Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

nolltolerans mot kränkningar inom försvaret

Interpellation 2003/04:438 av Engström, Hillevi (m)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2004-04-21
Anmäld
2004-04-21
Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Svar fördröjt anmält
2004-04-27
Sista svarsdatum
2004-05-05
Besvarad
2004-05-07

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 21 april

Interpellation 2003/04:438

 av Hillevi Engström (m) till försvarsminister Leni Björklund om nolltolerans mot kränkningar inom försvaret

Återigen utmärker sig Försvarsmakten som en verksamhet där kvinnor behandlas illa. Vi har kunnat ta del av flera flagranta vittnesmål om sexuella trakasserier. Senast att Jämo har beslutat stämma staten inför Arbetsdomstolen. Försvarsmakten menar att anklagelserna är grundlösa och skulle bero på att ett kvinnligt befäl var oduglig. Rapporterna är alarmerande särskilt som Försvarsmakten behöver fler kvinnor i olika befattningar.

Det finns även flera vittnesmål om att kvinnliga värnpliktiga blir utsatta och tvingas utstå sexistiska "skämt" och dålig behandling från både befäl och kamrater. Man undrar varför så lite har hänt. Det är oacceptabelt att detta får fortgå, även om en del åtgärder tycks genomföras.

Kvinnor och män behövs i Sveriges försvar, men kvinnor blir skrämda från att mönstra, göra värnplikt och fortsätta en militär karriär. Det är oroväckande.

Fortfarande tvingas kvinnliga värnpliktiga att dela logement och duschar med sina manliga kamrater. Det finns inget verksamhetsskäl till detta. En helt annan sak är det när det handlar om fältmässiga övningar. Men att i normala fall tvingas, som en försvinnande liten minoritet, dela hygienutrymmen med manliga kolleger ska kvinnorna inte behöva acceptera. Det är också viktigt att flera kvinnor placeras tillsammans. Hellre enheter med jämn könsfördelning och några enheter där kvinnor saknas, än att som i dag sprida ut kvinnliga värnpliktiga på många ställen.

Det är viktigt att veta till vem och hur man ska bete sig om man vill framföra synpunkter och klagomål. Den som hanterar detta måste ha relevant kunskap och förmåga att hantera problemen. Det får aldrig finnas någon misstanke hos de inblandade att en anmälan kan leda till repressalier eller att man bedöms som oduglig eller svår att samarbeta med.

1.Vilka åtgärder avser försvarsministern att vidta för att klagomålsrutinerna inom Försvarsmakten ska fungera på ett tillfredsställande sätt? Vilken är strategin i detta hänseende på kort respektive lång sikt?

2.Avser statsrådet att se till att en arbetsmiljöundersökning genomförs?

3.Vilka åtgärder i övrigt avser statsrådet att vidta för att staten i detta sammanhang ska vara en bra arbetsgivare?

Debatt

(9 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2003/04:438, nolltolerans mot kränkningar inom försvaret

Interpellationsdebatt 2003/04:438

Webb-tv: nolltolerans mot kränkningar inom försvaret

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Leni Björklund (S)
Anf. 15 Leni Björklund (S)
Fru talman! Hillevi Engström har frågat mig vad jag tänker göra för att klagomålsrutinerna inom Försvarsmakten ska fungera på ett tillfredsställande sätt, vilken strategin är i detta hänseende på kort respektive lång sikt samt även om jag avser att se till att en arbetsmiljöundersökning genomförs. Slutligen frågar Hillevi Engström vad jag tänker göra för att staten i detta sammanhang ska vara en bra arbetsgivare. Jag skulle vilja börja med att påpeka att regeringen har varit ytterst tydlig i sina ambitioner att lyfta fram ett jämställdhetsperspektiv inom samtliga politikområden. Ett led i detta har även varit att öka andelen kvinnliga yrkes- och reservofficerare samt värnpliktiga inom Försvarsmakten. Insatser har gjorts och 2004 hade vi den största kvinnliga andelen sökande någonsin till våra militärhögskolor. Antalet antagningsprövade kvinnor ökade också med 26 % i förhållande till föregående år. En utomordentligt viktig del i denna ambition är naturligtvis att de kvinnor som är aktiva inom de väpnade styrkorna behandlas på ett sätt som präglas av respekt och fördomsfrihet. Den senaste tidens händelser pekar på att trots insatser som gjorts av Försvarsmaktens ledning måste arbetet med att motarbeta diskriminering stärkas och på ett tydligare sätt implementeras på alla nivåer i verksamheten. Försvarsmakten har den 8 april för mig redovisat det fortsatta arbetet med att motverka sexuella trakasserier inom myndigheten. Denna redovisning innehöll en presentation av de klagomålsrutiner som gäller och som fortsatt kommer att förbättras genom kontinuerlig översyn. Exempel på sådana är en så kallad haverikommission som vid händelse av trakasserier kommer in och verkar som ett kvalitetssäkrande organ. Dessutom har denna kommission till uppgift att säkerställa att förhållningssättet vid behandlande av fallen är objektivt och professionellt. Större vikt har även lagts vid utbildningen av rådgivare vid sexuella trakasserier, genusutbildning vid samtliga skolor samt byggandet av nätverk för kvinnor, vilket bidrar till en ständigt ökande kunskap om diskriminering på grund av kön. Jag bedömer att det i dagsläget inte saknas underlag och kartläggningar av den aktuella problembilden. I stället tror jag att svårigheten ligger i implementeringen av den information som finns tillgänglig. Försvarsmakten har därför inte för avsikt att genomföra arbetsmiljöundersökningar, utan man ska koncentrera sig på implementeringen av den kunskap som redan finns inom organisationen. Slutligen vill jag påpeka att de insatser som beskrivits ovan uppenbarligen inte är tillräckliga då fall av diskriminering på grund av kön fortfarande uppdagas inom Försvarsmakten. Jag bedömer att Försvarsmakten har lagt grunden för ett bra arbete mot sexuella trakasserier, men detta är inte tillräckligt så länge som diskriminerande behandling uppdagas. Att motarbeta diskriminering är en ständigt pågående process och grundläggande för en god arbetsmiljö för alla. Jag har noga följt och kommer fortsatt att följa Försvarsmaktens arbete, och jag kommer inte att nöja mig med att bra rutiner utvecklas, utan jag kommer ständigt att påminna om vikten av att arbeta långsiktigt med attityder inom organisationen. Jag följer även kontinuerligt arbetet med jämställdhetsintegreringen inom mina politikområden och tänker fortsätta att göra så till dess att Försvarsmakten trovärdigt visat att implementering har skett på alla nivåer inom organisationen samt andra myndigheter inom mitt område. Avslutningsvis vill jag än en gång säga att sexuella trakasserier eller annan diskriminering på grund av kön, religion, sexuell läggning med mera är helt oacceptabelt och får inte under några omständigheter förekomma inom Försvarsmakten eller i vårt samhälle i stort. Detta kan inte nog påpekas.
Hillevi Engström (M)
Anf. 16 Hillevi Engström (M)
Fru talman! Jag vill tacka för svaret som jag tycker andas en samsyn om att dessa frågor är viktiga. Jag kan också hålla med om att det sannolikt inte behövs flera undersökningar, utan det behövs andra åtgärder. Skriften Lite får man tåla kom ut för ett par sedan. Den handlade om situationen för kvinnor inom polisen. Det kom ganska många rapporter som bekräftade att ett stort antal kvinnor var utsatta för en oacceptabel behandling, bland annat för sexuella trakasserier, vilket också kartlades i en stor undersökning som senare har följts upp. Det gjorde att också Försvarsmakten tog tag i dessa frågor några år senare. Vid ett nätverksmöte som jag var med på med kvinnliga officerare och kvinnliga poliser fick jag intrycket att kvinnorna inom försvaret behandlades ännu sämre än kvinnorna inom polisen. De historier som jag då fick mig till livs var ganska chockerande. Att vara kvinna i en mansdominerad organisation när det gäller både antal och kultur är en mycket speciell omständighet. Den situationen ställer stora krav på organisation och ledning på olika nivåer, även ända ned på gruppchefsnivå. Utöver att dessa trakasserier utgör en oacceptabel arbetsmiljösituation för de som drabbas är detta fenomen oroväckande och farligt ur andra aspekter. Det är inte långsökt att påstå att den eller de som kränker och förnedrar sina kolleger har närmare till hands att kränka, förnedra och trakassera även andra. När de som utför trakasserierna är poliser eller militärer är risken för övertramp och grova kränkningar särskilt allvarlig. Samhället har ju gett dessa yrkesgrupper olika maktbefogenheter att utöva tvång och våld. Förekomsten av oetiska förhållningssätt kan leda till sådana grova och allvarliga fångövergrepp som vi helt nyligen har sett bilder på från krigets Irak. Det är naivt att tro att det är särskilt onda människor som ägnar sig åt grova förbrytelser. Snarare rör det sig om en process som leder till att vissa personer under vissa omständigheter begår övergrepp - brott både mot krigets lagar och mot samhällets lagar i fredstid. Vi kan också läsa att sexhandeln ökar i Kosovo. Som en följd av den internationella närvaron har antalet bordeller ökat där. 1999 fanns det ett tjugotal bordeller i Kosovo och nu finns det fler än 200, och de befolkas av kvinnor - sexslavar - som är dittvingade från andra fattiga delar av Europa. Genom historien har vi sett otaliga exempel på vad vanliga män - ordinary men - kan göra i olika kritiska situationer. Det är viktigt att de svenska officerarna håller en mycket hög etisk standard, både i Sverige och vid uppdrag utomlands. Det är därför förvånande när man läser vad personaldirektören inom Försvarsmakten, Gösta Sandgren, lär ha sagt: Det finns en grupp vi kallar legionärerna som har varit i väg utomlands många gånger. Det är inte alltid att de har svenska värderingar och familj och så. Äventyrslustan kan föra med sig en annan attityd. Jag tycker att detta är oerhört allvarligt, och jag vill fråga försvarsministern: Vilka test och kontroller görs det innan man sänder i väg svenska officerare utomlands? Jag kan dra parallellen med polisens insatsstyrka. Innan sådana poliser rekryteras går de igenom väldigt noggranna personkontroller, psykologintervjuer och annat. En hel del personer, trots att de är kompetenta yrkesmässigt, blir då nekade att vara med i den styrkan. Det finns också regler om att man inte skickar ut personer på nya utlandsuppdrag. Det ska gå en viss tid hemma i Sverige så att de hinner komma tillbaka till verkligheten. Jag undrar: Hur fungerar det här inom Försvarsmakten?
Helena Bargholtz (Fp)
Anf. 17 Helena Bargholtz (Fp)
Fru talman! Det är bra, som försvarsministern framhåller, att det är fler kvinnor som söker sig till försvaret. Men hur många är det som hoppar av för att de har blivit utsatta för sexuella trakasserier? Det finns en undersökning från 2002 som visar att 47 % av de kvinnliga officerarna någon gång har känt sig sexuellt trakasserade. Det rör sig alltså om närmare hälften, och jag undrar om den siffran verkligen har minskat. Som sagt, det är bra med rekrytering, men det gäller också att få de kvinnliga militärerna att stanna kvar inom Försvarsmakten. Sexuella trakasserier ska anmälas till förbandschefen som ska göra en utredning och sedan anmäla saken till försvarets personalansvarsnämnd. Men verkligheten är en annan. Ofta görs ingen anmälan till nämnden. En orsak till det är att inställningen hos förbandscheferna ofta är att detta sköts bäst internt. Man vill inte att saken ska komma ut, för det är "skämmigt" för det förband där det händer sådana saker. Det gör ju att många fall av sexuella trakasserier tystas ned. Ett annat stort problem är naturligtvis också den rädsla som de kvinnor som blivit utsatta för trakasserier känner. Vid ett offentliggörande blir problemet ännu värre för de drabbade kvinnorna. Därför måste man förbättra stödet för de kvinnor som råkar ut för trakasserier så att de vågar göra en anmälan. Trots att det är många som känner sig utsatta är det bara ungefär två tre fall som går till försvarets personalansvarsnämnd. Det är därför att Försvarsmakten inte tar problemet med sexuella trakasserier på allvar. Här ligger det väldigt nära till hands att dra paralleller med våldtäkter. Vi har haft en mycket intensiv debatt den senaste tiden om våldtäkter, och vi vet att många kvinnor som utsätts för våldtäkt inte vågar, vill eller orkar gå till polisen. Är det samma förhållande inom Försvarsmakten, att kvinnor som utsätts för sexuella trakasserier inte orkar gå till sina närmaste chefer för att få detta åtgärdat? Jag är hemskt orolig för att så är fallet. Jag vill gärna höra vad försvarsministern i så fall anser att man ska göra åt detta. Sedan är det så att Försvarsmakten ska polisanmäla sexuella trakasserier, men det görs tydligen inte, enligt de uppgifter som jag har fått. Slutligen har kvinnorna, trots att det kommer in fler kvinnor i försvaret, svårt att ändra den manligt normativa strukturen och de kvinnofientliga attityderna. Hillevi Engström berörde i sitt inlägg de hemska händelserna i Abu Ghraib-fängelset i Irak. Vad som är fruktansvärt och vidrigt är, som man har sett på bilder, att det också är kvinnor som sexuellt trakasserar män. Det skulle vara intressant att höra försvarsministerns funderingar om detta. Är det så att den militärt manliga miljön smittar av sig på kvinnor som arbetar i den, alltså att de på ett mycket negativt sätt blir förmanligade i sitt sätt att hantera i det här fallet de manliga fångarna? Eller är en möjlig förklaring till det här fullständigt vedervärdiga beteendet att de arbetar under så hård press och utsätts för så hård stress?
Leni Björklund (S)
Anf. 18 Leni Björklund (S)
Fru talman! Allra först ska jag säga att jag tycker att det är viktiga synpunkter som både Hillevi Engström och Helena Bargholtz tar upp. Jag ska försöka ge mina erfarenheter och synpunkter, och då får jag ändå erkänna att på vissa områden är de begränsade. Naturligtvis har det arbete som har lagts ned inom polisen använts av Försvarsmakten för att förbättra situationen där, för man har inte varit nöjd med den. Det är ganska bra att yrkesgrupperna emellanåt kan jämföra sig med varandra och lära av varandra, därför att hela omställningen och moderniseringen är en lärandeprocess. Det är naturligtvis viktigt att man också vidtar åtgärder. Och jag kan konstatera att Försvarsmakten har skaffat sig en rad instrument som gör att man inte behöver vara handfallen utan faktiskt kan agera, och det är en första viktig grund. Sedan tas frågan upp om anmälningar. Jag tror att det var Helena Bargholtz som var inne på den frågan. De uppgifterna har jag också sett, och jag har bett om en förklaring till varför man har valt olika vägar. Jag har ingen fullständig bild på det området. Men det finns de som har sagt att processerna när det gäller personalansvar ibland tar så lång tid att personer får gå kvar i ledande befattningar under tiden, vilket är oacceptabelt. Därför har processerna gått snabbare genom att man helt enkelt har lyft ut dem. Om det håller hela vägen ut tycker jag är en fråga som jag behöver få bättre kunskap om. Avsikten har ändå varit att Försvarsmakten ska agera för att hindra det hela. När det gäller arbete i utlandsstyrkor är det oerhört viktigt att de får bra utbildning, och där har insatserna verkligen förstärkts. Vi ska komma ihåg att svensk lag gäller för svensk trupp, så det är inte tillåtet för svensk trupp att besöka prostituerade. Det får man inte göra i Kosovo, och det får man inte göra hemma i Sverige. Då uppstår nästa fråga, hur det ser ut för dem man arbetar tillsammans med. Det är en fråga som jag har tagit upp med mina kolleger i bilaterala överläggningar och också tillsammans med min grekiska kollega lagt fram ett förslag om inom ramen för EU. Det betyder att genderperspektivet nu ska bakas in i rules of engagement för den nya missionen i Bosnien och Hercegovina. Därmed får alla länder som deltar ett likartat regelverk, och det tror jag är bra. Jag vet också att min norska kollega, som också är kvinnlig försvarsminister, har sett till att samma regler ska gälla för fortsatta Natooperationer. Det säger jag därför att jag tror att det ändå har varit betydelsefullt att det finns kvinnliga försvarsministrar av och till, och detta kanske är ett litet tecken på det. Jag vill också säga att jag tror att vi ska vara väldigt noga med att ta reda på vad som är bakgrunden till de händelser som har rapporterats. Jag vill inte förhasta mig i några slutsatser. När jag var nere i Kosovo kunde jag konstatera att det där var erfaren och rutinerad personal som var oerhört upprörd över att diskussionen hade dykt upp om att en förnedrande syn skulle vara en följd av att man hade varit ute länge. Försvarsmakten försöker undvika att personer är ute för länge, men det kan ju vara fråga om nyckelbefattningar där man måste ha personer som återkommer. Men då gäller det att se till att man har förtroende för dem. Jag vill inte att vi dömer ut den gruppen utan att vi noga tar reda på hur det är. Det kan vara bristande rutin i ledarskapet som gör att också yngre fallerar.
Hillevi Engström (M)
Anf. 19 Hillevi Engström (M)
Fru talman! Jag tackar försvarsministern för svaret. Det här är en fråga där vi har ett gemensamt ansvar och egentligen inga motstridiga uppfattningar, till skillnad mot i en del andra frågor där vi tycker helt olika. Lite får man tåla; den som ger sig in i lumpen får lumpen tåla eller den som ger sig in i leken får leken tåla. Jag tycker inte att det ska vara på det sättet. Det är högst otillfredsställande. Men det är lite grann så man ser på kvinnor inom mansdominerade yrken, inte minst inom Försvarsmakten och också inom polisen. Man rekryterar kvinnor som är ganska tuffa, idrottstjejer. Det gjorde man ganska länge, speciellt inom polisen. Där gick man speciellt ut till idrottsklubbar och till fotbollstjejer som var tuffa, kunde bita ifrån och så vidare. Man har mycket fokus på det fysiska, och det behövs ibland, men det kanske är lite för mycket fokus på detta. Jag tycker att vitsen med kvinnor inom försvaret är att kvinnor ska vara kvinnor inom försvaret och inte bli dåliga manskopior. De ska självklart kunna reagera och agera mot en behandling som normalt inte förekommer inom skolans värld eller inom arbetsplatsgemenskapen. Det här är något som jag tycker att man måste se över, det vill säga att kvinnor inte ska behöva anpassa sig till alla de regler och normer som redan finns och som är bekräftade av männen. Vid vissa tillfällen måste självklart alla kunna anpassa sig till olika förhållanden. Jag tänker också på kvinnor som gör lumpen, som jag ställde en fråga om till försvarsministern och vill höra försvarsministerns uppfattning om. Jag har hört att kvinnor delas upp i olika enheter och förband, på samma sätt som man gjorde med kvinnliga poliser på 70- och 80-talen. Var det fem kvinnor på en arbetsplats, fick fem arbetslag en kvinna var. Man fick liksom dra sitt strå till stacken och ta hand om dem. Det var så det fungerade. Jag skulle vilja att man i större utsträckning placerade kvinnor tillsammans, så att de tillsammans kunde stärka varandra och inte behövde vara en bland väldigt många män, för det är rätt tufft. En praktisk fråga är också varför kvinnor som är 19-22 år ska tvingas dela logement med män. Varför ska det vara så i fredstid och på en vanlig förläggning? Om man sedan är ute i fält är det självklart att man måste anpassa sig till olika förhållanden. Men det är alltid så att kvinnor ska inordna sig och ta seden dit de kommer, annars är de inte välkomna. Jag tror att en av orsakerna till att vi kan se att också kvinnliga officerare begår brott, som vi har sett bilder på, är att det är väldigt svårt att säga nej. Det är lättare att bli en ja-sägare, att vara en i gruppen. Men sedan finns det även kvinnor som har mycket ondska i sig. Men vad har vi vunnit om kvinnor tvingas att försöka bli dåliga kopior av män? Det finns så mycket forskning och så mycket erfarenheter, inte minst från polisen, som visar att kvinnor har mått dåligt och tvingats sluta. De har inordnat sig. De säger att de har varit tuffa, börjat svära, snusa och bete sig manligt. De har försökt vara söta och gulliga, varit hjälpsamma och extramorsor. Hur de än har försökt att omändra sig har de inte blivit accepterade. Inte förrän kvinnorna tilläts att vara just kvinnor och blev sig själva, blev de bra original i stället för dåliga kopior. Det här tycker jag är en viktig fråga. När det gäller trakasserierna undrar jag om man vet inom försvaret vilka män det är som utför trakasserierna och när de sker. Det behövs alltså lite mer kartläggning, för då kan man sätta in särskilda åtgärder inom de områdena i stället för att säga att alla ska få samma utbildning och samma handlingsplaner. Det kanske finns förband och grupper där det här är mer vanligt förekommande, jag vet inte. Avslutningsvis vill jag säga till försvarsministern att en bild är att en man är bra tills han gör bort sig. En kvinna måste bevisa att hon är bra innan hon blir accepterad. Det gäller på alldeles för många områden. Det gäller inom Försvarsmakten, vågar jag påstå. Det gäller också inom politiken och på andra håll och kanter då och då. Det undrar jag lite grann över vad försvarsministern har för uppfattning om.
Helena Bargholtz (Fp)
Anf. 20 Helena Bargholtz (Fp)
Fru talman! Det är mycket bra att det är svensk lag som gäller för svensk trupp utomlands. Men då är frågan: Är den svenska militär som gör denna tjänst medveten om detta? För det är klart, även om man talar om det och kanske sätter en liten skrift i handen på dem, att när de kommer till ett ställe och ser att deras utländska kolleger inte drar sig för att gå till prostituerade tappar de kanske känslan för att detta är en viktig svensk lag. Det dåliga exemplet smittar. Jag vet att Elisabeth Rehn, den förra finländska försvarsministern, har tagit upp det här. Jag frågade henne om hon var beredd att arbeta för att det svenska förbudet mot könsköp skulle kunna införas internationellt. Det skulle då gälla alla militärer. Då var hon väldigt tveksam. Hon trodde inte att detta var möjligt. Jag skulle gärna vilja veta om försvarsministern i sina diskussioner med såväl manliga som kvinnliga kolleger har tagit upp det här problemet och pekat på att om alla länder har det här förbudet mot könsköp skulle det vara ett sätt att minska trakasserierna. Över huvud taget är det ju fortfarande, trots att vi förhoppningsvis får fler kvinnor, stor risk för att det hela tiden är de manliga normerna som gäller inom militären. Därför vill jag också höra vilka diskussioner som försvarsministern har haft med värnpliktiga omkring de här frågorna, alltså att bryta de manliga normerna, och om man kan ta bort måttstocken för detta och se över kraven över huvud taget när det gäller militärtjänst så att både de kvinnliga och de manliga militärerna kan känna att det är ett militärt system som passar dem.
Leni Björklund (S)
Anf. 21 Leni Björklund (S)
Fru talman! Vi vill ha kvinnor i försvaret för att de har kompetens och för att de har kunskap och erfarenheter som försvaret behöver. Det är därför vi rekryterar dem. Jag föreställer mig naturligtvis att Försvarsmakten går igenom samma processer som alla andra organisationer när man, från att ha varit totalt ensidigt manlig, ska försöka öppna upp och få en bredd och en reell jämställdhet. Där är det naturligtvis så att man gör sina misstag och erfarenheter, och det är några enskilda människor som har fått betala ett väldigt högt pris för det. Till Försvarsmaktens bästa ska jag säga att de numera har ett väldigt allvarligt och bra sätt att ta hand om dem som far illa och som har farit illa. Men det är naturligtvis en tuff situation att bryta det hela. En viktig del är att man också ser till att det finns kvinnliga nätverk. Som inom alla sådana här områden blir det ibland också inom gruppen som ska bryta mark olika syn på vilken strategi som är framgångsrik. Det kan också leda till diskussioner, vilket gör att man inte alltid vet vilken väg som är den rätta när man står utanför och tittar på. Men min erfarenhet tyder ändå på att det verkar som om varje organisation måste gå igenom sin lärperiod. Det är lite bittert, jag konstaterar det, för det betyder att man ändå inte kan snabba på processen. Man försöker numera samla ihop och hålla ihop grupper av kvinnor, för det är inte lätt att vara solitär. Däremot är det ju så att Försvarsmakten är väldigt bred och har många olika utbildningar. Om det nu är så att vi för närvarande bara har en kvinna som vill bli stridspilot så vill vi naturligtvis att hon ska få bli stridspilot, för vi behöver även kvinnliga stridspiloter. Så är det inte bara där utan på flera ställen. Det är få kvinnor i specialistbefattningar. Men de ska utbildas för det som de har prövats för och där de kan göra en insats. Sedan är frågan hur man kompenserar det genom uppträdande och annat. Händer det något med de svenska ska haverikommissionen ge oss - inte bara ett enkätsvar utan en lite mer fördjupad bild av vad det var för processer som ledde fram till den kränkande behandlingen och till den här situationen. På så sätt ska Försvarsmakten skaffa sig en säkrare och bättre grund för att i sin utbildning och sitt upplägg av arbete och rutiner veta vad man bör undvika och vad man i stället bör göra för att nå det som Försvarsmakten är angelägen om, nämligen att kvinnor ska finnas, trivas och kunna göra ett bra jobb i Försvarsmakten. När svensk trupp åker ut får de noggrann utbildning på det här området. Det kan jag säga. De efterfrågar även mer utbildning vilket är ett exempel, tycker jag, på att det är väldigt ansvarskännande personer man rekryterar. De vill också se till att de har bra bakgrund och är förtrogna med precis det som de kan möta och hur de kan hantera det. När jag är ute på förbanden har naturligtvis Värnpliktsrådet och förtroendemännen, det är dem jag kan möta, en väldigt klar hållning i de här frågorna. Värnpliktsrådet säger att diskriminering inte får förekomma, och de trycker på. Men det är klart att även enskilda förtroendemän, unga pojkar och ibland flickor, kan negligera kränkningar, och då handlar det inte bara om män och kvinnor. Jag har inget annat besked till dem än att detta är pedagogiskt och socialt oacceptabelt. Det ska inte förekomma, och de ska hjälpa till så att man törs anmäla.
Hillevi Engström (M)
Anf. 22 Hillevi Engström (M)
Fru talman! Jag tror att nyckeln till det här bland annat är att det blir fler kvinnor inom Försvarsmakten, både som värnpliktiga och som officerare. När man läser på hemsidan är det väldigt bra att man tydligt visar att man tar tag i det här. Men en sak slog mig när jag läste en sådan där "fråga-svar". Det stod: "Som värnpliktig tjej har man mångas ögon på sig och det snackas hela tiden. Använd ditt sunda förnuft och tänk på vad du gör." Det är en ganska bra bild av hur kvinnor har det. Det gäller att inte falla ur ramen. En man kan ju göra det. Han kan ha en dålig dag eller missa någonting. Men en kvinna är det fokus på. Vi är nog överens om att det är ett särskilt problem. Jag tycker att det har varit en bra debatt. Men det finns ett bekymmer som oroar mig med tanke på de neddragningar som aviseras inom Försvarsmakten. Jag ser en risk för att den här vanliga regeln om sist-in-först-ut kommer att drabba kvinnor i högre utsträckning. Jag tycker att det vore väldigt tråkigt om det blev en ytterligare minskning av den kvinnliga andelen inom Försvarsmakten. Då kommer vi att tvingas bygga upp det här och gå igenom den här resan igen. De här kvinnorna har så pass hög utbildning och kompetens att de snart kommer att snappas upp av det offentliga livet eller näringslivet i olika befattningar. Jag undrar lite grann hur Försvarsmakten ser på den risken, att duktiga officerare tvingas sluta på grund av neddragningarna inom försvaret. Har man någon strategi när det gäller det? Det är min avslutande fråga.
Leni Björklund (S)
Anf. 23 Leni Björklund (S)
Fru talman! Den sista fråga som Hillevi Engström tar upp är oerhört viktig, och det är naturligtvis så att den omställning som är grunden, från det gamla invasionsförsvaret med en stor volym till ett mer smalt insatsförsvar, är en stor omställning där personalförsörjningsfrågorna är centrala. Det är utan tvekan så att måste man ställa in utbildningar, som man har behövt göra, kommer man också att behöva revidera takten för hur snabbt man kan öka andelen kvinnliga officerare. Det är inget som Försvarsmakten tycker är bra, utan det är en följd av de stora personalpolitiska förändringar som ska ske. Riksdagen har ju bland annat varit kritisk mot de höga kostnader man har haft för omställningen hittills, och man måste hitta nya vägar. Hur det kommer att se ut är inte klart än, utan det bereds. Sedan får jag bara säga att när jag pratar med mina utländska kolleger märker jag att flera av dem från början kanske helt enkelt är lite oförstående inför frågan om genderaspekten i det internationella krishanteringsarbetet. Men de kommer igen. Några länder har ett mycket stort intresse. Jag är inte säker på att det betyder att de med en gång kommer att driva ett lagstiftningsarbete om synen på prostitution på hemmaplan. Min nederländska kollega vill väldigt gärna under Nederländernas ordförandetid i EU arbeta för bra regler i utlandstjänstgöringen, men jag är ju inte säker på att han därmed ger sig på lagstiftningen kring prostitution i Holland på det sätt som Helena Bargholtz och jag skulle önska. Däremot kan det ju hända att gemensamma erfarenheter beträffande krishantering gör att vi tillsammans kan se problem lite mer likartat när man har tio års erfarenhet på det här området. Man får väl se det som långsiktigt. Jag tycker att det är viktigt att också riksdagens ledamöter hjälper till och stöder och pressar på i jämställdhetsfrågorna i försvaret, för de är mycket viktiga.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.