Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Krafttag mot hälsoklyftan

Interpellation 2009/10:335 av Astudillo, Luciano (s)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Anmäld
2010-04-21
Inlämnad
2010-04-21
Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Svar fördröjt anmält
2010-04-30
Sista svarsdatum
2010-05-05
Besvarad
2010-05-28

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 21 april

Interpellation

2009/10:335 Krafttag mot hälsoklyftan

av Luciano Astudillo (s)

till statsrådet Maria Larsson (kd)

År 2008 publicerade Världshälsoorganisationen en rapport, Closing the Gap, av den så kallade Marmotkommissionen. Kommissionen har haft fokus på fördelningen av den globala hälsan, och budskapet kan inte missuppfattas: social orättvisa är bokstavligen en fråga om liv och död.

Malmö planerar nu att tillsätta en Malmökommission för att tillvarata de erfarenheter som Marmotkommissionen ger i syfte att minska den ojämlika hälsan.

Regeringen gav Statens folkhälsoinstitut i uppdrag att dra lärdomar av Marmotkommissionen. Rapporten som presenterades för en tid sedan landar tyvärr i att Sverige inte på allvar är berett att satsa på det omfattande arbete som krävs för att utjämna hälsoklyftorna i Sverige. Betydligt offensivare har den brittiska regeringen varit, där en motsvarande nationell kommission nyligen presenterat sitt arbete, Fair Society Healthy Lives.

Socialstyrelsen pekar på att inkomstskillnaderna ökar. Rädda Barnen visar att alltför många barn växer upp i fattigdom. I Malmö växer antalet individer som behöver försörjningsstöd i en takt som inte enbart kan förklaras av lågkonjunkturen. Statens neddragningar av resurser till kommuner och landsting och försämringarna i socialförsäkringarna medför en utveckling som går emot de nationella folkhälsomålområdena för jämlika, ekonomiska och sociala förutsättningar för barn och ungas uppväxtvillkor.

Min fråga till statsrådet är därför:

Vilka insatser avser statsrådet att göra för att den i dag växande hälso- och ojämlikhetsklyftan systematiskt ska minska?

Debatt

(10 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2009/10:335, Krafttag mot hälsoklyftan

Interpellationsdebatt 2009/10:335

Webb-tv: Krafttag mot hälsoklyftan

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Maria Larsson (Kd)
Anf. 45 Maria Larsson (Kd)
Herr talman! Luciano Astudillo har frågat mig vilka insatser jag avser att vidta för att den i dag växande hälso- och ojämlikhetsklyftan systematiskt ska minska. Morgan Johansson har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att WHO-kommissionens rapport Closing the gap in a generation ska få genomslag i Sverige. Såväl Luciano Astudillos som Morgan Johanssons interpellation tar sin utgångspunkt i det arbete som har bedrivits av den så kallade Marmotkommissionen. Låt mig inledningsvis understryka att jag anser att Marmotkommissionen har genomfört ett värdefullt arbete. Det är därför glädjande att den nya direktören för Världshälsoorganisationens Europaregion, Zsuzsanna Jakab, har tagit initiativet till en strategisk översyn när det gäller de sociala bestämningsfaktorerna för hälsa inom regionen. Den svenska regeringen kommer med intresse att följa arbetet. Luciano Astudillo målar i sin interpellation upp en bild av utvecklingen som jag inte delar. Till följd av den ekonomiska krisen har regeringen 2010 tillfört kommuner och landsting ett tillfälligt tillskott på 17 miljarder kronor. Från och med 2011 höjs nivån på statsbidragen med 5 miljarder kronor. Utvecklingen när det gäller minskad fattigdom bland barn går i flera avseenden åt rätt håll. Antalet barn bland socialbidragstagarna var 2008 hälften mot under 1990-talskrisens värsta år. Även om andelen barn i relativ fattigdom har ökat sedan slutet av 1990-talet har andelen barn som lever i absolut fattigdom minskat, från 18 procent 1997 till 7 procent 2008. Det torde vara uppenbart att det för enskilda är viktigare att de egna inkomsterna utvecklas positivt än att andras inkomster minskar eller utvecklas långsamt. Av detta skäl finns det anledning att i första hand fästa vikt vid den positiva förändring som skett genom minskningen av andelen barn som lever i absolut fattigdom. Reformeringen av sjukförsäkringen är helt avgörande för att det övergripande folkhälsopolitiska målet ska kunna uppnås. Tillsammans med regeringens övriga åtgärder för att upprätthålla arbetslinjen lyfts många människor från långvarigt utanförskap till jobb och utbildning. Det stärker delaktigheten och inflytandet i samhället och ökar den ekonomiska och sociala tryggheten, vilket bidrar till en bättre folkhälsa. För mig är det särskilt angeläget att det skapas likvärdiga förutsättningar för barn och unga. På så sätt kan utanförskapet brytas i tidig ålder, vilket förhindrar utvecklingen av en hälsoklyfta. Marmotkommissionen pekar särskilt på vikten av insatser för att alla barn ska få en god utbildning. Regeringens fokus på ett förstärkt pedagogiskt uppdrag i förskolan och tidigare insatser för att nå kunskapsmålen i skolan är därför av största vikt för att jämna ut hälsoklyftorna. Jag vill även lyfta fram den nationella strategi för ett utvecklat föräldrastöd som regeringen tagit fram. Det drogförebyggande arbetet riktat mot barn och unga har utvecklats under mandatperioden. I årets åtgärdsprogram för alkohol-, narkotika-, dopnings- och tobakspolitiken är ett av de prioriterade områdena att skapa gemensamma utgångspunkter för samverkan kring det drogförebyggande arbetet i skolan. I propositionen om en ny skollag föreslår regeringen vidare att en samlad elevhälsa ska införas för elever i grund- och gymnasieskolan och motsvarande skolformer. Elevhälsan ska underlätta samverkan mellan den särskilda elevvården och skolhälsovården och det samordnade ansvaret för specialpedagogiska insatser. Den ska främst arbeta förebyggande och hälsofrämjande. Morgan Johansson tar i sin interpellation upp det uppdrag som regeringen i april 2009 gav Statens folkhälsoinstitut, FHI. FHI fick i uppdrag att analysera vilka lärdomar som kan dras för svensk del av det arbete som har bedrivits av Marmotkommissionen. FHI är regeringens expertmyndighet på folkhälsoområdet och en av nyckelaktörerna för att genomföra den svenska folkhälsopolitiken. Det var därför naturligt att ge ett sådant uppdrag till FHI. Uppdraget genomfördes i samverkan med Socialstyrelsen, och rapporten lämnades till regeringen i början av april i år. Till arbetet valde FHI att knyta en rådgivande extern referensgrupp vars uppgift har varit att lämna synpunkter på arbetet. Myndigheternas förslag är framför allt inriktade på att stärka den sektorsövergripande samordningen samt att ytterligare förstärka arbetet med att bryta utanförskapet i tidig ålder. Förslagen har enligt institutet arbetats fram genom en bred diskussion med berörda aktörer. Förslagen i rapporten bereds för närvarande i Regeringskansliet. Även om de nationella myndigheterna spelar en viktig roll för att genomföra regeringens politik har kommuner och landsting en nyckelroll när det gäller folkhälsoarbetet på regional och lokal nivå. Den kommunala Marmotkommissionen i Malmö och arbetet med en regional handlingsplan i Västra Götalandsregionen är därför välkomna initiativ. De kommer på ett värdefullt sätt att komplettera den bild som FHI och Socialstyrelsen har gett när det gäller de nationella behoven.
Luciano Astudillo (S)
Anf. 46 Luciano Astudillo (S)
Herr talman! Jag vill börja med att tacka statsrådet Maria Larsson för svaret. För ett år sedan ställde sig WHO:s högsta beslutande organ bakom rapporten Closing the gap in a generation . I rapporten konstateras att sociala orättvisor bokstavligen handlar om frågor om liv och död. Skillnaden i hälsa mellan människor i olika delar av världen är extremt påtaglig. Hälsan skiljer sig också beroende på var i Sverige man växer upp och var man bor. I min hemstad Malmö är skillnaden i medellivslängd så stor som åtta år mellan de stadsdelar där männen lever längst respektive kortast. När den här rapporten färdigställdes hörsammade Malmö kommun de eniga forskarna kring det arbete som behövde göras. Det socialdemokratiska kommunalrådet Katrin Stjernfeldt Jammeh bestämde sig för att tillsätta en särskild kommission i Malmö för att bekämpa och utjämna de sociala hälsoklyftor som finns i vår stad. Hon knyter nu till sig de främsta forskarna på området. Men från den nationella nivån är det fortfarande tyst. Regeringen har förvisso gett Statens folkhälsoinstitut i uppdrag att dra lärdomar av Marmotkommissionen. Men den rapport som nyligen presenterades har fördömts av samtliga forskare som satt i den referensgrupp som Folkhälsoinstitutet hade till sin hjälp. Man menar att regeringen i stället borde följa Malmös exempel och tillsätta en nationell hälsokommission. Socialstyrelsen pekar på att inkomstskillnaderna ökar. Rädda Barnen visar att alltför många barn får växa upp i fattigdom. Mönstret är likadant om man ser på SCB:s statistik. Men Maria Larsson försöker i sitt svar ge en bild av att allting är så bra och att vi lever i den bästa av världar. Hon beskriver också den borgerliga politik som har förts under de senaste åren som en faktor till att det går så bra i vårt land. I 90 procent av landets kommuner tvingas i dag allt fler människor söka hjälp för att få socialbidrag. Det är inte bara orsakat av det konjunkturläge som vi har haft, utan det beror också på att man har slagit sönder de socialförsäkringssystem som har varit så viktiga för många av de människor som finns i vårt land. Det beror också på att denna regering har valt att inte prioritera stöd till kommunernas välfärdssektor. I stället har man prioriterat ökade klyftor. Jag är helt övertygad om att framtiden går att påverka. Jag tror att det går att sluta den ohälsoklyfta som fortsätter att växa och som har växt lavinartat under de senaste fyra åren. Men det handlar om att på riktigt förbättra människors vardagsliv. Förhållanden som gäller var man föds, var man växer upp, hur man arbetar och hur man åldras går att göra något åt. Det är också viktigt att lyssna på expertisen och på akademin och ta hjälp och stöd av dem. Därför vill jag fråga Maria Larsson vad hon avser att göra för att bekämpa ohälsoklyftan som växt under de senaste fyra åren.
Morgan Johansson (S)
Anf. 47 Morgan Johansson (S)
Herr talman! De sociala klyftorna växer mycket snabbt i Sverige. Vårt land slits isär på många sätt. Det har vi sett under hela denna mandatperiod. Det är klyftor mellan land och stad, mellan kvinnor och män, mellan sjuka och friska, mellan löntagare och pensionärer, mellan arbetslösa och dem som har arbete. Dessa klyftor växer. Men framför allt ökar klyftorna kraftigt mellan fattiga och rika. Enligt Statistiska centralbyrån är nu klyftorna mellan fattiga och rika de största på nästan 40 år. Enligt riksdagens utredningstjänst kommer andelen barn som växer upp i familjer under fattigdomsstrecket att öka med 40 procent under denna mandatperiod. Det är nu vart sjunde barn som växer upp under fattigdomsstrecket, i genomsnitt i landet. I en klass med 28 elever är det i genomsnitt 4 barn som växer upp under fattigdomsstrecket. Utanförskapet ökar, det som ni gick till val på att minska. Det är nu 70 000 fler människor som lever i det som ni kallar för utanförskap än vad fallet var under den socialdemokratiska regeringen. Socialbidragen rusar i höjden. I över 90 procent av kommunerna ökar antalet personer som får socialbidrag. De ökande klyftorna beror på att regeringen inte har klarat sin viktigaste uppgift. Ni har inte klarat jobben. Ni har inte klarat av att bekämpa arbetslösheten. Nu är nästan 500 000 arbetslösa - nästan 10 procent av befolkningen. 30 procent av ungdomarna är arbetslösa. 100 000 jobb har försvunnit under denna mandatperiod. De ökande klyftorna beror också på att ni ensidigt har fördelat samhällets resurser till dem som redan har det ganska bra ställt. Hälften av de totala skattesänkningarna gick till de 25 procent rikaste i befolkningen enligt riksdagens utredningstjänst. Vad har detta med hälsa att göra? Allt, visar det sig. År 2004 inledde Världshälsoorganisationen ett omfattande arbete för att analysera skillnader i hälsa globalt, mellan länder och inom länder - ett folkhälsomässigt pionjärarbete. Det var ett initiativ som den socialdemokratiska regeringen i Sverige var oerhört positiv till. Vi gick till och med in och finansierade ett par av delrapporterna om detta. Det fanns också en svensk representant i arbetet, Denny Vågerö som är professor vid Stockholms universitet. Gruppen leddes av sir Michael Marmot. År 2008 kom kommissionens slutrapport, Closing the gap in a generation . Den är ett resultat av ett fyraårigt arbete där man har tittat på hälsoskillnaderna i världen. Denna omfattande rapport inleds med följande ord: Social rättvisa är en fråga om liv eller död. Slutsatsen är entydig: Om man ökar de sociala klyftorna ökar man också hälsoklyftorna. Sambandet gäller i fattiga länder. Men det gäller också i rika länder. Det gäller också i Sverige. Högutbildade har förmånen att leva hela fem år längre än lågutbildade i Sverige. Risken för arbetare att dö i hjärtinfarkt är nästan 60 procent större än för högre tjänstemän. Över 30 procent av låginkomsttagarna i Sverige har inte sökt tandläkare trots behov. Också den psykiska ohälsan är ojämlikt fördelad. Över 20 procent av låginkomsttagarna har haft självmordstankar. När denna rapport kom till regeringen valde man att ge ett uppdrag till Folkhälsoinstitutet att analysera den. Rapporten från Folkhälsoinstitutet har dömts ut av alla forskare som har varit kopplade till en referensgrupp. Varför? Jo, därför att regeringen inte själv vågar dra samma slutsats. Man vågar inte och orkar inte förstå kopplingen mellan hälsa och social orättvisa. Varför? Jo, därför att denna regering är skyldig just till dessa växande sociala orättvisor.
Maria Larsson (Kd)
Anf. 48 Maria Larsson (Kd)
Herr talman! Det märks att vi närmar oss ett val. Oppositionen försöker måla upp bilder på ett sådant sätt som alltid sker i valrörelsetider. Många av de bilder som ni har presenterat i mörka färger visar naturligtvis inte den verklighet som flertalet människor i vårt land upplever. Mycket av det ni säger stämmer helt enkelt inte. Den här regeringen gick till val på fler jobb därför att 140 personer om dagen tvingades gå in i ett utanförskap under er regeringstid. Det var en av de viktigaste uppgifterna för oss. Dessa människor förpassades till utanförskap, till sämre livskvalitet och sämre möjligheter. Detta var den stora utmaningen för oss att ta oss an. Det gjorde vi. Det betyder att trots att vi har gått igenom en finansiell lågkonjunktur vars like vi inte har haft sedan 1930-talet har i dag nästan 100 000 fler människor ett jobb i Sverige i dag än när vi övertog regeringsmakten 2006. Egenförsörjning stärker möjligheten till en god hälsa. Det kan vi tydligt se. Arbetslöshet medför ofta en större ohälsa. Detta är alltså en mycket viktig faktor. Det har varit ett tydligt uppdrag för regeringen att ändra på tidigare förhållanden och att hjälpa dem som har hamnat i denna situation att få del av vård och omsorg och hitta en väg tillbaka. Här har vi alldeles lysande exempel från Försäkringskassans senaste rapport. Den andra delen är att det, trots en global ekonomisk finanskris som har drabbat alla länder världen över, har varit viktigt för vår regering att upprätthålla kvaliteten i välfärden. Vi vet nämligen att under ekonomiskt sämre tider är det fler som far illa, fler som blir utan jobb och fler som behöver försörjningsstöd. Det är av den anledningen som vi har pumpat in 17 miljarder kronor till kommuner och landsting för att de ska klara att upprätthålla välfärden i år. Det kunde vi göra tack vare att vi de två första åren av vår regeringsperiod lade undan i ladorna. Samtidigt ropade oppositionen hela tiden: Spendera mera, spendera mera! Vi var kloka nog att inte göra det, för vi ville ha resurser att ta av när vi mötte de sämre tiderna. Det är faktiskt viktigt att vi håller oss lite till sanningen. När det handlar om fattigdomen har Sverige i jämförelse med de flesta andra länder en förhållandevis låg relativ fattigdom. Men som jag sade i mitt inledande anförande är det allra mest glädjande att den absoluta fattigdomen har minskat, att antalet fattiga barn har minskat. Tyvärr släpar statistiken efter lite, men vad som är intressant att titta på är att Sverige också har ganska väl utbyggda välfärdssystem. SCB har nyligen kommit med en rapport. Det är lite eftersläpning, men 2007 minskade den relativa fattigdomen från 13 procent till 5 procent, om man också tar hänsyn till värdet av de välfärdstjänster som tillhandahålls. För utsatta grupper, till exempel ensamstående småbarnsföräldrar, är effekten mycket dramatisk. Den relativa fattigdomen bland ensamstående med två eller flera barn minskar från över 25 procent till nära noll när värdet av välfärdstjänsterna räknas in i den disponibla inkomsten. Det här har vi strävat efter att upprätthålla också när vi nu har haft en global finanskris som naturligtvis också har drabbat vårt land.
Luciano Astudillo (S)
Anf. 49 Luciano Astudillo (S)
Herr talman! Denny Vågerö, professor vid Stockholms universitet och medlem i WHO-kommissionen, Ragnar Andersson, professor vid Karlstads universitet, Bo Burström, professor vid Karolinska institutet, och ett par till, alltså hela den referensgrupp av professorer som anlitades för att dra slutsatser av kommissionens arbete, skrev tillsammans under en artikel i Sydsvenskan. Där sade de att rapporten, som Sverige tagit fram för att berätta vilka krafttag man tar i det här landet, var ett hastverk, att den hade ett oklart stöd i forskningen och att man inte lyckades hålla rågången mellan politik och expertråd. Dessa professorer, som oftast inte är de som tar till överord, skriver: Vi vill understryka att vi inte står bakom rapporten och de förslag som nu torgförs. Så ser det ut. Så ser Maria Larssons kamp mot ohälsoklyftorna ut. Man kan ha olika bilder av hur det har gått för Sverige de senaste åren. En av tio är arbetslös. Var fjärde ung person är arbetslös. Och den strategi som den här regeringen hade som sin grundstrategi för att lösa problemet med arbetslösheten och utanförskapet var att öka klyftorna. Man skulle sänka skatten brett men mest för dem som hade det bäst. Den grupp som tjänar över en miljon i vårt land fick lika mycket skattesänkningar som de 25 procent som tjänar minst i vårt land. Det var en del av strategin. Samtidigt skulle man ge sig på dem som har det allra svårast i vårt land. Därför försämrades inkomstförsäkringen och därefter sjukförsäkringen - radikalt. Någon gång i december såg vi de värsta bilderna. Då var det till och med cancersjuka som grät i direktsänd tv för att den här regeringen berövade dem den sista tryggheten i deras kamp för att komma tillbaka från cancersjukdomen. Det är också en beskrivning av det Sverige som vi har sett med ökade klyftor. Sedan kan regeringen försöka gömma sig bakom finanskrisen, men det var inte finanskrisen som sade till regeringen: Öka klyftorna och ge mest till dem som har det bäst! Det var inte heller finanskrisen som tvingade den här regeringen att ge sig på dem som har det absolut svårast, sjuka och arbetslösa. Det är politiska val. Likadant är det när man väljer att inte investera pengar i den gemensamma välfärden, när man väljer bort det för att i stället fortsätta sänka skatten, även när finanskrisen slår till. Men för att klara detta måste man nu dessutom låna pengar. Det är mest till dem som har det bäst. Samtidigt sägs 25 000 välfärdsarbetare upp, förskollärare, lärare och personer inom hemtjänsten, de som är så viktiga för att hålla ihop vårt land. Huvudpoängen med den här debatten är: Varför vill inte Maria Larsson ta hjälp av expertisen, akademin, för att systematiskt och metodiskt minska ohälsoklyftorna? Varför vill hon inte se en nationell kommission för att minska ohälsan i Sverige?
Morgan Johansson (S)
Anf. 50 Morgan Johansson (S)
Herr talman! Det är uppenbart att vi har helt olika världsbilder eller i vart fall helt olika bilder av läget i Sverige. Det kanske beror på i vilka kretsar man rör sig. Det kan hända att folk på Östermalm tycker att det går jättebra för landet, men så fort man kommer utanför de kretsarna och börjar se hur vanliga människor lever och bor och hur de har fått det under de här åren får man en annan bild. Ändå påstår Maria Larsson att det jag sade inte stämmer. Hon säger att det är 100 000 fler jobb under den här mandatperioden. Läser hon inte tidningarna? Det kom ju nya siffror om arbetslöshetsstatistiken bara häromdagen. 9,8 procent är arbetslösa. 483 000 människor är arbetslösa. Varifrån får hon att det skulle gå så rasande bra på arbetsmarknaden, med 30 procent arbetslösa ungdomar? Hon säger att fattigdomen minskar i Sverige. Men varför ökar då socialbidragstagandet? Hur kan det hänga ihop? Socialbidragstagandet ökar i 90 procent av landets kommuner. Ändå minskar fattigdomen, säger Maria Larsson. Man kan mäta på olika sätt. Det gängse sättet är att man mäter relativ fattigdom. Det är de som ligger under 60 procent av medianinkomsten i ett land. Det är den gängse bilden. Så har socialdemokratiska regeringar räknat, och så gör man i övriga världen. Det är bara Maria Larsson som har sina egna sätt att räkna. Då har andelen barn som växer upp i fattiga familjer ökat med 40 procent under den här mandatperioden. Klyftorna har ökat mycket kraftigt. Det finns en huvudpoäng i den här rapporten, Closing the gap in a generation . Det är alltså resultatet av fyra års globalt arbete som Världshälsoorganisationens kommission gjort. Man har samlat in statistik från alla världens länder. Man har analyserat den med den bästa expertis som finns på folkhälsoområdet, skulle jag vilja säga. Då är huvudresultatet följande: Om man ökar de ekonomiska klyftorna i ett land kommer man också att öka hälsoklyftorna. Det ser vi faktiskt över allt, inte bara i de fattiga länderna utan också i de rika länderna. Sverige är ett exempel där hälsoklyftorna har ökat under ganska lång tid, eftersom de ekonomiska skillnaderna har ökat. Då är det klart att bollen går vidare till Maria Larsson, som nu är folkhälsominister. Jag var, som folkhälsominister, med om att starta upp det här arbetet. Sedan var det Maria Larsson som fick ta emot själva resultatet. Då går bollen över till henne. Då ska hon svara på frågan: Hur i hela världen ska vi hantera den här rapporten? Ja, då ger man ett uppdrag till Folkhälsoinstitutet men, som det verkar, med mycket strama tyglar: Ni får inte lov att skriva vad ni vill, utan ni måste hela tiden förankra hos regeringen vad ni ska skriva. Det framgår av den artikel som referensgruppen skrev, med Denny Vågerö i spetsen och ett antal andra professorer från universiteten runt om i Sverige, att Folkhälsoinstitutets rapport var förankrad hos regeringen redan dagen innan referensgruppen för första gången fick se rapporten. När de för första gången fick se rapporten riktade de mycket skarp kritik mot både uppdraget och hur det hade genomförts. Man går dessutom ut i en tidningsartikel och dömer ut rapporten och säger att den svenska regeringen och Folkhälsoinstitutet inte ens har förstått huvudslutsatsen i detta omfattande WHO-arbete. Vi kan träta om ifall Sverige är på väg upp eller ned i olika statistiker och sätt att mäta, men det bästa vore om Maria Larsson tog forskningen på allvar och förstod att om hon ökar klyftorna i samhället kommer hon också att öka hälsoklyftorna. Av detta kunde hon sedan dra slutsatsen att man kanske borde följa upp med en politisk parlamentarisk kommission på riktigt.
Maria Larsson (Kd)
Anf. 51 Maria Larsson (Kd)
Herr talman! Det är många stora ord i luften. Låt mig bemöta lite av det ni säger. För det första vill jag poängtera att när vi tog emot Marmotrapporten var det naturligt för oss att ge ett uppdrag till det som är vår kunskapsmyndighet på folkhälsoområdet, och det är Folkhälsoinstitutet. De fick i uppdrag att värdera rapporten utifrån svenska utgångspunkter, tillsammans med den expertis som de bedömde lämplig. Det vore väldigt onaturligt att ge uppdraget till någon annan än vår expertmyndighet på området. Folkhälsoinstitutet har redovisat att de har jobbat med det i en bred förankringsprocess, och de har gett oss ett material som vi ska ta hand om. Det pågår beredning av förslagen, väldigt mycket inriktat mot barn och unga. Att tidigt bryta utanförskap och att skapa jämlika uppväxtvillkor är en väldigt angelägen sak för mig. Men det är det också att ge möjlighet till människor att ha en egen försörjning. Det är därför det var så viktigt med jobblinjen, för sambandet mellan att ha ett arbete och att ha en god hälsa är så starkt. Därför är det väldigt glädjande att många fler har kunnat få ett arbete och kunnat lämna utanförskapet. Många var sjukskrivna under lång tid och fick inget stöd av den tidigare regeringen att komma tillbaka. Det fanns ingen rehabiliteringskedja som fungerade. Nu finns det fasta tidsgränser, nu finns det en vidareutvecklad företagshälsovård och nu finns det en rehabiliteringsgaranti. Människor ska inte överges när de har hamnat utanför. Det ökar utanförskapet, och många hade under flera år inte fått ett enda samtal från någon som vill erbjuda någon hjälp. När vi nu fick en rapport som tittade på dem som lämnade sjukförsäkringen från och med 2010 till följd av att dagarna tagit slut - alltså på grund av de fasta tidsgränser som är till hjälp för att komma vidare men som Socialdemokraterna dramatiskt utmålar som stupstock - kunde vi se att det fanns en stor oro att många av dem inte skulle kunna komma vidare. Det visade sig dock i den rapport som Försäkringskassan presenterade häromdagen att mer än hälften av dem som inte anmälde sig till Arbetsförmedlingen har lön som anställd, med inkomst antingen som anställd eller från eget företag. Bara 2 procent av dem som har haft förlängd sjukpenning och 5 procent av dem som har haft tidsbegränsad sjukersättning har ekonomiskt bistånd som försörjning. Det var alltså en väldigt liten del. Detta visar att många av de här människorna hade arbetsförmåga, precis som de själva uppgav, men de hade inte fått hjälpen. Detta är så centralt om vi ska tala om utanförskap. Jag kan också konstatera att våra jobbskatteavdrag som har ökat möjligheten att komma in på arbetsmarknaden och som därmed har varit jobbskapande - det säger all utländsk expertis om vi nu ska använda oss av dem - har varit riktade procentuellt mest mot dem som tillhör låg- och medelinkomsttagare. Det är intressant att höra det krig ni nu för mot detta, eftersom ni själva har accepterat våra förslag på det här området. Det som bekymrar mig mycket är ungas utanförskap, att unga i så stor utsträckning är utan jobb. Jag tror att det var Luciano Astudillo som nämnde att var fjärde ung person är arbetslös. Jag blir därför alldeles förskräckt när jag ser era förslag som handlar om att dra bort 10 miljarder kronor från den subvention som vi har gett till arbetsgivare som anställer unga människor. Att snabbt komma in på arbetsmarknaden som ung är centralt. Där kommer vi att lägga fram förslag, och vi kommer att jobba vidare på det här området. För övrigt var jag betydligt mer i Gnosjö än på Östermalm.
Luciano Astudillo (S)
Anf. 52 Luciano Astudillo (S)
Herr talman! Ett arbete och egen försörjning är absolut helt centralt för att sluta hälsoklyftan, även om arbete också kan leda till ohälsa ibland. Därför är det så otroligt att den här regeringen inte ser att den huvudstrategi att öka klyftorna, det vill säga att ge mest till dem som har det bäst och samtidigt ge sig på dem som är svaga i samhället, alltså sjuka och arbetslösa, inte fungerade. Vi har 70 000 fler i utanförskap och 100 000 fler i arbetslöshet. Det är siffror som talar för sig själva. Det var ingen finanskris som tvingade Maria Larsson eller någon annan att försämra tryggheten för de allra bräckligaste i vårt samhälle. Det var inte heller finanskrisen som gjorde att man fortsatte prioritera skattesänkningar framför investeringar i välfärden. Detta har inneburit att vi nu har färre lärare i skolan, färre personal i förskolan och färre som kan jobba med hemlöshet och äldre. Så är det - 25 000 inom den viktiga välfärdssektorn har sagts upp bara det senaste året. Det betyder att alla de ungar som har en talang som inte kommer till sin rätt i skolan inte kan få utveckla den men också att de som skulle ha behövt lite extra hjälp för att komma vidare inte får lika mycket stöd. Ökade klyftor har inte gett fler jobb utan riskerar att leda till mer ohälsa. Vi socialdemokrater i Malmö menar att vi egentligen borde få hjälp av regeringen och att de, oavsett partipolitisk färg, bidrar. Storstadsregionerna borde få hjälp att sluta de klyftor som har ökat under hela den här mandatperioden. Det är ingenting som en stad kan göra själv, utan det är något som en hel nation måste göra. Där är Maria Larsson svaret skyldig. Varför vill ni inte ens tillsätta en nationell hälsokommission som kan bidra till att sluta hälsoklyftorna i Sverige?
Morgan Johansson (S)
Anf. 53 Morgan Johansson (S)
Herr talman! Det blir nästan en surrealistisk debatt. Siffrorna virvlar i luften. Det blir fler jobb, säger Maria Larsson. Men vi har en arbetslöshet på 9,8 procent, och 25-30 procent av ungdomarna är arbetslösa. Det är 483 000 människor som är arbetslösa, men det blir fler jobb. Fattigdomen minskar, säger Maria Larsson. Och så ökar socialbidragstagandet i 90 procent av landets kommuner. Det hänger ju inte ihop. Jag tror att detta är en väldigt moralisk fråga. Människor vill inte leva i ett land där klyftorna mellan fattiga och rika drar i väg. Man vill inte ha ett samhälle som präglas av mycket stora klyftor. Det blir en social stress. Det blir ett otryggt samhälle. Det blir ett ineffektivt samhälle. Det blir ett samhälle som har lägre tillväxtmöjligheter. Det blir ett orättvist samhälle. Även om några drar i väg, de 10 procent rikaste kanske, så att man får ett hyggligt genomsnitt men samtidigt trycker ned människor under fattigdomsgränsen blir det ett väldigt tråkigt och eländigt samhälle att leva i. Jag tror att det är en moralisk fråga. Vad den här kommissionen säger och det som Maria Larsson för sitt liv inte vill ta till sig är att ett sådant samhälle också är negativt för hälsoläget i landet totalt sett. Det är den entydiga slutsatsen. Hade hon velat ta den här frågan på allvar hade hon startat en kommission som följde upp resultatet av detta med ordentlig forskningsexpertis och även med politiker. En sådan kommission hade kunnat gå igenom och titta på hur det ser ut i Sverige och hur vi skulle kunna göra för att minska hälsoklyftorna i vårt land. Men det vågar hon inte, för hon vet nämligen vad slutsatsen kommer att bli. Slutsatsen av ett sådant arbete hade blivit att man måste vara beredd att minska de ekonomiska klyftorna. Det varken vågar eller vill hon göra. Det går nämligen på tvärs emot regeringens politik.
Maria Larsson (Kd)
Anf. 54 Maria Larsson (Kd)
Herr talman! Låt oss klara ut några saker. Vi har en hög arbetslöshet i dag som beror på att vi har haft en finansiell kris - den är vi djupt bekymrade över och arbetar mycket från regeringens sida för att få ned, för vi vet att sambandet mellan egenförsörjning och god hälsa är starkt, precis som jag har sagt tidigare. Men vi har ändå, trots att det har varit en global kris som har drabbat Sverige och svensk sysselsättning också, fler sysselsatta nu - nästan 100 000 fler - än när vi övertog regeringsmakten från Socialdemokraterna 2006 mitt under högkonjunkturen. Det beror på att den förda politiken har medfört att människor har flyttat sig från utanförskap, sjukförsäkring och sjuk- och aktivitetsersättning in i arbetssökandekolumnen. Vi har vågat se människors behov, och vi har vågat lyssna på dem som säger: Jag har arbetsförmåga, men ingen har brytt sig om mig. Det gör vi, och det är att hjälpa människor tillbaka både till en inkludering i samhälle och arbetsliv och också till en bättre hälsa. Att socialbidragen ökar nu är självklart eftersom vi har en lågkonjunktur som fortfarande spelar roll för kommunerna. Men det vi har gjort är att säkra kommunernas möjligheter att upprätthålla en god äldreomsorg samtidigt som anslagen när det gäller socialbidragsförsörjning har ökat. Det var intressant att se att Sveriges kommuner nu själva rapporterar att överskottet i den kommunala sektorn blev 14 miljarder för 2009. Man beräknar att det ska bli 19 miljarder för 2010. Den här regeringen har upprätthållit arbetslinjen och därmed kunnat upprätthålla välfärden också i ekonomiskt kärva tider. Det gynnar en god hälsa.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.