Rovdjurspolitiken
Interpellation 2005/06:180 av Johansson, Bengt-Anders (m)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2005-12-22
- Anmäld
- 2006-01-17
- Besvarad
- 2006-01-27
- Sista svarsdatum
- 2006-01-30
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 22 december
Interpellation 2005/06:180 av Bengt-Anders Johansson (m) till jordbruksminister Ann-Christin Nykvist (s)
Rovdjurspolitiken
När det gäller de svenska rovdjursstammarna har riksdagen beslutat om antalsmässiga etappmål. Jag vill understryka att vi moderater står bakom att vi ska ha frilevande rovdjurstammar. Samtidigt avvisade Moderaterna de etappmål som regeringen föreslog när riksdagen fattade sitt beslut, eftersom dessa etappmål inte är ändamålsenliga.
Regeringen har att fullfölja de beslut som riksdagen fattar, men i regeringens arbete ingår också att noga följa utvecklingen och vid behov vidta åtgärder. Regeringen kan också lägga förslag om ändrad lagstiftning på riksdagens bord. Jag anser även att det är regeringens skyldighet att lyssna till de människor som speciellt påverkas av de beslut som fattas. I fallet med rovdjurspolitiken verkar det som om regeringen valt att slå dövörat till och negligera de krav på förändringar som ständigt framförts.
Rapporterna från olika delar av landet har sedan länge givit tydliga besked om att den förda rovdjurspolitiken har havererat. När 90 % av vargarna, 50 % av lodjuren och 30 % av björnarna är lokaliserade på 30 % av landets yta innebär det allvarliga påfrestningar för de människor som bor i dessa områden, och det utgör också en påfrestning på övriga viltstammar. Ett exempel på detta är uppgifterna om att upp till 70 % av renkalvarna i delar av Jämtland har blivit rovdjursföda.
Den vanmakt som människor känner när det gäller att inte kunna freda sina tamdjur är mycket utbredd. Rovdjursforskare menar att den nuvarande lagstiftningen till och med ökar legitimiteten för eventuella tjuvjägare. När det gäller rätten till skyddsjakt utan föregående myndighetsbeslut (§ 28 i jaktförordningen) har det funnits förslag på en ny lydelse sedan 1999 utan att regeringen har ändrat den. Detta måste bero på ovilja eller bristande förmåga.
Nu krävs en omedelbar utvärdering av den svenska vargstammen, att skyddsjaktsbeslut flyttas ned till länsstyrelsen, att § 28 gör det möjligt att freda tamdjur före angrepp, att avlysningsjakt på varg införs och att ersättningsreglerna vid rovdjursangrepp ges för faktisk skada.
Det bästa sättet att värna rovdjursstammarna är att utforma förvaltningen av stammarna i dialog med människorna som bor och verkar i rovdjursområdena. Detta har regeringen helt struntat i vilket ger grogrund för den "överhöghetskänsla" som medborgarna känner inför beslutsfattarna.
1. När avser statsrådet att en utvärdering av den svenska vargstammen ska kunna genomföras?
2. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att se till att beslut om skyddsjakt flyttas till länsstyrelserna?
3. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att ändra § 28 i jaktförordningen så att tamdjur kan fredas före ett rovdjursangrepp?
4. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att införa avlysningsjakt på varg?
5. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att ersättningsreglerna vid rovdjursangrepp ändras så att ersättningen ges för faktiskt skada?
6. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att ge besked till drabbade människor i rovdjurstäta områden när regeringen avser att vidta dessa åtgärder?
Debatt
(10 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2005/06:180
Webb-tv: Rovdjurspolitiken
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2005/06:63 Fredagen den 27 januariProtokoll 2005/06:63 2 § Svar på interpellation 2005/06:180 om rovdjurspolitiken
Protokoll från debatten
Anf. 1 Ann-Christin Nykvist (S)
Fru talman! Bengt-Anders Johansson har frågat mig när en utvärdering av den svenska vargstammen ska kunna genomföras, vilka åtgärder jag avser att vidta för att beslut om skyddsjakt ska flyttas till länsstyrelserna, för att ändra 28 § jaktförordningen (1987:905) så att tamdjur kan fredas före ett rovdjursangrepp, för att införa avlysningsjakt på varg, för att ändra ersättningsreglerna vid rovdjursangrepp så att ersättningen ges för faktisk skada samt vilka åtgärder jag avser att vidta för att ge besked till drabbade människor i rovdjurstäta områden när regeringen avser att vidta dessa åtgärder.
Låt mig först erinra om att riksdagen våren 2001 beslutade om en sammanhållen rovdjurspolitik. Det övergripande målet är att Sverige ska ta ansvar för att björn, järv, lo, varg och kungsörn finns i så stort antal att de långsiktigt finns kvar i den svenska faunan och kan sprida sig till sina naturliga utbredningsområden. För varg och järv fastställdes etappmål, och för övriga arter fastställdes miniminivåer. När etappmålen uppnås ska en utvärdering av respektive art genomföras. Etappmålet för varg är inte uppnått men kan vara det inom något eller några år. Regeringen anser därför att det finns skäl att redan nu påbörja ett arbete med en utvärdering av effekterna. Regeringen anser också att det finns skäl att även de övriga stora rovdjuren utvärderas på ett motsvarande sätt.
Mot den bakgrunden beslutade regeringen förra veckan om direktiv för en sådan utredning och beslutade samtidigt att ge uppdraget till Hans Jonsson. De frågor som Bengt-Anders Johansson ställt beträffande skyddsjakt, avlysningsjakt och ersättningsregler kommer att tillsammans med en rad andra frågor som rör rovdjurspolitiken att hanteras av utredningen. Jag vill särskilt peka på att utredarens arbete kommer att ske i samråd med berörda intressenter, för att förslag ska kunna växa fram genom dialog.
Uppdraget ska redovisas senast den 1 juni 2007. När uppdraget redovisats kommer det att gå på en bred remiss. För människor i områden som särskilt berörs av rovdjursförekomst, liksom för andra medborgare som är engagerade av rovdjursfrågor, kommer det därför att finnas goda möjligheter att både bli informerade om och delta i diskussioner om utformningen av den framtida rovdjurspolitiken.
Rätten att döda rovdjur som anfaller tamdjur regleras huvudsakligen i 28 § jaktförordningen. Bestämmelsen ger i nuvarande lydelse ägare eller vårdare av tamdjur rätt att döda björn, varg, järv eller lo utan tillstånd av myndighet i omedelbar anslutning till att rovdjuret angripit och dödat eller skadat tamdjur om det finns skälig anledning att befara ett nytt angrepp. Bestämmelsen har kritiserats för att den inte i tillräcklig grad beaktar en djurägares befogade intresse av att skydda sina djur mot rovdjursangrepp.
Regeringen beslutade förra torsdagen om en ändring i 28 § och införande av en ny paragraf i jaktförordningen. Ändringen innebär att ett rovdjur får dödas för att skydda ett tamdjur om rovdjuret befinner sig inom inhägnat område avsett för skötsel av tamdjuret, om det finns skälig anledning att befara att rovdjuret där angriper tamdjur och det inte går att avvärja det befarade angreppet genom att skrämma bort rovdjuret eller på annat lämpligt sätt. En ny 36 a § införs i förordningen som säger att man inte får flytta på ett dödat rovdjur utan medgivande av polismyndigheten, detta naturligtvis för att få en rimlig rättssäkerhet.
Nu fortsätter arbetet för att hitta sätt att förbättra skyddet även för hundar och fäbodbrukets djur från angrepp av rovdjur.
För mig som jordbruksminister är det en viktig uppgift att se till att de som lever på landsbygden och som driver verksamhet där ska kunna göra detta med goda förutsättningar. Det är därför min uppfattning att rovdjurspolitiken så långt det är möjligt, utan att äventyra det långsiktiga bevarandet av våra rovdjur, ska utformas med respekt för detta. Hänsyn måste alltså tas såväl till tamdjursägare och jägare som till bevarandet av de rovdjursarter som förekommer i Sverige. De nu genomförda ändringarna av 28 § jaktförordningen och direktiven om en utredning om effekterna av rovdjursstammarnas utveckling innebär ytterligare ett steg mot en rovdjurspolitik som ger en god grund för en långsiktig förvaltning av rovdjursstammarna som är väl förankrad hos hela befolkningen.
Anf. 2 Bengt-Anders Johansson (M)
Fru talman! Jag tackar jordbruksministern för det svar som jag har fått, även om jag naturligtvis inte är fullt nöjd. Det hade förmodligen jordbruksministern inte förväntat sig heller. Jag tror att hon är medveten om var vi moderater står i de här frågorna.
Det var rätt många frågor som jag ställde. Det beror naturligtvis på den brist på handling som vi upplever. Då innebär det att frågorna blir ackumulerade och många.
Det är, precis som jordbruksministern säger, ett riksdagsbeslut 2001 som ligger till grund för rovdjursstammarnas antalsmål. Jag påstår att det beslutet inte var väl förankrat. Det har gett inskränkningar för människor som lever bland rovdjur, inte minst när det gäller vargen. Det handlar om barns rädsla för att gå ut eller cykla till kompisar, till skolbilar etcetera. Det handlar om människor som inte längre vågar gå ut och plocka bär. Det handlar om hundar som har blivit attackerade, och det handlar om människor som utövar jakt, som blir starkt inskränkt. Jordbruksministern erkänner i slutet av svaret att det inte var speciellt väl förankrat; hon hoppas att den kommande utredningen ska blir bättre förankrad.
Det är kanske viktigt att komma ihåg hur situationen ser ut just nu. 90 % av vargarna i Sverige, 50 % av lodjuren och 30 % av björnarna finns på blott en tredjedel av landets yta. Det är en oerhört tydlig och stark koncentration, och detta ska man ha klart för sig. Vi moderater gör en tydlig skillnad när det gäller människor och djur. Människovärdet överstiger alltid djurens värde. Det innebär att det blir en konfrontation mellan två intressen, och då måste alltid människovärdet gå före. Vi stod inte bakom de antalsmål som antogs i riksdagen då, för vi förstod att de skulle leda fel, och det visar de sig också göra nu.
Vi är också för en avlysningsjakt, vilket innebär att man kan åtgärda djur som blir alltför närgångna, inte minst varg, och att man alltid ska ha rätt att ingripa när rovdjur angriper.
Den här situationen har lett till stora protester. Det var över 3 000 människor som träffades i Falun för någon månad sedan, i Mora var det uppemot 3 500 människor i ett fackeltåg för några veckor sedan och det kommer att bli ett liknande fackeltåg i Dals Ed. Detta kommer att fortsätta. Det finns interpellationer, motioner och brev om de här frågorna, och även medierna har tagit upp frågorna. Som vanligt, när Socialdemokraterna med stöd av Miljöpartiet och Vänstern ska försöka åtgärda någonting, lägger man det i en utredning. Man vill inte göra några egentliga förändringar.
Men när sanningen börjar gå upp, att det snart är val och det börjar bli obekvämt, ja, då måste man ju göra någonting. Då gör man det genom att åstadkomma en halvmesyr när det gäller § 28. Jag ska utveckla det lite längre i mitt kommande inlägg. Dessutom lägger man flera av de högaktuella frågorna i en utredning som ska vara färdig om cirka ett och ett halvt år. Det är alltså prat, prat, prat och väldigt lite handling.
När det gäller utredningsdirektiven kan man fundera över varför inte antalsmålen ska ingå i utredningen. Den illegala jakten lyfts fram, men ingenting nämns om genetiken. Vi ska ha klart för oss att vargstammen bottnar i tre djur. När ersättningar tas upp handlar det bara om renskötselområden. Då är mina frågor till jordbruksministern som jag vill ha svar på i dag: Kommer avlysningsjakt att tillåtas innan nästa proposition kommer? Kommer direktiven att kompletteras?
Anf. 3 Lars-Ivar Ericson (C)
Fru talman! Hela Sverige ska leva. Det är en målsättning som de flesta politiker står bakom, och jag antar att även jordbruksministern har den uppfattningen. Då är det viktigt att de som bor på landsbygden kan vara trygga och veta att deras djur inte dödas av rovdjur.
Stig Engdahl, lantbrukare från Dals Ed i Dalsland, dömdes till sex månaders fängelse för att ha skjutit en varg som dödat tio av hans får. Nu ansöker han om nåd hos regeringen. Och jag hoppas att jordbruksministern, med de nya insikter hon visar i vargfrågan, nu är beredd att i regeringen vädja för Stigs sak.
Men de nya insikterna och de nya förslagen är ändå halvhjärtade. Jag tycker att tidtabellen känns lång: utredning, remiss och beslut. När anser ministern att beslut kan fattas på grundval av en utredning som ska vara klar först sommaren 2007?
Det borde finnas alternativ till denna långa utredningsprocess. Varför inte kraftsamla nu och skapa en ny rovdjurspolitik med verklig förankring hos folket? Beslut kan tas nu. Det finns bra underlag. Lyssna på folket i Värmland och Dalsland, och inte bara på dem för också vi från södra Sverige har förstått vad vargen kan ställa till med.
Nu fortsätter arbetet med att hitta sätt att förbättra skyddet även för hundar och fäbodjordbrukets djur, säger ministern i sitt svar. Ja, arbetet fortsätter. Men vad händer då under tiden? Familjemedlemmen hunden och tamboskapen på fäbodar är inte fredade. Trots alla förståsigpåare finns ändå oron: Är människan verkligen fredad? Kan jag plocka svamp och bär i skogen utan att det ska vara farligt? Och vad vill ministern säga till jägarna som minns den tiden då det fanns rovdjur och annat vilt i skogarna? Vargen behöver inte ta hänsyn till jakttider och jakträtter. Vargen tar för sig av viltet.
Till sist: Centerpartiet har alltid jobbat för att beslut ska fattas på den nivå där de gör mest nytta och där de berörda av besluten finns med. Jag vill vädja till ministern: Låt länsstyrelserna handlägga beviljandet av skyddsjakt och inte Naturvårdsverket i Stockholm. De är alldeles för långt borta från verkligheten.
Anf. 4 Ann-Christin Nykvist (S)
Fru talman! Regeringen arbetar för att vi ska få en ansvarsfull rovdjurspolitik som är förankrad hos hela befolkningen. Jag håller med om att man ska kunna känna trygghet där man bor, där man verkar och där man utövar sitt friluftsliv - känna trygghet kring sina hem, i skogar och i marker.
År 2001 tog riksdagen sitt beslut om den sammanhållna rovdjurspolitiken och att vi ska ha de stora rovdjuren i sådan omfattning att de långsiktigt kan finnas kvar i sina naturliga utbredningsområden. Det här är en politik som också innehåller tillgångar för oss. Jag hoppas att vi är överens om att det är en tillgång att kunna ha en så frisk och vild natur att vi också har de stora rovdjuren närvarande.
Sedan är det givetvis så att vi inte kan ha konflikter. Vi måste minska konflikterna och, som jag redan har sagt ett antal gånger, se till att människor känner sig trygga. Då handlar det om att man ska känna sig trygg som boende, som tamdjursägare, som jägare, samtidigt som vi måste klara den svåra ekvationen att inte få problem med bevarandet av de stora rovdjuren.
Regeringen har tagit ett antal viktiga beslut. Jag hade välkomnat att vi hade kunnat ta de besluten tidigare. Men det kräver ett stort ansvar om vi ska ha en hållbar rovdjurspolitik och också få rättssäkra system. Det har tagit tid att hitta modeller som håller.
Nu lägger vi ett antal väldigt centrala frågor i en utredning. Vi utvärderar ett riksdagsbeslut som fattades 2001. Det är inte särskilt länge sedan. Vi ber en utredare genomföra ett stort uppdrag på kort tid, ett och ett halvt år. Det är inte en lång utredningstid. Och vi har traditionen att när vi går vidare i politiken ska vi ha ett bra underlag. Det ska också vara ett brett underlag som de berörda intressenterna har fått lägga sina synpunkter på. Dessutom understryker vi i direktiven till utredningen att det handlar om att föra en dialog under utredningstiden. Hans Jonsson har också deklarerat att det kommer att bli ett väldigt viktigt uppdrag för honom.
Sedan har Bengt-Anders Johansson fel när det gäller en del av utredningens uppdrag. Utredningen har i uppdrag att titta på genetiken. Utredningen har i uppdrag att titta på toleransnivåer när det gäller rovdjurstäthet. Men målet för rovdjurspolitiken är utgångspunkten för utredaren. De här viktiga frågorna ligger i utredningen, och utredningen ska göras på en kort tid. Det ska vara en effektivt och snabbt genomförd utredning.
Jag menar att regeringen har tagit ett antal viktiga beslut. Jag har också aviserat att vi inom kort ska återkomma till möjligheten för tamdjursägare och hundägare att ta ett större ansvar när det handlar om rovdjursangrepp utanför hägn.
Anf. 5 Bengt-Anders Johansson (M)
Fru talman! Det är ledsamt att behöva säga det till jordbruksministern, men det finns en utvecklad misstro mot förmågan att fatta beslut. Nu hänvisar jordbruksministern till att det är en kort utredningstid. Men vad hjälper det om inte jordbruksministern vill fatta beslut på underlag som kommer fram? Det är ju detta som är problemet.
Det fanns ett färdigt förslag till § 28 redan 1999. Det är sju år sedan. Och först nu kommer jordbruksministern med ett förslag - först nu, sju år efteråt. Och när det väl kommer är det en halvmesyr. Så det är inte utredningen det är fel på. Det är jordbruksministern.
§ 28 som vi nu diskuterar - den gäller i dag och åtminstone ett par månader till - innebär att det först är vid upprepat anfall som man får ingripa. Man ska alltså avvakta tills rovdjuret har tuggat en gång och gått ifrån och sedan gjort en förnyad attack. Då får man ingripa. Detta är otillständigt. För närvarande har vi, som har nämnts här tidigare, en samvetsgrann landsmedborgare, Stig Engdahl, som nu har dömts till sex månaders fängelse för att han har handlat i enlighet med sunt förnuft. Han har försökt avvärja ett angrepp på sina får. Det är den politik som jordbruksministern står för.
Det som nu kommer att gälla enligt det beslut som regeringen har fattat i § 28 från den 1 mars, är att man enbart får skydda hägnade djur. Sedan ska man utreda fäboddjur och hundar, säger man. Då kan jag ställa en fråga. Jag fick ju inte svar på min fråga om avlysningsjakten, men jag hoppas att jordbruksministern återkommer till den. När är den här utredningen klar, när det gäller fäboddjur och hundar? Eller tänker jordbruksministern strunta i medborgarna igen? Det här är alltså fredlösa djur. Det handlar om fäboddjuren. Det handlar om löskomna hästar, kor, får och getter som kanske har blivit skrämda av ett rovdjur. De är alltså fortfarande fredlösa. Det gäller också hundar och katter.
Det som är mest illavarslande, tycker jag, är att bakom det här resonemanget från jordbruksministern, och framför allt handlandet eller bristen på handlande, tolkar jag det som att det finns en djupt utvecklad misstro mot landsbygdsbefolkningen och mot 300 000 kvinnor och män i det här landet som ägnar sig åt jakt. Det är de som presumtivt skulle kunna ingripa. Det är den udden jordbruksministern riktar mot 300 000 svenska medborgare som har samhällets förtroende att inneha vapen. Men de har inte jordbruksministerns förtroende att kunna hantera detta på ett sunt sätt. Där ligger udden och misstron i den här frågan.
Jag upprepar nu min fråga, som jag absolut vill ha svar på: Kommer jordbruksministern att medverka till att vi kommer att kunna få en avlysningsjakt under tiden som utredningen pågår? Eller ska vi med ledning av erfarenheterna från § 28 behöva vänta sju år efter det att utredningen är färdig? Det skulle alltså vara 2014. Svara nu, jordbruksministern, på en tydlig och enkel fråga!
Anf. 6 Lars-Ivar Ericson (C)
Fru talman! "Vi tillsätter en utredning" - hur många gånger har vi inte hört ministrar uttala de magiska orden? Ibland kan det vara befogat med en utredning. Men i rovdjursfrågan menar vi från Centerpartiet att det redan nu finns tillräckligt med underlag för att fatta kloka beslut.
Vi vill verka för att även människor på landsbygden ska få känna trygghet och framtidstro. Människor i Värmland och andra delar av landet väntar otåligt på besked. Det behövs inga utredningar. När ska vänsterkartellen inse de förödande konsekvenserna av dagens rovdjurspolitik? Det finns tillfälle till detta åtminstone fram till den 17 september. I annat fall blir det en uppgift för en ny regering att utan den nuvarande regeringens skygglappar lyssna till dem som otåligt väntar på att det ska bli en lösning av rovdjursfrågan. Det är jordbruksministern som innehar verktygen. Använd dem på rätt sätt - nu och inte senare!
Anf. 7 Staffan Danielsson (C)
Fru talman! Jag har med intresse lyssnat på den här debatten, som ju ständigt dyker upp eftersom det är så stor oro i landet och i många bygder i de här frågorna. Jordbruksministern sade att man ska känna trygghet där man bor och verkar. Men vi ska också ha en frisk och vild natur. Det är detta det hela handlar om. Var går det att kombinera och var går gränserna? Fjällvärlden är stor och vild, och där passar vargen mycket bra. Men där har vi renar, en rendrift. Då pressas vargen ned i alltmer bebodda trakter. De samlas på koncentrerade ytor. Då får vi bekymret att folk inte känner trygghet. Man känner otrygghet för en tät vargstam, för sina husdjur. Det är bekymret.
Människan har ju en urgammal kamp för att erövra naturen, för att utnyttja naturen, för att kunna odla upp åkrar och beten, hålla husdjur, tämja naturens krafter och även skydda sig mot rovdjuren. Det är det som människan har slagits för. Visst hör rovdjuren till vår fauna. Vi ska ha en vargstam, men på ett rimligt sätt. Det är här gränserna finns. Det har inte varit på ett rimligt sätt. Även det mest självklara har i åratal förvägrats lantbrukarna, de som håller husdjur i de här bygderna: rätten att skydda sina tamdjur, skydda sin jakthund från ond, bråd och smärtsam död, alltså en död i plågor, med vapen. Gör man det har man dömts till stränga fängelsestraff. Det tycker jag inte är värdigt ett samhälle som vårt.
Nu är trycket så stort att regeringen börjar agera. Det tycker jag är bra. Det går åt rätt håll. Det är bra att § 28 mjukas upp även om det inte är tillräckligt. Det är bra att man ska utreda det här, och jag är glad att man har valt en bra, kompetent utredare också. Men det räcker inte. Jag ansluter mig till Bengt-Anders Johanssons frågor. Vad händer under tiden? För det behöver hända saker redan nu. Det handlar till exempel om att man i de här bygderna ska kunna skydda sina hundar. Straffskalorna måste enligt min uppfattning ses över. Det är inte rimligt med den nivå som de ligger på.
Som Lars-Ivar Ericson och även Bengt-Anders Johansson har sagt har vi haft några praktikfall som tydligt har drivit på den utveckling som vi nu ser där regeringen börjar röra sig. Ett av de fallen är ju den lantbrukare, Stig Engdahl, som med den gamla § 28 har dömts till sex månaders fängelse. Det är en fullständigt orimlig påföljd som nu inte längre gäller eftersom lagen ska ändras. Våra fängelser är överfulla. Straffet var orimligt hårt. Lagen är ändrad. Pröva denna nådeansökan på ett klokt sätt, jordbruksministern!
Anf. 8 Ann-Christin Nykvist (S)
Fru talman! Jag känner i debatten här att Bengt-Anders Johansson är störd över att regeringen har vidtagit ett antal åtgärder. Han försöker ge en bild av att regeringen inte har gjort detta. Det är viktiga åtgärder som har vidtagits. Som jag sade tidigare hade jag kunnat tänka mig att vidta de här åtgärderna tidigare, men det har inte varit möjligt med tanke på att få hållbara system. Det är inte så att vi har suttit med armarna i kors. Vi har jobbat ganska mycket med de här frågorna.
Allt läggs i utredning, säger de tre debattörer som deltar i interpellationsdebatten. Det är fel. Vi har just ändrat § 28 när det gäller möjlighet att skydda tamdjur inom hägn. Det träder i kraft den 1 mars. Det är alltså mycket nära förestående. Jag har också aviserat att vi arbetar på att inleda försök med ett ökat regionalt inflytande, ett regionalt inflytande som ska lägga större ansvar på tamdjursägare och hundägare. Detta ska ta vid i samband med den ändring som vi nu har gjort av § 28 i jaktförordningen för att visa att vi tar problematiken kring jakten och fäboddriften på största allvar.
Jag har nu sagt tre fyra gånger att jag delar synen att vi måste lösa den konflikt som finns i de rovdjurstäta områdena. Man måste känna sig trygg. Man måste kunna känna att man är trygg där man bor och verkar, och man måste kunna känna sig trygg när man är ute i skog och mark.
Vi tar till oss vad människorna säger. Jag tar på största allvar till mig det människorna upplever. Samtidigt vill jag berätta att det finns olika bilder av vad människor upplever.
Under den senaste veckan, sedan regeringen fattade beslut om förändringar av § 28 jaktförordningen och sedan vi tillsatte Hans Jonsson som särskild utredare, har ett antal medborgare kontaktat mig. De har i vädjande ton sagt: Låt inte liberaliseringen av reglerna äventyra möjligheten att bevara de stora rovdjuren.
Dessa brev och kontakter kommer inte från Stockholm eller från storstäderna. De kommer från de rovdjurstäta områdena. Det är också något jag tar till mig. Vi måste ha en ansvarsfull rovdjurspolitik som är förankrad hos hela befolkningen. Där har vi en balansgång.
Anf. 9 Bengt-Anders Johansson (M)
Fru talman! Alla har kunnat notera att jordbruksministern inte har lämnat något svar när det gäller avlysningsjakten i avvaktan på utredningen och en eventuell förändring i lagstiftningen. Vi har inte heller fått svar på frågan: När kommer den resterande utredningen när det gäller § 28?
Vi har inte fått svar på två enkla frågor.
Nu har jordbruksministern en sista chans i sitt avslutningsanförande. Jag utgår från att hon lämnar ett svar då och inte säger att hon har kunnat agera tidigare när det gäller de här frågorna, men att det inte har varit möjligt. Jag tolkar det som en ren oförmåga i så fall.
Fru talman! Vi har nu en jordbruksminister som är undfallande i de här frågorna. Hon taktiserar inför valet och uppvisar väldigt liten medkänsla med de människor som faktiskt bor sida vid sida och verkar sida vid sida med rovdjuren. Hon månar om att hela befolkningen ska stå bakom. Uppenbarligen räknas inte vissa delar av befolkningen.
Det är alltså utredning, inte handling.
Den förändring som är gjord i § 28 är, som jag tidigare har sagt, en halvmesyr. Det kommer kanske att ta ytterligare sju år innan det händer något. Eftersom jag inte får något svar måste jag utgå ifrån att det är den handläggningstiden i Jordbruksdepartementet.
Det handlar nu om att flytta ned besluten. Jag förstod inte om jordbruksministern hade gett ett uppdrag. När kan vi i så fall se detta? När kommer det? Vi har väntat länge på detta.
Fru talman! Svenska folket är värt en jordbruksminister som bryr sig, som förstår verkligheten och som kan identifiera sig med de medborgare som hon företräder. Det handlar nu om att handla mer och prata mindre. Svenska folket har möjlighet att göra en förändring om åtta månader.
Anf. 10 Ann-Christin Nykvist (S)
Fru talman! Bengt-Anders Johansson lyssnar inte. Jag har utnyttjat alla mina inlägg för att framhålla vilka åtgärder regeringen just nu har vidtagit. Det är en ändring omgående, den 1 mars, när det gäller § 28 jaktförordningen som ger ägare till tamdjur som finns inom inhägnat område ökade möjligheter att försvara sina tamdjur mot rovdjursangrepp. Det är en aviserad försöksverksamhet med ökat regionalt inflytande. Det ska ge tamdjursägare och hundägare ett större ansvar och möjlighet att försvara sina djur.
För mig handlar det inte om om jag ska ändra en viss paragraf i jaktförordningen eller om jag ska vidta någonting annat, om jag kallar det för ett ökat ansvar för hundägare och tamdjursägare eller om jag kallar det för avlysningsjakt. Det är effekten som är det viktiga. Det är det problem som Bengt-Anders Johansson tar upp som vi nu bereder inom Jordbruksdepartementet - där frågan just nu ligger - med sikte på att inom en mycket snar framtid redovisa hur vi tänker genomföra försöken.
Jag lyssnar verkligen på människor som bor i de här bygderna. Jag har själv vid flera tillfällen besökt bygderna och på nära håll tittat på de problem vi har i anslutning till rovdjurstäta områden. Vi har nu en utredning som ska ta fram ett bra underlag för hur vi ska kunna gå vidare och få en ansvarsfull jordbrukspolitik som är förankrad i hela befolkningen.
Vi jobbar mycket aktivt med frågorna. Jag menar att regeringen hanterar det här på ett sådant sätt att de som bor i dessa bygder ska känna att vi lyssnar och att vi jobbar för en ökad trygghet.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.