Skötsamhetskriterier för frivård inom kriminalvården
Interpellation 2006/07:535 av Eldensjö, Kjell (kd)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2007-05-15
- Anmäld
- 2007-05-15
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Svar fördröjt anmält
- 2007-05-22
- Sista svarsdatum
- 2007-06-04
- Besvarad
- 2007-06-15
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 15 maj
Interpellation
2006/07:535 Skötsamhetskriterier för frivård inom kriminalvården
av Kjell Eldensjö (kd)
till justitieminister Beatrice Ask (m)
Om resultatet av ett fängelsestraff ska bli tillfredsställande är det av fundamental betydelse att den intagne avtjänar sitt straff med utgångspunkt i en verkställighetsplan som den intagne själv har godkänt. Syftet med en sådan plan ska vara god rehabilitering och goda förutsättningar för utslussning i samhället efter verkställigheten. Målet med tiden i anstalten ska ju vara att den intagne bryter med ett liv i brottslighet och utanförskap och i stället inlemmas i en mer normal samhällsgemenskap.
Individens motivation till förändring måste tas till vara bättre inom kriminalvården än vad som sker i dag. Det är också angeläget att finna vägar att öka motivationen att sköta sig. En anstaltsvistelse där det lönar sig att följa den fastställda verkställighetsplanen, och där det ges ökande förmåner, är ett sätt att uppnå detta. Omvänt måste ett motivationssystem medföra minskade förmåner vid misskötsamhet och avvikelse från verkställighetsplanen.
Utredningsbetänkandet Framtidens kriminalvård (SOU 2005:54) visar just på en möjlig inriktning för kriminalvården där skötsamhet lönar sig, och där fullföljandet av en verkställighetsplan som den intagne själv har godkänt blir ett led i rehabiliteringen.
I ett sådant system bör det ingå lämpliga frigångsformer, det vill säga vistelse utanför anstalt, en tid före tidpunkten för villkorlig frigivning. Detta bör dock tidigast bli aktuellt då den intagne har avtjänat halva strafftiden på anstalt och då vara kopplat till förmånssystemet och fullföljandet av verkställighetsplanen. I det nämnda betänkandet uttalar kommittén: På de högre förmånsnivåerna i förmånssystemet bör det finnas ett system med aktiva frigivningsförberedelser där kriminalvården arbetar i nära samverkan med frivården och andra myndigheter och organisationer och enskilda i samhället.
Verkställighetsplanen och förmånssystemet hör alltså ihop enligt betänkandet, vilket är väldigt viktiga för en god rehabilitering.
Riksdagen har under föregående riksdagsår antagit proposition 2005/06:123, En modernare kriminalvårdslag. Till min besvikelse innehöll denna proposition inte någon koppling mellan frigång och ett förmånssystem där det erfordras att den intagne har uppnått någon av de högre nivåerna i systemet för att få frigång. Tyvärr kan detta komma att uppfattas som att frigången, som den nu utformats, innebär en tänjning nedåt av den villkorliga frigivningen. Detta är inte minst allvarligt då landets fängelser är överbelagda, och den generösare frigången kan uppfattas som ett sätt att frigöra anstaltsplatser för andra som dömts till fängelse. Detta sänder helt klart fel signaler.
Mot denna bakgrund vill jag fråga justitieminister Beatrice Ask följande:
Vilka åtgärder ämnar justitieministern vidta för att utökad frigång ska kopplas till ett förmånssystem?
Vilka åtgärder ämnar justitieministern vidta för att generösare beviljanden av frigång inte bara ska framstå som ett sätt att frigöra anstaltsplatser?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2006/07:535
Webb-tv: Skötsamhetskriterier för frivård inom kriminalvården
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2006/07:127 Fredagen den 15 juniProtokoll 2006/07:127 2 § Svar på interpellation 2006/07:535 om skötsamhetskriterier för frivård inom kriminalvården
Protokoll från debatten
Anf. 1 Beatrice Ask (M)
Fru talman! Kjell Eldensjö har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att utökad frigång ska kopplas till ett förmånssystem samt vilka åtgärder jag avser att vidta för att generösare beviljanden av frigång inte bara ska framstå som ett sätt att frigöra anstaltsplatser.
Jag håller med Kjell Eldensjö om att målet med tiden i anstalt ska vara att den intagne bryter med sitt brottsliga förflutna och ett liv i utanförskap och i stället inlemmas i samhällsgemenskapen. I förlängningen berör de aktuella frågorna ett högprioriterat område för regeringen, nämligen hur vi ska få människor i arbete. En viktig förutsättning för att kunna lämna en tillvaro präglad av kriminalitet och att känna sig delaktig i samhället är naturligtvis att man har ett arbete.
Jag är också överens med Kjell Eldensjö om att individens motivation till en positiv förändring måste tas till vara ännu bättre inom Kriminalvården. Det är därför som Kriminalvården har fått i uppdrag att utarbeta ett system som ökar möjligheterna att uppmuntra och förstärka positivt beteende bland intagna under verkställighet av fängelsestraff.
Inom ramen för uppdraget driver Kriminalvården en verksamhet med ett förmånssystem på försök vid några anstalter. Inom Justitiedepartementet pågår också ett arbete med att utforma en ny kriminalvårdslagstiftning inom vilken någon form av förmånssystem kan komma att bli en del. Självfallet bör Kriminalvårdens redovisning av de erfarenheter som försöksverksamheten ger inväntas innan regeringen kan gå vidare med en ny lag.
Den lagstiftning som gäller från den 1 januari i år innebär att övergången från anstalt till frihet blir mer strukturerad, delvis genom nya utslussningsåtgärder. Den nya lagstiftningen innebär vidare att verkställigheten av fängelsestraff är mer individualiserad. Självklart ska utslussningsåtgärderna användas så att skötsamhet lönar sig. Intagna som är skötsamma har större möjlighet att avtjäna sina fängelsestraff utanför anstalterna genom exempelvis vistelse på så kallade halvvägshus eller genom utökad frigång. Samtidigt riskerar intagna som missköter sig att få den villkorliga frigivningen senarelagd. Redan genom de lagändringar som gäller från den 1 januari i år är alltså konsekvenserna av skötsamhet och misskötsamhet tydligare än vad de har varit. Om någon form av förmånssystem införs är det också naturligt att det kopplas till utslussningsåtgärderna. Regeringen har gett Brottsförebyggande rådet i uppdrag att utvärdera den nya lagstiftningen om utslussning. Uppdraget ska redovisas senast den 1 april 2010.
Det är väl känt att själva övergången från vistelse i anstalt till vistelse i frihet är en kritisk tidpunkt när det gäller risken för återfall i brott. Därför är bra och effektiva frigivningsförberedelser en mycket viktig komponent i en kriminalvård där det återfallsförebyggande arbetet sätts i centrum. Samtliga utslussningsåtgärder, inte bara frigång, ska underlätta övergången mellan tiden i anstalt och livet i frihet. Det är min övertygelse att en väl fungerande utslussning är avgörande för att en intagen ska kunna lämna sina brott bakom sig och kunna gå ut i arbete.
Anf. 2 Kjell Eldensjö (Kd)
Fru talman! Tack, justitieministern, för svaret på min interpellation. Jag tycker väl att det ser ut som om vi strävar åt samma håll, i alla fall, i den här frågan.
Med tanke på det tryck som nu finns när det gäller fängelseplatser kan det ju lätt börja misstänkas att utökad frigång utnyttjas för att frigöra platser så att nya fängelsedömda brottslingar kan få plats att börja avtjäna sina fängelsestraff så fort som möjligt. Jag vet att nya anstaltsplatser är på gång och att andra moderniseras för att uppfylla dagens krav, men eftersom situationen nu är svår skulle man lätt kunna tro att den utökade frigången, som redan börjat gälla, är just ett sätt att frigöra fängelseplatser, vilket i så fall är olyckligt. Jag hoppas och tror att den kopplingen inte finns.
Jag anser att det är väldigt viktigt att frigång endast kan bli aktuell till följd av att en intagen varit skötsam och följt sin individuella verkställighetsplan, för annars är frigång snarare till förfång för den intagne än till hjälp.
Precis som justitieministern säger i interpellationssvaret måste målsättningen vara att kriminella ska ges bästa möjliga förutsättningar att bryta sin brottsliga bana, att lämna det samhälleliga utanförskapet bakom sig och därmed ta till sig ett mer normalt levnadsmönster.
Fru talman! Jag tror att Kriminalvårdsutredningens förslag om en förmånstrappa i flera steg skulle kunna vara de morötter som behövs för att motivera intagna att så att säga steg för steg bli alltmer mogna att också i slutet av strafftiden kunna slussas ut från fängelsevistelsen till ett normalt liv utan våld.
Ett sådant system skulle enligt utredningen bygga på en individuell verkställighetsplan som den intagne själv varit med och planerat och godkänt. Verkställighetsplanen behöver dock omprövas tid efter annan, och därvid blir förmånstrappan aktualiserad: Det blir steg upp, steg ned eller att den intagne står kvar på samma nivå. Det blir ett mått på hur han eller hon mognat för fortsättningen och förhoppningsvis utslussning före tidpunkten för villkorlig frigivning.
Jag skulle gärna vilja höra ytterligare lite om justitieministerns tankar om just den modell som Kriminalvårdsutredningen kom fram till som sitt förslag.
Jag ser att justitieministern i sitt skriftliga svar uttalar att "individens motivation till en positiv förändring måste tas till vara ännu bättre inom Kriminalvården", men jag tror att motivationsåtgärderna precis som Kriminalvårdsutredningen föreslår bör bygga på en sorts förmånstrappa där intagna successivt kvalificerar sig för en framgångsrik utslussning. Vad tycker justitieministern?
Anf. 3 Beatrice Ask (M)
Fru talman! Jag är också säker på att Kjell Eldensjö och jag är på väg åt samma håll, och det är väl väldigt bra att det är på det viset.
Jag vill först kommentera att bristen på fängelseplatser kan leda till att man använder frigång och utökad frigång mer frekvent. Ja, den misstanken kan man känna oro för. Samtidigt är jag bestämd med att utgå från beslutens bokstav, nämligen att frigång och den här typen av utslussningsåtgärder ska vara ett led i den individuella planen för att göra en tidigare dömd bättre skickad att klara av ett liv efter avtjänat fängelsestraff.
Då är det nog så, inte minst om man har suttit inne ganska länge, att det krävs en successiv övergång till ett mer normalt liv utanför anstalterna. För många kriminella är det här besvärligt, därför att de har sällan den sociala trygghet i sin bakgrund som man kan behöva och knappast heller ett nätverk av sociala kontakter och praktiska frågor ordnade på ett sådant sätt att det är lätt att komma ut i frihet. Då behöver man kanske mer tid än vad vi har haft tidigare och också en mer genomtänkt planering. Jag vill ändå tro att Kriminalvårdens arbete har den bestämda inriktningen. Bristen på fängelseplatser, eller behovet av fler platser, är naturligtvis ett stort bekymmer. Vi arbetar givetvis med de investeringsplaner och prognoser som Kriminalvården har och får återkomma i budgetsammanhang.
När det gäller förmånssystemet och Kriminalvårdsutredningen tycker jag att Kriminalvårdsutredningen hade ett bra, praktiskt och jordnära perspektiv på hur man ska arbeta med människor som måste förändra sin livssituation, nämligen att det ska löna sig att göra rätt, och när man missbrukar friheten och inte tar sitt ansvar får det konsekvenser.
Återigen kan man konstatera att många av dem som sitter inne inte haft den erfarenheten under uppväxtåren, och de har därför en hel del att gå igenom innan de ser nyttan av att uppträda hederligt och bete sig enligt lagar och regler. Det är således viktigt att verksamheten inom Kriminalvården byggs utifrån det.
Jag följde Kriminalvårdsutredningens arbete ganska noga och tycker att de hade en bra utgångspunkt. Det är svårare att översätta den typen av pedagogik till den verksamhet som finns inom Kriminalvården. Jag är mycket positiv till den försöksverksamhet som bedrivs. Många remissinstanser har emellertid varit negativa till utredningens förslag och uttryckt farhågor av alla möjliga och omöjliga slag. Man har pekat på att detta kan leda till skillnader i hur påföljden används i olika delar av landet, att det hela inte är särskilt förutsägbart och så vidare.
Vad gäller förutsägbarheten vill jag invända mot det som sagts. Om man vet vad som gäller vet man också att det får konsekvenser ifall man inte följer reglerna. Och det är förutsägbart. Det är just det som är syftet, alltså att göra livet lite mer förutsägbart för de intagna och få dem att inse att allt gott inte kommer med automatik.
Jag ser fram emot de erfarenheter man kommer att göra av detta. Det är inte lätt att gå från den situation vi haft med mycket få incitament och konsekvenser av dåligt beteende. Det är klart att man kanske måste ta det stegvis och pröva sig fram. De erfarenheter man får kommer naturligtvis att ligga till grund för det arbete som jag och departementet kommer att bedriva för att så småningom landa i ett förslag som blir mer hållbart över tid.
Anf. 4 Kjell Eldensjö (Kd)
Fru talman! Jag är medveten om att det finns sådana som har andra åsikter om detta, men vad jag kan minnas var Kriminalvårdsutredningen i dessa avseenden ganska enig i sina förslag.
Det är bra att Kriminalvården får i uppdrag att utarbeta system som ökar möjligheten att uppmuntra och förstärka positivt beteende bland de intagna under verkställigheten av fängelsestraffet. Jag är dock lite nyfiken på de försöksverksamheter som nu bedrivs, om de utgår från en förmånstrappa eller om det finns någon annan typ av förmåner som läggs in i programmet i försöksverksamheten. Det vore intressant att få veta lite grann om just detta, hur många anstalter eller vårdavdelningar som är involverade, om försöken kommer att utökas, när det hela utvärderas och så vidare.
Om jag sedan får återgå till frigången uppfattar jag att den utökade möjligheten till frigång baseras på konsekvenser av skötsamhet och misskötsamhet, precis som justitieministern sade. Det är bra och naturligtvis helt nödvändigt. Begreppet skötsamhet kan emellertid tolkas olika av olika anstalter över tiden. Bland annat därför vore det bra med en förmånstrappa som är matchad till skötsamhet och fullständig efterföljelse av den individuella verkställighetsplanen, som den intagne själv varit med om att utforma och godkänna. Den nu införda utökade frigången är i det sammanhanget lite dåligt tajmad eftersom förmånssystemet ännu inte är utarbetat.
Nu säger justitieministern i interpellationssvaret att om någon form av förmånssystem införs blir det naturligt att koppla det till utslussningsåtgärderna. Jag förstår att det även avser frigången. Uttalandet kan då ses positivt, och det ska jag försöka göra. Men det är lite vagt eftersom det sägs "om någon form av förmånssystem införs". Det är alltså inte alldeles klart vad gäller den delen.
Brottsförebyggande rådet ska utvärdera den nya lagstiftningen om utslussning. Uppdraget ska redovisas senast den 1 april 2010. Ska detta tolkas så att något permanent förmånssystem sammankopplat med utökad frigång inte är aktuellt förrän efter utvärderingen, alltså någon gång 2011 eller 2012? Av justitieministerns svar framgår att hon tvekar en aning just beträffande förmånssystem. För egen del tror jag att ett förmånssystem skulle motivera den intagne att bli skötsammare, vilket i sin tur skulle leda till en mer framgångsrik utslussning i samhället.
Anf. 5 Beatrice Ask (M)
Fru talman! Vad gäller frågan om tajmning får vi nog skylla det på den tidigare regeringen. Vi har fått ärva en del beslut som fattats av riksdagen med eller mot den majoritet som fanns tidigare. Då får vi utgå från det.
När det gäller förmånssystem kan jag säga att det finns ett uppdrag till Kriminalvården att utarbeta ett system där man uppmuntrar och förstärker positivt beteende bland de intagna under verkställigheten. Inom ramen för det uppdraget ska man bedriva försöksverksamhet på ett begränsat antal anstalter, nämligen Luleå, Österåker, Hinseberg och Kirseberg. Jag tror att Kirseberg började med det den 1 april, och det är möjligt att det även gäller de övriga.
Man har i försöket inrättat två nivåer på samtliga anstalter, normalnivå och förhöjd nivå. Utbudet av generella och individuella förmåner skiljer sig åt lite grann på de olika nivåerna. På anstalten Kirseberg har det även inrättats en grundnivå och på anstalten Hinseberg en öppen förhöjd nivå. Det finns alltså lite olika varianter, vilket jag tror är bra. Behandlingsavdelningarna kommer att vara på den högre nivån, det vill säga att det krävs bättre skötsamhet om man ska kunna åtnjuta goda behandlingar, vilket också många intagna eftersträvar.
Kriminalvården ska senast i slutet av mars nästa år redovisa de erfarenheter man gjort av försöksverksamheten. Jag tänker givetvis inte vänta till 2010 med att uppmuntra Kriminalvården att använda sig av goda erfarenheter. Mot bakgrund av den omfattande kritiken från remissinstanserna tycker jag att det är intressant att i denna begränsade skala pröva lite olika modeller för hur man kan arbeta. Om man ska ha ett förmånssystem är det nämligen viktigt att det är stabilt, fungerar och har avsedd effekt samt att vi har personalen med på det hela.
Om man ska använda ett förmånssystem och få det att fungera måste alla som arbetar inom Kriminalvården känna förankring i de principer som gäller och i hur det fungerar, annars fungerar inte den typen av pedagogik. Det är naturligtvis också en fråga om utbildning och träning, praktik, i förhållande till hur man beter sig.
I mars nästa år får vi, som sagt, veta vilka erfarenheter man gjort av detta. Jag är helt övertygad om att många snabbt kommer att lyssna till de goda erfarenheter man gjort och säkert också kommer att på något sätt försöka använda sig av dem. Jag tror att vi kommer att få se det.
Det är alldeles självklart att vi haft bekymmer med att den nästan enda konsekvenshanteringen varit kollektiv bestraffning när någon på en avdelning betett sig riktigt illa. Det är naturligtvis fullständigt befängt att den som ingenting gjort kan få sämre villkor för att det varit stökigt på en avdelning. Vi måste få den typen av regelverk att fungera gentemot individerna.
När det gäller frigången och försöksverksamheten vill jag återigen säga att jag tror att det i hög grad måste bygga på att man arbetar med varje individ. Där har vi sett brister i de individuella programmen som inte varit så väl utvecklade som man skulle önska. Arbetet med utslussningsåtgärderna kan vara ett sätt att strama upp planeringen utifrån den enskilde individens behov och förutsättningar. Avsikten är naturligtvis att vi bättre än hittills ska lyckas återanpassa människor till ett hederligt liv.
Anf. 6 Kjell Eldensjö (Kd)
Fru talman! Jag vill tacka så mycket för de upplysningar jag fått. Det var just för att få höra hur det ligger till i verkligheten som jag lyfte upp frågan i form av en interpellation. Jag tror att det är viktigt att med jämna mellanrum göra det tills det hela är i hamn.
Jag ska inte förlänga debatten så mycket mer eftersom jag vet att justitieministern har fler interpellationer att besvara. Låt mig lite grann sammanfatta hur jag uppfattar frågan efter denna debatt.
Vi är överens om att den intagnes motivation till positiv förändring måste tas till vara ännu bättre än i dag. Justitieministern har inte tagit ställning till ett permanent införande av förmånssystem, och om ett sådant system införs är det inte säkert att det blir i form av en förmånstrappa utan det får de utvärderingar som kommer längre fram visa. Jag hoppas att Kriminalvårdsutredningens förslag till stora delar kommer att genomföras framöver.
Jag tackar justitieministern för en givande debatt.
Anf. 7 Beatrice Ask (M)
Fru talman! Jag tackar också för diskussionen. Jag vill gärna säga att jag tycker att det är bra att man i riksdagen visar intresse för det utvecklingsarbete som bedrivs inom kriminalvården. Alldeles för ofta ägnar vi enbart tid och kraft åt eventuella rymningar eller hur många platser det finns och så vidare, men uppdraget till Kriminalvården är ändå att ge svårt sargade människor som har begått väldigt allvarliga brott förutsättningar för att kunna fungera på ett bättre vis efter avtjänat straff.
Det är otroligt viktigt för brottsoffren, allmänheten och de direkt berörda individerna att det blir bättre än det är i dag. Vi har en hel del tillkortakommanden när det gäller verksamheten. Det är därför vi arbetar med den här försöksverksamheten och med förmånssystemet även om kritiken har kommit. Jag har redan varit tydlig med att jag tycker att grundtanken är väldigt bra och konstaterar att det finns ett antal frågor som har väckts i remissomgången. Försöksverksamheten kanske kan ge svar på de frågorna. Sedan kan vi gå vidare.
Min avsikt är att vi ska ha ett stabilt system som gör det tydligare att ett gott beteende är det som vi uppskattar. När man inte sköter sig inom kriminalvården ska det få konsekvenser. På det viset kan vi mycket lättare få ett gott resultat, tror jag.
Men det finns också andra viktiga frågor när det gäller innehållet i kriminalvården. Jag tycker att det är bra att riksdagsledamöter lyfter fram de frågorna. Vi har en hel del att berätta. Det går också att höra av sig direkt till Kriminalvården för att få information om det.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.