Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

uppklaring av våldtäktsbrott

Interpellation 2003/04:343 av Sjösten, Ulf (m)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2004-03-11
Anmäld
2004-03-11
Besvarad
2004-03-23
Sista svarsdatum
2004-03-25

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 11 mars

Interpellation 2003/04:343

 av Ulf Sjösten (m) till justitieminister Thomas Bodström om uppklaring av våldtäktsbrott

En nyligen publicerad undersökning pekar på att 95 av 100 kvinnor som gjort anmälan om våldtäkt får beskedet att deras ärende lagts ned. Enligt undersökningen anmäldes 67 våldtäkter i Stockholms city under 2001, men endast tre fall ledde till åtal. Under perioden 1999@2002 anmäldes 125 våldtäkter i Uppsala, men endast sju fall ledde till åtal. Studien pekar också på brister i den offentliga statistiken, där brott betecknas som uppklarade trots att motsatsen ibland är fallet.

Nedläggningsgrunden "brott kan ej styrkas" används i ca 30 % av alla sexualbrottsutredningar, vilket med automatik inte innebär att fallet är uppklarat.

Av de våldtagna kvinnor som vänder sig till Centrum för våldtagna kvinnor i Stockholm har endast 20 % anmält våldtäkten till rättsvårdande myndigheter.

I de fall där kvinnor vänder sig till Centrum för våldtagna kvinnor rör det sig i stor utsträckning om relationsvåldtäkter, där spärren mot att polisanmäla är stor hos många kvinnor. Många uttrycker också en rädsla för att inte bli trodda som orsak till att våldtäkten inte har polisanmälts. Detta tyder på att det kan finnas ett betydande mörkertal när det gäller antalet begångna våldtäkter i förhållande till de som polisanmäls.

Många pekar på vikten av att arbeta med bemötandefrågor som rör brottsoffer i allmänhet och brottsoffer som utsatts för sexualbrottslighet i synnerhet.

Det har skett utbildningsinsatser för dem som arbetar med utredningar om sexualbrott hos de rättsvårdande myndigheterna, men det är viktigt att detta arbete fortsätter med högre intensitet.

Resursknappheten hos i första hand polisen gör sig också påmind när det gäller utredningar om sexualbrott.

Det kan finnas skillnader mellan den relaterade utredningen och den officiella statistiken, men den visar på vikten av att få en samlad och väl underbyggd bild av hur rättsväsendet hanterar anmälda grova sexualbrott.

Attityder och värderingar spelar en central roll i hur samhället ser på dessa brott i sig, men kanske ännu mer hur man ser på dem som drabbas av brotten och hur man ser på gärningsmännen.

Vilka åtgärder avser det ansvariga statsrådet vidta

  • för att förbättra möjligheterna till att höja den faktiska uppklaringsprocenten av anmälda våldtäkter,
  • för att stimulera förändringsarbete kring attityder och värderingar av sexualbrott?

Debatt

(12 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2003/04:343, uppklaring av våldtäktsbrott

Interpellationsdebatt 2003/04:343

Webb-tv: uppklaring av våldtäktsbrott

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Thomas Bodström (S)
Anf. 51 Thomas Bodström (S)
Herr talman! Ulf Sjösten har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att förbättra möjligheterna till att höja den faktiska uppklaringsprocenten av anmälda våldtäkter. Han har också frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att stimulera till förändringsarbete kring attityder och värderingar av sexualbrott. Johan Linander har frågat mig vad jag avser att vidta för åtgärder med anledning av de uppgifter som framkommer i Christian Diesens undersökning om polisens och rättsväsendets resurser, kunskaper och attityder mot utsatta kvinnor. Han har också frågat mig på vilket sätt jag har beaktat de påtalade bristerna hos polisen och rättsväsendet i arbetet med det förslag till ny sexualbrottslag som regeringen avser att presentera. Låt mig först säga att det självklart alltid är allvarligt om anmälda brott inte klaras upp. Det är viktigt för förtroendet för rättsväsendet att människor känner att anmälningar om brott tas om hand och att polisen gör en ordentlig utredning för att utröna om brott har begåtts eller ej. I debatten de senaste dagarna har det framförts att en avgörande orsak till den låga uppklaringen av våldtäkter skulle vara polisens attityder gentemot offren. Det finns säkert fall där detta kan vara en förklaring, men jag vet samtidigt att polisen i allmänhet arbetar mycket professionellt i handläggningen av sexualbrott. De flesta poliser har i dag både kunskap och förståelse för den svåra situation som offren befinner sig i. Flera kvinnoorganisationer jag har träffat menar att polisens bemötande av utsatta kvinnor utvecklats mycket positivt de senaste åren. Men så länge det förekommer att dessa kvinnor känner sig illa bemötta av polisen är det självklart ett problem. Regeringen har därför i det regleringsbrev som beslutades i december 2003 gett Rikspolisstyrelsen i uppdrag att redovisa vilka åtgärder som vidtagits för att säkerställa ett professionellt bemötande av utsatta kvinnor, till exempel offer för sexualbrott. Motsvarande uppdrag finns för övrigt i regleringsbrevet för Domstolsverket. Jag avser att ta ställning till ytterligare åtgärder när dessa uppdrag har redovisats. Enbart bristande förståelse för offrens situation är dock en alltför ensidig förklaring till varför så få anmälda våldtäkter leder till åtal. Våldtäkt är en av flera brottstyper där ofta ord står mot ord och den tekniska bevisningen, där sådan finns, inte entydigt pekar i den ena eller andra riktningen. Bakom statistiken ligger till exempel anmälningar som görs långt efter det att övergreppet skett och där offret inte har dokumenterade fysiska skador eller där det inte finns andra bevis. Våldtäkter sker också ofta helt utan vittnen. Detta är faktorer som försvårar utredningsarbetet, oavsett vilket slags brott det rör sig om. Den brottsutredande verksamheten inom polisen måste därför utvecklas på bred front så att fler brott kan leda till lagföring, till exempel när det gäller sexualbrott där bevisningen i ett inledningsskede kan vara svag. Polisen har vidtagit en rad åtgärder för att höja uppklaringen, men mer måste göras eftersom uppklaringen för många brottskategorier fortfarande är oacceptabelt låg - detta i synnerhet mot bakgrund av de mycket stora resurstillskott polisen fått de senaste åren.
Ulf Sjösten (M)
Anf. 52 Ulf Sjösten (M)
Herr talman och åhörare på läktaren! Jag vill inleda med att tacka justitieministern för svaret på min interpellation. Det framgår tydligt att justitieministern ser allvarligt på den bristande uppklaringsprocenten av våldtäktsbrott. I en nyligen publicerad undersökning pekar man på att 95 av 100 kvinnor som har gjort en anmälan om våldtäkt får beskedet att deras ärende lagts ned. Jag delar justitieministerns uppfattning att problemställningarna när det gäller uppklaring av våldtäktsbrott är mångfasetterade, men studien pekar också på brister i den offentliga statistiken där brott betecknas som uppklarade trots att motsatsen ibland är fallet. Nedläggningsgrunden "brott kan ej styrkas" används i ca 30 % av alla sexualbrottsutredningar, vilket inte innebär med automatik att fallet är uppklarat. Av de våldtagna kvinnor som vänder sig till Centrum för våldtagna kvinnor i Stockholm har endast 20 % anmält våldtäkten till rättsvårdande myndigheter. I de fall kvinnor vänder sig till just Centrum för våldtagna kvinnor rör det sig i stor utsträckning om relationsvåldtäkter där spärren mot att polisanmäla är stor hos många kvinnor. Många uttrycker också en rädsla för att inte bli trodda som orsak till att våldtäkten inte har polisanmälts. Herr talman! Detta tyder på att det kan finnas ett betydande mörkertal när det gäller antalet begångna våldtäkter i förhållande till dem som polisanmäls. Många pekar på vikten av att arbeta med bemötandefrågor som rör brottsoffer i allmänhet och brottsoffer som har utsatts för sexualbrottslighet i synnerhet. Det har skett utbildningsinsatser för dem som arbetar med utredningar om sexualbrott hos de rättsvårdande myndigheterna. Det är mycket bra, och det har säkerligen förbättrat kompetensen när det gäller bemötandefrågorna. Men det är viktigt att detta arbete fortsätter med ännu större intensitet, och det kommer att kräva politiska initiativ. Jag tänker inte uppehålla mig vid polisens resurser i någon större utsträckning i dag, men resursknappheten hos i första hand polisen gör sig också påmind när det gäller utredningar om sexualbrott. Det kan finnas skillnader mellan den relaterade utredningen och den officiella statistiken, men det visar på vikten av att få en samlad och väl underbyggd bild av hur rättsväsendet hanterar grova sexualbrott. Herr talman! I svaret säger Thomas Bodström att han avvaktar två utredningar som har till uppgift att spegla bemötandefrågorna. Problemen är inte nya, även om de nu har formaliserats på ett tydligt och förskräckande sätt. Därför borde det finnas någon form av åtgärdsplan hos regeringen, berört departement och ministern, eller i varje fall tankar kring vilka politiska initiativ som kommer att krävas för att åtgärda de här problemen, för att förbättra möjligheterna att höja den faktiska uppklaringsprocenten i fråga om allmänna våldtäkter och för att stimulera förändringsarbete kring attityder och värderingar i fråga om sexualbrott. Trots svaret från justitieministern efterlyser jag fortfarande ett mer konkret svar på de här frågorna.
Johan Linander (C)
Anf. 53 Johan Linander (C)
Herr talman! Även jag vill börja med att tacka justitieministern för svaret. Jag känner att justitieministern har goda intentioner - det vet jag att han har. Men jag känner också att han inte orkar riktigt ända fram. Varför vågar inte ministern tydligt säga att det finns poliser och åklagare som har gjort ett dåligt jobb och vilkas inställning och attityder till kvinnan gör att våldtäkter aldrig går till åtal? Mäns attityder till kvinnor, att de som är utmanande klädda och berusade blir våldtagna, är inget unikt för polismän. Sådana attityder finns hos män i alla yrkeskategorier. Det gör det dock inte försvarbart på något sätt. Det var glädjande att Rikspolisstyrelsen reagerade på ett mer självkritiskt sätt än vad justitieministern gör. Justitieministern ger inte ett enda exempel på vad han och regeringen ska kunna göra bättre för att förbättra situationen för de utsatta kvinnorna. Det går att konstatera att den socialdemokratiska regeringen snarast är handlingsförlamad. Rikspolisstyrelsens överdirektör Ann-Marie Begler säger däremot att hon inser och medger vilka problem som finns. Hon konstaterar att många poliser saknar grundläggande kunskaper om hur en våldtagen kvinna reagerar. Utbildning i intervjuteknik och familjevåldsgrupper är viktiga åtgärder som lyfts fram. Jag vill också lyfta fram vikten av att fler utredare utbildas. Det är brist på kompetenta utredare, och medelåldern är hög. Utredarna behöver också jobba i grupper, så att inte enstaka utredare kan lägga ned fall utan god motivering. För övrigt vill jag säga att familjevåld är ett hemskt ord. Det låter som att olika familjemedlemmar använder våld mot varandra. Sanningen är att det är mäns våld mot kvinnor som måste bekämpas. Förmodligen är det vi män som har hittat på ordet familjevåld för att slippa känna oss skyldiga just som män. Justitieministern radar i sitt svar upp några åtgärder som han har genomfört. Dessa åtgärder är i de flesta fall bra. Men det går inte att komma ifrån att det under de senaste åren inte har blivit bättre - snarare tvärtom. Professor Christian Diesen menar att situationen för våldtagna kvinnor inte har varit så dålig i Sverige sedan Birger Jarls kvinnofridslag trädde i kraft på 1250-talet. Det kanske är att ta i något, men det belyser ändå att det finns ett tydligt problem i Sverige. Herr talman! Det måste alltid sägas i sådana här sammanhang att vi alltid måste vara vaksamma på rättssäkerheten. Det måste givetvis finnas tillräckliga bevis för att en misstänkt våldtäktsman ska fällas. Men det minsta man borde kunna begära är att polisen gör allt som går för att säkra bevisning. Det finns självfallet poliser som gör ett otroligt bra jobb när de utreder sexualbrott, men det finns också poliser som har en grundläggande misstro mot kvinnor som anmäler sexualbrott och utgår från att de allra flesta anmälningar är falska - speciellt om kvinnan har druckit alkohol, är klädd på ett som polisen uppfattar det utmanande sätt, är missbrukare eller är tidigare dömd. Har mannen hög status och kvinnan låg status är det i det närmaste omöjligt för kvinnan att få mannen fälld. Det är så det ser ut i dag. Det är också skrämmande att det snarare verkar vara slumpen som avgör om det ska väckas åtal eller inte. En engagerad polis eller åklagare kan vara skillnaden mellan en nedlagd utredning och åtal, och detta är helt oacceptabelt. I de fall som det finns en känd misstänkt förövare är det så att mellan 15 och 30 % av de misstänkta inte ens blir förhörda. Detta kan vi inte acceptera.
Cecilia Magnusson (M)
Anf. 54 Cecilia Magnusson (M)
Herr talman! Kollegan Johan Linander tog utgångspunkt i Magnus Ladulås för att beskriva att frågan inte är ny och vår förvåning och bestörtning över att regeringen inte har åstadkommit mer än det vi har i dag, med de strukturfel som finns inom det här området. När det gäller regeringens handlingsmöjlighet har vi länge väntat på sexualbrottslagen. I dag fick vi i tidningen vetskap om att den inte kommer till våren. Min första fråga till justitieministern är: När kommer den nya sexualbrottslagen? Vi har diskuterat lagen här i kammaren. Det har varit utredningar och remisser. Vi har länge blivit utlovade lagen till våren. Nu vet inte regeringen när den kommer. Vad är problemet? Om Thomas Bodström kunde förklara det i den här debatten skulle jag vara tacksam. Det är viktigt med lagstiftning som talar om gränserna. Men som justitieministern också sade, är ett professionellt arbetssätt bland dem som jobbar med de här sakerna också väldigt viktigt. Jag är inte helt säker på att det professionella arbetssättet genomsyrar hela rättsväsendets yrkeskår. Där har vi väldigt mycket kvar att göra. Jag ska ta ett exempel. Johan Linander var inne på detta med familjevåld och familjevåldsenheter. Vi hade i justitieutskottet besök av Riksåklagaren för några veckor sedan, och vi diskuterade den låga uppklaringsprocenten. Vad Riksåklagaren hade kunnat konstatera var att det var en oerhört låg uppklaringsprocent på sexualbrott mot barn, men inte där man arbetade i familjevåldsenheter. Där samarbetade man mellan polis och åklagare. Det gällde inte bara i utredningen, utan polis och åklagare utbildade de poliser som på fältet har hand om förstahandsåtgärderna för att de skulle bli bättre på den första bevisupptagningen. Riksåklagaren ansåg att man måste jobba vidare med detta. Det som förvånar mig är att detta inte har kommit längre ut i organisationen, eftersom Rikspolisstyrelsen redan för tre år sedan rekommenderade alla polismyndigheter att upprätta det. Jag har i den här kammaren debatterat med justitieministrar, av både manligt och kvinnligt kön, om politiska initiativ för att påskynda utvecklingen av familjevåldsenheter, att ge en politisk push för det här förändrade arbetssättet, så att man kan få ett professionellt arbetssätt som genomsyrar hela polisverksamheten. Jag tycker att detta är oerhört angeläget, och jag skulle vilja ha justitieministerns kommentar. Justitieministern nämner också i sitt svar att polisen måste göra mer för uppklaringen. Vilken är då justitieministerns uppfattning om vad det är polisen måste göra? Kan vi få lite klarhet i detta?
Thomas Bodström (S)
Anf. 55 Thomas Bodström (S)
Fru talman! Jag ska först säga till interpellanterna att det är möjligt att jag missar något, eftersom det har gått en och en halv timme, men ni får ju möjlighet att återigen ta upp era frågor. Det är klart att det är viktigt att man även lyfter fram studentuppsatser, men man måste också inse de begränsningar som finns i studentuppsatser. Detta tycker jag inte på något sätt ska vändas till någon kritik mot det. Jag tycker att det är bra när man skriver om sådana här saker, men det är klart att det är ett begränsat urval, och statistiken stämmer inte alltid, inte heller i det här fallet när det gäller uppklarade brott. Det är ett betydligt högre antal. Men låt oss säga två saker som jag tror att vi är överens om. Först och främst delar jag helt uppfattningen att uppklarade brott är uppklarade brott. Det är inte uppklarade brott när man skriver av på det här sättet, och det ska ju RPS ändra. Kommer man mot förmodan inte att göra det kommer vi i alla fall att ge instruktion om att det ska ändras. Jag håller helt med om att det inte är den statistiken som man ska ha. Låt oss också vara överens om att man självklart kan höja uppklaringsprocenten, trots att vi är medvetna om att det naturligtvis är mycket svårare när uppgift står mot uppgift. Det är ju som Johan Linander säger, att det ska vara styrkt, ställt utom rimligt tvivel. Är det ord mot ord är det svårt, men den kan definitivt bli högre. Vi ser nämligen att det är stora regionala skillnader, och det faktum att det är det visar att det faktiskt går att höja uppklaringsprocenten. Som jag faktiskt sade är det självklart att det finns poliser som inte har rätt attityd. Det vore märkligt annars, med tanke på att det finns så många som ägnar sig åt det här. Men låt mig i rättvisans namn säga att den information som jag har fått från många kvinnoorganisationer är att den utbildning som har gjorts av polisen har givit resultat. I många fall känner man sig bättre bemött. Men, som sagt, självklart kan det bli ännu bättre. Bland annat sker arbete här i Stockholm med att inrätta just sådana enheter som Magnusson efterfrågar. Sedan gäller det då vad vi har gjort från politiskt håll. Ja, som jag nämnde gav vi så sent som förra året i uppdrag åt både Rikspolisstyrelsen och Domstolsverket att just prioritera de här frågorna. Och på det sätt som det fungerar sker ju det i regleringsbrev, och sedan blir det en återrapportering. Det här visar att vi prioriterar annat än själva lagstiftningen. Det handlar också om ren instruktion till myndigheterna om att prioritera dessa frågor. Mer tydliga än så kan vi inte vara, om vi inte ska göra oss skyldiga till grundlagsbrott. När det gäller lagstiftningsarbetet är det som bekant kanske det största och mest omfattande arbete som har skett på det här området, och det arbetet har pågått under lång tid. Det var tre år som kommittén satt, så det är mycket omfattande på område efter område. Det har varit en spännande resa och en svår resa på vissa håll. Jag tänker bland annat på den starka remisskritik som kom med det ursprungliga förslaget, vilket jag i och för sig inte vill kritisera därför att det var modigt av Sexualbrottskommittén att ta det steget, men det kanske blev lite inkonsekvent, som remissinstanserna sade. Därför gjorde vi den här ytterligare utvidgningen. Som vi sade skulle det här presenteras före jul, vilket också gjordes. Nu pågår själva skrivarbetet på departementet. Politiskt är det här klart. I och med den extra remissrunda som vi gjorde kunde vi också konstatera att det här ligger rätt. Det som nu återstår är alltså redaktionellt, tekniskt, juridiskt arbete på departementet. Enligt de senaste uppgifterna jag har fått kommer vi att kunna lägga fram en lagrådsremiss, som vi sade, senare i vår. Om det arbetet går bra, vilket man i och för sig inte ska säga innan man har skickat det till Lagrådet, kan man kanske också lägga fram en proposition senare i vår. Men, som sagt, nu återstår det tekniskt redaktionella arbetet, som naturligtvis också måste göras mycket noggrant. Det är det som återstår, enligt min uppfattning. Sedan är det upp till riksdagen att bedöma det här, men som jag ser det är det en stor samsyn i de här olika frågorna. Jag tror att det här kommer att få en stor betydelse, även om det är viktigt att vi inte slår oss till ro och tror att allting löser sig bara för att vi har en ny bra sexualbrottslag.
Ulf Sjösten (M)
Anf. 56 Ulf Sjösten (M)
Fru talman! Jag delar justitieministerns uppfattning att bevisningen i ett våldtäktsmål ofta inledningsvis kan vara svag, men det blir inte bättre av att endast två av tio våldtagna kvinnor som vänder sig till Centrum för våldtagna kvinnor i Stockholm har anmält våldtäkten till polisen. Tio kvinnor vänder sig till ett frivilligt stödorgan för våldtagna kvinnor, men endast två har polisanmält det här övergreppet. Det parti som jag representerar, Moderaterna, har lagt fram ett antal förslag som belyser den här problematiken. Bland annat har vi motionerat om att våldtäkt ska vara häktningsgrundande redan på försöksstadiet och att sexuella övergrepp på en person som berusar sig frivilligt också ska kunna anses som våldtäkt. Men man måste också diskutera attityder i sexualmål, inte bara inom ramen för en process, men också bakgrunden till att vissa människor sexuellt förgriper sig på andra och i vilka situationer detta sker. En öppen debatt är alltid av godo i frågor där lagstiftning kan vara svår. Jag tycker att den situation som har relaterats i den här undersökningen, men även på andra sätt tidigare, är fruktansvärd. Jag undrar om inte justitieministern kan lätta på förlåten här i dag och redovisa de tankar som finns för att förändra denna helt oacceptabla situation.
Johan Linander (C)
Anf. 57 Johan Linander (C)
Fru talman! Det är säkert så att professor Diesens rapport kan kritiseras på olika sätt, men det är ingen tvekan om - det tror jag faktiskt att justitieministern kan hålla med om - att det har betydelse vem det är som anmäler och vilken man det är som blir anmäld eller som är misstänkt våldtäktsman. Om kvinnan anmäler direkt eller om hon väntar har stor betydelse - man kan inte bli förvånad över att en kvinna är väldigt omskakad efter en sådan här händelse. Om hon har fysiska skador har det givetvis stor betydelse. Om hon har varit berusad och hur hon uppträder gentemot polisen under förhör har också betydelse. Det har också betydelse om mannen har varit bekant till henne, och det har framför allt betydelse om mannen gör en samtyckesinvändning, alltså att mannen hävdar att kvinnan faktiskt var med på det här. Jag är orolig för att tjejer inte kommer att anmäla våldtäkter. Givetvis har vi ett ansvar där, men om det blir den allmänna bilden att det kvittar om man anmäler, eftersom mannen ändå aldrig blir dömd, är risken att det inte blir två av tio utan kanske ännu färre som anmäler en våldtäkt. Man kanske hellre blundar och försöker komma över det än går igenom en jobbig utredning som ändå inte leder till någonting. Detta är jag orolig för. Vi har talat om Sexualbrottskommittén och om hur länge vi har väntat på lagstiftning. Det är klart att det är viktigt att vara noggrann, men jag tycker inte att noggrannhet ska behöva ta tre, kanske fyra, år. Man kan också kommentera att justitieministern tillsammans med representanter från Vänsterpartiet och Miljöpartiet presenterade det kommande lagförslaget redan i julas. Då tänkte man: Nu kommer det snart. Det var journalister som ringde till mig. Man tänkte: Nu är tydligen den här propositionen på gång. Det dröjde ytterligare ett år innan den kom, men så kan det vara. Jag tänkte säga ytterligare en sak om samtyckesinvändningar som i varje fall jag tycker är rätt sjuk. Om jag skulle ge justitieministern en rejäl käftsmäll här utanför efter debatten - det tänker jag inte göra, så du behöver inte vara orolig - och sedan påstå att justitieministern faktiskt samtyckte till att jag fick slå honom skulle den samtyckesinvändningen starkt ifrågasättas av polis och åklagare. Jag är helt övertygad om att domstolen över huvud taget inte skulle ta någon notis om det. Men om ett antal män hävdar att den starkt berusade kvinnan samtyckte till att ha sex med dem allihop samtidigt, fast hon efteråt har sådana skador i underlivet att hon knappt kan sitta, ifrågasätts den samtyckesinvändningen inte alls på samma sätt. Det kan rentav bli så att hon kan ha gått med på det. Det måste göras någonting i lagstiftningen så att en samtyckesinvändning inte kan göra att mannen i princip frias från det han har gjort eller det hon hävdar att hon har varit med om. Min fråga till justitieministern är om han har några förslag på hur samtyckesinvändningar ska bedömas i sexualbrott framöver.
Cecilia Magnusson (M)
Anf. 58 Cecilia Magnusson (M)
Fru talman! Justitieministern säger att studentuppsatser är studentuppsatser. Ja, men när det som kommer fram i studentuppsatserna sammanfaller med övrig kunskap på området tycker jag att man kan ta med det i diskussionen. Höja uppklaringsprocenten, säger justitieministern. Det här är svåra utredningar precis som misshandel mot barn. Men varför kan inte justitieministern och regeringen uppmuntra rättssystemet till att arbeta på det sätt som faktiskt utvecklar arbetet och som gör det bättre? Det var inte omöjligt att införa miljörotlar utan att man skulle bli anklagad för att begå grundlagsbrott. Det var ju regeringen som klart ut sade: Inrätta miljörotlar! På samma sätt skulle regeringen kunna agera om det fanns vilja till det. Det finns andra sätt också. Justitieministern kan ju ta chansen här i denna debatt och uttrycka en åsikt i detta. Det är väl jättebra att vi har fått sexualbrottslagstiftningen och en redogörelse om detta. Det har tagit lång tid. Det är ändå lite förvånande om den inte kommer till våren eftersom den är så efterlängtad. Lagstiftning tar tid. Jag skulle vilja fråga justitieministern angående attitydproblem varför BRÅ som är regeringens stabsorgan har satt i gång en utredning om vad som ligger bakom våldtäkter, hur relationen ser ut mellan offer och gärningsman, hur de träffats, hur mycket som är kopplat till krogen och så vidare. Varför utreder inte regeringens stabsorgan vilka attityder det finns inom polisväsendet i de här målen och vilka attityder det finns bland åklagare i domstolarna?
Thomas Bodström (S)
Anf. 59 Thomas Bodström (S)
Fru talman! Vi ska ha en debatt om det här på torsdag. Vi kanske inte ska föregå hela den debatten. Den diskussion som följde efter Sexualbrottskommitténs i och för sig omfattande arbete 2001 var på grund av den omfattande kritiken från remissinstanserna. Det vore demokratiskt omöjligt att gå fram med det förslaget. Enligt förslaget skulle det om en person var så berusad att hon inte kunde göra motstånd rubriceras som våldtäkt, och om hon dricker ännu mer och blir sovande skulle det bli ett lindrigare brott. Det är klart att det finns en viss inkonsekvens i det. Det måste man hålla med remissinstanserna om. Det har också hänt saker sedan 2001. Människohandelsbrottet kan väl ändå inte vara obekant. Det kommer från Sexualbrottskommittén och trädde i kraft 2002. Vi har presenterat förslaget precis som vi sade. Det var också en kompletterande remissrunda in i januari. Det är det som nu omhändertas. Rent tekniskt arbete återstår. Det bygger på Sexualbrottskommitténs förslag. Det är det som är underlaget. BRÅ ska titta närmare på det här eftersom det är viktigt att öka kunskapen om de här brotten för att sedan kunna fortsätta arbetet tillsammans med polis och åklagare. Det arbetet pågår parallellt. Det pågår utbildningar. De rotlar och enheter som efterfrågas inrättas just nu. Det följer vi väldigt noga. Men om polis och åklagare inrättar de här sakerna finns det ingen anledning att säga till dem att de ska inrätta det de just nu håller på att inrätta. Mycket av det arbete som efterfrågas finns. Det är viktigt att öka kunskapen. Det är därför det är viktigt att man också fortsätter arbetet med att lära sig mera och att öka forskningen. Man har länge haft mycket forskning om gärningsmännen, vilket är bra, men det är också viktigt att man ökar den om brottsoffren. Den kunskapen kan i sin tur användas i den brottsbekämpande verksamheten.
Ulf Sjösten (M)
Anf. 60 Ulf Sjösten (M)
Fru talman! Det är bra att invänta utredningar, men det hindrar inte att justitieministern och Justitiedepartementet i arbetet med frågan fortlöpande redovisar resultatet i kammaren när frågan är mycket aktuell som den är just nu. Frågor ställs omkring den från riksdagsledamöter. Eftersom våldtäkter och annat våld mot kvinnor ofta förekommer i relationer har Moderaterna föreslagit inrättandet av familjevårdsenheter, som tidigare har sagts här under debatten. Dessa enheter skulle finnas hos polismyndigheterna. Det finns sådana enheter i dag i viss utsträckning men långtifrån överallt. Resursbrist, hög arbetsbelastning fördelad på få yrkesverksamma - där kom jag in lite på resurser igen trots att jag sade motsatsen i början - samt lagregler leder till att prioriteringar måste göras. Rättsväsendet tvingas att koncentrera sig på de tydliga fallen. Det kanske är en minoritet i just de här fallen. Utredning av våldtäktsbrott är ofta komplicerat. Det kommer säkert att krävas att man samlar många kompetenser tillsammans som polis, socialtjänst, psykologkompetens och frivilligkrafter som kvinnojourerna. För en sådan utveckling krävs politiska initiativ. Kommer vi att få se sådana initiativ, Thomas Bodström, och i så fall när?
Johan Linander (C)
Anf. 61 Johan Linander (C)
Fru talman! Justitieministern sade att mycket av det som vi efterfrågar finns redan. Då måste man ställa sig frågan varför det ser ut som det gör. Om det är 95 av 100 - eller hur nu statistiken ser ut, det kanske vi inte kan säga exakt - är det katastrofalt få av de män som begår våldtäkt som blir dömda. Jag hoppas att justitieministern har några svar att ge angående den proposition som ska läggas fram. Det är inte första eller sista gången som vi debatterar de här frågorna i kammaren. När jag satt och tänkte på hur den här debatten skulle bli kom jag att tänka på Ålakusten i Skåne där man har en tävling som går ut på att utse en ålakung. Ålakung blir den person som lyckas fånga ålen med bara händerna i en tunna med vatten. Det är ju oerhört svårt. Ålen är hal. Jag vet inte varför jag kom att tänka på det inför debatten med justitieministern. Det här är allvarliga frågor. Vi måste kunna arbeta tillsammans. Det är för allvarligt för politisk retorik när det gäller de kvinnor som är utsatta för de här fruktansvärda sexualbrotten. Vi kan vara överens om att det inte är bra som det är. Det måste bli bättre.
Thomas Bodström (S)
Anf. 62 Thomas Bodström (S)
Fru talman! Johan Linander kanske har ägnat sig för mycket åt ålajakten och inte följt med det arbete som har pågått. Det finns uppenbart vissa brister angående vad som hänt. Låt oss se att det trots allt finns en hel del saker som vi ser gemensamt. Skillnaden är att det som efterfrågas redan har genomförts. Bland annat finns den familjevårdsenhet som det har talats om på olika ställen. Vi ska inte göra om Regeringskansliet till någon slags polisorganisation. Det tror jag alla är överens om. Det bästa är att vi driver på arbetet på det sätt som vi har gjort. Sedan ägnar sig polisen åt sitt organisatoriska arbete. Om det är något som vi anser ska prioriteras ytterligare, som bemötande av brottsoffer, ger vi instruktioner till det genom förordningar, regleringsbrev eller annat. Så ska vi fortsätta driva de här frågorna på bred front: med lagstiftning, myndighetsstyrning och inte minst en allmän diskussion.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.