palestinaflyktingar

Interpellation 2000/01:381 av Biörsmark, Karl-Göran (fp)

den 10 april

Interpellation 2000/01:381

av Karl-Göran Biörsmark (fp) till statsrådet Maj-Inger Klingvall om palestinaflyktingar

Konflikten mellan Israel och Palestina förvärras dag för dag. Våldet ökar och hatet mellan människor växer. En snar fredslösning befinner sig utom synhåll, vilket givetvis är oerhört beklagligt. Det är angeläget att förhandlingar kommer i gång och att fredsprocessen återupptas. Det internationella samfundet med EU och USA i spetsen har en viktig uppgift i att sätta press på de båda parterna så att de omgående kan återgå till förhandlingsbordet. Det svenska ordförandeskapet i EU kan här spela en viktig roll.

En fredslösning av Mellanösternkonflikten måste basera sig både på staten Israels rätt till existens inom säkra gränser och det palestinska folkets rätt till självbestämmande vid sidan av Israel. Denna inställning är den enda riktiga. Det är också den tanke som ligger till grund för den fredsprocess som startade med de fredssamtal som ledde fram till Osloavtalet 1993.

En allvarlig fråga i sammanhanget är situationen för de drygt 3 miljoner palestinaflyktingar som befinner sig i området, varav ca 1,2 miljoner lever i flyktingläger. Att möjliggöra ett eventuellt återvändande för alla dessa flyktingar torde vara den kanske största utmaningen för Israel och Palestina framöver.

Flyktingarna har det mycket svårt där de bor. Tillgången till mat och vatten är begränsad. Sjukvården är undermålig. Skolundervisningen är bristfällig. Den stora frustrationen bland flyktingarna är som en tickande bomb och kan när som helst leda till en katastrof om problemen inte tas i tu med på allvar.

UNRWA, FN:s hjälporganisation för palestinaflyktingar, har till uppgift att hjälpa och bistå de flyktingar som flydde sina hem i samband med den arabisk-israeliska konflikten 1948 liksom 1967 års krig mellan Israel och grannländerna. Målet för UNRWA:s verksamhet är att trygga de omedelbara humanitära behoven hos de palestinska flyktingarna i Jordanien, Libanon, Syrien, Västbanken och Gaza.

UNRWA brottas med svåra ekonomiska problem. Underskottet i budgeten var förra året på hela 27 miljoner dollar. Det finns inte tillräckligt med resurser för att tillgodose de behov som finns bl.a. i flyktinglägren. Samtidigt förefaller det som om de resurser som finns tillgängliga ej utnyttjas tillräckligt effektivt.

Till skillnad från FN som helhet har UNRWA inget system med fastställda bidrag. Verksamheten finansieras nästan uteslutande genom frivilliga bidrag. Dessa utgör 95 % av organisationens inkomster. USA, EU, Sverige och Norge är de viktigaste bidragsgivarna.

FN:s förlikningskommission för Palestina (UNCCP), är ytterligare en organisation som arbetar med palestinaflyktingarna. Under framför allt 1950- och 1960-talen hade organisationen en central ställning när det gäller att försöka nå en övergripande lösning av Palestinafrågan. Sedan dess har UNCCP haft en mer undanskymd roll. Det är således svårt att ha inblick i kommissionens verksamhet i dag.

Kommissionens arbete har dock aktualiserats åter då frågorna om palestinaflyktingarnas återvändande och kompensation för förlorad mark och egendom förts upp i debatten. Under 1950- och 1960-talen genomfördes ett omfattande arbete inom UNCCP för att identifiera, värdera och registrera de egendomar palestinaflyktingarna lämnat efter sig. Detta arbete genomfördes som en förberedelse för ett eventuellt kompensationsprogram för palestinierna. De omfattande register som arbetet resulterade i har bevarats i FN:s arkiv och bör kunna komma till användning när nu frågan ånyo hamnat i ljuset.

Med anledning av det ovan anförda vill jag ställa följande frågor till statsrådet Klingvall:

1.Vilka initiativ är statsrådet beredd att vidta för att förbättra UNRWA:s finansiella situation?

2.Vilka initiativ är statsrådet beredd att vidta för att förbättra effektiviteten i UNRWA:s verksamhet?

3.Vilka initiativ är statsrådet beredd att vidta för att UNCCP ska kunna fullfölja sin viktiga uppgift?