Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Initiativ i regionfrågan
Interpellation 2010/11:428 av Österberg, Sven-Erik (S)
Interpellationen är besvarad
- Inlämnad:
- 2011-05-20
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Anmäld:
- 2011-06-07
- Svar fördröjt anmält:
- 2011-06-07
- Sista svarsdatum:
- 2011-06-10
- Besvarad:
- 2011-06-14
Interpellationen
den 20 maj
Interpellation
2010/11:428 Initiativ i regionfrågan
av Sven-Erik Österberg (S)
till statsrådet Peter Norman (M)
Regionfrågan har under lång tid diskuterats och utretts. Den senaste utredningen tillkom när regeringen hösten 2009 tillsatte Mats Sjöstrand som ensamutredare med uppdraget att återkomma med ett betänkande innan 2012 års utgång.
Oaktat detta lämnade regeringen den 11 mars 2010 en proposition där man föreslog att delar av landet, Halland och Gotland, skulle få viss regional status.
Min fråga är nu om statsrådet avser att ta fler initiativ i regionfrågan innan utredningens förslag föreligger.
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2010/11:428
Webb-tv: Initiativ i regionfrågan
Dokument från debatten
Protokoll från debatten
Anf. 63 Stefan Attefall (Kd)
Fru talman! Sven-Erik Österberg har frågat statsrådet Peter Norman om statsrådet avser att ta fler initiativ i regionfrågan innan förslag föreligger från Utredningen om den statliga regionala förvaltningen. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen.
Jag vill inleda med att redogöra för vad regeringen har gjort de senaste åren när det gäller regionfrågan. I juni 2009 tog regeringen beslut om en översyn av den statliga regionala förvaltningen. Behovet av en översyn aktualiserades bland annat i samband med de initiativ som då tagits om en ändrad landstingsindelning och att det samtidigt bedömdes angeläget att få en helhetssyn på den statliga förvaltningens regionala utformning. Våren 2010 överlämnade sedan regeringen också förslag till riksdagen om en ny lag som gjorde försöksverksamheten med ändrad regional ansvarsfördelning från och med den 1 januari 2011 permanent i Skåne och Västra Götalands län. Motsvarande ansvarsförhållande infördes samtidigt i Hallands och Gotlands län.
Översynen av den statliga regionala förvaltningen genomförs av regeringens särskilde utredare Mats Sjöstrand. Regeringen anser att det är viktigt att den statliga verksamheten är tydlig i sin regionala utformning och att den är funktionell. Därför ser vi fram emot utredningens förslag på hur detta ska uppnås och hur den statliga regionala förvaltningen kan bli mer samordnad och ändamålsenlig och vara till gagn för medborgare, företag och kommuner.
Sedan i början av 2010 har Mats Sjöstrand även, med anledning av de ansökningar som kommit in från vissa landsting, i uppdrag att dels pröva en ny landstingsindelning för Norrland och Svealand, dels föra dialog med övriga landsting som har önskemål om eventuell ändring av sin landstingsindelning.
När det gäller frågan om övriga landsting och deras eventuella önskan att bilda nya landsting har regeringen betonat vikten av att landstingssammanslagningar ska ske underifrån, det vill säga på initiativ från den kommunala nivån. Om en sådan diskussion initieras på landstingsnivå har regeringens utredare i uppdrag att bistå de landsting som så önskar i deras diskussioner. På detta sätt värnar vi ett underifrånperspektiv samtidigt som det finns ett stöd för dem som önskar hjälp i den fortsatta processen. Jag vill här understryka vikten av att sådana ändringar växer fram lokalt och regionalt och har en bred förankring. Jag vet att det pågår intensiva samtal runt om i landet om regionfrågan och att Mats Sjöstrand efter önskemål från landstingen deltar i dessa.
Det är med stort intresse som jag följer de samtal som nu förs runtom i landet om att bilda nya landsting. Men jag vill än en gång understryka att initiativ till nya landstingssammanslagningar ska tas av landstingen själva. Skulle regeringen finna behov av några ytterligare initiativ ber jag att få återkomma.
Anf. 64 Sven-Erik Österberg (S)
Fru talman! Jag tackar statsrådet Attefall för svaret. Anledningen till att jag ställer interpellationen är just att det pågår många samtal ute i landet. Det som oroar mig på området är att diskussionerna har blivit alltmer yviga på många ställen. Där man kunde se att det fanns en inriktning mot hur man skulle kunna få en regional indelning har detta på en del ställen lösts upp i diskussioner där nya initiativ kommer in.
Jag har själv diskuterat detta med Mats Sjöstrand. Jag har ingenting att invända mot hans utredning i sig. Men eftersom jag har varit engagerad i frågan ganska länge, och är det fortfarande, också ute i landet ser jag att det just nu finns ett slags moment 22 därute när det gäller regionfrågan. Det finns ett avvaktande och en väntan på Sjöstrands utredning samtidigt som Sjöstrand befinner sig i något slags väntan på vad landstingen eller regionerna själva ska komma fram till. På många ställen har det alltså uppstått något slags moment 22.
Jag ska säga rent ut att jag känner att det finns en stark avsaknad av ett engagemang och en vilja hos den svenska regeringen när det gäller vart man vill komma med frågan. Jag tolkar mycket av avvaktandet och inställningen att det hela ska komma underifrån som att regeringen själv inte har någon ordentlig politik på området.
Vill regeringen regionalisera Sverige för att få en bättre struktur så att vi blir rationaliserade och därmed också effektivare? Tydligen är man när det gäller den statliga förvaltningen i alla fall beredd att göra en utredning för att se hur en ny och annorlunda länsindelning skulle se ut. Men vill man i så fall få ihop det här med regionerna och även uppnå ett antal mål där som upplevs som viktiga? Det gäller inte minst där man har kommit fram i de regioner som man permanentade 2010, det vill säga Skåne och Västra Götaland. Där har man blivit effektivare på många områden. Vill regeringen se en sådan utveckling i resten av landet? Är den beredd att fatta dessa beslut?
Detta skulle jag vilja ha tydliga svar på. Jag kan ana svaret, men det behövs också ett engagemang från regeringen. Jag har fört denna diskussion tidigare med statsrådets företrädare Mats Odell vid flera olika tillfällen. Men det handlar också om de diskussioner som förs underifrån om hur man ska få ihop detta. Det fordras ett ansvarstagande i regionbildningar så att man ser att pusslet går ihop.
Jag tycker inte att det är någon särskilt långsiktig lösning att ge regionstatus till Halland eller Gotland. Möjligtvis kan man tänka sig Gotland, som är en ö som ligger för sig själv. Men det är inte långsiktigt att ge en sådan indikation till Halland.
Det förs diskussioner i vissa län nu om att de vill ha någon sorts regionstatus. Jag undrar om Sjöstrand kommer fram till att han vill ha en indelning som ser ut på det här sättet. Ska vi ha ett totalt asymmetriskt förhållande i landet, eller ska vi ha någon struktur på hur det ser ut?
Jag tycker att statsmakten måste ta ett ansvar här. Jag tänker på alla kommunreformer som skedde under förra seklet vid ett antal tillfällen. Det gjordes med nödvändighet i och med de framväxande krav som ställdes på den kommunala sektorn. Det fordrades större och starkare enheter. Det fanns ett klart statligt engagemang i vart man ville nå. Axel Oxenstierna satt väl på sin tid inte någonstans och väntade på vad de skulle komma fram till i de olika bygderna när länen skulle bildas. Han hade ett starkt engagemang i vad man ville åstadkomma med detta.
Jag är orolig för situationen. På många ställen håller den på att vittra sönder. Människor som normalt har haft en likartad uppfattning börjar diskutera i olika riktningar och skapar kaos på vissa ställen. Det är inte bra för Sverige i framtiden om det inte tas ett ordentligt grepp om regionfrågan.
Tala om vad ni vill i regeringen! Stefan Attefall kanske kan klargöra vad regeringen vill här. Det vore välkommet.
Anf. 65 Stefan Attefall (Kd)
Fru talman! Skälet till att regeringen har valt att betona underifrånperspektivet är att låta processen få värka igenom ordentligt, låta diskussionen förankras i de regioner som berörs. Det handlar också om att kräva att regionerna utövar sitt lokala ledarskap och själva fundera över hur de ska få ihop situationen i deras del av Sverige.
Om vi väljer att uppifrån peka med hela handen riskerar vi att få samma dåliga stämning och dåliga debatt som uppstod efter kommunsammanslagningarna i början av 70-talet. Jag tror att Sven-Erik Österberg är så pass gammal att han vet att såren efter den diskussionen, när staten verkligen pekade med hela handen, levde kvar länge och finns fortfarande kvar på sina håll i landet.
Jag tror att man måste låta det här få ta sin tid. Diskussionen måste flöda i landet. De politiska partierna och de ansvariga lokala politikerna måste själva utöva ett ledarskap. När de själva landar i hur de vill ha det kommer de också att bära den nya regionbildningen med ett eget ansvar. De kommer inte att skylla på staten, peka finger och säga att de har blivit tvingade.
Staten har parallellt med diskussionen ett ansvar för att fundera över hur staten ska organisera sin verksamhet. Vi vet att det spretar oerhört mycket. I dag finns bara länsstyrelserna och polisen på länsnivå. Alla andra statliga och regionala organisationer finns över ett större geografiskt område. Här måste staten se över sin verksamhet, inte minst för att länsstyrelsernas förutsättningar att arbeta skiljer sig åt mycket och har stora problem på sina håll i landet.
Sjöstrand har sagt att om man vill påverka hans förslag, hur staten ska organisera sig, ska man höra sig av till honom under 2011, senast i början av 2012. Det är ett sätt att skicka en signal om att det nu gäller att prata sig samman ute i landet. Då kan man samköra med hur staten väljer att organisera sig framöver.
Jag hör hur diskussionen går. Jag kan hålla med Sven-Erik Österberg om att det ibland låter spretigt. Men på många ställen börjar en del pusselbitar att läggas på plats, och man börjar samla ihop sig på olika områden. Jag ser fram emot att få slutresultatet av många diskussioner som pågår.
Hur snabbt det går, om det blir en utveckling där många kommer fram till slutsatser och vilket tid det tar i vissa delar av Sverige är för tidigt att säga. Jag är inte orolig för tidsutdräkten utan jag tycker att det är viktigt att slutresultatet blir bra och att det är väl förankrade lösningar man kommer fram till runt om i Sverige. Det är det primära. Det är därför regeringen tydligt betonar underifrånperspektivet.
Anf. 66 Sven-Erik Österberg (S)
Fru talman! Jag tror inte att man ska peka med hela handen och säga att det är så här det ska se ut. Men jag tror att det vore lite välkommet om ansvarigt statsråd åtminstone kunde sätta upp lillfingret och ha en liten åsikt om vart det ska gå. Jag tror att det behövs ett litet ramverk där det framgår vad regeringen vill. Det skulle vara välkommet.
Man ska absolut inte lägga sig i exakt var gränsen ska gå eller vem som ska vara ihop med vem. Men det måste finnas ett slags linje utstakad om att något ska hända. Vi hade senast en bred diskussion i mitt eget län och med omkringliggande län. Där kom frågan om vad regeringen egentligen vill fram. Hur sker samordningen?
Säg att Mats Sjöstrand kommer fram till att han ska lägga fram ett förslag. Han säger själv att han har tittat på Ansvarskommitténs arbete, som har kommit fram till att det ska vara sju till nio län. Jag vet inte var han hamnar, men säg att han hamnar där och tycker att det är rimligt ur statens synpunkt. Staten har för länge sedan övergett sina län när det gäller den regionala organisationen. Det finns i dag i princip bara en myndighet, nämligen polisen. Men till och med de diskuterar en annan indelning. Länsrätterna lämnade indelningen för en tid sedan. Det är uppenbart nödvändigt för att få en bra struktur att få en annan regionalindelning.
Jag har svårt att se att man skulle hamna i att ha ett län men ett landsting som går tvärs över, alltså regioner som ser annorlunda ut än länen. Det betyder att man inför ett slags fjärde nivå i det svenska samhället, som det på vissa håll har diskuterats. Det kan inte vara rationellt, och då bygger vi in andra problem.
Jag har ingen annan åsikt än Attefall om att slutresultatet ska vara bra. Men det gäller att se till att det blir bra i slutändan, så att inte lösningarna blir besvärande.
Sedan var det frågan om jämförelsen med kommunreformen. Den var fullständigt nödvändig. Om det inte hade varit en ordentligt process då hade det förmodligen fortfarande funnits en förfärlig massa kommuner i Sverige. Det fanns ingen stor vilja, men det var nödvändigt för att klara arbetsuppgifterna. Det som skedde i Västerbotten under den borgerliga regeringen på 70-talet där kommuner fick dela på sig har gett bekymmer på senare tid. Det finns kommuner med endast 3 000 eller 2 500 invånare. De har svårt att fullgöra sina uppgifter. När jag var kommunminister försökte jag stimulera dem att komma fram till hur de skulle kunna närma sig varandra. Vi vet hur det är på det lokala planet. Om befolkningen i en kommun får frågan hur de ser på frågan vill de helst dela kommunen. Det blir ännu närmare. Det är så frågan upplevs.
När man är politiker i ansvarig ställning måste man se på hur organisationen klarar framtidens utmaningar, välfärden, att vara tillräckligt rationell för att klara en global konkurrens, som vi utsätts för alltmer på allt fler områden. Då måste vi vara effektiva i allt från sjukvård till kommunal service. Då måste det finnas en struktur som klarar det. Det är därför jag känner mig engagerad i regionfrågan.
Jag har ett par konkreta frågor till statsrådet. Om Sjöstrand kommer fram till en annan länsindelning, har ni diskuterat i regeringen så att det går att göra justeringar? Är ni beredda att göra en annan länsindelning? Är det så ni har diskuterat? Ska ni se vad som händer och sedan diskutera vad som eventuellt ska göras? Finns det en handlingslinje, att det blir en annan länsindelning när Sjöstrand lägger fram sitt förslag så att det framgår att det finns ett allvar i processen? Är det här ett sätt att lugna processerna? Vi vet sedan tidigare att ett av problemen har varit att Moderaterna har varit ointresserade av regionfrågan och helst inte velat ta i den. Det lever väl kvar i regeringen.
Anf. 67 Stefan Attefall (Kd)
Fru talman! Min ambition är att vi ska landa i en ändamålsenlig statlig organisation. Min ambition är också att möta upp där man vill ha en regionbildning. Då ska vi se till att svara upp mot detta från statsmakternas sida med det som ankommer på oss. Vi ska inte peka med hela handen.
Jag delar helt Sven-Erik Österbergs uppfattning att vi behöver en effektiv och ändamålsenlig organisation. Tiderna förändras, globalisering, olika frågor växer och byter plats med varandra. Det kräver nya organisationer för att hantera frågorna.
Många frågor ska föras fram på lokal nivå, till och med på individuell nivå eller familjenivå, men många frågor måste hanteras på lokal eller regional nivå. Där är dagens landsting ibland inte rätt instrument. Då kan man välja, och ibland gör man det. Det finns olika samarbetsmönster, som ofta blir klumpiga eller otillfredsställande ur demokratisynpunkt med olika kommunalförbund med svag insyn ur medborgarperspektiv. Då kan regionbildning på en större geografisk yta än dagens landsting vara ett sätt att försöka få mer slagkraft, mer effektivitet och mer beslutskraft för kollektivtrafik, infrastrukturfrågor, kulturfrågor och många andra frågor som berör till exempel sjukvård.
Jag är också mån om att man ute i landet tar sig an sitt regionala politiska ledarskap och sätter sig ned och diskuterar vad som är bra långsiktigt för regionen. Tyvärr kan vi se på en del håll i landet att man mer tänker på vad som är bra just nu för att klara nästa val och inte reta upp någon enstaka väljare. Man måste fundera igenom vad som är bra för att klara välfärd, infrastruktur, kollektivtrafik och andra viktiga samhällsnyttiga områden under en 10-20-årsperiod. I den processen är Mats Sjöstrand behjälplig. Där är Mats Sjöstrand ett instrument för alla dem som vill ha hjälp av statens utredare.
Staten kan inte vänta hur länge som helst med att sätta ned foten för sin organisation. Det i sig skapar ett skäl för de regionala aktörerna att landa i sina förslag för att inte komma i otakt med hur staten organiserar sig. Det är så vi har haft det hittills med den förändring som skett på den statliga sidan och som inte haft någon motsvarighet på landstingsnivån och den regionala politiska nivån.
Jag tror också att det är viktigt att tänka på att det måste vara ett medborgarperspektiv på de här frågorna, i den meningen att man förklarar för medborgarna hur vi på ett effektivare sätt ska leverera en bra infrastruktur, en bra kollektivtrafik, en bra sjukvård och bra större kultursatsningar, och visa medborgarna att om vi hjälps åt kommer vi att klara det bättre.
Sedan måste man diskutera: Hur ska samarbetsmönstret se ut? Det måste vara en lokal bedömning: Vilken form passar oss bäst? Är det att bilda en region som är större än dagens landsting, eller är det att samverka på andra sätt?
Här måste man vara lyhörd för processen ute i länen. Diskussionen kanske är lite brokig stundvis och lite vildvuxen på sina håll, men jag tycker mig se tydliga tendenser till att den diskussionen blir lite mer konstruktiv och lite mer samlande på många håll. Jag tror att när man landar i den diskussionen på många håll ute i landet kommer det att skapa instrument för andra delar av Sverige att landa i sina slutsatser.
Men det kan ta olika lång tid, och jag tror inte att vi ska vara rädda för det heller. Det viktiga är, som sagt var, att det blir ett bra resultat och att det är väl förankrade förslag som kommer till regeringen så småningom.
Anf. 68 Sven-Erik Österberg (S)
Fru talman. Det senare kan man otvivelaktigt hålla med om - jag har ingen annan uppfattning. Men jag är lite mer orolig för vägen dit. Jag tvivlar inte på statsrådets ambitioner. Jag tvivlade aldrig på Mats Odells ambitioner heller. Men jag får inget svar om var ambitionerna från hela regeringen finns, eftersom det har funnits en väldigt splittrad bild. Jag tror att den finns fortfarande.
Det är det som gör att det inte ens blir ett lillfinger om åt vilket håll man vill att det ska ramla, utan man säger att det här får komma underifrån: Då känner vi oss till sist tvingade, och så får vi bejaka en region därför att man har bestämt det underifrån. Jag tycker inte att det är ledarskap från en regering i en sådan här fråga. Endera måste man säga att man har en vilja i fråga om vart man vill komma och ungefär hur det ska se ut, eller också får man säga att det inte blir någonting av den här frågan.
En konkret fråga till statsrådet på den sista minuten är: Om det blir nödvändigt att göra den här länsindelningen, är man då beredd att acceptera att regioner ser annorlunda ut än län, om man kommer fram till det? Eller är det Mats Sjöstrands beslut som sedan blir hela handen som pekar på regionerna och det bara finns tid fram till dess? Eller hur har man tänkt sig att processen ska se ut i slutänden, eftersom den utredningen lämnas här?
Tidsaspekten är inte det viktigaste, utan resultat är bättre. Det finns något slags paniktanke här, men det tycker jag inte att man behöver ha. Det viktigaste är att processen leder fram. Men jag tycker, som sagt, att det finns en avsaknad av inriktning, vart man vill komma med frågan. Diskussionerna tar fruktansvärt mycket tid och kraft från annat politiskt arbete, så på något sätt måste man avsluta och styra upp det här så att vi kan ägna oss åt andra viktiga frågor.
Befolkningsperspektivet är viktigt, ja. Inte minst demokratiaspekten måste vägas in. Där kan man också känna viss oro för hur de ska klara den delen på vissa ställen, men det får man väl också bevaka i den fortsatta processen framåt.
Anf. 69 Stefan Attefall (Kd)
Fru talman! Att man säger att det ska finnas underifrånperspektiv måste innebära att om det kommer väl genomarbetade ansökningar måste man vara lyhörd för att behandla dem positivt. Det ligger i själva sakens natur.
Diskussioner tar tid och engagemang. Vi har också den oro och de frågor som en översyn av statliga och regionala förvaltningar skapar på sina håll. Jag håller med om att allt detta måste få sin slutpunkt. Vi kan inte älta de här frågorna i evinnerliga tider. Jag vill medverka till att vi landar i frågorna och kan avsluta dem så tidigt som möjligt. Men det förutsätter att de som är engagerade och vill bilda exempelvis större landsting eller regioner än de nuvarande geografiska områdena måste samla ihop sin diskussion och komma med förslag.
Jag betonar vikten av att vi har ett underifrånperspektiv, att man ute i landet landar i sina diskussioner, förankrar dem väl, kommer med sina förslag och nyttjar Mats Sjöstrands arbete och hans kompetens som ett bollplank och en hjälp i den processen.
Självklart måste de lösningar vi kommer fram till få brett parlamentariskt stöd, och därför måste vi ha en process i sinom tid som innebär att vi samlar stort stöd både ute i landet och i parlamentet för de lösningar vi kommer fram till utifrån den här diskussionen. Det gäller både den statliga strukturen och hur vi hanterar de önskemål som kommer in om nya landstings- eller regionbildningar som kan bli en följd av denna diskussion.
Övrigt om interpellationen
Intressenter
Frågeställare
Ställd till
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.