Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

utbildning för hantverksyrken

Interpellation 2003/04:509 av Ericson, Lars-ivar (c)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2004-05-19
Anmäld
2004-05-19
Besvarad
2004-06-14
Sista svarsdatum
2004-06-16

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 19 maj

Interpellation 2003/04:509

 av Lars-Ivar Ericson (c) till utbildningsminister Thomas Östros om utbildning för hantverksyrken

Många hantverksyrken är i dag bristyrken. Situationen kan förvärras ytterligare och det finns beräkningar som anger att inom de närmaste åren så kommer Sverige att behöva 100 000 nya hantverkare. Hantverkssektorn omfattar i dag omkring 300 olika yrken. Varje yrke fordrar specifik utbildning, vilket innebär att dessa yrken inte kan schabloniseras.

Hantverksyrkena har i dagens utbildningssystem statusmässigt nedgraderats och alltför få ungdomar väljer i dag att utbilda sig inom ett hantverksyrke trots att det finns goda utsikter till ett framtida arbete. Förutsättningarna för en vuxen att omskola sig till ett hantverksyrke är inte heller så goda.

När det gäller samarbetet mellan skolans hantverksutbildningar och företagarna så skulle ett utökat samarbete kunna resultera i företagsförlagd hantverksutbildning med individuella lösningar och vara en bra kombination av "tankens skola" och "handens skola".

Det finns i dag en hantverksreserv i form av invandrare som är yrkesutbildade i sina hemländer. De har ofta med sig en lång tradition inom hantverksyrkena och denna reserv måste vi utnyttja mera än vad vi gör i dag. Därför borde utbildningen i svenska språket få en inriktning mot yrkeslivet, vilket skulle öka motivationen hos den enskilde.

För att klara efterfrågan på utbildade hantverkare krävs nytänkande och nya former för utbildning.

Med anledning av ovanstående vill jag ställa följande frågor till ministern:

1.Vilka åtgärder avser ministern att vidta för att uppmuntra dagens ungdom att söka sig till hantverksutbildningarna?

2.Vilka åtgärder avser ministern att vidta för att stödja företagsförlagd hantverksutbildning?

3.Vilka åtgärder avser ministern att vidta för att ta till vara den resurs som hantverksutbildade invandrare utgör?

Debatt

(6 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2003/04:509, utbildning för hantverksyrken

Interpellationsdebatt 2003/04:509

Webb-tv: utbildning för hantverksyrken

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Thomas Östros (S)
Anf. 53 Thomas Östros (S)
Herr talman! Lars-Ivar Ericson har frågat mig vilka åtgärder jag avser vidta för att uppmuntra dagens ungdom att söka sig till hantverksutbildningarna och för att stödja företagsförlagd hantverksutbildning samt för att ta till vara den resurs som hantverksutbildade invandrare utgör. Jag vill först nämna att statsrådet Lena Hallengren den 28 april i år besvarat en fråga från Lars-Ivar Ericson om invandrares möjligheter att utöva hantverksyrken och att jag i den delen av frågan inte har något ytterligare att tillägga utöver det svar Ericson redan fått. Jag delar Lars-Ivar Ericsons åsikt om att det är av vital betydelse att samhällets behov av kunniga hantverkare liksom annan arbetskraft kan tillgodoses genom de utbildningsformer samhället erbjuder. I regeringens proposition 2003/04:140 Kunskap och kvalitet - Elva steg för utveckling av gymnasieskolan redovisar regeringen sin syn på den yrkesinriktade utbildningen i gymnasieskolan. I propositionen betonas vikten av en grundläggande yrkesutbildning av hög kvalitet. Den ska ge såväl generella nyckelkompetenser som specialistkunskaper av en sådan omfattning att elevens kompetens i huvudsak svarar mot arbetslivets krav. I propositionen betonas också vikten av samverkan mellan skola och arbetsliv för att säkra utbildningarnas relevans och kvalitet. Regeringen framhåller därför att lokalt samråd mellan kommun och arbetsmarknadens parter i frågor som rör yrkesinriktade program i gymnasieskolan åter bör göras obligatoriskt. Den gymnasiala yrkesutbildningen i Sverige har, till skillnad från i många andra länder, under de senaste decennierna till största delen varit skolförlagd. En förändring påbörjades i samband med gymnasiereformen i början av 1990-talet. Då infördes en obligatorisk arbetsplatsförlagd del i utbildningen genom APU. Inom LIA-försöket har ytterligare möjligheter till arbetsplatsförläggning av utbildningsdelar införts. Flera skäl talar för att ytterligare steg nu bör tas mot att utveckla en gymnasieutbildning ännu närmare arbetslivet. Ett lärande där teori och praktik stöder varandra blir djupare och mer motiverande för eleven. Regeringen förespråkar därför i den tidigare nämnda propositionen att en gymnasial lärlingsutbildning införs som ett valbart, attraktivt alternativ inom samtliga yrkesinriktade program. Regeringen avser att ge Statens skolverk i uppdrag att utreda och lämna förslag till närmare utformning och reglering av denna lärlingsutbildning. Regeringen avser också att ta initiativ till samtal med arbetsmarknadens parter för att diskutera förutsättningarna för att den föreslagna lärlingsutbildningen ska kunna etableras framgångsrikt. Det handlar bland annat om att klargöra hur ansvarsfördelningen mellan skolan och arbetslivet ska se ut. Regeringen har därutöver nyligen beslutat att tillsätta en yrkesutbildningsdelegation. Den ska bland annat verka för att samhällets intentioner med samverkan mellan skola och arbetsliv förverkligas i ökad utsträckning och därmed bidrar till att höja kvaliteten i och rekryteringen till gymnasieskolans yrkesinriktade utbildningar. Ungdomars intresse för olika yrkesområden och utbildningsvägar kan inte kommenderas fram. Ansvaret för att samhällets behov av utbildad arbetskraft inom olika yrkesgrupper tillgodoses delas av skolan och de olika branscherna. Med information och vägledning samt ökade möjligheter att få kunskap om vad olika yrken innebär kan elevernas intresse för olika utbildningar påverkas. Vidare ger regeringens förslag om så kallad frisökning eleverna ökad valfrihet och ökad tillgänglighet till attraktiva yrkesutbildningar. Genom de nämnda förändringarna av gymnasieskolan med bland annat en gymnasial lärlingsutbildning och en ökad samverkan mellan skola och arbetsliv finns goda möjligheter för att hantverksutbildningarna kommer att erhålla det elevintresse som är önskvärt.
Lars-Ivar Ericson (C)
Anf. 54 Lars-Ivar Ericson (C)
Herr talman! Jag vill börja med att tacka ministern för svaret och för att vi får ha detta samtal i ett angeläget ämne. Som nyvald i riksdagen handlade min allra första skriftliga fråga om framtiden för hantverksyrkena, och ingen annan av de frågor som jag ställt har väckt sådan respons. Det var många som efteråt hörde av sig med synpunkter. Varför då denna reaktion? Jo, för att frågan berör vardagen för flera av oss. Tänk er in i följande situation: strömavbrott, sträng vinterkyla, rörledningarna fryser sönder i sommarstugan. Du ringer efter en VVS-montör och får beskedet att han inte kan komma förrän om fyra månader. Eller tänk dig att du köpt ett gammalt hus med kakelugnar och stuckaturer i taket och behöver hjälp med reparationer. Du slår i telefonkatalogen och finner att närmaste kakelugnsmakare och stuckatör finns alldeles för långt borta. Frågan är om de över huvud taget finns om tio år. De har kanske gått i pension och inga nya har tillkommit. Vid en europeisk jämförelse visar det sig att det utbildas för få hantverkare i Sverige. Vi talade om detta för en stund sedan. En företagare uttryckte det så att synen i Sverige är att de som "misslyckats" med skolan kan bli hantverkare. Vi måste tvätta bort den stämpeln. Om man inte har något på insidan av pannbenet kan man inte heller göra så mycket med händerna. Hur ska vi kunna få en uppvärdering av handens kunskaper? Ministern anger i sitt svar att ungdomars intresse för olika yrkesområden inte kan kommenderas fram. Jag blir orolig när jag hör om studievägledaren som säger till ynglingen som vill bli billackerare att med de betyg han har borde han gå samhällsprogrammet. Anser ministern verkligen att skolan gör tillräckligt för att propagera för utbildning i de yrken där vi i dag har brist på arbetskraft? Jag tyckte att det allra mest positiva i ministerns svar var orden om gymnasieutbildning närmare arbetslivet. Är vi möjligen på väg att närma oss övriga Europa där företagsförlagd utbildning är det naturliga inom många praktiska yrken? Kommer vi att få samverkansmodeller skola-företag, som också passar för de små och medelstora företagen? Eller kommer bara stora företag i fråga? Om även småföretagen är aktuella inställer sig frågan: Vem ska betala? En småföretagare som tar emot elever måste kompenseras. Han måste kanske själv vara handledare och upplåta verktyg och maskiner. Den utbildningsinsatsen kompenseras inte av den arbetsinsats som eleven utför i företaget. Utbildning kostar antingen den äger rum i skolan eller i företagen. Från Centerpartiet har vi fört fram tanken på ett system som bygger på en lärlingspeng. Då kunde vi få hög kvalitet på lärlingsutbildningen samtidigt som intresset bland både elever och företagare skulle stärkas. En annan intressant fråga är utbildningen av handledare. I dag har vi brist på utbildade handledare, och jag tror att handledarutbildningens kvalitet också varierar. Det borde finnas en grundutbildning med återkommande handledarträffar, där både nya och erfarna är ledare. Jag efterlyser ministerns syn på lärlingspeng och handledarutbildning.
Thomas Östros (S)
Anf. 55 Thomas Östros (S)
Herr talman! Jag välkomnar att Lars-Ivar Ericson uppmärksammat att jag, sedan jag blev utbildningsminister med ansvar för skolfrågor, prioriterat frågan om de yrkesförberedande programmen och deras utveckling. Jag menar att en av de mest centrala frågorna för framtiden är att öka attraktionskraften så att fler ungdomar upplever att det är ett intressant val när de i nian väljer till gymnasieskolan. Det handlar om att höja kvaliteten och att få en tätare samverkan mellan arbetslivet och lärlingslivet. Då gäller det inte bara stora företag. Jag ser mycket gärna att denna utveckling inte minst sker mot de små företagen. För några veckor sedan besökte jag Söderhamn. Där finns ett gott exempel på hur verkstadsindustri i samverkan närmat sig gymnasieskolan och skapat ett mycket fint samarbete kring några av våra viktigaste yrkesförberedande utbildningar. Man lägger ut delar av utbildningen på just arbetsplatserna. Det tror jag är ett sätt att verkligen både höja kvaliteten och öka relevansen - och dessutom attrahera fler elever. Nu fullföljer vi detta med gymnasiepropositionen. Den präglas ju av initiativ för att stärka de yrkesförberedande utbildningarna dels genom obligatorisk samverkan med arbetslivet, dels genom den nya lärlingsutbildningen som syftar till att skapa mer långsiktiga möten mellan gymnasieskolan och yrkeslivet. Jag ser därför gärna att kommunerna redan nu börjar förbereda den typen av utveckling. Jag tror att det för många klassiska hantverksyrken, men också för våra industriyrken - och inte minst för vård- och omsorgsyrkena inom offentlig sektor - är mycket intressant att få en tätare samverkan mellan arbetsliv och skola. Vi har också tagit initiativ som glatt intressena inom hantverksområdet. Det gäller exempelvis den försöksverksamhet med lärlingsutbildning för vuxna som vi startat för vissa hantverksyrken. Stockholms Hantverksförening är nu huvudman, och i budgetpropositionen gav vi också resurser för att detta skulle komma i gång. Det är alltså ett ytterligare initiativ där vi vill visa på vikten av goda yrkesförberedande program och ett försök att bland eleverna höja statusen, och därmed attraktionskraften, för dessa inriktningar. Här kommer det att behöva göras mycket mer, och jag välkomnar en diskussion även med Centerpartiet. Vi kommer att föra en sådan diskussion också i den yrkesutbildningsdelegation som vi bildat. Där ska vi samverka mellan flera olika intressen för att stärka de yrkesförberedande programmens framtid i gymnasieskolan. Det handlar om gymnasieutbildning, men det handlar också - vilket vi diskuterade i den förra debatten - om eftergymnasiala utbildningsformer. De kompletterande utbildningar och kvalificerade yrkesutbildningar - KY - som vi har passar mycket väl för flera olika hantverksyrken. Det gäller även de folkhögskolor som arbetar med detta. Det finns alltså god anledning att vara förhoppningsfull om att vi under de kommande åren får en mycket starkare utveckling på det här området. Däremot tror jag inte heller här på en statlig skolpeng. Vi har ett kommunalt huvudmannaskap. Det är viktigt, och det är det som vi utgår från. När vi sedan ser över möjligheterna för kommunerna att köpa utbildning på entreprenad öppnar sig större möjligheter för dem att köpa utbildning också av företagen. Det tror jag kommer att passa väl in i den här utvecklingen.
Lars-Ivar Ericson (C)
Anf. 56 Lars-Ivar Ericson (C)
Herr talman! Framtiden finns inom hantverksyrkena. Det kan vi konstatera. Man kan inte leva av populära yrken när det inte finns jobb inom dem. Vi får hoppas att många ungdomar tänker om när det gäller utbildning. Ett sätt att göra hantverksutbildningarna attraktivare kan vara att inte låta teorilektionerna bli så teoretiska utan i stället anknyta dem till hantverksyrket. Jag föreställer mig att till exempel engelska, svenska och matematik lätt kan kopplas till något hantverk. Hur ser ministern på den möjligheten? Ett annat sätt att rekrytera är att lyfta fram utvecklings- och försörjningsmöjligheterna inom just hantverksyrkena. Då ökar intresset, eftersom ungdomar är rationella. Syokonsulenter och studievägledare har betydelse, men jag tror att de bästa ambassadörerna är de ungdomar som genomgår, eller nyss genomgått, en hantverksutbildning. Tänk om vi kunde få dem som informatörer och inspiratörer! Frisökning är enligt ministern ett sätt att få fler hantverkare. Jag antar att den enskilde eleven därigenom ges möjligheter att söka till ett program i en annan kommun, även om programmet finns i hemkommunen. Det skulle betyda att den som bor i x kommun kan söka till floristutbildning i y kommun där inriktningen passar bättre än den som x kan erbjuda. Har jag uppfattat det rätt? Det skulle även betyda att ingen kommun längre kan vägra att betala för den som vill söka sig till Karolinaskolan i Höör. Där finns Sveriges enda gymnasium för dem med funktionshindren ADHD och DAMP. Denna gymnasieskola har ett unikt naturbruksprogram med trädgårdsinriktning. Problemet är att sedan flera år vägrar vissa kommuner - och i Malmö även vissa kommundelar - att betala kostnaden för elever som vill söka sig just till Karolinaskolan. Det är bekymmersamt. Alla goda krafter måste samverka för att lösa problemet med bristen på hantverkare. Eftersom jag representerar Skåne i riksdagen vill jag passa på att lyfta fram en god kraft i detta sammanhang, nämligen stiftelsen Skånes Hantverk & Yrkescenter. Det är en ideell stiftelse med syfte att verka för god tillgång på hantverkare. Stiftelsen har kommit med ett förslag om en treårig försöksverksamhet med lärlingsutbildning i nära samarbete med Danmark, som har kommit långt på området. I Centerpartiets Skånemotion förde jag förslaget vidare, men det blev avslag från utbildningsutskottets majoritet. Jag antar att ministern känner till förslaget och har reflekterat över om det ändå kan realiseras inom en snar framtid. Tanken är då att som i Danmark erbjuda någon form av lärlingsanställning där lön och utbildningskostnader delas mellan skolan och arbetsplatsen, på företaget eller hos hantverkaren. Jag tycker att detta verkar vara en intressant modell, och jag vill gärna höra om ministern kan tänka sig att ge detta uppdrag till stiftelsen Skånes Hantverk & Yrkescenter.
Thomas Östros (S)
Anf. 57 Thomas Östros (S)
Herr talman! Jag tycker att det låter på Lars-Ivar Ericson som om han har flera goda uppslag för hur man kan utveckla yrkesförberedande utbildningar och hantverksprogram. Flera av dem ligger väl i linje också med regeringens initiativ och tänkande. Ta det exempel som Lars-Ivar Ericson tog upp - kärnämnena, de teoretiska ämnena, som vi båda är så angelägna om att alla elever ska få med sig. Det gäller till exempel engelskan, som alla behöver i dag för att kunna leva ett gott liv och utvecklas i sitt yrke. När man lär sig engelska skulle det kunna färgas av att man är intresserad av en yrkesinriktning. Precis det tar vi upp som en av de elva punkterna i propositionen om den nya gymnasieskolan. Vi vill att man ska arbeta så. Det hela ska mer präglas av den yrkesinriktning som man har för att fånga det intresse som eleverna har för sitt framtida yrke. Därmed för man också in vikten av att kunna engelska, och de ord och de speciella förutsättningar som engelskan har i just den yrkesinriktningen. Det bör också gälla matematiken och fler ämnen. Jag tror att detta är ett framgångsrikt sätt, och det ser vi också tydligt i de kommuner som har varit framgångsrika. Då förbättras också resultaten. Jag tror att frisökning, det vill säga att man får söka gymnasieutbildningar också i andra kommuner, är ett bra sätt att stimulera utveckling av gymnasieskolan. Framför allt tror jag att de yrkesförberedande programmen behöver mer av regional samverkan. Om vi ska få uthålliga satsningar av bra kvalitet med goda resurser så behöver man i en region komma överens om vad man ska satsa på och hur man ska fördela ansvaret så att man erbjuder eleverna i regionen bra valmöjligheter. Då är det ofta vanskligt för en liten bräcklig kommun att satsa på något område där man inte är säker på att man får elevernas efterfrågan och intresse. Det behöver man kunna göra tillsammans, och det ser jag gärna framöver. Nu har vi diskuterat utbildning, som för mig är en angelägen fråga. Men vi måste också se att det handlar om en arbetsmarknad. Det är inte självklart att det bara är en utbildningsfråga. Låt mig ge ett exempel på ett yrke där vi har brist i dag, och där det sannerligen inte har varit problem med utbildningen. Det handlar om bussförare. Enligt Vägverket finns det i dag cirka tio gånger fler människor med busskörkort än yrkesverksamma bussförare. Ändå råder det brist. Det har naturligtvis att göra med arbetsvillkoren och en arbetsmarknad som behöver förändras för att locka människor också med specialistutbildningar att söka sig till de yrkena. Det måste vi ha med oss i en sådan här diskussion. Precis som Lars-Ivar Ericson säger följer ungdomar med i vad som händer i vårt samhälle. De ser vilka yrken som uppskattas och belönas och var man får ett gott och fint yrkesverksamt liv. Därför blir det så viktigt att branschen - små och stora företag - engagerar sig i att informera och stimulera ungdomar till att vilja läsa på de här viktiga utbildningarna.
Lars-Ivar Ericson (C)
Anf. 58 Lars-Ivar Ericson (C)
Herr talman! Skickliga hantverkare lade en gång grunden till den svenska industrin och byggde upp det välfärdssamhälle som vi nu lever i. Jag tror att både ministern och jag är medvetna om att framtiden för våra hantverksyrken finns i verkstäder och på andra arbetsplatser och om hur viktigt det är med samarbete mellan skola och företag. Det behövs en attitydförändring i samhället så att vi uppvärderar handens kunskaper. I detta mitt sista inlägg i debatten vill jag berätta en liten solskenshistoria om hur vi fick en ny hantverkare. Vår familj hade under tio år en pojke fosterhemsplacerad hos oss. En dag hade vi besök av rörmokaren eller VVS-teknikern. Fosterpojken såg hur mannen böjde rör och grejade med villapannan. Sedan sade han: Jag vill jobba med sådant där när jag blir stor! Jag svarade att det kan du gärna göra, för det är ett framtidsyrke och det finns en utbildning i Kristianstad. Men det fanns ett hinder; hans biologiska mamma tyckte att han skulle ha ett "fint" yrke och i stället utbilda sig till läkare eller lärare. Pojken var envis, och vi som fosterföräldrar stöttade honom. Han blev rörmokare, eller som vi säger i vår tid: VVS-tekniker. Han var stolt över sitt yrke och trivdes bra med det. Kunde vi få fler att tänka som han gjorde så vore det ett sätt att råda bot på en del av ungdomsarbetslösheten och även ett steg på vägen att motverka den brist på 100 000 hantverkare som hotar om tio år.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.