förbifart Motala
Interpellation 2004/05:146 av Darell, Linnéa (fp)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2004-11-16
- Anmäld
- 2004-11-16
- Besvarad
- 2004-11-23
- Sista svarsdatum
- 2004-11-30
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 16 november
Interpellation 2004/05:146
av Linnéa Darell (fp) till statsrådet Ulrica Messing om förbifart MotalaValåret 1998 lovade den socialdemokratiska regeringen att den angelägna förbifarten Rv 50 vid Motala skulle börja byggas 2004. Efter att detta vallöfte svikits har förbifarten upptagits i planen för 2004@2015 med byggår 2008. När nu regeringen lovar vägsatsningar för att rädda jobben i Trollhättan drabbas Motala återigen av ett sviket löfte. Byggplanering för Rv 50 förbi Motala är nu framflyttad ytterligare fyra år, till 2012!
Genom centrala Motala passerar dagligen ca 20 000 fordon, till stora delar mycket tung trafik. I det planeringsunderlag som finns för den nya vägsträckningen anges en tung lastbil per minut eller ca 1 500 per dygn. Rv 50 är en av de mest belastade vägarna i Sverige med tung trafik. Få tätorter har en sådan genomfartstrafik som Motala och därmed dåliga förutsättningar för en god miljö och befolkningens hälsa.
Dessutom kastas åtskilliga miljoner av planeringsresurser i sjön gång efter annan. Vägverket har lagt ned ca 50 miljoner kronor och Motala kommun 5 miljoner under de senaste tio åren. Det är ett oerhört slöseri med redan knappa resurser. Det är ju inte så att detta planarbete bara är att återuppta utan nya kostnader den dag regeringen eventuellt ger klartecken igen.
Den västra delen av Östergötland drabbas hårt av regeringens ändrade planer. Utöver förbifart Motala har upprustningen av Rv 50 mot Mjölby med anslutning till E 4 helt tagits bort ur nu gällande plan till 2015. Det betyder att den hårt trafikerade sträckningen inte inom överskådlig tid kan få 110 km-standard och att Vadstena inte kan avlastas genomfartstrafiken. Om regeringen vidhåller att den tidigare planerade upprustningen inte kommer att finnas med under planperioden till 2015 bör kringfarten vid Vadstena omedelbart påbörjas. Kostnaden för den är beräknad till ca 30 miljoner kronor, som får betraktas som felräkningspengar i detta sammanhang. De framflyttade respektive strukna vägplanerna i övrigt är beräknade till ca 1,3 miljarder kronor.
Mina frågor är:
Vad avser infrastrukturministern att göra för att förbifart Motala ska kunna börja byggas 2008 som tidigare utlovats?
Avser infrastrukturministern att verka för en upprustning av Rv 50 till en trafiksäker sträckning som knyter samman den västra länsdelen med E 4-an vid Mjölby och när kan en upprustning ske?
Debatt
(10 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2004/05:146
Webb-tv: förbifart Motala
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2004/05:35 Tisdagen den 23 novemberProtokoll 2004/05:35 11 § Svar på interpellation 2004/05:146 om förbifart Motala
Protokoll från debatten
Anf. 90 Ulrica Messing (S)
Fru talman! Linnéa Darell har frågat mig vad jag avser att göra för att förbifart Motala ska kunna börja byggas år 2008 samt om jag avser att verka för en upprustning av riksväg 50 till en trafiksäker sträckning som knyter samman den västra länsdelen med E 4 vid Mjölby och när en sådan upprustning skulle kunna ske.
Frågorna är ställda mot bakgrund av regeringens beslut den 28 oktober i år om att en utbyggnad av riksväg 45 mellan Älvängen och Trollhättan ska ingå i den nationella väghållningsplanen för perioden 2004-2015. För att kunna inrymma den utbyggnaden har regeringen beslutat att 13 investeringsobjekt ska utgå ur den nationella väghållningsplanen. Ett av dessa är objektet Skänninge-Norrsten söder om Motala på nuvarande väg 32. Det skulle ha påbörjats under perioden 2012-2015 och slutförts efter år 2015. Dessutom har objektet Genom Motala på riksväg 50 senarelagts så att det påbörjas under perioden 2012-2015 och slutförs efter år 2015.
Regeringen har i urvalet av bortprioriterade projekt tagit hänsyn till de projekt som regeringen prioriterade i samband med att den nationella väghållningsplanen fastställdes i februari i år. Det innebär att satsningarna på vägar i Västsverige, på investeringar i Nordiska triangeln samt på vissa särskilt strategiska projekt ligger fast. De projekt som prioriterats bort får prövas igen i samband med kommande inriktnings- och åtgärdsplanering för transportinfrastrukturen.
Det är naturligtvis olyckligt när planerade väginvesteringar senareläggs eller stryks ur planerna. Jag har förståelse för den frustration det kan skapa. Samtidigt är jag övertygad om att satsningen kring Trollhättan ligger i hela Sveriges långsiktiga intresse. Slutligen vill jag påminna om att stora investeringar ändå kommer att göras på järnvägssidan som berör Motala. Det handlar om dubbelspår söderut mellan Motala och Mjölby samt om dubbelspår norrut mellan Degerön och Hallsberg.
Anf. 91 Linnéa Darell (Fp)
Fru talman! Tack för svaret! Jag vet inte om statsrådet Messing någon gång har varit i Motala och räknat bilar på genomfarten. Det har jag varit. Det är värre än man kan föreställa sig - ungefär 20 000 fordon per dygn, varav 1 500 är tunga fordon lastade med allehanda gods. En del av det skulle vålla stor skada på innerstadsmiljö och på boende och arbetande befolkning om en olycka inträffade.
Tre riksvägar genomkorsar de centrala delarna av Motala. Det finns människor som har sitt vanliga boende längs den här gatan. De bor bara några meter från den omfattande trafiken.
I dag har i de allra flesta av Sveriges städer genomfartstrafiken försvunnit genom att nya kringleder har byggts utanför stadskärnorna. Men i Motala går fortfarande genomfartstrafiken ungefär som den gjorde på medeltiden. Man kan väl lite raljerande säga att det är intressant att bevara gamla miljöer. Men i det här sammanhanget är det ett missriktat bevarande. Det finns inget som helst värde i att bevara trafikmiljön, tvärtom.
I Motala har man under årtionden varit medveten om att det inte kommer att hålla. Även om planeringen kanske inte pågått mer än de senaste 15, 20 åren gjordes faktiskt den första markreservationen för den så kallade Skepparpinan redan 1942. Sedan har man haft planer och gång på gång tagit upp dem. Det har stoppats när pengarna inte räckt till, och det har funnits svikna löften.
Det är miljontals kronor i planeringskostnader som nu inte kommer till full användning. Även om det blir aktuellt så småningom är det inte bara att säga: Nu låter vi det ligga på is ett antal år, och sedan gäller alla planer och allt arbete som nu är gjort. Det krävs en aktualisering. Det kostar igen nya miljoner. Det gäller både för Vägverket och för Motala kommun.
Det svikna löftet innebär också att upprustningen av riksväg 50 med anslutning till E 4 skjuts på framtiden. Där blir jag lite extra bekymrad när jag läser svaret. Jag har i och för sig också sett beslutet. Där är det helt avfört ur planeringen, såvitt jag förstår. I interpellationssvaret säger statsrådet att det får prövas igen i en kommande inriktnings- och åtgärdsplanering. Jag skulle vilja ha lite mer kommentarer kring det.
Visst ligger satsningen kring Trollhättan i hela Sveriges långsiktiga intresse. Men inte minst med tanke på det och att det inte är någon nyhet att väginvesteringarna och förändringarna behövs i Västsverige kunde man ha tittat på olika lösningar.
Från Folkpartiet har vi i trafikutskottet tidigare föreslagit att man skulle finansiera de västsvenska investeringarna genom så kallade PPP-finansiering. Det har såvitt jag har förstått tidigare avslagits från Socialdemokraterna, och det har inte funnits intresse från regeringen.
Nu såg jag häromdagen i någon tidningsnotis att just Ulrica Messing ville diskutera en sådan lösning när det gäller väginvesteringar i Skåne. Min fråga är då varför man inte diskuterar sådana lösningar på fler håll, till exempel i Västsverige. Då hade inte förändringarna i Motalas planering behövt komma till stånd.
Anf. 92 Jan-Evert Rådhström (M)
Fru talman! Då ska vi gå över från att debattera järnväg till att debattera väg. Jag har sett med spänning på den situation som vi befinner oss i, och naturligtvis med viss rädsla för Trollhättans och Saabs situation.
Jag vill förklara för statsrådet vad det är som gör att jag känner att jag vill gå upp i debatten. Det är smärtsamt att behöva veta och läsa att vi ska ta bort ett stort antal viktiga satsningar på infrastrukturprojekt i vårt land på grund av den prioritering och den långsiktighet som vi anser att regeringen borde ha inte finns.
Jag har förvisso bara suttit i riksdagen i sex år. Men vi har ständigt debatterat och diskuterat betydelsen av att genomföra åtgärder så att vi ger förutsättningar för Saab i Trollhättan att finnas kvar. Vad har gjorts? Ingenting.
Klockan fem i tolv, eller kanske fem över tolv, rycker man bort ett antal viktiga infrastruktursatsningar som är väl värda att göra i andra delar av vårt land. Jag säger inte att man inte ska satsa på väg 45 och ge förutsättningar för Saab. Det är jätteviktigt. Men vad kommer att hända nästa gång?
Jag vill ha ett litet filosofiskt resonemang med statsrådet. Vilken brandkårsutryckning är det är dags för när någon annan viktig industri på något annat ställe i vårt land får problem och som vi har tjatat om i många år och sagt att vi måste få till en infrastruktursatsning som gör att näringslivet kan växa?
Ingenting händer. Men så kommer det en situation som gör att regeringen står med sanningen i vitögat. Då gör den en totaländring av sina planer. Det kostar ofantliga resurser för näringslivet, Vägverket och dem som planerar och med de skattepengar som kastas ut på planeringsdirektiv när regeringen hoppar fram och tillbaka, ändrar i planer och inte har en långsiktig politik för infrastrukturen.
Dessutom sägs det om den sista satsningen att man tar 55 miljoner från trafiksäkerhetshöjande åtgärder men att det inte bör påverka trafiksäkerhetsarbetet i landet. Vad menar statsrådet med detta? Nu är det en ändring. De trafiksäkerhetshöjande åtgärderna läggs i investeringsbeloppet för den nationella planen. Men om man lägger ihop de två summorna för år 2005 är det faktiskt mindre med pengar än i prognosen år 2004. Likväl påverkar det inte trafiksäkerheten om man tar bort 55 miljoner.
Jag ska inte göra statsrådet irriterad. Men det är beklagligt att långsiktigheten inte finns hos denna regering.
Anf. 93 Sonia Karlsson (S)
Fru talman! Jag ser det också som angeläget att delta i interpellationsdebatten, bland annat för att det handlar om min hemkommun.
Satsningarna på Trollhättan för att trygga den framtida sysselsättningen är säkert nödvändiga. Men konsekvenserna av beslutet är allvarliga och uppseendeväckande för Motalas del och för vår region. Jag vill därför till statsrådet Ulrica Messing understryka vikten av att hitta andra lösningar än att senarelägga omläggningen av riksväg 50 genom Motala och fortsättningen mot E 4.
I Motala befinner vi oss i ett allvarligt läge efter nedläggningen av Sanmina/SCI våren 2002 med uppsägning av 620 anställda. Med den struktur som vårt näringsliv har är faran definitivt inte över med detta. Nedläggningen blev väl snarast en bekräftelse på att ett långsiktigt förändringsarbete är nödvändigt.
I processerna som pågår med förankring hos näringslivet framkommer det tydligare än någonsin att Motalas möjligheter att utvecklas till ett robust samhälle är beroende av just de infrastruktursatsningar regionen så länge kämpat för som nu ser ut att skjutas på en obestämd framtid.
Efter regeringsbeslutet 1998, som verkligen gladde oss, och som gav omläggningen av riksväg 50 genom Motala högsta prioritet, har vi lagt en mycket stor del av våra planeringsresurser på att matcha Vägverkets alla utredningsfaser fram till färdigprojekterad arbetsplan. Eftersom detta projekt aktualiserades ett antal gånger sedan den första planen togs fram 1942, Linnéa Darell, var skepsisen stor bland motalaborna. Mycket kraft har ägnats åt att legitimera och ge trovärdighet åt planeringsprocessen.
Med tilltro till Vägverkets inriktning om byggstart år 2005 och ett digert förankringsarbete har såväl fastighetsägare som andra som berörts negativt av omläggningen ställt in sig på att ett genomförande var nära förestående. Det har också rått total politisk enighet om både vägomläggningens betydelse och den utformning Vägverket och kommunen så småningom sökt sig fram till.
Jag har i höst väckt en motion tillsammans med Berndt Sköldestig i september. Bland annat noterade vi med tillfredsställelse att riksväg 50 fanns med i den nationella planen för vägtransportsystemet 2004-2015. Vi har hänvisat till den långa planeringsprocess som har varit i Motala. Enskilda och fastighetsägare som länge levt i ovisshet om framtiden, oavsett om de drabbas negativt eller sett fram emot vägomläggningen, ska äntligen kunna planera för sin framtid.
Vi underströk också att det var viktigt, eftersom planeringen har kommit så långt, att genomförandet av omläggningen påbörjas under den nya planperiodens första år, det vill säga 2008. Detta har pågått under så lång tid i Motala. Det är sedan 1942 vi har talat om det. De senaste åren har det varit många enskilda som har haft hus som de skulle vilja sälja. Men de kan inte sälja dem, eftersom det är som det är.
Jag hoppas att vi nu ska kunna gå vidare med planeringen för vägomläggningen i Motala med trovärdighet och ett genomförande i närtid och med Vägverkets fortsatta ansvar och medverkan i processen.
För att det ska bli möjligt återstår att fundera på finansieringsformen. Det gäller att både klara Trollhättepaketet men också andra angelägna projekt, och däribland särskilt riksväg 50 genom Motala. Jag hoppas på att en konstruktiv diskussion om finansieringen av angelägna infrastrukturprojekt ska kunna påbörjas.
Anf. 94 Ulrica Messing (S)
Fru talman! Trots att det är stora investeringar som vi nu har planerat för på både vägsidan och järnvägssidan har vi också fått göra tuffa prioriteringar. Inte minst på vägsidan var alla de objekt som regeringen fattade beslut om i infrastrukturplanerna väl motiverade objekt. Flera av dem levde upp till alla av de sex delmål som finns för transportpolitiken, och alla levde upp till de flesta av dem.
Jag vet att det har varit långa planeringsprocesser för att komma fram till det beslut som regeringen nu fattade. Det har inte minst varit långa processer ute i kommunerna. Alla objekt var välmotiverade. Men situationen ändrades utifrån det uppkomna läget i Trollhättan. Regeringen hade ändå gjort stora satsningar i det så kallade julpaketet som vi presenterade i december förra året.
Vi hade gjort stora förslag på investeringar på både vägsidan och järnvägssidan sedan tidigare i Västra Götaland och också runtomkring Trollhättan. Vi gjorde därför bedömningen att läget nu kort därefter var mycket mer dramatiskt och akut än vad vi kunde ana eller förutse förra julen.
Vi var medvetna om det värde och den vikt som fordonsindustrin har. Det har också präglat de stora satsningar som vi har presenterat tidigare i Västra Götaland. Vi stod inför utmaningen att göra ytterligare ansträngningar runtomkring Trollhättan.
Det ledde också till att vi från de infrastrukturplaner som vi ganska nyligen fastställt fick plocka bort 13 nya objekt. Vi fick helt enkelt ta hänsyn till vilka av de objekt som fanns i planerna och som låg med i det som vi kallar Nordiska triangeln, vilka som har en koppling till de TEN-projekt som EU har pekat ut och vilka av de objekt som låg med i planerna som redan var upphandlade och pågående objekt.
Alla de som på något vis var utpekade fick vi naturligtvis låta vara och ställa vid sidan för att inte reta upp eller förstöra de processer som redan var i gång. Det innebar att bland annat riksväg 50 mellan Skänninge och Norrsten flyttades ut ur planen. Jag har respekt för den oro och den frustration som det har skapat lokalt. Samtidigt är jag glad över den uppbackning som Linnéa Darell, Jan-Evert Rådhström och Sonia Karlsson uttalar i princip för de ansträngningar som vi gör runtomkring fordonsindustrin.
Det har också föranlett att många lokala och regionala politiker har kontaktat mig. Det var bland annat på en inbjudan från Skåne att diskutera de objekt på E 22 som vi nu har prioriterat bort ur planen som jag har tackat ja till att komma och lyssna på regionens egna idéer kring finansiering. Jag har inte tagit ställning till om de är bra eller dåliga. Men jag ska åka dit för att lyssna på dem.
Vi har redan tidigare prövat några former av alternativ finansiering i regeringen. Västra Götalandspaketet är finansierat via Riksgälden, det vill säga via lån. Vi har också avgifter. Vi har varit väldigt restriktiva med PPP-lösningar av den enkla anledningen att ju mer pengar vi binder upp i budgeten och i planerna, desto mer trängd blir regeringen vid sämre tider.
Det innebär att det enda vi kan dra ned nivåerna på är transfereringssystemen. Då får man skära i barnbidrag eller avstå från att räkna upp pensionerna.
Vi menar att det är rimligt att en regering i dåliga konjunkturer ska kunna få bygga lite långsammare. Då måste man ha möjligheten att också kunna bromsa lite när det gäller infrastrukturen.
Vi är väl medvetna om vilket värde infrastrukturen har för våra gemensamma ambitioner för tillväxt. Det var också det som gjorde att vi var överens om att trots tuffa prioriteringar göra den här ansträngningen till Trollhättans fördel inför det beslut som nu väntar i GM.
Anf. 95 Linnéa Darell (Fp)
Fru talman! Det låter på många sätt som att det här skulle ha varit den enda möjligheten, att krisen har uppstått nu och att pengar binds upp för sämre tider. Men investeringar i infrastruktur är ju något som man jobbar med mycket långsiktigt. Behoven av både underhåll, nybyggnationer och ombyggnationer är inte någonting nytt. Precis som statsrådet sade tidigare har det gjorts tuffa prioriteringar därför att det finns så många stora och uppdämda behov. Det gäller både underhåll och ny- och ombyggnationer i infrastrukturen. I det här fallet pratar vi vägar, men det gäller också andra transportslag. Då är det än mer anmärkningsvärt att man är i ett sådant krisläge när det gäller pengar.
Det som har tillkommit när det gäller Trollhättan är ett behov som inte var okänt. I något slags förhoppning om att inte behöva genomföra det avstod uppenbarligen regeringen i ett tidigare skede från att göra det, men nu blev det absolut nödvändigt att lägga till det. Det vore väl inte så eländigt att göra omprioriteringar om det inte drabbade, som i det här fallet, något som i stort sett är akut. Genomfartstrafiken genom Motala är ju ett akut problem. En annan möjlighet hade varit att bedriva en ekonomisk politik i landet att det hade funnits reserver för nödvändiga och oförutsedda händelser, men vi vet att de reserverna inte finns.
Hela situationen när det gäller investeringsmedel visar sig ganska ohållbar. I samma artikel som jag läste om Skånediskussionen finns det också en beskrivning av hur många kommuner som förskotterar för att få i gång transportinvesteringar. Jag måste säga att jag blir bestört när jag ser hur kommuner för de skattepengar som människor förväntar sig ska gå till skola, vård och omsorg dessutom ska betala räntekostnader för lån som man tar för att förskottera väginvesteringar. Det kan inte vara lösningen. Någonstans är det fel.
Det som är så i fokus för oss från Östergötland just nu är det som händer i Motala. Det är liksom droppen efter det att man under ganska lång tid har skjutit upp det här på framtiden.
Jag vill upprepa frågan: Jobbas det med några andra möjligheter för att finansiera det som nu måste göras när det gäller Trollhättan och för att man ska kunna behålla planen för Motala?
Anf. 96 Jan-Evert Rådhström (M)
Fru talman! Jag vet inte om jag och statsrådet befinner oss i samma värld när vi är ute i landet och pratar med folk. Jag tyckte i och för sig att det lät ganska trevligt när hon försökte använda kraftuttrycket att det är en stor oro och frustration ute i landet på grund av de förändringar som görs. De orden skulle jag inte använda. Det är betydligt starkare ord för den frustration som är ute i landet över hur vi hanterar infrastrukturen. Jag tror inte att jag ens skulle ge mig på att säga det här i talarstolen, för mikrofonen skulle nog smälta om jag skulle säga allt som jag hör att de tycker om regeringens infrastrukturpolitik.
Det som gör att jag är orolig i just den här sakfrågan som vi diskuterar är att jag kan konstatera att det inte finns någon vilja att öka nivån på infrastruktursatsningen på vägområdet. Jag kan redan nu ställa frågan som jag tänkte ställa i slutet: Finns det någon möjlighet för regeringen att göra ett omtänk i prioriteringen mellan järnväg och väg eller att åtminstone höja nivån på väginvesteringar? Vi vet ju att det är ett jättestort behov. Dessutom gjorde regeringen själv en inledande prioritering.
Det beslut som vi nu har fattat är att det här paketet ska läggas på riksväg 45. Jag vill inte sia i framtiden om vad som skulle hända om Saab skulle försvinna. Men skulle det kunna hända att ni ger upp Västsverige och de investeringar som är så betydelsefulla för all övrig industri om det visar sig att vi inte kommer att ha någon bilindustri i Trollhättan? Kommer ni än en gång att ändra er då, eller kan vi känna trygghet i att ni nu i alla fall har bestämt er för att investeringen på riksväg 45 ligger där den ligger?
Anf. 97 Sonia Karlsson (S)
Fru talman! Som vi sade är det klart att Trollhättan är ett nationellt intresse.
Jag skulle vilja gå tillbaka till det som statsrådet sade om vilka projekt man valde och hur lång planeringen skulle vara. Det är just det som är mitt och Motalas stora problem, för som jag sade har det här reservatet funnits sedan 1942.
När jag var byggnadsnämndens ordförande, som jag var från 1980 till och med 1988, planerade och diskuterade vi den här vägsträckningen. Sedan den prioriterades i beslutet 1998 har vi lagt ned en sådan kraft på den. Det var först sagt att genomförandet av planerna skulle påbörjas 2005, så det pågår nu upprättande av detaljplaner. Problemet med att planering av infrastrukturprojekt ofta drar ut så på tiden är att många enskilda kommer i kläm.
Jag kan direkt peka ut familjer och personer som har fått stora problem på grund av att man inte kan få något besked och att man inte kan sälja sitt hus. Nu trodde man att man var ganska nära en lösning. Därför är det fortfarande min förhoppning att det på något vis ska gå att ordna så att vi kan ha en diskussion för att försöka finna en lösning när det gäller särskilt angelägna infrastrukturprojekt där det kommer till extra problem, som det verkligen har gjort i det här fallet.
Jag hoppas fortfarande på en konstruktiv lösning, för skulle det här skjutas upp så länge får alltså all planering som kommunen har gjort göras om från början. Jag har hört olika siffror, så jag kan inte säga någon exakt, men det är 30-50 miljoner som Vägverket redan har lagt in i sin planering.
Jag vädjar till statsrådet att verkligen fundera. Jag sitter ju själv i finansutskottet och vet att det inte alls vore bra om vi låste in alla pengar i PPP-lösningar och liknande.
Jag vill också understryka att i dag har vårt kommunalråd från Motala haft möjlighet att prata med statsministern i denna fråga.
Anf. 98 Ulrica Messing (S)
Fru talman! Ja, det är, som Linnéa Darell sade, långsiktiga processer, och det beskriver väl ganska väl det som Sonia Karlsson pekar på, att här pratar vi om en sträckning som har planerats sedan 1942. Tyvärr kan man gissa att det inte bara är sträckningen vid Motala som man har pratat om under väldigt många år utan också många andra sträckor.
Sedan finns det ett stort behov av underhåll, precis som Linnéa Darell tar upp. Det var också ett av skälet till vi inte var beredda att prioritera eller flytta på underhållspengarna. De investeringar vi en gång har gjort i infrastrukturen är nämligen bortkastade pengar om vi inte också underhåller dem. Vi har släpat med underhållet på vägsidan under 90-talet, då vi hade en lågkonjunktur, och därför är det så viktigt med de pengar vi nu har öronmärkt för bärighet, tjälsäkring och rekonstruktion. Därför var vi inte beredda att ta från den posten. Vi har gjort våra prioriteringar utifrån de investeringsplaner vi har tagit beslut om.
Det var inte så att vi inte tidigare hade gjort stora satsningar både runt Trollhättan och i Västra Götaland i övrigt, utan det vi nu har gjort är att vi har växlat upp dem ytterligare. Med det paket som näringsministern presenterade för området runt Trollhättan gör vi en ytterligare ambitionshöjning för en redan stor satsning runt Trollhättan och i Västra Götaland.
Jan-Evert Rådhström frågar om vi är beredda att göra avsteg från infrastrukturpropositionen och den fördelning vi då var överens om med Vänsterpartiet och Miljöpartiet när det gäller pengarna till väginvesteringar och järnvägsinvesteringar. Där är svaret nej. Infrastrukturpropositionen ligger fast.
Sonia Karlsson vädjar om en fortsatt diskussion och dialog, och det är självklart, därför att alla planer ska också revideras, på järnvägssidan vart sjätte år och på vägsidan vart fjärde år. Mot bakgrund av det vi själva har pekat på, alltså den osäkerhet som ibland finns i stora infrastrukturobjekt, vet vi också av erfarenhet att i några av de objekt som ligger med nu, där allt talar för att vi kan gå fram med byggstart vid ett visst årtal, kan det vara så att vi stöter på problem som vi nu inte kan förutse. Det kan vara allt ifrån miljöåtgärder som kräver större ingrepp än vad vi visste, kulturminnesmärken som måste värnas eller överklaganden som vi inte kan ana. Därför måste det också finnas möjlighet att göra omprioriteringar i planerna, men då är vi också tillbaka till det jag underströk i mitt första inlägg i interpellationen: Hur vi än prioriterar så är alla de vägobjekt som nu har funnits med i planerna, också de 13 som vi nu har lyft ut, väl motiverade, och alla har de en gång passerat nålsögat. Också vid ett sådant tillfälle handlar det alltså om svåra prioriteringar.
Anf. 99 Linnéa Darell (Fp)
Fru talman! Jag förstår att det handlar om svåra prioriteringar, och jag förstår att alla objekt som har gått igenom nålsögat tidigare är angelägna. Men jag undrar ändå: Det finns kanske möjligen i någon mer stad, men annars är det nog ovanligt att man i dag har en så tung belastning så centralt genom en så pass stor kommun, med bostäder och arbetsplatser precis där den tunga trafiken går.
Jag har varit i Motala många gånger. Jag bor själv inte där, men några mil därifrån. Jag har själv kört den vägen. Men jag måste säga att jag inte riktigt kunde föreställa mig detta förrän jag satt på kommunens planeringskontor och räknade. Det är helt osannolikt. Man kan också fundera över vad det är för trafik som går där. Det är inte någon, tror jag, av Sveriges städer i övrigt som accepterar en sådan trafikmiljö och en sådan miljö över huvud taget som det för med sig.
Jag skulle nog ändå vilja säga - inte bara för att jag är östgöte utan för att det är en sådan situation - att det nog finns sådant som är mer prioriterat än annat, och Motalas genomfart borde vara det.
Jag skulle alltså ändå vilja vädja till dig, Ulrica: Åk till Motala och titta på det här! Få det beskrivet igen för dig och ge ett klartecken! Det måste kunna gå att ordna finansiering av detta ändå - inte för några politiska poängers skull utan för motalabornas skull.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.