Till innehåll på sidan

regler vid nedläggning av företag eller företagsenhet

Interpellation 2003/04:454 av Pedersen, Peter (v)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2004-04-27
Anmäld
2004-04-27
Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Svar fördröjt anmält
2004-05-07
Sista svarsdatum
2004-05-11
Besvarad
2004-05-19

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 27 april

Interpellation 2003/04:454

av Peter Pedersen (v) till näringsminister Leif Pagrotsky om regler vid nedläggning av företag eller företagsenhet

Vid ett flertal tillfällen har frågan om nedläggning eller flytt av lönsamma företag och företagsenheter samt behovet och möjligheten till eventuella motåtgärder mot detta diskuterats i Sveriges riksdag. Näringsutskottet har behandlat och avvisat motioner i frågan från Vänsterpartiet, men har förhållandevis positiva skrivningar när det gäller möjligheten för anställdas och företagsledningars möjlighet att ta över vinstgivande företag eller företagsenheter, som hotas av nedläggning.

I motion 2002/03:N330 av Peter Pedersen (v) yrkas:

1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till nya lagar eller revidering av befintliga lagar för att tydliggöra regelverket vid nedläggning av företag eller företagsenhet.

2. Riksdagen begär att regeringen låter utreda frågan om en lagstiftning som ökar de anställdas förutsättningar att förvärva ett företag eller en enhet som ska läggas ned, och därvid också föreslå åtgärder som gör ett sådant övertagande praktiskt möjligt.

Regeringens samarbetspartier v och mp reserverade sig i betänkandet 2002/03:NU7 till förmån för dessa förslag. De borgerliga partierna avvisade dock föga oväntat alla sådana förslag med hänvisning till att det skulle leda till betydande intrång i äganderätten. Majoritetstexten, i detta fall s, lyder med hänvisning till tidigare ställningstaganden: "Vidare har utskottet framhållit att möjligheten bör ökas för dem som arbetar i ett företag, arbetare, tjänstemän och företagsledning, att ta över ägandet om företaget skall säljas. Utskottet står fast vid denna uppfattning och förutsätter att regeringen fortlöpande prövar om kompletterande åtgärder erfordras för att främja sådant övertagande."

I betänkandet 2003/04:NU10 avslås motion 2003/04:N292 av Peter Pedersen (v), som yrkar:

1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring i lagstiftningen i syfte att stärka de anställdas rätt vid nedläggning av företag eller företagsenhet.

2. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring i lagstiftningen i syfte att ge de anställda ökade möjligheter att förvärva ett företag eller en företagsenhet som hotas av nedläggning.

3. Riksdagen begär att regeringen i övrigt föreslår åtgärder som gör sådana övertaganden möjliga, till exempel statliga lånegarantier, indirekt eller direkt statligt medägande, uppbyggnad av lokala och regionala fonder och så vidare.

Även i detta betänkande har regeringens samarbetspartier v och mp reserverat sig till förmån för dessa förslag. De borgerliga partierna skriver i en reservation att "den enskildes äganderätt skall värnas mot alla former av socialistiskt inspirerade ingrepp." De ger tydligt uttryck för uppfattningen att den som äger ett företag har och ska ha all rätt att göra vad som så önskas med företaget oavsett om det ger vinst eller går med förlust, det vill säga flytta eller lägga ned företaget, utan hänsyn till de anställda, de orter och de regioner som drabbas.

Majoritetstexten i betänkandet, det vill säga s, skriver bland annat följande: "Samtidigt förutsatte utskottet att regeringen fortlöpande prövar om kompletterande åtgärder erfordras för att främja sådant övertagande."

Vidare: "I den samarbetsuppgörelse som finns mellan regeringen, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, (det s.k. 121-punktsprogrammet) finns angivet att det skall tillsättas en utredning med uppgift att ta fram förslag till hur stora företag skall ta ett större socialt ansvar i samband med strukturomvandling och nedläggningsbeslut.

Vidare skall utredningen utarbeta förslag på hur anställdas övertagande av hotad produktion skall underlättas. Enligt uppgifter från Näringsdepartementet finns det ännu inga närmare direktiv för utredningsarbetet och heller ingen plan för när arbetet skall genomföras."

Under Utskottets ställningstagande står bland annat följande att läsa: "utskottet anser att möjligheterna bör ökas för dem som arbetar i ett företag att ta över ägandet i den händelse företaget skall säljas." När det gäller uppgörelsen i frågan i det så kallade 121-punktsprogrammet skrivs: "Det får enligt utskottet förutsättas att uppgörelsen följs, vilket innebär att ett uttalande från riksdagen i enlighet med vad som anförs i motionerna kan anses obehövligt."

En rad orter i landet förknippas nu med företag som lagt ned eller avser att lägga ned eller flytta lönsam produktion utomlands, till exempel Bengtsfors, Gislaved, Degerfors och nu senast Kalmar och Västervik. Näringsutskottet uttalar tydligt en inriktning och förhoppning om att regeringen avser att lägga fram förslag som stärker till exempel de anställdas möjlighet att ta över företag som ska säljas.

Problemet är dock att det oftare handlar om att företag köper andra företag för att öka den egna marknadsandelen för att efter ett tag lägga ned en enhet även om den går med vinst. Syftet med sådana uppköp synes vara att begränsa konkurrensen inom en viss bransch och därför går företaget inte med på att någon annan intressent, inte heller de anställda eller företagsledningen, får köpa det nedläggningshotade företaget eller enheten.

I fallet Degerfors tog företaget Avesta Polarit för några år sedan det mycket omdiskuterade och kritiserade beslutet att lägga ned det vinstgivande stålverket. I ett måldokument från den 26 februari 2002 avseende omställningsarbetet i Degerfors kommun mellan Avesta Polarit, Degerfors kommun, Länsstyrelsen i Örebro län och Nutek sägs bland annat följande:

"Ersättningsverksamhet inom Avesta Polarit:s industriområde. Etableringen av ny affärsverksamhet, med hjälp av utrustning inom Degerfors Stainless, är Avesta Polarit positivt till, förutsatt att verksamheten ej konkurrerar med Avesta Polarit:s affärsidé. Verksamheten måste självklart ha en långsiktig bärkraft, vilken kommer att prövas från fall till fall."

Industrialisten Carl Bennet gjorde efter detta ett försök att få i gång produktion vid enheten men detta avvisades. Stålverket lades sedan i "malpåse". I slutet av mars 2004 meddelade emellertid företaget Outokumpu, som numera äger enheten i Degerfors, att malpåsbeslutet upphävs och enligt tidningsuppgifter avser företaget att sälja ut utrustningen och riva byggnaderna. Företaget hänvisar till tillräcklig kapacitet vid andra enheter, men nämner inte kvalitetsproblemen vad gäller de stålämnen som kommer från Sheffield.

Näringsminister Leif Pagrotsky har diskuterat dessa frågor vid en rad tillfällen men lämnar aldrig några tydliga besked, utan visar snarare vankelmod vad gäller möjligheter att vidta motåtgärder och motstånd till förslag att stärka de anställdas och företagsledningens rätt vid nedläggning av lönsamma företag eller enheter. Den 23 december 2002 skrev Pagrotsky bland annat följande i en debattartikel i Karlskoga-Kuriren: "Min bestämda ståndpunkt om Degerfors Stainless är att nedläggningar alltid bör grunda sig på rent marknadsmässiga skäl. Om t.ex. utländska ägare tar andra hänsyn än rent ekonomiska och att produktionen i Sverige läggs ned av andra skäl, handlar det om kapitalförstöring, att den ekonomiska rationaliteten sätts ur spel och att människor utsätts för onödigt lidande."

Ja, men det är ju det senare som sker på en rad orter runtom i landet. Det krävs nu handling, inte tomma löften eller vankelmod. I en interpellationsdebatt den 26 mars i år med anledning av Electroluxkoncernens planer på att flytta produktionen från Västervik till Ungern är näringsminister Pagrotskys brist på handlingskraft och brist på politisk vilja uppenbar.

Pagrotsky säjer till exempel: "En fråga som vi har varit inne på i flera sammanhang är att hitta nya metoder för att möta situationer där internationella företag flyttar produktionen till andra länder. Degerfors nämndes som exempel. Även jag har funderat mycket på detta. Jag tycker att det är en viktig och relevant fråga. Vi ser exempel där fungerande, ofta lönsamma, tekniskt välutvecklade fabriker med bra inskolad arbetskraft försvinner eller krymper med argument som är svåra att bli övertygad av.

Jag tycker själv att Degerfors är det tydligaste exemplet på detta. Där fanns andra aktörer som ville ta över, men i företaget var man kanske rädd för att få en konkurrent på halsen eller tyckte av annat skäl inte att det låg i deras intresse. Här har vi inte mycket att sätta emot. Ibland beklagar man det, men jag ser inte riktigt hur alternativet skulle se ut. Jag tvekar inför krav att jag som näringsminister ska gå in och ta över den typen av affärsmässiga beslut från investerare eller olika aktörer på den privata marknaden. Men dagens ordning känns inte heller riktigt trygg och inte riktigt säker." Kan bristen på handlingskraft och ett uttalat vankelmod bli tydligare? Var finns förslagen till översyn och åtgärder enligt det så kallade 121-punktsprogrammet mellan s, v och mp och var finns de överväganden om åtgärder som s-ledamöterna i näringsutskottet hyser sådana förhoppningar till?

Jag vill fråga näringsministern:

1.Avser näringsministern att under denna mandatperiod ge direktiv och tidsplan för en utredning som, enligt det så kallade 121-punktsprogrammet, ska ta fram förslag till hur stora företag ska ta ett större ansvar i samband med strukturomvandling och nedläggningsbeslut samt utarbeta förslag på hur anställdas övertagande av hotad produktion ska underlättas?

2.Är näringsministern beredd att tillsammans med Länsstyrelsen i Örebro län, Degerfors kommun och Nutek söka förmå ägarna till Outokumpu att leva upp till den gemensamt ingångna målsättningen att ge annan intressent möjlighet att förvärva stålverket i Degerfors och därmed förhindra att utrustning säljs och byggnader rivs?

3.Är näringsministern beredd att skapa förutsättningar för att genom till exempel AP-fonderna, statliga lånegarantier, statligt medägande, lokala och regionala fonder möjliggöra finansiella åtaganden när det gäller att säkerställa vinstgivande produktion i landet?

Debatt

(7 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2003/04:454, regler vid nedläggning av företag eller företagsenhet

Interpellationsdebatt 2003/04:454

Webb-tv: regler vid nedläggning av företag eller företagsenhet

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Anf. 15 Leif Pagrotsky (S)
Fru talman! Peter Pedersen har ställt tre frågor till mig om nedläggning av lönsamma företag. Frågorna är, precis som interpellationen, långa och jag vill därför besvara dem var och en för sig. Peter Pedersens första fråga gäller om jag avser att under denna mandatperiod ge direktiv och tidsplan för en utredning som ska ta fram förslag till hur stora företag ska ta ett större ansvar i samband med strukturomvandling och nedläggningsbeslut samt utarbeta förslag på hur anställdas övertagande av hotad produktion ska underlättas. I sin fråga hänvisar Peter Pedersen till det 121-punktsprogram som regeringen tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet enades om efter valet 2002, där en sådan utredning finns med. Även om frågan inom regeringen inte faller under mitt ansvar kan jag ge besked om att vi naturligtvis, i enlighet med åtagandet i 121-punktsprogrammet, kommer att ta initiativ till en sådan utredning. Liksom för övriga punkter i 121-punktsprogrammet kommer det att ske under mandatperioden. Det är viktigt att en sådan utredning passar in i den övriga utvecklingen på arbetsmarknaden, och då framför allt hur frågan om ansvar för de anställda utvecklas inom ramen för dialogen mellan parterna på arbetsmarknaden. LO och Svenskt Näringsliv har nyligen tecknat avtal om ett så kallat omställningsavtal som börjar gälla från och med september 2004. Näringsdepartementet kommer att bjuda in parterna för att få underlag för en bedömning av vad detta avtal kan innebära för arbetsmarknaden i stort. Peter Pedersens andra fråga är om jag är beredd att medverka till att ägarna av Outokumpu lever upp till den målsättning som gemensamt ställts upp av berörda parter för att ge annan intressent möjlighet att förvärva stålverket i Degerfors. Som Peter Pedersen redovisar har företaget, kommunen, länsstyrelsen och Nutek tagit fram ett gemensamt måldokument. Det är naturligt att det är de ingående parterna som äger frågan, och som bestämmer hur arbetet ska fortlöpa, men jag är självklart beredd att efter bästa förmåga hjälpa till i arbetet. I sin tredje och sista fråga undrar Peter Pedersen om jag är beredd att skapa förutsättningar för statliga finansiella åtaganden genom exempelvis AP-fonder, lånegarantier, statligt ägande och lokala och regionala fonder för att säkerställa vinstgivande produktion i landet. Till att börja med vill jag understryka att EG-rätten sätter klara gränser för statens engagemang till förmån för näringslivet. Dessutom är min åsikt att det inte är rimligt att förvänta sig att det är staten som ska säkerställa att företag drivs med lönsamhet. Det måste vara en uppgift för företagen själva. Jag är därför inte beredd att verka för åtgärder av de slag som Peter Pedersen tycks förorda. Vi har i Sverige valt att arbeta på ett annat sätt, som varit mycket framgångsrikt. Regeringen arbetar med att på kort och lång sikt utveckla näringslivet genom en rad insatser inom till exempel teknikutveckling, forskning, arbetsmarknadspolitik och exportsatsningar. Vi arbetar med att erbjuda alla möjlighet till utbildning, kompetensutveckling och, om man drabbas av arbetslöshet, möjligheter till omskolning för att hitta ett nytt jobb. På det här sättet vill vi erbjuda företagen en attraktiv miljö att verka i och kompetent arbetskraft inom de områden som efterfrågas. Jag menar att det här är ett bättre sätt att arbeta än med lagstiftning, som skulle hålla tillbaka företagens vilja att investera i Sverige, och därmed innebära färre jobb. Det är en uppfattning som delas av de fackliga organisationerna, som dessutom föredrar att arbeta genom att träffa avtal om de frågor de anser viktiga i stället för att styras av lagstiftning. Det här har varit en framgångsrik väg, även om det naturligtvis inte känns så för dem som drabbas av en företagsnedläggning. Men faktum är att Sverige under det senaste decenniet legat i världstopp när det gäller att locka till sig direktinvesteringar från utlandet. Vi har under den här perioden halverat vår arbetslöshet och kraftigt ökat vår industriproduktion och vår export, samtidigt som flera länder som valt den väg som Peter Pedersen förespråkar har fastnat i en situation med hög arbetslöshet.

Anf. 16 Peter Pedersen (V)
Fru talman! Jag vill börja med att tacka näringsminister Pagrotsky för svaret på min interpellation som handlar om regelverket vid nedläggning av företag eller företagsenhet. Interpellationen innehåller tre frågor, och näringsministern har bemödat sig om att besvara samtliga mina frågor, vilket jag är extra tacksam för. En rad orter i landet har kommit att förknippas med företagsnedläggning och flytt av väl fungerande och lönsam produktion. Det handlar alltså inte om produktion som inte bär sig själv. Vi vet att man kan tvingas att lägga ned sådana företag även i Sverige. Degerfors, Gislaved, Kalmar och Västervik är några exempel på orter som drabbats av den här negativa stämpeln - företagsnedläggning. Frågan om regelverket kring företagsnedläggningar och flytt av företag, de anställdas rättigheter och företagarnas och ägarnas skyldigheter vid sådana beslut har diskuterats livligt både i medierna och här i kammaren utifrån såväl motioner som interpellationer, bland annat från undertecknad. Riksdagens näringsutskott har vid flera tillfällen lagt fram betänkanden med förhållandevis positiva skrivningar när det gäller anställdas och företagsledningars möjligheter att ta över vinstgivande företag eller företagsenhet som ska säljas. I betänkande 2002/03:NU7 skriver till exempel den socialdemokratiska majoriteten så här: "Vidare har utskottet framhållit att möjligheten bör ökas för dem som arbetar i ett företag, arbetare, tjänstemän och företagsledning, att ta över ägandet om företaget skall säljas. Utskottet står fast vid denna uppfattning och förutsätter att regeringen fortlöpande prövar om kompletterande åtgärder erfordras för att främja sådant övertagande." Fru talman! Näringsutskottet uttrycker det på ett likartat sätt i betänkandet från i år, 2003/04:NU10. Här hänvisar man också till skrivningar i frågan i det så kallade 121-punktsprogrammet, det vill säga den samarbetsuppgörelse som finns mellan regeringen, Vänsterpartiet och Miljöpartiet för den pågående mandatperioden. Här kan läsas: "Vi kommer att tillsätta en utredning som ska utarbeta förslag på hur stora företag ska ta ett större socialt och ekonomiskt ansvar i samband med strukturomvandling och nedläggningsbeslut och hur man ska underlätta för de anställda att överta hotad produktion." Det står alltså "överta hotad produktion", vilket är något mer offensivt än "produktion som ska säljas". Ägaren kan ju vägra att sälja företag också, och då uppstår ett visst problem. Näringsutskottet konstaterar dock att det enligt uppgift från Näringsdepartementet ännu inte finns några närmare direktiv för utredningsarbetet och inte heller någon plan för när arbetet ska genomföras. I sitt interpellationssvar säger näringsminister Pagrotsky att regeringen kommer att ta initiativ till en sådan utredning under mandatperioden. Det är gott, men man skulle önska att näringsministern och regeringen kunde visa lite större engagemang och lite större brådska i frågan. Allting, och framför allt inte den här frågan, behöver ju inte vänta till de sista månaderna av innevarande mandatperiod. Min andra fråga är om näringsministern är beredd att tillsammans med berörda parter förmå ägarna till Outokumpo, som det nya företaget som äger Degerfors stålverk heter, att leva upp till målsättningen att ge annan intressent möjlighet att förvärva stålverket i Degerfors och därmed förhindra att utrustning säljs eller byggnader rivs, som det funnits uppgifter om i medierna. Där svarar näringsministern: "Det är naturligt att det är de ingående parterna som äger frågan, och som bestämmer hur arbetet ska fortlöpa, men jag är självklart beredd att efter bästa förmåga hjälpa till i arbetet." Det här svaret är ett klart steg i rätt riktning jämfört med det svar som jag fick på en likartad fråga år 2002. Då sade näringsministern bara att dokumentet inte är något juridiskt bindande avtal. Jag hoppas därför att näringsministern och regeringen nu är mer offensiva och mindre blygsamma och verkligen efter bästa förmåga kommer att hjälpa till att hitta en lösning som möjliggör fortsatt högkvalitativ stålproduktion i Degerfors, inte minst med tanke på att ministern i en interpellationsdebatt den 26 mars själv anförde Degerfors som det tydligaste exemplet på att det nuvarande regelverket leder till att företag kan läggas ned trots att de är lönsamma samt att vi saknar verksamma verktyg för att kunna åtgärda detta på ett bra sätt.

Anf. 17 Leif Pagrotsky (S)
Fru talman! Jag vill börja med att tacka interpellanten för de vänliga orden om interpellationssvaret. Jag har bemödat mig om att försöka svara på ett utförligt sätt på de frågor som ställdes, men efter den första repliken konstaterar jag att jag kanske ändå har missförstått det en smula. Låt oss börja med frågan om utredningen. Det är min kollega Hasse Karlsson som arbetar med den frågan. Jag har redovisat den ambition de har att infria 121-punktsprogrammets åtagande någon gång under den period som 121-punktsprogrammet avser. Jag sade inte att det ska vara den sista dagen. Jag bekräftar bara att den naturligtvis kommer. När det gäller den närmare diskussionen om hur den ska utformas, när den kommer och så vidare skulle jag vilja hänvisa till honom. Jag tycker inte att jag ska gå in i detalj på detta. Det är inte ett uttryck för brist på engagemang. Den utredningen ska genomföras på ett mycket bra sätt. Den ska få direktiv som speglar den utveckling som har skett, de missförhållanden vi har upptäckt och även de positiva saker som har hänt, till exempel omställningsavtalet. Jag tycker att vi tillsammans ska se till att detta blir bra. Med "vi" menar jag regeringen och de två partier som har varit med och skrivit 121-punktsprogrammet. Den andra delen av vår diskussion gäller hur vi på olika sätt kan hjälpa till i sådana situationer som till exempel den i Degerfors. Där tycker vi båda att det har förts en, låt mig uttrycka det försiktigt, icke övertygande argumentation om varför en lönsam produktion ska göras om på ett sätt som drabbar de anställda. Där står vi som samhälle, facken och andra maktlösa när besluten fattas på ett huvudkontor någonstans långt bort. Jag tycker att det är en bra ordning om anställda och företagsledning vill köpa. Jag tycker att det är en självklar bas för en ny verksamhet eller en fortsatt verksamhet i olika fall. Jag vet inte om det var möjligt just i Degerfors, men i princip är det någonting som jag gillar starkt. Jag tycker att kreditmarknaden, kreditväsendet, Almi och andra statliga och halvstatliga institutioner som medverkar i detta visst ska hjälpa till med det i den mån det ligger inom deras uppdrag och så länge det inte handlar om sådana bidrag som är förbjudna av EU och som snedvrider konkurrensen. Det borde kunna ske med hjälp av normala och lite välvilliga behandlingar av de system vi har byggt upp och som finns på marknaden. Där råder det ingen olikhet mellan oss. Möjligen går gränsen, och där är jag lite osäker, vid frågan om huruvida man ska göra detta med hjälp av löpande statliga bidrag. Jag tror inte på den vägen. Jag är lite osäker på om vi är överens om det eller inte. Jag tycker ändå att detta är en bra bas för samarbete i de här frågorna. Vi har uppenbarligen, så tycks det mig i alla fall efter att ha hört detta, en gemensam syn på vad som är önskvärt. Vi har kanske lite olika åsikter om vad som är realistiskt att kunna åstadkomma inom ramen för detta. Det tycks också som om vi är överens om att vi inte med lagstiftning kan förbjuda företag att fatta dumma och dåliga eller ens, som vi ibland tycker, oanständiga beslut. Den arbetsfördelningen att de tar ansvar för sitt och vi i regering och riksdag tar ansvar för vårt leder ibland till att man får se på när dåliga saker äger rum.

Anf. 18 Peter Pedersen (V)
Fru talman! Jag tackar för de klargörande orden. Jag tycker att det finns utrymme för ett stort samarbete här. Jag tycker inte att näringsministern har missuppfattat de första två frågorna. Jag tycker att de blev förhållandevis klokt besvarade. Däremot blev jag något förvånad när jag läste svaret på tredje frågan. Det måste bero på ett missförstånd. Jag hoppas att det var omedvetet och att man har missuppfattat frågan. Näringsministern svarar att det inte är rimligt att förvänta sig att det är staten som ska säkerställa att företag drivs med lönsamhet. Det måste vara en uppgift för företagen själva. Det håller jag helt med om, men vi ska bidra med politiska beslut som säkerställer ett gott företagsklimat, vilket jag tycker att vi har i Sverige. Jag har inte ställt kravet att staten ska säkerställa att företag går med vinst. Däremot har jag efterfrågat åtgärder som syftar till att skapa förutsättningar för att säkerställa att vinstgivande produktion blir kvar i landet. Lönsam och väl fungerande produktion ska till exempel inte utan egentlig argumentation, precis som näringsministern sade i sitt senaste inlägg, läggas ned och flytta till andra länder. I Degerfors fall tror jag att det var fråga om en vinstmarginal på 37 %. Trots det lägger man ned och flyttar. I min fråga tar jag som exempel upp att AP-fonden skulle kunna tillåtas vara en mer aktiv ägare. Vi skulle kunna tillåta uppbyggande av regionala och lokala fonder som kan fatta mer långsiktiga och strategiska beslut. På det svarar näringsministern med att nämna andra vällovliga initiativ och talar om vad som görs på området och antyder att ett tydligare regelverk och mer offensiva åtgärder skulle leda till att vi skulle få högre arbetslöshet. Han hänvisar då till utvecklingen i andra länder. Jag vet inte riktigt vilka länder som avses här. Jag blir då lite fundersam över om vi fortfarande är lika överens. Vi vill säkerställa ett system som gör att det inte blir lättare och billigare att lägga ned lönsamma företag i Sverige och flytta dem till ett annat land. På marknaden väljer man alltid det billigaste alternativet, och vi tycker att det är lite trist att man numera verkar vara mindre intresserad av att komma fram till nya affärsidéer och ny produktion och mer intresserad av att köpa upp och lägga ned konkurrentföretag för att begränsa marknaden. Jag kan konstatera att det här inte är fråga om något tokigt vänsterpartiförslag. Den kände industrialisten Carl Bennet, som var intresserad av att komma in som ägare i Degerfors stålverk, för övrigt tillsammans med löntagarna, talade själv om att en AP-fond skulle ha kunnat gå in med en summa pengar för att säkerställa det hela. Hans-Olov Olsson, chef för Volvo Personvagnar, som nu leder en grupp i Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien som ska titta på Industri-Sveriges framtid, pekar på samma problem, att en rad olika företag inom industrin riskerar att försvinna från landet om vi inte vidtar motåtgärder. Han säger: Vi låter ju jobben försvinna. Det är alltså inte en vänsterpartist som säger det utan en företagsledare som ser att vi behöver ett regelverk som stärker våra positioner. Aftonbladet har i ett stort antal ledare framhållit att det nu är dags för oss att använda vårt gemensamma pensionskapital för att gå in som långsiktiga ägare. Vi ska alltså inte bara tänka på kortsiktiga vinster utan bygga upp en industriverksamhet där det har betydelse vilka produkter vi tillverkar. Vi ska ha en uthållighet i vår produktion. Inget säger att kortsiktiga satsningar skulle skapa bättre möjligheter för goda pensionsutbetalningar i framtiden utan det är snarare tvärtom. Kort sagt önskar vi, för att tala i fotbollstermer, få likvärdiga spelregler. Vi är less på spelregler som hela tiden gynnar motståndarlaget medan vi förbjuder oss själva att gå över mittlinjen eller att göra en liten framstöt på vänsterkanten. I stället låter vi hela tiden de andra bestämma. Om man på det här området hela tiden har en sådan defensiv hållning och bara sparkar bort bollen utan att ta egna initiativ, förlorar man matchen, oavsett om det gäller fotboll eller kampen om jobben. Detta vill vi motverka, inte minst i Degerfors.

Anf. 19 Leif Pagrotsky (S)
Fru talman! Vad jag försökte formulera, även om jag kanske gjorde det klumpigt, så att det blev missförstånd, var först och främst att vi delar synen att den svenska produktionsindustrin ska utvecklas. Det har tyvärr framförts röster i den allmänna debatten som säger att produktionen har spelat ut sin roll och att vi kan glömma den för att ägna oss åt något annat, vad nu det skulle vara. I stället skulle vi kunna utveckla och tillverka produkter i utlandet. Jag delar inte den åsikten, och jag är övertygad om att vi därvidlag har samma uppfattning. Jag har till exempel hört från Svenskt Näringsliv att man bagatelliserar det här. Det är mycket allvarligt. Frågan är inte om vi ska ha produktion eller inte utan vilka metoder vi ska använda i den. Jag har kanske missförstått frågorna av det skälet att Vänsterpartiet faktiskt är lite otydligt om vilka konkreta åtgärder som man föreslår. Därför blir det lite besvärligt att få pusslet att gå ihop. Min åsikt är i alla fall att det som vi kanske skulle kunna kalla den nordiska modellen på det här området är att avstå från ingripande lagstiftning. Vi har i stället andra metoder, av typen avtalsrätten, där starka fackföreningar tecknar avtal om hur saker och ting ska gå till vid sådana här förändringar i företagen, det vill säga nedläggningar, fusioner och dylikt. Vi jobbar på att utveckla det nya genom att stärka utbildning, forskning och den typen av generella åtgärder, och vi stöttar tillväxten i företagen på ett generellt men kraftfullt sätt. Detta har visat sig vara en framkomlig väg i Norden. Vi kan jämföra med en annan modell - låt oss kalla den den kontinentala modellen - där man har valt att gå fram med lagstiftning som gäller hur stora kostnader företagen ska få vid nedläggning. Vi kan kalla det ett slags nedläggningsavgift för vilken man kan köpa sig en rätt till en sådan åtgärd. Sådan lagstiftning finns i Frankrike, i Spanien, i Italien och i Storbritannien - kanske i fler länder, men de här är de som jag känner till. I samtliga dessa länder har man en högre arbetslöshet, en sämre omställning och en lägre grad av förnyelse än vad vi har. Vi har i stället på den fackliga vägen lyckats säkerställa att en större del av den här omställningen sker på ett sätt som ger människor en chans till utveckling och som inte griper in genom regering och riksdag utan med metoder som varje företag och näringsgren utformar på de sätt som passar dem. Att lagstiftningsvägen, genom regering och riksdag, lägga en broms på neddragningar därför att de skapar arbetslöshet är ett vällovligt syfte, men det har ju visat sig att man inte lyckas bättre med den metoden än vad vi här i Norden lyckas göra. Tvärtom har man i samtliga fall mycket högre arbetslöshet än vad vi har. De som drabbas av arbetslöshet lämnas ensamma i kylan på ett helt annat sätt än vad vi tvingas göra i Sverige och i Norden i övrigt med den modell som vi har valt att arbeta efter. Det var detta som jag försökte beskriva i mitt svar, där jag inte kunde vara lika utförlig som nu. Jag hoppas att jag nu har förtydligat vad jag menar.

Anf. 20 Peter Pedersen (V)
Fru talman! Det gläder mig extra mycket att vi är helt överens om att tillsammans lyfta fram värdet av fortsatt industriproduktion i Sverige. Vi kan inte leva bara på tjänster utan någon typ av förankring i produktionen är att föredra. Såvitt jag kan minnas använde jag i mina frågor inte ordet lagstiftning. Jag tycker att det är värt att pröva lagstiftning kontra avtal. Jag kan konstatera att det kanske inte var en tillfällighet att dåvarande Avesta Polarit valde att lägga ned just i Degerfors i Sverige och inte i Storbritannien. Om man hade gjort motsvarande nedläggning i Sheffield hade det kostat betydligt mera pengar och varit betydligt svårare att genomföra. Problemet är trots allt att det finns en rad exempel på att det inte hjälper med avtal och starka fackföreningar. Trots den nästan totala enighet som finns i riksdagen, i regionerna och i kommunerna - man har till och med i affärstidningarna varit överens om det tokiga i att lägga ned Degerfors stålverk - finns det faktiskt fortfarande ingen stålproduktion i Degerfors. Den är nedlagd. Sedan var man tvungen att backa halva vägen eftersom man inte lyckades. Jag törs hävda att kvaliteten på den produktion som man nu har är betydligt sämre än den som tidigare fanns. Vi går alltså fel väg. Vi ska satsa på vidareförädling, på bättre produkter. Jag tror inte att vi kan konkurrera med bulkproduktion, som många andra kan göra. Jag vill också peka på att jag inte har sagt att staten ska gå in med bidrag. Jag menar att staten kanske skulle kunna utöva ett aktivt medägarskap i vissa fall. Man kan som aktiv ägare skaffa statliga lånegarantier, inte ge bort pengarna. Man kan inte säga till löntagare i ett stålverk att de ska ta över företaget. Det kostar ju en del att driva ett stålverk. Under en övergångsperiod kanske man behöver hjälp. Det är då bättre att hjälpa till med offensiva metoder, inte med subsidier utan med stöd för fortsatt verksamhet, i stället för att betala väldigt mycket pengar för en fortsatt hög arbetslöshet på en ort som till exempel Degerfors. Men i grunden tycker jag att det är väldigt positivt att vi är överens om produktionens betydelse inom inte minst industrin. Den är inte förlegad utan den behövs även i framtiden.

Anf. 21 Leif Pagrotsky (S)
Fru talman! Skillnaderna mellan oss krymper. Jag är för olika sorters stöd till näringslivet av den typ som sker via Almi. Vi jobbar just nu med att vässa våra möjligheter att bidra med det som kallas såddkapital, som är den del av finansieringen av nya projekt där den normala marknaden är sämst. Vi kan där komplettera på ett sätt som jag tror är konstruktivt. Jag väntar mig att vi kan utveckla fler sådana här element i våra budgetdiskussioner och undersöka hur mycket pengar man kan prioritera för det här. Det råder ingen brist på idéer. Möjligen skulle vi tillsammans prioritera upp den här typen av satsningar i förhållande till annat som vi gör i vår stora budgetprioriteringsomgång, kanske till exempel nu i höst. Här finns mycket att göra och stora behov. AP-fonderna har nu fått ett mycket tydligare uppdrag att prioritera det enda uppdraget att säkra pensionerna för framtidens pensionärer. Det gör de genom att jobba för avkastning men också genom att verka på ett sätt som gör att det finns produktion, utveckling och ekonomi i landet som gör att det går att finansiera pensionen i framtiden. Det finns en begränsning mot att använda AP-fonderna som ett slags reservstatsbudget. Det kan vi naturligtvis inte göra, men det finns ett område där jag tror att vi är överens. I dag får Sjunde AP-fonden, som är mycket stor, inte ens rösta på bolagsstämman. Jag tycker att det är totalt principvidrigt. Man engagerar kapital och tar risk, men man får inte i utbyte mot den risk som man tar vara med och rösta på bolagsstämman för den som är kapabel att sköta bolaget, för vem som borde sitta i styrelsen, i frågor om ansvarsfrihet och annat. Jag tycker att vi gemensamt ska bekämpa detta. Det är i alla fall ett steg i den riktning som vi här har diskuterat.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.