknadspolitiska insatser. Det skulle kunna handla om sådan samhällsnyttig sysselsättning som kan erbjudas inom ramen för jobb- och utvecklingsgarantins tredje fas, det vill säga kriterierna för sjukersättning blir mer distinkta. De som har viss arbetsförmåga kvar ska hänvisas till de nya arbetsmarknadspolitiska insatserna. Det är vad regeringen säger.
Syftet med rehabiliteringskedjan är att undvika långa passiva sjukskrivningstider som bara gör det svårare att komma tillbaka. Det är som Vingåker och den symboliska klang som det remissvaret har. De säger att en förändring av sjukförsäkringen är nödvändig för vårt land. Och så är det.
Grundidén i Sverige är att människor försörjer sig själva genom arbete på arbetsmarknaden. Rehabiliteringskedjan innebär att Försäkringskassan, den sjukskrivne och arbetsgivaren genast gör upp en plan för återgång i arbete, utan att vänta på att alltför lång tid ska hinna gå, alltså så snart sjukdomen eller sviterna av skadan klingat av.
Den som har förmåga att försörja sig själv ska inte ha någon ersättning från sjukförsäkringen. Det är vad Sjukförsäkringsutredningen underströk, att man ska befinna sig i rätt försäkring. Är man sjuk ska man vara i sjukförsäkringen, och är man inte längre sjuk ska man gå över till Arbetsförmedlingen. I bästa fall går det smidigt. I andra fall får man vara arbetslös ett tag.
Sjukförsäkringen är ingen bank där man har egna pengar innestående. Man har inte rätt att ta ut det man har bidragit till om det är mot reglerna. Alla bidrar till sjukförsäkringen med sitt arbete och sina skatter. Har man inte rätt till ersättning, enligt de regler som försäkringen kräver, så har man inte. Att bo i glesbygd eller att vara 60-plus ger inte rätt till sjukersättning. Så är det.
Jag stannar där, herr talman.
Anf. 58 Solveig Zander (C)
Herr talman! Jag måste säga att det är en oerhört bra debatt. Cristina Husmark Pehrssons svar var väldigt uttömmande och bra. Det uppskattar jag verkligen. Äntligen händer något radikalt inom socialförsäkringsområdet, när vi ska få en ny sjukskrivningsprocess.
Det är beklagligt att oppositionen har negativa saker att säga om detta när man vet hur förhållandena är i dag. Vi vet att människor inte får någon hjälp av sin arbetsgivare. Vi vet att människor inte får kontakt med Försäkringskassan, och vi vet att människor förtidspensioneras utan att ha fått en möjlighet till rehabilitering. Då är det detta som man från oppositionen vill hålla fast vid. Man vill inte se den möjlighet som den nya sjukskrivningsprocessen ger med tydliga gränser för vad arbetsgivaren har för ansvar och vad som sedan ska ligga på Försäkringskassan.
Det är beklagligt anser jag. Hur är det just nu? Och hur var det när Socialdemokraterna regerade Sverige? Jo, då blev 140 personer per dag förtidspensionerade. Jag tycker inte att det är någon bra tid att se tillbaka på. Ska vi se in i framtiden så är väl syftet med det här att färre personer ska bli förtidspensionerade, och fler personer ska få hjälp och rehabilitering.
Jag har också läst remissvaren, som interpellanterna hänvisar till. Och vi fick en tidning så sent som i går, Dagens Socialförsäkring. Ett avsnitt inleds så här:
Remissinstanserna tycks i huvudsak eniga. Regeringens ambition att sjukskrivna ska få tydligare och bättre stöd att återgå i arbete är bra.
Sedan står det: Man säger på olika sätt att det är bra att arbetsförmågan prövas tidigare och noggrannare än i dag och att sjukskrivna också ska få bättre stöd att återkomma i arbete.
De synpunkterna, bland annat, har oppositionen glömt att redovisa när de nu försöker klanka ned på ett förslag som är oerhört bra när det gäller att titta på den enskilda människans möjligheter och rättigheter.
Jag undrar bara: Vad har oppositionen för förslag för att förbättra det sjukförsäkringssystem vi har i dag? Jo, att man ska gå tillbaka till det vi hade tidigare, det som inte fungerade med att arbetsgivaren skulle skriva utredningar till Försäkringskassan. Det fungerade inte. Det vill oppositionen att vi ska gå tillbaka till. Jag beklagar detta, och jag säger återigen: Hur kan det friskaste landet i världen ha det högsta sjuktalet utan att man vill göra någonting åt det? Jag uppskattar att vi i alliansen jobbar hårt med de här frågorna, och jag ser framtiden an med mycket stor tillförsikt.
Anf. 59 Gunnar Axén (M)
Herr talman! LiseLotte Olsson från Vänsterpartiet representerar ett av de stödpartier som under många år stödde den socialdemokratiska regeringen, som fullständigt struntade i att satsa på rehabilitering och i stället prioriterade långa passiva sjukskrivningar. Man prioriterade att förtidspensionera bort människor, ställa människor i utanförskap.
140 personer per dag, varje dag, året om, förtidspensionerades bort i hopplöshet, i utanförskap. Inte minst förtidspensionerades många mot sin vilja. Många som ville komma tillbaka till arbetsgemenskapen, men som inte fick den möjligheten, tvingades ut i förtidspension av Socialdemokraterna och deras stödpartier, Miljöpartiet och Vänsterpartiet.
Det verkar som om LiseLotte Olsson har missat själva poängen med sjukpengen. Människor som saknar arbetsförmåga, helt eller delvis, ska givetvis ha sjukpeng och tidiga aktiva rehabiliteringsinsatser i stället för långa passiva sjukskrivningar. De människor som har arbetsförmåga ska givetvis ha ett arbete. Där har nu alliansregeringen visat på väldigt goda resultat. Vi bryter utanförskap. Vi får fler människor i arbete. I dag är det faktiskt fler människor som har arbete i Sverige än någonsin tidigare. 400 människor per dag gick från utanförskap in på arbetsmarknaden under förra året.
Med fler människor i arbete blir inte minst ekonomin för landets kommuner mycket bättre. LiseLotte Olsson oroar sig i sin interpellation för att det kanske skulle kunna bli något fler människor som kan behöva försörjningsstöd.
Det har vi inte sett än, snarare tvärtom. I och med att fler människor nu får arbete är det färre människor än tidigare som är i behov av försörjningsstöd. LiseLotte Olsson undrar: Ska man kompensera kommunerna om det skulle bli någon mer som skulle behöva ha försörjningsstöd? Ja, men sanningen är den att det nu, när vi har rekordmånga människor i arbete, flödar in skatteintäkter till landets kommuner.
Kommunernas ekonomi är väldigt god. Den är så god att finansminister Anders Borg till och med har varnat kommunerna för att sätta lite för mycket sprätt på de här pengarna. Det är pengar som givetvis ska användas till investeringar i vår välfärd och satsningar på vård, skola och omsorg. Men det är så mycket pengar som kommer in i landets kommuner i dag att det är viktigt att man kanske inte går för fort fram eller för hårt fram med alla satsningar.
Men jag måste ställa en fråga till LiseLotte Olsson. Låt oss säga att vissa åtgärder möjligen på marginalen skulle kunna leda till att någon mer människa skulle behöva försörjningsstöd. Då säger LiseLotte Olsson att man ska kompensera kommunerna för detta. Men i konsekvens med det, LiseLotte Olsson, undrar jag: Tycker LiseLotte Olsson att vi nu ska börja dra in miljard efter miljard från landets kommuner, eftersom de får så mycket mer skatteintäkter som ett direkt resultat av att fler människor är i arbete? Fler människor är i arbete i dag än någonsin tidigare i Sverige.
Anf. 60 Cristina Husmark Pehrsso (M)
Herr talman! Jag håller med. Det är en spännande och viktig debatt vi har nu. Jag tycker att vänsterblocket pratar sig varmt för det som har varit och ingenting nytt. Från alliansens sida har vi en annan verklighetsbild än den ni har.
Jag och regeringen har en verklighetsbild som stämmer precis med det vi har hört: 550 000 personer i förtidspension. 140 personer om dagen under tio år blev förtidspensionerade. Många var unga och många kvinnor. Vi har över 100 000 personer som är i längre sjukskrivningar. Rehabilitering lyste med sin frånvaro.
Jag vet inte hur många gånger i denna kammare jag som riksdagsledamot har kämpat för att ge företagshälsovården muskler men fått nej från vänsteralliansen. Nu satsar vi pengar på rehabilitering och företagshälsovård. 3,4 miljarder kronor satsar denna regering, också för att göra det möjligt speciellt för kvinnor som har smärtor i rörelseapparaten, är utslitna eller har en lättare psykisk ohälsa. Den här satsningen kommer till stånd den 1 juli i år.
Samverkan mellan myndigheterna har varit urdålig. De personer som kom i sjuk- och aktivitetsersättning eller förtidspension fick 64 procent i ersättning, inte tillgång till arbetslivsinriktad rehabilitering, ingen tillgång till arbetsmarknadspolitiska aktiviteter, och det var och är ett sakligt skäl för uppsägning. Prata inte med mig om att förändra arbetsrätten! Ni skickade ut 550 000 personer i förtidspension. Det var ett sakligt skäl för uppsägning. Under tiden hände ingenting i sjukskrivningsprocessen. Rehabiliteringen lyste med sin frånvaro.
Jag undrar ifall jag har samma bild av verkligheten som ni har. Då går jag till den utredning som Socialdemokraterna själva tillsatte, egentligen tvärtemot vad riksdagen ville ha när man ville ha en parlamentarisk utredning. Då tillsatte man denna. Den tidigare socialförsäkringsministern Anna Hedborg, socialdemokrat, har kommit med en utredning. Jag ber er läsa detta! Detta är en sanning som ni kanske inte vill känna till. Jag kan inte se något positivt med dagens sjukförsäkring i denna.
Det står bland annat så här: Att studera hur sjukskrivningen i praktiken har hanterats i Sverige blir i stor utsträckning en studie i misslyckanden. Det största misslyckandet är resultatet, ett sjuktal i världstopp som följer arbetsmarknadsläget snarare än sjukligheten och ett i över 30 år stadigt, permanent, stigande utanförskap och utslagning.
Anna Hedborg skriver vidare: Aktiva insatser av olika slag kommer ofta mycket sent eller inte alls, och för många innebär sjukskrivning en nedstigning i ett svart hål.
Var detta något bra med den sjukförsäkring som Socialdemokraterna med stödpartiet hade? Jag frågar mig.
Läs denna utredning! Ni kommer inte att finna något argument för att det var bättre förut.
I den här utredningen som jag fick för ett år sedan står det väldigt mycket klokt som jag och alliansen har tagit till oss, fast det kommer från en socialdemokrat. Hon kan, ser och vågar visa på vad som är fel i dag. Därför tycker jag att det är fegt av Socialdemokraterna att inte inse, att inte gå ut och erkänna hur mycket tokigheter som fanns.
I denna utredning föreslås kortare steg till ett friskare liv och att ha kontrollstationer. Mycket av detta finns nu i den proposition som har förelagts riksdagen. Stöder ni inte detta, är ni kritiska mot detta är ni själva kritiska mot den utredning ni tillsatte och den person ni tillsatte att ansvara för den utredningen.
Anf. 61 LiseLotte Olsson (V)
Herr talman! Jag ska börja med att säga att jag inte är socialdemokrat, ifall någon hade trott det. Jag är vänsterpartist. Vi var med och stödde vissa saker under den förra mandatperioden, saker som jag inte tänker stå här och försvara, för det var mycket som inte var bra. Där har du en viss poäng i det du säger.
Men det som händer nu och det vi diskuterar i dag är propositionen, förslaget. Det är ert förslag. Det är regeringens förslag, och det är det vi diskuterar i dag. Ni kan inte klara er undan med att tala om hur hemskt det var förr i tiden. Det som kommer att hända om det här genomförs kommer att sopa undan allt som var förut. Man kan inte tro att ett sådant här dåligt förslag ska kunna existera, få finnas i Sverige. Så är det.
Men det som jag skulle hålla med om också är att vi har olika verklighetsbeskrivningar från högersidan och från vänstersidan. Därför är det bra att ni ska göra era tusen besök i verkligheten. Ni verkar inte ha någon förankring i verkligheten. Välkommen och se hur det är för vanliga människor, hur sjuka upplever den här situationen!
Jag tänkte egentligen inte bemöta de andra som har gått in som försvarsadvokater, eller vad man ska kalla det för, i den här debatten. Men jag har några kommentarer i alla fall.
Helena Rivière säger att jag glider när jag berättar om regeringens syn på eventuellt behov av försörjningsstöd. Om jag då läser ur propositionen som kom i går undrar jag vem det är som glider. Där säger man: "Bland de som vid denna tidpunkt saknar arbetsförmåga kan även finnas personer som behöver ansöka om ekonomiskt bistånd från socialtjänsten." Det är era egna ord. Det är inget som jag har hittat på, där jag har glidit eller läst i någon konstig skrift eller så.
När det gäller remissinstanserna är det inget jag har hittat på. Sveriges Kommuner och Landsting, Försäkringskassan och andra tunga remissinstanser säger att förslaget kommer att resultera i ökat behov av försörjningsstöd och därmed en övervältring av kostnaden till kommunerna.
Jag har inte fått något riktigt klargörande av hur ni ser på det här, att människor kommer att bli tvungna att söka socialbidrag för att överleva, att man måste vara beroende av försörjningsstöd för att man är för sjuk för att kunna ha ett jobb. Jag har inte fått någon riktig förklaring från er hur ni ser på det och vad det är för människosyn som döljer sig i sådana idéer.
Jag tycker att det är fruktansvärt. Det är cyniskt: Du klarar inte av ett jobb. Du är för sjuk. Ajöss!
Goodbye
! Gå och sök bidrag någon annanstans! Det bryr inte vi oss om, bara vi får bra siffror. Bara statistiken ser bättre ut kan vi göra vad som helst.
Precis vad som helst är det här förslaget om rehabiliteringskedjan, utsorteringskedjan. Det handlar om att sortera ut människor från arbetslivet, från en trygg försörjning. Hur kan ni försvara det?
Anf. 62 Jasenko Omanovic (S)
Herr talman! Jag får börja med att jag är helt döv på ena örat, men jag känner att jag pratar för döva öron på den andra sidan. Vi pratar om den kritik som har framkommit från samtliga remissinstanser. Det är som Solveig Zander säger. Det här är en så radikal förändring och en sådan försämring från det som inte fungerar riktigt bra till något ännu sämre. Ingen pratar om att just det här förslaget kommer att dra åt sig kritik. Nej, inte en millimeter, för att inte säga en meter, kritik.
Det här är en så radikal förändring. Riksrevisionen kritiserade faktiskt Försäkringskassan i sin senaste rapport för att de har jättedåliga kontakter med arbetsgivare. Nu gör man förändringar och förenklingar i det. Nu ska individen vara länken mellan arbetsgivare och Försäkringskassan, så Försäkringskassan slipper ha någon kontakt. Nu ska individen själv springa mellan arbetsgivare och Försäkringskassan med olika intyg, så det blir enklare.
Herr talman! Man ser att inte något når fram av all den kritik från alla remissinstanser som har kommit. Det når inte ända fram till departementet. Man har kommit med kritik. Till och med den moderata riksdagsgruppen har kritiserat minskningsregeln. Man inför den ändå, lite mindre än det var tänkt från början. Då hävdar man att det Lagrådet säger är oegentligt och ointressant. Det saknar betydelse.
Det är anmärkningsvärt att vi har ett rättsväsende som säger att det här är så otydligt att vi inte kommer att kunna döma utifrån det. Vi kommer inte att kunna hjälpa den försäkrade i en situation där han eller hon överklagar beslut från myndigheten. Det bryr man sig inte om. Och när man ändrar säger man dessutom att Lagrådet inte är så mycket att bry sig om, det saknar betydelse. Det är mycket anmärkningsvärt.
TCO har gjort en sammanställning. Jag vet inte om ministern har läst den. Det är remissinstans efter remissinstans som säger att det här inte är något bra förslag. Men ministern vill inte höra det. Det ministern svarar på LiseLottes fråga om en parlamentarisk utredning är att det kommer att tillsättas en. Först sätter vi det här i sjön, sedan kan vi ha en parlamentarisk utredning.
Vad ska man utreda då, när man, som Solveig Zander säger, har gjort en radikal förändring? Vad finns det kvar att utreda parlamentariskt? Kanske vi sätter oss vid bordet och fikar någon gång. Det kan man göra ändå.
Anf. 63 Gunvor G Ericson (Mp)
Herr talman! Det är en mycket intressant debatt som kanske lite grann visar den vattendelare som går mellan olika sätt att se på vilket system vi ska ha. Jag blir något förvånad när man pratar om att vi bara vill gå tillbaka till ett system som vi har haft förut. Så enkelt är det inte.
Helena Rivière sade att man ska göra upp en plan genast. Ja, men om så inte sker, vad har då den enskilde för laglig rätt att kräva att så sker? Om det står det inget i förslaget.
Det här är inte heller så svart eller vitt som Helena Rivière påstår. Är man sjuk ska man ha sjukförsäkring, är man arbetslös ska man gå till Arbetsförmedlingen. Väldigt många har komplexa problem. De kanske delvis har arbetsförmåga. Vart går man då?
Regeringens politik har bidragit till att fler och fler inte omfattas av trygghetssystemen i dag. Det är det som är problemet. Solveig Zander lyssnade tydligen inte när jag pratade om arbetslivstrygghet, ett förslag som egentligen borde intressera Centern. Jag sade i inledningsrundan, och jag upprepar det igen, att det är dags att ändra hela systemet så att vi kan få en verklig arbetslivstrygghet i stället för att, som regeringen nu gör, dra åt tumskruvarna för enskilda individer så att de hamnar ännu längre ned i det svarta hålet, Cristina Husmark Pehrsson. Jag tycker att trygghetssystemen måste bygga på en tro på människan, inte på misstro.
De 3,4 miljarder som ni säger att ni satsar tas av pengar som dras in från Försäkringskassan. Rehabiliteringen är inte bara sjukvård. Det borde Cristina Husmark Pehrsson veta lika bra som jag, eftersom vi båda är sjuksköterskor. Rehabilitering är även arbetslivsrehabilitering, och det kan inte sjukvården hjälpa till med.
Anf. 64 Helena Rivière (M)
Herr talman! Det är faktiskt så, LiseLotte Olsson, att du glider därför att du bara tar med halva meningen ur propositionen. Det står nämligen: "Bland de som vid denna tidpunkt" det vill säga efter 18 månaders förlängd sjukpenning "saknar arbetsförmåga" - det hoppade du över - "kan även finnas personer som behöver ansöka om ekonomiskt bistånd från socialtjänsten." Så står det.
LiseLotte Olsson är emot försörjningsstöd. Hon menar att den som inte är sjuk men inte hittar något arbete på hemmaplan inte ska behöva söka arbete. Men LiseLotte Olsson är för att dessa personer ändå ska försörjas, bara försörjningen kallas någonting annat.
Cristina Husmark Pehrsson sade att Vänstern talar sig varm för det som har varit, och det är precis vad jag också tycker. I kritiken refererar ni till de långa passiva sjukskrivningstider som har varit och menar att det är normen för hur det ska vara.
Jag upprepar att alla de som behöver sjukförsäkringen därför att de är sjuka har intresse av att de som inte längre är sjuka inte längre belastar sjukförsäkringen. Syftet med rehabiliteringskedjan är som jag sade att undvika långa, passiva sjukskrivningstider som bara gör det svårare att komma tillbaka.
Anf. 65 Solveig Zander (C)
Herr talman! När nu förslaget att förändra socialförsäkringsområdet kommer att gå igenom är jag övertygad om att det kommer att bli bättre för alla som är sjukskrivna och för alla som kommer att bli sjukskrivna också. Jag är övertygad om det, och jag bygger mina antaganden på det som bland annat står i den tidning som jag läste ur tidigare, Dagens Socialförsäkring. Där står nämligen att många av remissinstanserna också framhåller att det är mycket på gång inom ohälsoområdet, till exempel det försäkringsmedicinska beslutsstödet, en rehabiliteringsgaranti, en mer aktiv företagshälsovård och metoder för att bedöma arbetsoförmåga.
Sedan står det också att helhetsbilden saknas. Och det förstår jag, eftersom det är olika propositioner som kommer och man inte ser dem tillsammans. Men som den försvarsadvokat jag utnämndes till att vara vill jag säga att de förvaltningsrättsliga domstolar vi har i vårt land ju är till för att tolka de underlag till lagar som finns för att bygga rättspraxis, och det är det som kommer att tydliggöra, som alltid med nya lagförslag, vad man ska rätta sig efter.
Sedan sägs det också att många kommer att behöva få socialbidrag. Då undrar jag kort och gott: Hur många förtidspensionerade är det i dag som behöver få socialbidrag? Hur många av dem är det som inte kommer att behöva det tack vare att de förslag som alliansen nu lägger fram kommer att leda till jobb så att de kan försörja sig bättre?
Anf. 66 Gunnar Axén (M)
Herr talman! LiseLotte Olsson säger nu att hon inte vill försvara den politik som Vänsterpartiet stödde under tidigare mandatperioder. Jag kan förstå det. 140 nya förtidspensionärer per dag är ingenting att vara stolt över. Nu är det bara Socialdemokraterna som står kvar och försvarar den politik och den ordning som rådde tidigare.
Visst kan det vara så att ytterligare någon människa kan komma att behöva försörjningsstöd under en kortare period. LiseLotte Olsson säger att då måste kommunerna kompenseras. Men jag frågade LiseLotte Olsson om det är på det sättet. I konsekvens med att regering och riksdag genomför reformer för att få fler människor i arbete har fler människor än någonsin tidigare ett jobb i dag. Skattemiljarderna flödar in i kommunerna. Kommunernas ekonomiska läge är
mycket
gott. Jag undrar om LiseLotte Olsson i konsekvens med vad hon säger om försörjningsstödet vill dra in de pengarna till staten. Jag fick inget svar på frågan, men ett uteblivet svar är också ett svar. Jag kan inte tolka det som något annat än att Vänsterpartiet vill dra in ett antal miljarder kronor från landets kommuner med allt vad det skulle innebära för vår gemensamma välfärd i kommunerna. Var ska de pengarna sparas in någonstans? Det är ett besked som måste skrämma många.
Ta del av den utredning och de skrifter som Anna Hedborg har tagit fram, Jasenko Omanovic. De kanske inte fyller en meter i bokhyllan men i alla fall en halvmeter. Där pekar man på de problem som finns i dag med många människor som är fast i långtidssjukskrivningar och förtidspensioner, men man pekar också på möjliga lösningar. Det är lösningar som nu också genomförs för att bryta utanförskap och få tillbaka människor i arbetsgemenskap.
Anf. 67 Cristina Husmark Pehrsso (M)
Herr talman! Vad är det som är sämre? Vad är det som är så bra i dag att det vi nu föreslår gör det sämre? Vad är det som är dåligt? Jag ska ge en kort genomgång av rehabiliteringskedjan så att fler än kammarens ledamöter får möjlighet att reflektera.
Vi satsar 3,4 miljarder kronor på en rehabiliteringsgaranti och på företagshälsovård så att företagshälsovården får muskler att också bedriva sjukvård. Det gör vi tillsammans med arbetsmarknadens parter efter en uppmaning från LO och Svenskt Näringsliv. Vi kommer att i första hand satsa på kvinnors diagnoser, lättare psykisk ohälsa och smärtor i rörelseapparaten. Vi kommer att ha en aktiv sjukskrivningsprocess. I dag är sjukskrivning under första året indelat i sju steg. För att gå vidare till steg nummer två måste man ha passerat nummer ett. Om vi tittar på dem som fortfarande är sjukskrivna efter ett år är 70 procent kvar i steg ett. Ingenting händer. De blir bortglömda, inga kontrollstationer, och snart ringer vi inte ens till våra arbetskamrater och frågar hur de mår. Ingen rehabilitering.
Det har framförts kritik över att det efter sex månader ska ske en prövning mot hela arbetsmarknaden. Ja, om det finns arbetsförmåga. Är man sjuk ska man fortsatt ha sjukpenning. Så enkelt är det.
Det verkar som att interpellanterna tror att detta är något nytt. De tre stegen som vi nu inför är precis samma som dagens sju steg. Det kanske ni inte har förstått. Vi gör tre steg av de sju stegen. Sedan sätter vi kontrollstationer emellan för att den sjuke inte ska bli bortglömd. Annars är det precis samma som dagens sju steg. Om ni tycker att detta är så förfärligt och dåligt måste ni ha tyckt att Försäkringskassans sju steg också var förfärligt och dåligt.
Låt mig säga vad som händer vid steg nummer fem i dag - och det kan inträffa efter tre veckor. Jag vill bara påminna om det. Om det visar sig att den försäkrade på grund av sjukdom inte kan gå återgå till det arbete den försäkrade sedan tidigare har ska Försäkringskassan bedöma arbetsförmågan mot alla på arbetsmarknaden normalt förekommande arbeten. I begreppet normalt förekommande arbeten ligger att Försäkringskassan inte bara ska göra bedömningen av arbetsförmågan i förhållande till de arbeten som finns i direkt anslutning till den försäkrade. Försäkringskassan - hör här! - ska göra bedömningen mot hela den svenska arbetsmarknaden. Detta betyder att bedömningen inte ska begränsas till den lokala eller regionala arbetsmarknaden. Bedöms den försäkrade kunna klara ett normalt förekommande arbete finns ingen rätt till sjukpenning.
Detta är ingenting som Moderaterna eller alliansregeringen har uppfunnit. Detta är steg nummer fem i de föreskrifter som ni har till Försäkringskassan. Jag har kontrollerat detta med Försäkringskassan. Det är normalt förekommande arbetsuppgifter på hela svenska arbetsmarknaden. Det finns ingenting som säger när detta ska införas. Det kan införas efter i praktiken tre veckor.
Alliansregeringen tycker att detta är för tidigt. Därför ger vi de anställda en tidsfrist på sex månader. Vi stärker arbetsrätten med något alldeles nytt, nämligen att om man mot förmodan, efter alla konstens regler och försök, inte kan komma tillbaka till sin vanliga arbetsgivare på grund av det helt enkelt inte går ska man ha rätt till att med sjukpenning söka andra arbetsuppgifter. I dag behöver man vara arbetslös eller uppsagd för detta.
Vi inför en lag om rätt till tjänstledighet efter sex-tolv månader. Det finns inte i dag. Den anställdes arbetsrätt stärks genom att man får rätt att ta tjänstledigt från den gamla arbetsgivaren för att pröva nya arbetsuppgifter. Det är stor skillnad. Dessutom tar vi bort den obligatoriska ettårsprövningen i fråga om utanförskap och sjuk- och aktivitetsersättning - ett sakligt skäl för uppsägning.
Anf. 68 LiseLotte Olsson (V)
Herr talman! Tack för svaret.
Gunnar Axén tolkar mitt svar som en viss potentat läser en skrift, även kallad Bibeln. Nu tänker jag inte gå in mer på det. Det får kanske bli en egen speciell debatt om de frågorna någon annan gång.
Jag är inte emot försörjningsstöd, Helena Rivière, men jag är emot att den som är sjuk ska behöva söka socialbidrag. Jag tycker att om man är sjuk ska man ha rätt till sjukpenning - punkt slut. Det är det som framgår av förslaget - om jag nu inte läste hela meningen, men det blev tydligt då Helena läste meningen - nämligen att man "vid denna tidpunkt saknar arbetsförmåga". Alltså att man inte kan jobba, saknar arbetsförmåga och är sjuk. Då hänvisas man till att söka ekonomiskt bistånd. Så står det tydligt och klart på s. 97 i propositionen.
Helena sade i ett tidigare inlägg att socialförsäkringarna inte är en bank där man kan ta ut pengar som man önskar. Det är verkligen ingen som har påstått det. Socialförsäkringssystemet är en försäkring som vi alla har betalat till och som man måste kunna lita på fungerar när man är sjuk och behöver den. Det som kommer att hända nu är att man inte litar på att försäkringen fungerar. I och med det slår man sönder tilltron till välfärden. Det är skrämmande.
Minuterna går fort på slutet, men jag vill ändå kommentera svaret om en parlamentarisk utredning. Jag fick ett luddigt svar.
När kommer denna utredning? Min första interpellationsdebatt med ministern var hösten 2006. Då sades det att direktiven var på gång och att utredningen skulle komma. Vi behöver en parlamentariskt brett förankrad utredning där vi kan jobba med dessa frågor. Det är många som har krävt det. Facken har krävt det. Saco gick ut med ett pressmeddelande i går och sade att det nu får vara slut på lappande, lagande, fixande och donande. Vi måste ha en helhetssyn på socialförsäkringen så att folk vet vad som gäller.
Anf. 69 Jasenko Omanovic (S)
Herr talman! Som jag sade: klipp och klistra. Det ser vi nu igen när ministern försvarade det som fortfarande gäller i dag. Det finns dessa tre eller sju steg. Vid steg fem ska efter tre veckor .
(Statsrådet CRISTINA HUSMARK PEHRSSON (m): Kan!)
. kan efter tre veckor ersättningen upphöra.
Det nya förslaget sätts i gång på grund av att det var långa sjukskrivningar. Nu plötsligt är det tre veckor som gäller .
(Statsrådet CRISTINA HUSMARK PEHRSSON (m): Men inget förslag.)
Frågan är vad det är som egentligen gäller. Hur mycket har man klippt och klistrat för att anpassa efter från vilket håll det blåser? Det är återigen ett anmärkningsvärt förslag som ligger på riksdagens bord. Vill ministern ta tillbaka förslaget?
Nästa fråga är den som LiseLotte Olsson ställde om en parlamentarisk utredning, nämligen hur försäkringen ska se ut.
Det finns tre saker som alla remissinstanser påpekar. Tidsgränserna är för snäva. Regelverket är för krångligt. Sedan är det undantagen: Det är diagnos sjukpenning, inte arbetsförmåga. På grund av detta bör ministern överväga att ta tillbaka förslaget.
Anf. 70 Cristina Husmark Pehrsso (M)
Herr talman! Låt mig göra detta klart nu på slutet. I den här regeringen lyssnar vi på remissinstanserna. Vi har tagit intryck, och därför har vi också gjort förändringar vad det gäller tidsgränserna. De sjukfall som pågår före den 1 juli kommer inte att omfattas av rehabiliteringskedjan förrän den 1 januari. Man behöver heller inte söka om förlängd sjukpenning.
Jag förstår att man inte har hunnit läsa propositionen utan fortfarande hänger vid med departementsskrivelsen, för den är roligare att debattera. Vi har klarlagt en del, tagit bort diagnoser och gjort tydliga undantag och förtydliganden, inte minst i enlighet med vad man har sagt från Försäkringskassan.
Jag tycker att det är viktigt att lyssna på remissinstanserna. Det kanske inte interpellanterna tycker.
Jag vill kort också rätta till ett litet missförstånd. I dag, med dagens regler, kan man prövas mot hela arbetsmarknaden redan efter tre fyra veckor. Vi tycker att det är för tidigt. Därför inför vi en tidsgräns på först sex månader. Vi ger också de anställda en förstärkt arbetsrätt genom en tjänstledighetslagstiftning enligt vilken man ska pröva om det är totalt omöjligt att gå tillbaka. 30-40 procent av de sjukskrivna kvinnorna säger att de har arbetsförmåga om de får pröva andra arbetsuppgifter eller annat arbete. Det blir ett halvårs skillnad jämfört med i dag.
Kom inte och säg att det blir hårdare regler! Hårdare regler tycker jag att det är när man inte ger företagshälsovård eller rehabilitering och ställer människor i långa sjukskrivningar. Anna Hedborg säger att det är en väntan i ett svart hål - ingenting händer och ingen frågar efter mig. Efter ett år får man ett brev från Försäkringskassan om obligatorisk prövning mot SA. Man ställs utanför med 64 procents ersättning. Det blir inga arbetsmarknadspolitiska åtgärder, ingen rehabilitering, och det är ett sakligt skäl för uppsägning. Jag tycker att det är det mest inhumana man kan göra.
Vi måste i stället hjälpa människor till aktivitet och se till att de får rätt stöd och hjälp. Vi ska vara säkra på att de som är sjuka fortfarande kommer att få sin sjukpenning. Det behöver vi aldrig vara oroliga för. Men vi ska inte förtidspensionera bort människor i utanförskap. Detta är en kedja och en rehabiliteringsinsats som jag och regeringen är mycket stolta över att kunna presentera.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.