multinationella företag och rapportering

Interpellation 2002/03:416 av Forssmed, Jakob (kd)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad: 2003-05-12
Anmäld: 2003-05-12
Besvarad: 2003-05-26
Sista svarsdatum: 2003-05-26

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 12 maj
Interpellation 2002/03:416
av Jakob Forssmed (kd) till näringsminister Leif Pagrotsky om multinationella företag och rapportering

Under de senaste åren har företagens roll utvecklats mot ett ökat ansvar för att mänskliga rättigheter respekteras och att internationella riktlinjer för hållbar utveckling efterlevs även i utvecklingsländer. CSR @ Corporate Social Responsibility @ har blivit ett erkänt begrepp som syftar till att få företag att öka engagemanget i dessa frågor. Regeringen har åtagit sig att utveckla arbetet med CSR bland svenska företag, genom initiativet Globalt Ansvar som lanserades i mars 2002. Detta samarbete mellan regering, näringsliv och det civila samhället ska främja mänskliga rättigheter och miljöhänsyn samtidigt som det stärker företagens konkurrenskraft och bygger på FN-initiativet Global Compacts nio principer samt OECD:s riktlinjer för multinationella företag.

Under de senaste årens CSR-arbete både internationellt och inom Sveriges gränser har det blivit tydligt att information och extern rapportering är ytterst viktiga delar av processen. Möjligheterna att följa upp arbetet från år till år är avgörande för om satsningen ska bli trovärdig, både för företagen själva och för konsumenter som måste ha tillgång till information för att kunna fatta medvetna beslut. Enligt Pierre Sané, tidigare Amnesty Internationals generalsekreterare, är företagens rapportering till allmänheten en nyckel till att Global Compact och arbetet med CSR blir effektivt och trovärdigt.

Fördelarna för företagen av att göra noggranna och utförliga rapporter om CSR-arbetet är många @ bland annat att det ömsesidiga förtroendet mellan företag och konsumenter, investerare, anställda och NGO:er ökar då det långsiktiga strategiska tänkandet prioriteras, problem och risker kan upptäckas tidigare och förebyggas i tid, och aktievärdet kan stabiliseras.

Enligt Svenska Naturskyddsföreningens undersökning av de 50 största svenska företagens arbete med miljöriktlinjer inför Johannesburgkonferensen 2002 råder det i dag en mycket stor spridning mellan de svenska storföretagen då det gäller rapportering om miljöarbete. Hälften av de tillfrågade företagen tillhandahöll ingen information varken via hemsidor eller på förfrågan. Bland de rapporter som lämnades varierade utformningen kraftigt, vissa företag inkluderade alla OECD:s riktlinjer medan andra knappt redovisade några miljömålsättningar alls. Jämförelser mellan företagen blir därför mycket svåra, inte minst för konsumenter.

Det faktum att så få företag redovisar öppet om miljöarbetet, och att innehållet är mycket skiftande bland dem som gör det, talar för bindande regler för att miljöinformation från företagen garanteras och standardiseras. Ett ramverk för miljörapporters utformning och innehåll är nödvändig för att jämföra företagens miljöpåverkan och miljöarbete och för att möjliggöra övervakning och uppföljning. I dag finns FN-initierade GRI:s riktlinjer för rapportering (Global Reporting Initiative), som bland annat innehåller en rad ekonomiska, sociala och miljömässiga indikatorer för att kunna mäta företagens framsteg inom dessa områden. GRI framhåller även vikten av tranparens, noggrannhet, tydlighet och konkreta resultat i målsättning och rapportering om CSR. Men enligt Svenska Naturskyddsföreningen använder sig endast vissa svenska företag av GRI:s riktlinjer och många företag saknar i dag någon form av mätbara mål för arbetet, en av grundbultarna i OECD:s riktlinjer.

I USA finns bland miljö- och MR-organisationer ett stort stöd för ett lagförslag om obligatorisk rapportering om amerikanska företags påverkan på miljö och förhållningssätt till mänskliga rättigheter utanför landets gränser. I Frankrike har lagstiftning redan införts om obligatorisk rapportering om sociala och miljömässiga hänsynstaganden i företagens årsrapporter samt att de största företagen ska rapportera mot en rad fastställda indikatorer, och regler om rapportering enligt GRI:s riktlinjer har införts för företag noterade på Johannesburgbörsen.

Med anledning av ovanstående vill jag ställa följande frågor till näringsministern:

Vad avser ministern att göra för att stärka arbetet för att svenska företag ska ta ett ökat socialt och miljömässigt ansvar utanför Sveriges gränser?

Vad avser ministern göra föra att få fler svenska företag att rapportera enligt GRI:s riktlinjer?

Vad avser ministern att göra för att stärka lagstiftningen om standardiserad rapportering för svenska företag enligt GRI:s riktlinjer?

Hur avser ministern att verka för att föra upp frågan om lagstiftning om miljörapportering på EU- och internationell nivå?

Debatt

(7 Anföranden)

Interpellationsdebatt 2002/03:416

Webb-tv: multinationella företag och rapportering

Protokoll från debatten

Leif Pagrotsky (S)

Anf. 84 Leif Pagrotsky (S)

Herr talman! Sven Brus har frågat statsrådet Mona Sahlin när hon avser att förelägga riksdagen ett för- slag om förbud mot diskriminering på grund av ålder. Interpellationen har överlämnats till mig. En av de viktigaste frågorna under mandatperi- oden är uppgiften att säkerställa en god samhällelig äldreomsorg i framtiden. Mot bakgrund av en domin- erande andel kvinnor i vården och omsorgen är en väl fungerande offentlig äldrevård och äldreomsorg sär- skilt betydelsefullt för dagens och morgondagens medelålders och äldre kvinnor, såväl i deras egenskap av brukare av vård och omsorg som i deras egenskap av anhörigvårdare. Ett systematiskt jämställdhetsper- spektiv ska tillämpas för att säkerställa vård och om- sorg på lika villkor för kvinnor och män oavsett ålder. Den parlamentariska kommittén Senior 2005 fo- kuserar på tre livssituationer: äldre i arbetslivet, livet efter pensioneringen samt vård och omsorg om äldre. Kommittén kommer att redovisa sitt huvudbetänkan- de den 1 november 2003. En grundläggande princip i den svenska rättsord- ningen är alla människors lika värde. Denna princip kommer till uttryck i bland annat regeringsformen där det anges att den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde. I dess nya lydelse, som trädde i kraft den 1 januari 2003, kom- pletteras och förstärks skyddet genom att det införs en föreskrift om att det allmänna dels ska verka för att alla människor ska kunna uppnå delaktighet och jäm- likhet i samhället, dels ska motverka diskriminering på grund av bland annat ålder. I svensk rätt är det första gången som ålder omfattas av diskriminerings- grunderna. I Sverige saknas för närvarande lagstiftning till skydd mot diskriminering på grund av ålder. Enligt regeringens mening ska skyddet mot diskriminering i princip vara lika för de olika diskrimineringsgrunder- na, dock med beaktande av de speciella förutsättning- ar som gäller för olika samhällsområden. I februari 2001 överlämnade regeringen skrivelsen En nationell handlingsplan mot rasism, främlingsfi- entlighet, homofobi och diskriminering till riksdagen. I skrivelsen aviserade regeringen sin avsikt att låta Diskrimineringsutredningen 2001 bland annat utreda möjligheterna till en generell lagstiftning mot diskri- minering som omfattar alla eller flertalet diskrimine- ringsgrunder och samhällsområden. Eftersom flera av de frågor som omfattas av ar- betet med en sammanhållen diskrimineringslagstift- ning är av sådan art att de kräver förankring hos all- mänheten och de politiska partierna bedrivs arbetet av en parlamentarisk kommitté. Den parlamentariska Diskrimineringskommittén har i januari 2002 fått i uppdrag att bland annat före- slå hur bestämmelser om åldersdiskriminering ska genomföras i Sverige. Uppdraget tar i första hand sikte på att ett EG-direktiv, det så kallade arbetslivs- direktivet, ska genomföras i Sverige. Ett av syftena i direktivet är att fastställa en allmän ram för bekämp- ning av diskriminering i arbetslivet på grund av bland annat ålder för att genomföra principen om likabe- handling. Kommittén ska slutföra sitt arbete den 1 december 2004. Men för närvarande bereds tilläggsdirektiv till utredningen som bland annat innehåller att utred- ningstiden förlängs till den 1 juli 2005. Det kommer att bli av stort intresse att ta del av kommitténs slutsatser och förslag. Målet måste vara att även skyddet mot diskriminering på grund av ålder kommer att omfattas av en effektiv diskriminerings- lagstiftning.

Jakob Forssmed (Kd)

Anf. 85 Jakob Forssmed (Kd)

Herr talman! Jag vill tacka statsrådet för svaret. Den 15 november 2001, alltså för ganska exakt ett och ett halvt år sedan, hade jag en debatt med statsrå- det Mona Sahlin om den brist som finns i svensk lagstiftning när det gäller just diskriminering på grund av ålder - en brist som vi är tämligen ensamma om i Europa. Mona Sahlin och jag förde egentligen ingen debatt i frågan, utan det var mer ett meningsut- byte kring något som vi var rörande överens om, nämligen att denna brist i de svenska diskrimine- ringslagarna måste vi snarast rätta till. Jag skulle vilja citera vad Mona Sahlin sade i no- vember 2001: "Jag vill därför gå längre än vad Sven Brus sade. Han kan tolka mitt svar inte bara som en ambitions- nivå när det gäller att ålder ska in som diskrimine- ringsgrund, utan också som att det är tydligt att detta ska in. Utredningen ska till den 1 juli nästa år" - år 2002 - "presentera hur. Således är vi nog överens om att det inte handlar om långbänk, utan det här sker relativt raskt." Nu skriver vi maj 2003. Syftet med min interpel- lation i dag är att få klarhet i vad som har hänt. I sak har alltså ingenting hänt när det gäller diskriminering av äldre. Man kan naturligtvis ha lite olika uppfattningar om vad som menas med långbänk. Jag konstaterar bara att det i Sverige är olagligt att diskriminera nå- gon på grund av etniskt ursprung, kön, sexuell lägg- ning eller handikapp av något slag. Detta är utmärkt, för det ska vara olagligt. Men till skillnad från de allra flesta europeiska länder är det i Sverige inte olagligt att diskriminera någon på grund av hög ålder - detta trots den höga ambitionsnivå som Mona Sahlin försäkrar att reger- ingen har och trots att jag inte kan uppfatta någon som helst annan uppfattning hos något av riksdagens partier. Statsrådet Lars Engqvist hänvisar här till äldrebe- redningen Senior 2005. Jag har förmånen - och nöjet, skulle jag vilja säga - att vara ledamot i den bered- ningen. Det är ett mycket spännande uppdrag. Jag vet således vad vi har tyckt och sagt. I vårt betänkande Riv ålderstrappan! har vi mycket tydligt tagit upp just diskrimineringsfrågan. Vi har pekat på en rad områ- den där äldre diskrimineras i det svenska samhället - vilket det, som sagt, inte är olagligt att göra. I beredningen finns samtliga riksdagspartier re- presenterade. I vårt första betänkande finns det inte en enda reservation och inte ens ett litet särskilt ytt- rande, vare sig på den här punkten eller på någon annan punkt. Alltså: Regeringen har en ambition. Statsrådet Mona Sahlin har i november 2001 uttryckt en ambi- tion om en hög takt i det här arbetet. Vi är överens mellan de politiska partierna i denna kammare. Nå- gon långbänk skulle det enligt statsrådet Sahlin, som sagt, inte handla om. Men av dagens interpellations- svar framgår att vi får vänta åtminstone tre år till innan det kommer ett lagförslag från regeringen. Vad är problemet?

Leif Pagrotsky (S)

Anf. 86 Leif Pagrotsky (S)

Herr talman! Problemet beskrivs kanske bäst av Sven Brus interpellation - man får bestämma sig för vad det är vi diskuterar. När Sven Brus säger att det inte är olagligt att dis- kriminera låter det nästan som att det är tillåtet, men det är det inte. Det är ganska viktigt att skilja på saker - det svenska samhället tillåter inte någon diskrimine- ring. Det intressanta är att det i diskrimineringslag- stiftningen hittills inte har funnits en speciell hänvis- ning till ålder och att det således inte finns någon särskild lagstiftning när det gäller diskriminering beroende på ålder. Det som Sven Brus tar upp - det har gjort att vi funderat på vad Sven Brus egentligen vill diskutera - är hela diskussionen om de äldres situation i samhäl- let, något som vi hoppas väldigt mycket kommer att diskuteras efter Äldreberedningens betänkande i höst. Det gäller då hela frågan om vad det krävs för föränd- rade attityder, förhållningssätt, i det svenska samhäl- let som en följd av att många blir äldre. Men ska vi bara diskutera lagstiftningsfrågan är det nog en ganska rimlig hantering att, precis som regeringen har gjort, uppdra åt Diskrimineringskom- mittén att utreda hur denna lagstiftning ska se ut samt att vi, vilket blir den verkliga utmaningen, får en sammanhållen diskrimineringslagstiftning som "vetter mot" principen om mänskliga rättigheter där varje form av diskriminering behandlas i ett samman- hang, med gemensamma värderingar och med en gemensam utgångspunkt. Vårt ombudsmannasystem - vi har ju där delat in problemen i samhället på lite olika sätt - är kanske inte vad vi i framtiden ska ha. Kanske behöver vi en mer sammanhållen lagstiftning, som i sin tur påverkar hur vi använder våra ombudsmannainstitutioner. Detta är en komplicerad fråga, och det finns alla skäl att utreda den. Nu väntar vi på Diskrimineringskom- mitténs förslag. Det kommer sedan att ligga till grund för beslutet. Det som har hänt, och som är viktigast, är att det i regeringsformen nu är infört en skrivning om diskri- minering på grund av ålder. Det gör att ålder som grund för diskriminering faktiskt för första gången i lagstiftningssammanhang är infört. I och med det direktiv som Diskrimineringskommittén har fått vän- tar vi nu på ett förslag. Jag tycker inte att det är så problematiskt att vi låter en parlamentarisk utredning titta särskilt på detta därför att det är komplicerat.

Jakob Forssmed (Kd)

Anf. 87 Jakob Forssmed (Kd)

Herr talman! Det är gott och väl att detta finns med i regeringsformen där det föreskrivs att det all- männa ska motverka diskriminering på grund av ålder. Men, statsrådet Engqvist, för att det ska vara en poäng med att över huvud taget införa en lagstiftning på det här området måste den betyda något. Annars kan vi ju bortse från det hela. Lars Engqvist säger här att det inte är tillåtet att diskriminera äldre. Nej, det är klart att det inte är. Det är fullständigt orimligt att ett samhälle skulle tillåta någonting sådant. Men för att det ska vara en poäng med att vi stiftar lagar om det måste lagarna också betyda något. Då är det inte bara lagstiftningen som vi talar om, utan självklart sätter vi in det här i ett större sammanhang. Egentligen är Lars Engqvist och jag nog inte spe- ciellt oeniga här i dag - detsamma gäller Mona Sahlin och jag med tanke på det som sades för ett och ett halvt år sedan. Vi kristdemokrater har samma inrikt- ning. Vi diskuterar också om en sammanhållen diskri- mineringslagstiftning, om en gemensam ombuds- mannafunktion. Vi är ganska överens i sak. Vad jag funderar över är den ambitionsnivå, den arbetstakt som statsrådet Sahlin gav uttryck för i november 2001. Någonting har hänt under resans gång som har gjort att det har gått grus i processen. Enligt den dis- kussion som vi hade då skulle vi nu ha varit framme vid att ha ett förslag till en sådan lagstiftning. Att det finns behov av den är alldeles uppenbart. Vi talar mycket om arbetslivet när vi talar om diskriminering. Men det här inte bara en fråga om arbetslivet. De köer som vi har i vården i dag till exempel drabbar speciellt de äldre. Sedan 1980-talet har vi minskat antalet vårdplatser med mer än hälften i landet utan att de äldres vårdbehov har minskat. Den här platsbristen leder ofta till att landstingen skickar äldre svårt sjuka till kommunal omsorg, som saknar både resurser och kompetens för den tunga vården. Om det inte är diskriminering av äldre, svårt utsatta människor vet jag inte vad diskriminering är. Nu säger Lars Engqvist att regeringen menar att skyddet mot diskrimineringen i princip ska vara lika för de olika diskrimineringsgrunderna, dock, säger statsrådet, med beaktande av de speciella förutsätt- ningar som gäller för olika samhällsområden. Jag skulle gärna vilja att Lars Engqvist utvecklar vad de speciella förutsättningarna för de olika samhällsom- rådena innebär. Det känns som ett något lite oroande förbehåll. Jag menar att diskrimineringslagstiftningen måste vara heltäckande, den måste gälla arbetslivet, den måste gälla alla de andra områdena i samhället där våra äldre människor rör sig. Vad menas egentligen med de speciella förutsätt- ningar som gäller för olika samhällsområden?

Jakob Forssmed (Kd)

Anf. 87 Jakob Forssmed (Kd)

av tredje vice talmannen därefter till och med 20 §

Leif Pagrotsky (S)

Anf. 88 Leif Pagrotsky (S)

Fru talman! Sven Brus är inne på, utan att egentli- gen tänka så mycket på det, den typ av problematise- ring som är viktig i det här sammanhanget. När Sven Brus säger att äldre diskrimineras i sjukvården är det egentligen ett ganska banalt konstaterande bakom detta. 70 % av svensk sjukvård går till människor som är över 65 år, helt enkelt beroende på att det i huvud- sak är när vi blir äldre som vi behöver sjukvård. Om vi har tillgänglighetsproblem i svensk sjukvård är det ett rimligt konstaterande att det i hög grad gäller dem som faktiskt är patienter i sjukvården. Men frågan är: Är detta ett utslag av diskriminering eller ett utslag av allmänna brister i sjukvården, tillgänglighetsproblem i den moderna sjukvården? Då är det viktigt att vi reflekterar ett ögonblick på hur vi ska definiera diskrimineringen så att det blir en meningsfull lag- stiftning, inte bara en allmän välvilja. Det finns säkerligen skäl att reflektera över vad en diskrimineringslagstiftning faktiskt ska innebära, vad det är för någonting vi ska kunna processa om när det gäller diskriminering. Detta är grunden till att kom- mittén har fått uppdraget att reflektera över det. Det är möjligt att man måste, precis som det står i svaret, beakta speciella förutsättningar som gäller inom olika samhällsområden. Men det är viktigt att det är kom- mittén som reflekterar över detta. Vi får inte förväxla allmänna politiska ambitioner om att samhällsservice ska fungerar likvärdigt för alla medborgare med diskrimineringslagstiftningen i det här fallet. Om äldrevården inte fungerar är det allde- les självklart att det är de äldre som drabbas eftersom det är äldrevård. Sjukvården är i väldigt stor utsträck- ning en samhällelig service och en samhällelig tjänst för de äldre. Om sjukvården inte fungerar är det ett misslyckande för samhället men behöver nödvändigt- vis inte vara ett utslag av diskriminering. Sådana här reflexioner finns det anledning att fundera djupare på. Det är därför vi har gett ett tilläggsdirektiv till kommittén. I vilken mån Mona Sahlin hade ambitionen att det skulle gå fortare kän- ner jag inte till. Jag tycker att det här sättet att hantera frågan är fullt acceptabelt, och det kommer att ta sikte på att vi äntligen får en fungerande diskriminerings- lagstiftning.

Jakob Forssmed (Kd)

Anf. 89 Jakob Forssmed (Kd)

Fru talman! Jag vet inte om äldre patienter i landstingsvården som har behov av olika klinikers vård men hänvisas till den kommunala äldreomsorgen tycker att det här är ett banalt problem, som statsrådet uttrycker det. Det tror jag knappast att någon är be- redd att ställa upp på. Man upplever sig kränkt och diskriminerad genom att man blir hänvisad bort från den mera kvalificerade vården till den kommunala omsorgen, som saknar de resurser som egentligen behövs för att ta itu med problemen. Det upplevs säkert inte banalt. Målsättningen är vi nog trots allt överens om, att ha en svensk diskrimineringslagstiftning som är sammanhållen och som också inkluderar ålder som diskrimineringsgrund. Vi ser det behovet både från regeringens sida och från oss kristdemokrater som har drivit den frågan. Men nu handlar det om takten i arbetet. Det är på den punkten som jag är undrande. Det är anledningen till att jag har ställt den här interpellationen. Inom EU har åldersdiskriminering satts högt upp på dagord- ningen. Det är antogs en stadga i Nice redan i decem- ber 2000 där det uttryckligen sägs att diskriminering på grund av ålder ska vara förbjuden. Sverige anslöt sig till den stadgan. Därför tycker jag fortfarande att det känns minst sagt besvärande att det trots regering- ens i ord uttalade ambition och trots politisk enighet, som jag upplever det i den svenska riksdagen, är en leveranstid på mellan fem och sex år för att uppfylla det som är rimligt och det som gäller i de allra flesta europeiska länder. Frågan kvarstår, statsrådet Lars Engqvist: Varför denna tröga takt i denna fråga?

Intressenter

Frågeställare

Jakob ForssmedKristdemokraterna

Besvarad av

Leif PagrotskySocialdemokraterna