svensk handikappomsorg ur ett barn- och familjeperspektiv

Interpellation 2002/03:220 av Darell, Linnea (fp)

den 7 mars

Interpellation 2002/03:220

av Linnea Darell (fp) till statsrådet Berit Andnor om svensk handikappomsorg ur ett barn- och familjeperspektiv

Socialstyrelsens lägesrapport avseende Handikappomsorg 2002 påminner oss på nytt om att Sverige har långt kvar till "ett samhälle för alla". Rapporten fokuserar på tre perspektiv inom handikappområdet, nämligen full delaktighet genom tillgång till insatser, jämlikhet i levnadsförhållanden för alla samt rättssäkerhet och inflytande.

I maj blir det tre år sedan riksdagen antog den nationella handlingsplanen för handikappolitiken. Vid genomläsning av Socialstyrelsens rapport är det lätt att se att oerhört mycket återstår för att de tre ovanstående målen ska uppfyllas.

I denna interpellation kommer jag att fokusera på situationen för barn och ungdomar med funktionshinder och deras familjer. FN:s barnkonvention om barns rättigheter slår fast att barns bästa ska sättas i främsta rummet vid all samhällsplanering och alla beslut som påverkar barns livsvillkor. I förarbetena till LSS finns ett uttalat barnperspektiv kompletterat med ett föräldra- och familjeperspektiv. Ändå konstaterar Socialstyrelsen att barn med funktionshinder fortfarande är relativt osynliga i samhället. Brister i tillgänglighet till barn- och ungdomsarenor stänger barn och unga med funktionshinder ute från aktiviteter där andra barn och ungdomar deltar. En orsak är svårigheter att förflytta sig på egen hand. Barnen blir helt hänvisade till föräldrarnas hjälp beroende på att assistenter och ledsagare saknas. I en del kommuner får barn och ungdomar inte färdtjänst för att ta sig till fritidsverksamhet, träffa kamrater efter skoltid etcetera. Mobbning och ensamhet till exempel på skolans raster är andra exempel på hur barn och ungdomar med funktionshinder tvingas till utanförskap.

För en familj med ett funktionshindrat barn påverkas hela livssituationen. Ett fungerande samhällsstöd är en nödvändighet speciellt om barnet är gravt handikappat. Tyvärr tvingas föräldrar alltför ofta uppleva att man måste slåss för den självklara rätten till stöd. Intentionerna i lagstiftning och politiska uttalanden stämmer inte med hur människor bemöts i verkligheten. För ett antal år sedan beskrev flera undersökningar brister i bemötandet från myndigheter gentemot föräldrar med funktionshindrade barn. I Socialstyrelsens rapport 2002 lyfts återigen vittnesmål från föräldrar fram om vilket merarbete och vilken kamp som krävs i myndighetskontakter. Bristande information om stödmöjligheter, bristande inflytande över insatsers utformning samt avsaknad av helhetssyn är annat som orsakar stora bekymmer för familjer med funktionshindrade barn.

Rapporten konstaterar att omsorgsansvaret tär på föräldrar och familj. En studie gjord av RBU (Riksförbundet för rörelsehindrade barn och ungdomar) visar att drygt 40 % av mammorna uppger försämrad hälsa som belastningssmärtor, avbruten sömn, oro för det framtida stödet och den egna hälsan. Föräldrarna kan heller inte arbeta i den omfattning de skulle önska. Särskilt påfrestande är det naturligtvis för ensamstående föräldrar och föräldrar till barn med flerhandikapp.

I år @ 2003 @ är det Europeiska handikappåret. Sverige har valt temat Mänskliga rättigheter och funktionshinder. Det är ett bra tema. Men det räcker inte med manifestationer. Som framgår av Socialstyrelsens rapport krävs mycket av åtgärder.

Min fråga till statsrådet Berit Andnor är:

Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att familjer med funktionshindrade barn och ungdomar ska få livsvillkor i överensstämmelse med målen i handlingsplanen för handikappolitiken?