USA:s stöd till Israel
Interpellation 2003/04:432 av Fridolin, Gustav (mp)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2004-04-16
- Anmäld
- 2004-04-20
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Sista svarsdatum
- 2004-04-30
- Svar fördröjt anmält
- 2004-05-03
- Besvarad
- 2004-05-19
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 16 april
Interpellation 2003/04:432
av Gustav Fridolin (mp) till utrikesminister Laila Freivalds om USA:s stöd till IsraelAtt USA bär upp Israels folkrättsvidriga krigföring och ockupation gentemot palestinierna är ingen nyhet. Men president Bushs uttalanden den 14 april, på en presskonferens tillsammans med Israels premiärminister Ariel Sharon, markerade ett avstamp från en linje där man välkomnar fredsförhandlingar till förmån för ren konfrontationspolitik. President Bush meddelar att han godtar och till och med helhjärtat stöder det som presenterats för Sharons plan, vilket bland annat innebär att palestinska flyktingar fråntas rätten att återvända och förstärker bosättningspolitiken på Västbanken.
Denna politik av USA, en världspolitisk händelse lik och helt i paritet med angreppskriget mot Irak, såväl i den delen som denna del av Mellanöstern innebär USA:s politik kaos och mer av krig, lägger givet ett ökat ansvar på regeringarna i Europa. En tydlig europeisk politik gentemot Israel är nu det enda som skulle kunna tvinga fram förhandlingar som bryter ned våldsspiralen. En sådan tydlig politik kan ha flera delar, brytande av handelsavtal under tiden frågan om Israels murbygge behandlas i Haagdomstolen, stopp för import av krigsmateriel från Israel, ökade kontakter med fredsrörelsen i området, resor ned från Europas utrikesministrar för att möta fredsrörelsen och vanliga människor som drabbas av ockupationen.
Mot bakgrund av den senaste händelseutvecklingen vill jag därför fråga Laila Freivalds vilka åtgärder hon och Sveriges regering avser att vidta för att stärka den svenska och europeiska Mellanösternpolitiken i syfte att nå fredsförhandlingar och ett slut på ockupationen.
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2003/04:432
Webb-tv: USA:s stöd till Israel
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2003/04:118 Onsdagen den 19 majProtokoll 2003/04:118 3 § Svar på interpellation 2003/04:432 om USA:s stöd till Israel
Protokoll från debatten
Anf. 1 Laila Freivalds (S)
Fru talman! Gustav Fridolin har frågat mig vilka åtgärder jag och den svenska regeringen avser att vidta för att stärka den svenska och europeiska Mellanösternpolitiken i syfte att nå fredsförhandlingar och ett slut på den israeliska ockupationen.
Den svenska regeringen ser mycket allvarligt på händelseutvecklingen i den israelisk-palestinska konflikten. Våldet kräver så gott som dagligen nya offer på bägge sidor. För att förutsättningar för en återupptagen förhandlingsprocess ska kunna skapas måste våldet upphöra. En villkorslös och ömsesidig vapenvila är det enda som kan bygga förutsättningar för en återupptagen förhandlingsprocess.
Sveriges och EU:s position ligger fast. Det finns inget alternativ till en av parterna framförhandlad lösning på konflikten som grundas på internationell rätt. EU kommer inte att acceptera några förändringar av 1967 års gränser som inte överenskommits av parterna.
Jag delar Gustav Fridolins uppfattning om att en tydlig europeisk politik gentemot Israel är viktig. När det gäller premiärminister Sharons aviserade planer på ett israeliskt tillbakadragande från delar av de palestinska områdena har EU också varit mycket tydligt om att tillbakadragandet måste kopplas till en förhandlingsprocess och bli ett led i genomförandet av färdplanen. Detta kräver i sin tur att tillbakadragandet sker i samordning med den palestinska myndigheten. Det är endast genom ett uppfyllande av dessa grundläggande kriterier som ett israeliskt tillbakadragande kan innebära ett steg i rätt riktning.
Folkrätten måste utgöra basen för en permanent lösning med utgångspunkt i FN:s resolutioner 242 och 338, och den palestinska sidan måste ges möjlighet att påverka slutresultatet. Vid möte på ministernivå den 4 maj i New York uttryckte kvartettmedlemmarna USA, Ryssland, EU och FN stöd för färdplanen och en tvåstatslösning som grundar sig på direkta förhandlingar mellan parterna, baserade på 1967 års gränser och relevanta FN-resolutioner. Det är av största vikt för den svenska regeringen att EU fortsätter att spela en central roll i kvartetten.
Det pågår också ett intensivt internt EU-arbete med att undersöka tänkbara områden för europeiska insatser. Svenska konkreta åtgärder i händelse av ett israeliskt tillbakadragande kan till exempel bli bidrag till utbildning av palestinska civilpoliser, samt olika biståndsinsatser.
Det är också viktigt att den europeiska politiken är tydlig gentemot den palestinska myndigheten. Det är av största vikt att den palestinska myndigheten under ledning av president Arafat vidtar krafttag mot de militanta grupperingar som med terroristmetoder motsätter sig en fredlig lösning. Endast genom förtroendeskapande åtgärder från både Israel och den palestinska myndigheten kan ett klimat skapas som möjliggör återupptagna förhandlingar.
När det gäller Gustav Fridolins förslag till en tydligare europeisk politik delar jag uppfattningen att det är viktigt att Europas utrikesministrar möter företrädare för fredsrörelsen. I detta sammanhang vill jag lyfta fram det så kallade Genèveinitiativet vars företrädare besökte Stockholm i januari och då bland annat mötte den svenska regeringen. Det är också viktigt att politiker och beslutsfattare träffar vanliga människor. Detta gäller konfliktens båda parter. Jag har för avsikt att besöka såväl Israel som de palestinska områdena. När det kan komma att ske är ännu inte bestämt.
Vad gäller Gustav Fridolins hänvisningar till avbrott av EU:s handelsavtal och den svenska vapenimporten anser jag att sanktioner eller bojkott mot ett land bör betraktas som en sista utväg när alla andra möjligheter är uttömda. Så länge det finns hopp om att få med Israel i en positiv dialog är sanktioner eller bojkott inte aktuellt. Sveriges import av krigsmateriel styrs av det svenska försvarets uppgifter och behovet av utrustning. Det gäller att tillgodose de svenska nationella intressena på ett optimalt sätt genom att anskaffa materiel av hög kvalitet, eller genom att få tillgång till den kompetens som Försvarsmakten behöver. Sverige köper dock inte materiel från länder som är föremål för internationella sanktioner eller embargon, eller när en nationell svensk sanktion är beslutad. Israel är inte föremål för några sådana åtgärder.
Anf. 2 Gustav Fridolin (Mp)
Fru talman! Låt mig tacka utrikesministern för svaret, även om det gör mig lite förbryllad. Utrikesministern menar att hon delar min oro över den utveckling som sker nere i Israel och Palestina, inte minst efter de senaste veckornas händelser där i Gaza ytterligare palestinier fått sina hus demolerade och blivit hemlösa. Hon delar min syn på att vi måste nå fredsförhandlingar och att vi måste nå fredsförhandlingar som ser till att skapa ett slut på den israeliska ockupationen. Hon håller också med om analysen att den politik som USA under president Bush på senare tid har börjat föra har gjort Europas tyngd än viktigare och Europas ansvar än tyngre.
När jag skrev den här interpellationen hade president Bush precis haft en presskonferens där han godtog den av Israels premiärminister Sharon ensidigt utarbetade planen om ett visst tillbakadragande av de, knappa tiotusentalet, bosättare som bor på Gaza men ett befästande av den dryga kvarts miljon bosättare som bor på Västbanken och till och med tal om ett utökande av bosättningar på Västbanken. Denna politik, som också innebar att man fråntog de palestinska flyktingarna deras rätt att återvända till sina hemstäder, gör att Europas och Sveriges ansvar är tyngre. Vi måste agera tuffare och hårdare för att se till att få fram fredsförhandlingar och ett slut på ockupationen.
Det är därför det är märkligt att läsa ett svar och höra det här i kammaren i vilket utrikesministern delar min oro, delar min syn på vad som måste nås och håller med om min analys av läget men inte håller med om några av de förslag som förs fram på vad som behöver göras. De enda konkreta förslag som finns i interpellationssvaret är att Sverige ska bidra med utbildning av palestinska civilpoliser samt olika biståndsinsatser. Men det är i händelse av ett israeliskt tillbakadragande. Ja, men det som är viktigt nu är ju att få fram svenska åtgärder som kan hjälpa till att få till ett israeliskt tillbakadragande, inte att skissa på vilka åtgärder som behövs om Israel väl, mot förmodan, startar ett tillbakadragande. Hur ser vi till att det tillbakadragandet sätts i gång?
Jag vill där ha några förslag. Jag aviserar i min interpellation ett par förslag: att man ska införa sanktioner mot Israel och bryta det handelsavtal som EU har. Detta förkastas, trots att handelsavtalet bygger på de två grundläggande principerna att Israel ska följa de mänskliga rättigheterna och att Israel ska verka för en fredlig lösning i området - vilket vi konkret på plats kan se inte görs i dag. Byggandet av en mur inne på Västbanken innebär att man väldigt konkret bryter mot de mänskliga rättigheterna och omöjliggör en fredsprocess i området.
Jag pratar om att man bör avsluta vapenhandeln med Israel. Inte ens detta kan utrikesministern öppna för, och det är mycket märkligt. Vi som i något annat sammanhang slåss mot svensk vapenexport får alltid som svar att en svensk vapenexport är ett måste för att Sverige ska kunna hålla uppe ett starkt försvar och en bra krigsindustri. Ja, men är det då inte så att om man importerar vapen från ett annat land så måste det betraktas som ett direkt stöd till det landets militära försvar, det landets militär och det landets krigsindustri? Vill Sverige verkligen utverka ett direkt stöd till de israeliska ockupationstrupperna? Det är det vapenimport innebär.
I sitt svar säger Laila Freivalds att sanktioner eller bojkott mot ett land bör betraktas som en sista utväg när alla andra möjligheter är uttömda. Då måste jag fråga mig: Vilka möjligheter till annan politik ser utrikesministern finns kvar i dag? Kan utrikesministern lämna ett konkret förslag på någon insats som Sverige eller EU kan göra för att få till fredsförhandlingar som inte innebär att vi skärper tonen mot Israel genom att avbryta handelsavtalet?
Anf. 3 Mariam Osman Sherifay (S)
Fru talman! Mellanöstern brinner. Läget i Mellanöstern är i dag farligare än på många år. Samtidigt verkar det som om vi blir mer och mer likgiltiga ju mer våldet trappas upp.
Vi ser tydligt hur USA:s president backar upp den israeliska premiärministern Ariel Sharons plan som förstärker bosättningspolitiken och tar ifrån palestinierna rätten att återvända.
Varje dag får vi rapporter om Israels agerande på Västbanken och i Gazaremsan. Vi hör palestinierna vädja om ett stopp för massakern i Rafah. De senaste två veckorna har den israeliska armén gjort 25 000 palestinier hemlösa. Militärens övervåld kräver människoliv och kränker de mänskliga rättigheterna nästan varje dag.
Vi bevittnar en tid av utomrättsliga avrättningar, självmordsattacker, vedergällningsaktioner. Listan över människor som fått sätta livet till i denna blodiga konflikt blir allt längre.
Fru talman! Vi har ett låst läge, ett läge där båda folken lever i ständig rädsla, hat, misstro och förödmjukelse - ett läge där den starkaste parten, Israel, tar till våld för att besvara självmordsbombarna i stället för att ta upp fredssamtalen, i stället för att gå tillbaka till förhandlingsbordet och ta upp fredssamtalen.
Detta måste få ett slut. Nu när USA inte längre är en trovärdig fredspartner måste Sverige tillsammans med EU, Ryssland och FN fortsätta sitt arbete och sitt engagemang för freden i Mellanöstern, i enlighet med färdplanen för fred.
EU måste spela en aktivare roll i den här konflikten. Vi måste öka vårt engagemang i Mellanöstern. Vi måste förmå både israeler och palestinier att bryta den oändliga våldsspiralen, om nödvändigt med hjälp av fredstrupper.
Anf. 4 Laila Freivalds (S)
Fru talman! Jag delar Mariam Osman Sherifays krav på att EU och resten av parterna i kvartetten måste spela en mer aktiv roll. Det är också därför det är positivt att kvartetten vid sitt möte på ministernivå underströk att kvartetten är beredd att spela en aktiv roll och bistå parterna för att få till stånd ett återupptagande av förhandlingarna.
Det är av särskild vikt att kvartetten kunde enas om ett tydligt uttalande i vilket de grundläggande principerna för en fredlig lösning upprepades, de principer som EU så tydligt har uttalat: att relevanta FN-resolutioner måste vara utgångspunkten, 1967 års gränser och direkta förhandlingar mellan parterna. Det viktiga nu är naturligtvis att kvartettens möte följs upp på sändebudsnivå.
Ett första steg kan utgöras av den samordnings- och översynsmekanism som nu ska upprättas. Där kommer naturligtvis EU att spela en aktiv roll, och Sverige spelar en aktiv roll i EU:s interna arbete för att åstadkomma ett påbörjande av processen. Det är de åtgärder vi ska vidta.
Jag vill också, med hänvisning till vad både Gustav Fridolin och Mariam Osman Sherifay sade, fördöma den israeliska omfattande förstörelsen av palestinska hem i Gaza. Israel har rätt att försvara sig mot terrorism men det måste ske inom folkrättens ram. Det råder inget tvivel om att den pågående förstörelsen strider mot den humanitära rätten. Israels agerande försvårar ansträngningarna att få till stånd den vapenvila som är nödvändig för att få slut på det meningslösa våldet, och förstörelsen måste upphöra. Det viktigaste är nu att kvartetten tar sitt ansvar och att EU är en aktiv part i det arbetet.
Anf. 5 Gustav Fridolin (Mp)
Fru talman! Tack, utrikesministern, och tack också Mariam Osman Sherifay för deltagandet i debatten och för understrykandet av vad palestinierna faktiskt ber oss om nu - ett stopp för massakern i Rafah, ett stopp för det som händer där, ett stopp för skändandet av livet, ett stopp för rivandet av ytterligare bostäder så att ännu fler palestinier blir hemlösa. Frågan är bara vad vi gör av detta bedjande - vilken konkret politik det leder till, vad Sverige gör för att se till att få till stånd fredsförhandlingar, för att få till stånd ett israeliskt tillbakadragande, för att se till att den politik som USA har klargjort att man för faktiskt motas av en aktiv svensk och europeisk politik som går åt ett annat håll och verkar för fred, inte för ett ensidigt stöd till Ariel Sharon.
När jag lyssnar på utrikesministern hör jag att hon argumenterar mot sanktioner, mot ett hävande av EU:s handelsavtal med Israel trots att det bygger på den klara principen att Israel ska följa de mänskliga rättigheterna och verka för fred, mot det modesta kravet på att avbryta vapenimporten från Israel. Hon argumenterar alltså mot att Sverige ska sluta att direkt och aktivt understödja den israeliska ockupationsmakten genom att handla med deras militära krigsindustri. Men vad argumenterar utrikesministern egentligen för?
Vilken politik är det egentligen Sverige vill föra för att se till att få till stånd en ändring i politiken där nere? Jag hör - och det gläder mig - att vi ska arbeta för en uppföljning, att vi ska vara aktiva i översynen av situationen där nere, att vi ska föra ett aktivt arbete i kvartetten och att vi ska se till att argumentera. Jag hör till och med fördömanden av de senaste händelserna, och det gläder mig, som sagt. Men vilken konkret politik landar det i? Vilka konkreta åtgärder landar det i?
Det är inte längre tid enbart för uppföljning och fördömanden. Det är tid för konkret och aktiv handling som faktiskt betyder någonting och som talar ett språk som också Ariel Sharon förstår. Jag efterlyser den typen av konkreta handlingar. Jag efterlyste den typen av aktiva handlingar, den typen av aviseringar från utrikesministern. Jag efterlyste en förklaring av vad Sverige ska göra konkret, vilken politik vi konkret ska föra. Men jag fick inget svar på det. Jag hoppas att jag kan få det i nästa replik.
Anf. 6 Mariam Osman Sherifay (S)
Fru talman! Det är glädjande att kvartetten har en vilja att få i gång fredssamtalen och att utrikesministern fördömer Israels agerande i området. Visst har Israel rätt att försvara sig. Det har väl alla länder. Men att kollektivt bestraffa palestinier eller andra folkgrupper hör till en svunnen tid. Att dessutom försvara sig när man är ockupationsmakt hör inte hemma i en demokrati.
Israels bosättningar och byggande av en mur på ockuperad mark är uppenbara brott mot folkrätten. Men att kritisera och fördöma båda parterna räcker inte. Det är dags att gå från ord till handling.
Sverige och socialdemokratin har spelat en stor roll i Mellanösternkonflikten under många år. Jag ser fram emot det fortsatta arbetet för fred i området och kommer att följa det med stort intresse.
Anf. 7 Laila Freivalds (S)
Fru talman! Gunilla Wahlén har frågat mig om jag avser att vidta åtgärder för att utveckla idrottsrörelsen till en alkoholfri zon och att förhindra sponsring av idrotten via alkoholrelaterade företag.
Jag delar Gunilla Wahléns oro för den ökande alkoholkonsumtionen i samhället och att den är ett allvarligt folkhälsoproblem. Det är därför viktigt att barn och ungdomar får positiva förebilder när det gäller användningen av alkohol.
Regeringen skrev i propositionen
En idrottspolitik för 2000-talet
(1998/99:107) att idrottsrörelsens möjligheter till egenfinansiering av sin verksamhet har en mycket stor betydelse. Endast genom att själv skapa sin ekonomiska bas kan idrottsrörelsens självständighet och oberoende säkerställas. Mot denna bakgrund är idrottens intäkter från bland annat spel, lotterier och sponsring av stor betydelse för verksamheten.
Sponsring är ofta en del av ett företags marknadsföring och regleras genom marknadsföringslagen och Konsumentverkets riktlinjer. Regeringen avser att senare i vår överlämna en proposition till riksdagen med förslag till vissa ändringar i alkohollagen (1994:1738) som bland annat innebär förtydliganden av förbudet mot att vid marknadsföring av alkoholdrycker till konsumenter rikta sig särskilt till barn och ungdomar.
Sponsring från alkoholbranschen i form av reklamutrymme på dräkter, arenor, program med mera sker i första hand inom lagidrotterna. Detta gäller främst fotboll och ishockey som också ges störst utrymme i massmedierna. Jag anser att frågan om vilka sponsorer som ska accepteras som bidragsgivare i första hand måste hanteras inom idrottsrörelsen.
Som landets i särklass största ungdomsrörelse har idrotten ett ansvar när det gäller ungdomars alkoholvanor. I sina alkoholpolitiska riktlinjer ställer sig idrottsrörelsen bakom samhällets mål att minska alkoholkonsumtionen och framför allt att senarelägga ungdomars alkoholdebut. Utgångspunkten är att idrotten ska utgöra en trygg miljö också ur alkoholsynpunkt. Föräldrar ska med förtroende kunna låta sina barn delta i föreningslivet. Detta ställer krav på idrottens ledare, som i sin samvaro med barn och ungdomar måste vara medvetna om sin roll som vuxna förebilder.
Riksidrottsförbundet och IOGT-NTO har under åren 2000-2003 samverkat i projektet Attityd. Ett 60-tal lokala projekt har arbetat med alkoholfrågan och 22 samverkansgrupper med ledare från idrotten och nykterhetsrörelsen har samarbetat lokalt. Fler än 500 föreningar och lag har antagit en alkoholpolicy. Arbetet inom idrottsrörelsen för en alkoholfri idrott fortsätter och en arbetsgrupp har bildats som bland annat ska sprida de goda erfarenheterna från just Attitydprojektet.
År 2003 inleddes på regeringens initiativ den särskilda satsningen Handslaget inom vilken alla idrottsföreningar kan söka medel för bland annat drogförebyggande arbete. Detta är en viktig prioritering och jag bedömer att idrottsrörelsens alkoholpolitiska riktlinjer genom Handslaget får en bredare spridning än vad som annars hade varit fallet.
Fru talman! Jag planerar för närvarande inte några ytterligare åtgärder riktade till den svenska idrottsrörelsen för att motverka alkoholmissbruk.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.