Fler jobbskatteavdrag
Interpellation 2013/14:36 av Persson, Peter (S)
Interpellationen är besvarad
- Inlämnad:
- 2013-10-11
- Anmäld:
- 2013-10-14
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Svar fördröjt anmält:
- 2013-10-18
- Sista svarsdatum:
- 2013-11-04
- Besvarad:
- 2013-11-12
Interpellationen
den 11 oktober
Interpellation
2013/14:36 Fler jobbskatteavdrag
av Peter Persson (S)
till finansminister Anders Borg (M)
I budgeten för 2014 föreslås ett femte jobbskatteavdrag och höjd brytpunkt för att de högre inkomsttagarna ska få ut mer pengar och inkomstskillnaderna i Sverige ökas.
I handlingarna (s. 50) till moderatstämman den 17–20 oktober i Norrköping förordas fler skattesänkningar och jobbskatteavdrag.
”För att fler ska ha ett jobb att gå till vill vi fortsätta att sänka inkomstskatterna, främst för låg- och medelinkomsttagare. När utrymme finns i de offentliga finanserna är därför en utbyggnad av jobbskatteavdraget en viktig prioritering. Utformandet bör ta fasta på att uppmuntra till såväl ökat deltagande på arbetsmarknaden för till exempel ungdomar och utrikes födda som fler arbetade timmar. Samtidigt som jobbskatteavdraget förstärks bör brytpunkten höjas för att uppmuntra till studier och företagande.”
Moderata ungdomsförbundet vill gå ännu längre och helt inkomstskattebefria den första halva miljonen. Men i likhet med finansministern mognar de väl och halverar beloppet med tiden.
Jag har följande frågor till finansministern:
Hur många jobb har enligt finansministerns uppfattning skapats av de fyra tidigare jobbskatteavdragen och hur många steg behövs för att ta bort arbetslösheten?
Hur mycket ska inkomstskillnaderna i Sverige öka för att få bort arbetslösheten?
Debatt
(19 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2013/14:36
Webb-tv: Fler jobbskatteavdrag
Dokument från debatten
Protokoll från debatten
Anf. 94 Finansminister Anders Borg (M)
Herr talman! Peter Persson har frågat mig hur många jobb som enligt min uppfattning skapats av de fyra tidigare jobbskatteavdragen och hur många steg det behövs för att ta bort arbetslösheten. Han har också frågat hur mycket inkomstskillnaderna i Sverige ska öka för att få bort arbetslösheten.
Stärkta drivkrafter till arbete och minskade trösklar in på arbetsmarknaden är effektiva sätt att öka sysselsättningen och förbättra matchningen. Jobbskatteavdraget är därför en central del i regeringens politik för att varaktigt höja arbetsutbudet.
Regeringen bedömer att jobbskatteavdragets fyra första steg på sikt leder till att den varaktiga sysselsättningen ökar med ca 100 000 personer och att arbetslösheten minskar med 0,6 procentenheter. OECD, Konjunkturinstitutet och Riksbanken gör likvärdiga bedömningar av hur många jobb regeringens skattelättnader kommer att leda till. Finanspolitiska rådet räknar med att ett femte jobbskatteavdrag leder till 15 000 fler årsarbetskrafter.
Jobbskatteavdraget har bidragit till att stärka inkomsterna i alla inkomstgrupper under lågkonjunkturen. På längre sikt, när fler kommer in på arbetsmarknaden, ökar avdraget den ekonomiska standarden relativt sett mest bland dem med de lägsta inkomsterna.
Trots att lågkonjunkturen har varit långdragen har utanförskapet minskat och sysselsättningsgraden ökat i de flesta åldersgrupper jämfört med 2006. Det är en tydlig indikation på att den förda politiken har verkat i rätt riktning.
I takt med att ekonomin normaliseras och resursutnyttjandet så småningom stiger ska överskotten öka och motsvara 1 procent av bnp och därutöver. Därmed ser vi inte något utrymme för stora skattesänkningar den närmaste mandatperioden.
Anf. 95 Peter Persson (S)
Herr talman! När jag var lite yngre och aktiv i det socialdemokratiska ungdomsförbundet brukade vi skämta så här: Vad säger en moderat om du väcker honom eller henne mitt i natten? Sänk skatten!
Det där var på de gamla moderaternas tid. De sade ju det, pålitligt och jämt. Sänk skatten, var svaret på alla frågor. Men det var ett problem med de gamla moderaterna. De sade det. De nya moderaterna
gör
det, men de pratar inte så mycket om det.
Inför Moderaternas nyligen genomförda stämma sade Bo Lundgren, den tidigare moderatledaren, ärligt att Moderaterna har genomfört den politik som han föreslog 2002 om att kraftigt minska den gemensamma eller offentliga sektorn. Lundgren beskrev sin vision, tog strid och förlorade. Svenska folket ville inte minska välfärden i valet 2002. Nu genomför Borg och Reinfeldt Lundgrens politik lite justerad. Det är mycket hårdare tag mot arbetslösa och sjuka från Borg och Reinfeldt. Man gör det med ett annat motiv. Skattesänkningar, säger man, skapar jobb, men de påverkar inte välfärden. Båda ståndpunkterna är djupt felaktiga.
Det är tveksamt om finansministerns antagande om att de så kallade jobbskatteavdragen skulle ha skapat 100 000 nya jobb stämmer. De källor han refererar till säger inte riktigt så. Lars Calmfors, som länge tjänat Finanspolitiska rådet, säger att det är mycket tveksamt om det går att utvärdera sysselsättningseffekten, eftersom skilda reformer har sammanfallit i tiden med svåra konjunkturproblem. I den stora utvärdering som IFAU gjorde sägs faktiskt: "Vår sammantagna bedömning utifrån en omfattande analys är att resultaten inte på ett trovärdigt sätt kan tolkas som effekter av jobbskatteavdraget."
Om Borgs mycket optimistiska antaganden skulle gälla, med alla dessa reservationer, skulle varje nytt jobb kosta 1 miljon kronor. När vi då lider av en massarbetslöshet i vårt land och 400 000 personer står utanför arbetsmarknaden undrar jag om detta med jobbskatteavdraget, Anders Borg, är den enskilt viktigaste faktorn för få i gång ekonomin och för att få fler i jobb. Det motiverar ni ju allt med.
Hur många nya jobbskatteavdrag kommer ni att behöva? Det har blivit nära 200 000 fler arbetslösa med 100 miljarder i skattesänkningar. Hur många nya miljarder har ni för avsikt att sänka skatten med för att nå målet?
Anf. 96 Hillevi Larsson (S)
Herr talman! Om man säger att jobbskatteavdraget har lett till jobb och att detta har varit så lyckat kan man verkligen undra hur det annars hade sett ut. Arbetslösheten har bevisligen ökat samtidigt som vi har fått det ena steget efter det andra när det gäller jobbskatteavdrag. Jag kan därför inte se att detta är en stor succé.
Jag tycker att det är mycket märkligt att man inte kan erkänna det när man ser konsekvenserna av den förda politiken. Sedan kan man kanske tycka att det ändå är bra med jobbskatteavdrag för att folk då får mer pengar i plånböckerna. Men det leder inte till jobb. Det kan man i alla fall avskriva som skäl.
När det gäller hur mycket folk har kvar i plånboken kan vi titta på hur det blev när regeringen tog bort möjligheten att dra av a-kasseavgift och fackföreningsavgift. Det blev ett tapp ekonomiskt. Dessutom höjdes a-kasseavgiften som också innebar ett tapp.
Om man ser ännu bredare på detta kan man se att de som har bekostat jobbskatteavdraget är de sjuka och arbetslösa i form av nedskärningar i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna. Det i sin tur har lett till att människor har lämnat a-kassan och att människor har blivit utförsäkrade från sjukförsäkringen. En del av dem hamnar hos socialtjänsten i kommunerna och belastar då den kommunala ekonomin. Det riskerar att leda till sämre välfärd när det gäller skola, vård och omsorg, vilket drabbar även dem som har jobbskatteavdrag. Vi kan också se skattehöjningar i kommuner och landsting. Till och med borgerligt styrda kommuner har höjt skatten för att de helt enkelt inte klarar välfärden.
Det som man får i ena ändan i form av skattesänkning får man betala i andra ändan. Det drabbar även dem som har jobbskatteavdrag. Men det drabbar dem som har riktigt låga inkomster ännu mer eftersom vi har platt skatt på kommun- och landstingsnivå till skillnad från hur det är på den statliga nivån. Det blir därför en beskattning i andra ändan, men en mer orättvis beskattning.
Räknar man in de andra skattesänkningarna eller bidragen, vad man nu väljer att kalla dem - nedsättning av arbetsgivaravgift för ungdomar, sänkning av restaurangmomsen och fas 3, som faktiskt är ett bidrag till arbetsgivarna som får 5 000 kronor per person i fas 3 som de tar emot, och det är gratis arbetskraft för arbetsgivarna - kan man se att denna politik inte leder till jobb. Regeringen kan tycka att det kanske har andra fördelar, men det leder i alla fall inte till jobb. Arbetslösheten har stigit under denna tid. När en ny skattesänkning eller ett nytt bidrag till införs för arbetsgivarna kan man inte se att det på något sätt skulle påverka sysselsättningen positivt. I stället ökar arbetslösheten hela tiden.
Man kan naturligtvis diskutera hur mycket denna politik ska ändras i ett slag. Nu har vi den verklighet som vi har. Men jag tycker att man ska ta bort argumentet i debatten att det skulle leda till jobb, för det gör det inte. Det har bara lett till ökad arbetslöshet. Det som man får i ena ändan får man alltså betala i andra ändan.
Man kan till och med diskutera detta när det gäller jobb i offentlig sektor. Detta har lett till en ökad press. Vi har också sett att antalet sysselsatta i offentlig sektor har minskat under denna tid. Det är viktiga jobb som behöver göras, och välfärden är viktig för medborgarna. Det finns alltså mycket negativa konsekvenser när det gäller jobben i denna fråga, även om regeringen kanske har andra argument för det. Men det är dags att avskriva jobbargumentet för detta.
Anf. 97 Gunnar Andrén (FP)
Herr talman! Det är många som sitter i skatteutskottet som deltar i denna debatt. Jag får lov att säga att jag i detta sammanhang känner mig som en politisk fornlämning. Jag var med redan på den tiden då herr Arne Kjörnsberg i Borås var ordförande i skatteutskottet. Då förhandlade Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet fram någonting som man kallade skatteväxling. I denna ingick att man sänkte skatten på arbete, inte mycket men något. Så var det. Argumentet från skatteutskottets dåvarande ordförande var att detta skulle leda till ökad köpkraft. Därför var det en riktig åtgärd. Jag delar denna uppfattning. Det var en bra åtgärd. Vi var inte emot den.
Det har hänt ganska mycket under denna tid, särskilt från 2007 och framåt när vi har fått dessa jobbskatteavdrag. Jag har till flera viceordförande i skatteutskottet - Lars Johansson, Veronica Palm, Jennie Nilsson och jag tror även Leif Jakobsson, men jag är inte riktigt säker på det - ställt frågan: Hur många nya jobb skulle det ha blivit på Volvo i Göteborg och i Skövde om man inte hade ökat köpkraften under dessa år? Tyvärr har jag aldrig fått något bra svar. I själva verket har jag inte fått något svar alls. Det hänger naturligtvis samman med den ideologiska övertygelse som jag har, nämligen att det är bra att människor har god köpkraft i detta land eftersom det leder till efterfrågan och jobb. På denna punkt har jag aldrig förstått Socialdemokraternas enorma motstånd mot att löntagare och företagare skulle ha mer pengar kvar som de själva kan disponera över. Detta är egentligen den ideologiska frågan.
Nu visar det sig att vid varje tillfälle då man har infört ett jobbskatteavdrag har Socialdemokraterna i efterhand varit beredda att acceptera detta.
Det förslag som nu föreligger och som riksdagen ännu inte har accepterat - vi vet inte hur det blir med den saken - kommer Socialdemokraterna att motsätta sig i en votering fram till den 31 december. Men från den 1 januari 2014 kommer de att godta detta. Jag tycker att det är en klok ståndpunkt av den anledningen att jag menar att det är bra för Sverige att svenska folket får den köpkraftsförstärkning som ett nytt jobbskatteavdrag leder till. Jag medger gärna att det är precis som när man äter gröna grodor, att det finns en avtagande godhet för den femte grodan i förhållande till de tidigare. Naturligtvis minskar effekten något av ett ytterligare jobbskatteavdrag i förhållande till de tidigare. Likväl är det bra, precis som herr Arne Kjörnsberg hävdade 2003 om jag inte missminner mig, att svenska folket får ökad köpkraft.
Min fråga till Socialdemokraterna är: Varför vill ni inte att svenska folket ska få ökad köpkraft så att man kan köpa fler Volvobilar producerade i Göteborg och i Skövde och därmed också öka sysselsättningen i detta land.
Anf. 98 Leif Jakobsson (S)
Herr talman! Jag blev apostroferad, och jag vill därför säga följande till Gunnar Andrén. Hans inlägg illustrerade precis den sammanblandning som finns kring jobbskatteavdraget, i regeringens motivering men framför allt i Gunnar Andréns. Motivet hittills har nämligen varit teorin om att det är jobbskapande. Men jag har i alla fall noterat, och det är vi många som har gjort, att argumenten för det femte jobbskatteavdraget mer har haft karaktären av att det handlar om köpkraftsstimulans och att man ska hålla hemmamarknaden under armarna under den tid som resten av Europa kurerar sig och så vidare.
Det är två helt olika saker. Gunnar Andrén säger gång på gång: Varför ska inte svenska folket få en köpkraftsförstärkning? Nja, om man skulle ge svenska
folket
en köpkraftsförstärkning skulle man ge det också till pensionärer, sjuka och arbetslösa. Det är det som är skillnaden. Konstruktionen för jobbskatteavdraget utgår ju ifrån finansministerns grumliga teorier, som aldrig har bevisats, medan det Andrén pratar om är ren konjunkturpolitik.
Socialdemokratiska regeringar har sänkt skatter - många fler än dem Gunnar Andrén räknade upp. Vi sänkte en hel del och gjorde väl den största skattesänkningen någonsin tillsammans. Men jag vill bara påminna om saneringen efter regeringen Bildt, då vi införde dubbla egenavgifter. Sedan sänkte vi åren efter, när vi fick ordning på ekonomin igen. Då sänkte vi skatten år för år. Vi sänkte dock skatten för alla som betalade skatt. Vi sa inte att vissa skulle få det, och vi sa framför allt inte att arbetslösa inte skulle få ta del av det. Det är precis där skillnaden går. Ni får klara ut era argument.
Som jag sade i en tidigare interpellationsdebatt: Är jobbskatteavdraget till för att arbetslösa ska sitta vid köksbordet, läsa skattetabeller och upptäcka - aha - att det lönar sig att arbeta, så att de går och klipper sig och tar ett jobb, eller är det för att upprätthålla den inhemska konsumtionen? Man kommer till helt olika slutsatser. Ni använder argumenten växelvis, och därför blir debatten väldigt förvirrad.
Anf. 99 Anette Åkesson (M)
Herr talman! Jag tyckte att Hillevi Larsson ställde en intressant fråga: Hur hade det varit om vi inte hade haft något jobbskatteavdrag? Jag är glad att jag inte har fått uppleva det sedan de har tillkommit, och vad jag förstår kommer jag inte att behöva uppleva det heller - det kvittar ju i princip hur valutgången blir 2014, eftersom jobbskatteavdragen kommer att vara kvar.
Arbetslösheten har gått upp, men befolkningen har ökat. De facto har vi nu alltså 200 000 färre i utanförskap än vi hade tidigare. När det gäller nya jobbskatteavdrag beror det på - så länge de svenska inkomstskatterna är relativt höga i ett internationellt perspektiv, och så länge det finns grupper där relativt många står utanför arbetsmarknaden, skulle jobbskatteavdragen medföra positiva konsekvenser för landet. Det är naturligtvis förutsatt att de ekonomiska förutsättningarna finns, vilket inför 2014 bedöms innebära att vi får se ett femte jobbskatteavdrag.
Socialdemokraterna låtsas generellt som att det inte har funnits någon finanskris. Det gör att debatten vid många tillfällen är lite speciell, eftersom det är lätt att beskriva en verklighet som om allting tidigare hade varit guld och gröna skogar och inga problem har funnits. Då kan man ibland vara förvånad över att vissa resultat är som de är.
Faktum är att Alliansen har satsat på att förbättra Sveriges konkurrenskraft trots finanskris. Vi har en god ekonomi, och vi har satsat på reformer både på arbetsmarknadens utbudssida och på arbetsmarknadens efterfrågesida.
Jobbskatteavdragen ökar utbudet av arbetskraft. De ökar antalet arbetade timmar, och man kan säga att jobbskatteavdragen både medför att vi får fler i arbete och att hushållen får disponibla inkomster. Även kommuner och landsting får ökade intäkter. Faktum är att välfärden under Alliansens tid, sedan 2006, har tillförts 67 miljarder kronor - samtidigt som även hushållen har fått bättre och högre inkomster. Det låter som en vinna-vinna-situation i mina öron.
Anf. 100 Jörgen Andersson (M)
Herr talman! Vi har nu under flera timmar lyssnat på Peter Persson. Att lyssna på Peter Persson får en att tro att man på något socialistiskt museum har hittat och dammat av någon gammal relik som plötsligt fått liv. Eller möjligen är det kanske så att man har gömt en tidsmaskin på Sveavägen, för det verkar inte som att Peter Persson lever i nuet.
Vi lever i en alltmer globaliserad värld. Vi är inte en isolerad ö i Sverige, utan vi behöver anpassa oss till vår omgivning och stärka våra drivkrafter - för att fler ska arbeta, för att fler ska arbeta fler timmar, för att stärka drivkrafterna för företagarna och för att människor ska utbilda sig. Det hänger väldigt tätt samman med den interpellationsdebatt som var tidigare. Det måste finnas drivkrafter för att utbilda sig.
Det har visat sig att den politik Alliansen har fört också har varit lyckosam i det här avseendet. Vi har faktiskt högre skatteintäkter sedan vi har sänkt skatten, och det måste ändå betecknas som ett mått på att ekonomin fungerar bättre med ett lägre skattetryck än vad den gjorde med ett högre skattetryck. Det är klart att det då inte är linjärt - Peter Persson antar att han ska kunna använda sig av de pengar han tror sig få in på högre skatter.
Anledningen till att vi har högre skatteintäkter är naturligtvis att fler arbetar och att drivkrafterna har stärkts. Men det har också betydelse för konkurrenskraften, och det är helt avgörande för hur vi ska kunna konkurrera på en global marknad. Det har även stärkt innovationskraften, och det har stärkt kreativiteten bland företag och bland de människor som vill driva företag. Det finns resultat som pekar entydigt i den riktningen.
Det är just det här som är en politik för att upprätthålla välfärden och upprätthålla en god sammanhållning i samhället. Min uppmaning till Socialdemokraterna måste därför ändå bli: Dra i gång den där tidsmaskinen på Sveavägen igen, och skicka tillbaka Peter Persson till Axel Danielssons 1897! Det Peter Persson står för är nämligen inte en politik för 2010-talet. För 2010-talet krävs i stället att man lever i nuet och ser till vad vi måste anpassa oss till i en global miljö.
Anf. 101 Finansminister Anders Borg (M)
Herr talman! När det gäller tillväxt, sysselsättning, långtidsarbetslöshet, andel som lever under utsatta förhållanden, välfärd och sammanhållning framstår Sverige som ett av de länder som har klarat krisen bäst. Låt oss fundera på vad det beror på.
Jo, det beror på att det finns ett väldigt starkt logiskt samband i politiken. För man en aktiv tillväxtpolitik som brett förbättrar förutsättningar för arbete, produktion, investeringar, sparande, entreprenörskap och innovationer - och gör det från en solid grund med stabila offentliga finanser - kommer fler människor i arbete. Då växer antalet arbetade timmar, och då får vi fler skattebetalare. Då stiger skatteintäkterna, och då klarar man av att bättre värna välfärden. Då klarar man av att bättre säkra att vi har fler sysselsatta i den skattefinansierade välfärden i dag än när regeringen tillträdde.
Det är därför jobbskatteavdrag, jobbpolitik och arbetslinje är så viktiga komplement till de stora satsningar vi gör på utbildning, de viktiga aktivt arbetsmarknadspolitiska insatser vi gör och de förbättringar vi gör av företagsklimatet. Låt oss vara klara över att det inte råder någon som helst oenighet om vilka långsiktiga effekter ett jobbskatteavdrag har. Ekonomisk teori och erfarenhet, och vad vi har upplevt i andra länder, är väldigt entydigt.
Det är det som gör att IMF, kommissionen och OECD gör samma bedömning: Det är centralt att sänka skatterna för låg- och medelinkomsttagare och få ned marginaleffekterna och tröskeleffekterna. Det är därför remissvaren från IFAU, KU och Riksbanken när de har gått igenom de här frågorna är så entydiga: Ett jobbskatteavdrag, en arbetslinje, stramare transfereringssystem och starkare drivkrafter för att arbeta leder till att arbetsmarknaden fungerar bättre och att vi får högre sysselsättning.
Samtidigt handlar interpellationen om huruvida vi ska ha råd att göra ytterligare jobbskatteavdrag. Låt oss vara tydliga med att vi ska ha starka offentliga finanser i Sverige. Vi ligger i dag på små underskott. Vi har Europas kanske starkaste offentliga finanser och minsta bruttoskuldsättning, men vi har underskott.
I takt med att ekonomin normaliseras och vi får tillbaka ett normalt resursutnyttjande ska vi tillbaka till 1 procents överskott. Vi ska mot slutet av nästa mandatperiod ligga på 1 procent eller därutöver i överskott i de offentliga finanserna, för då börjar vi se att ekonomin normaliseras. För att klara de överskottsmålen måste vi vara försiktiga med utgifter och inkomster. Det är en självklarhet att man då måste lämna raka besked till väljarna om att det inte finns några breda möjligheter till omfattande skattelättnader.
Därmed är den delen av diskussionen klargjord, och där har vi också lite grann hur vi ska se på nästa diskussion som vi ska ha med väljarna när vi närmar oss valrörelsen.
Det var den sista socialdemokratiska regeringen, klargjorde Peter Persson här i talarstolen. Och det är ju så det är, därför att om man är ett 30-procentsparti bildar man inte en majoritetsregering, utan då får man regera ihop med Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Då vet vi att det ska till kompromisser.
Frågan väljarna ska ställa är om vi ska underminera arbetslinjen, bygga ut bidragssystemen och höja skatterna för att långsiktigt underminera arbetslinjen och föra ut människor i fattigdomsfällan. Ska Socialdemokraterna höja skatterna med 30 miljarder, Miljöpartiet med 40 eller 45 miljarder och Västerpartiet med 50 eller 60 miljarder? När ska väljarna få en chans att ta ställning till det? Är det inte en rätt viktig frågställning i en valrörelse om vi ska höja skatterna med 1 procent av bnp eller med 2 procent av bnp? Ska varje hushåll få uppleva hur det blir dyrare att tanka bilen, hur kostnaderna för lastbilsskatter vältras över på konsumentpriserna, hur höjda arbetsgivaravgifter slår ut jobb för unga, hur höjd restaurangmoms gör att konsumtionen dämpas?
När får vi beskeden? Blir det 30, 40, 50, 60 eller 70 miljarder? Hur många blir det, Peter Persson?
Anf. 102 Peter Persson (S)
Herr talman! Det är väl uppenbart att de två moderata älsklingsföreteelserna skattesänkning och privatisering börjar få mindre tjusning.
Jag diskuterade nyligen JB-gymnasiet med Anders Borg här i kammaren. Det var innan
Uppdrag gransknings
flinka kameror var där. Då gick han till full attack och försvarade vinsterna i välfärden. Sedan hörde jag honom närmast som en förskrämd liten tomte i
Rapport
säga att det här med riskkapital i skolor är inget bra. Och Reinfeldt sade inför arbetsstämman: Nej, skattesänkningar ska vi nog inte ha längre. Jag tänkte på
Tomtarnas julnatt
: Midnatt råder, tyst det är i husen, tyst i husen. Det blir nog inget nästa år. Men vad sade stämman? Jo, därinne var det dunder och glädje: ett sjätte jobbskatteavdrag, 10-15 miljarder, sänkt bolagsskatt, 12 miljarder, höjd brytpunkt för statlig skatt, 3 miljarder, sänkt ägarskatt, 15 miljarder och slopad värnskatt. Notan landar på 50-60 miljarder - när ekonomin tillåter.
Genom löften om jobb driver den moderatledda regeringen igenom ett systemskifte men säger någonting annat. Jag hörde Anette Åkesson nyligen tala om satsningarna på välfärden med samma statistiska häxdoktor som har gjort Anders Borgs statistiska brygder. Hon glömmer en inflation på 10 procent. Hon glömmer en löneutveckling på 10-15 procent. Hon glömmer den äldre befolkningens behov.
Låt oss vara ärliga när vi gör redovisningen. Antalet anställda i offentligt finansierad verksamhet per 1 000 invånare är väl en rimlig måttstock. År 2006 var det 131,6 personer, år 2012 var det 125,9 - en minskning med 4,3 procent. Och jag kan lova er att de gamla på äldreboendena, barnen i förskolan och barnen i grundskolan vet om detta. Så mycket procenträkning har barnen lärt sig redan på dagis att de ser att antalet förskollärare och barnskötare är färre.
Så åker vi med Jörgen Anderssons tidsmaskin. Och visst landar vi någonstans i det förflutna när de arbetslösa ska betala högre skatt och det ska gå att sänka skatterna för dem med högst inkomster. De sjuka ska betala högre skatt, och det ska gå till att finansiera subventioner så att man ute i Djursholm kan ha hembiträden eller någon som kommer hem och läser läxorna med barnen.
Utbildning, vård och omsorg blir åter en penningsak, inte ett behov. Det är den tidsresa du genomför, Jörgen Andersson, och då behöver sannerligen Danielsson komma tillbaka.
Anf. 103 Hillevi Larsson (S)
Herr talman! Det största problemet i Sverige i dag är att vi har massarbetslöshet. Arbetslösheten är väldigt hög, och den har ökat under de senaste sju åren med den förda politiken. Ungdomsarbetslösheten är alldeles för hög. Långtidsarbetslösheten har nästan tredubblats. Jag vet inte vad som avses med utanförskap, men jag tycker att det är ett mått på utanförskap att stå så långt ifrån arbetsmarknaden att man kallas långtidsarbetslös.
Den naturliga reaktionen när man ser att resultaten uteblir och till och med försämras borde vara att man tänker: Vi kanske ska pröva någonting nytt. De här åtgärderna har inte fungerat hittills. Ändå är det hela tiden mer av samma recept. Det är dags att tänka om ifall det ska bli någon förändring av resultatet.
Regeringen säger att vi måste öka drivkraften att utbilda sig och att det kräver ytterligare skattesänkningar, men huvudproblemet i dag är inte det. Huvudproblemet är att det inte finns tillräckligt många utbildningsplatser. Söktrycket är jättestort. Människor har redan en stark drivkraft att utbilda sig därför att det leder till jobb. Vi kan också se att människor som har utbildning har större chans att få jobb, har bättre hälsa och ökad livslängd. Det finns alltså redan en väldigt stark drivkraft att utbilda sig, men då skär man ned på högskoleplatserna och satsar på skattesänkningar i stället. Det är helt fel väg att gå.
Till alla förklaringar som Peter Persson räknade upp till att det faktiskt inte är ett gott resultat i välfärden - vårdplatserna har ju minskat i förhållande till behovet - kan vi lägga skattehöjningar i kommuner och landsting. Det blir alltså ändå en skattehöjning för folk, men då blir det en platt skatt så att även de fattigaste får betala.
Den här politiken är inte rättvis, och den leder inte till fler jobb.
Anf. 104 Gunnar Andrén (FP)
Herr talman! Jag kan inte låta bli att börja med att notera att jag än en gång inte fått något svar på min viktiga Volvofråga, nämligen hur många fler Volvobilar det skulle ha sålts i det här landet utan jobbskatteavdraget. Det är en viktig fråga. Jag får aldrig något svar på den. Någon gång måste ni kunna svara på den.
Sedan tycker jag att det är lätt att hålla med Hillevi Larsson. Vi har alldeles för många arbetslösa, alldeles för många långtidsarbetslösa, alldeles för många unga som är arbetslösa och alldeles för många i utanförskap, utlandsfödda som har svårt att få jobb. Allt det är riktigt. Men mot detta måste man ställa en annan sak, nämligen att vi har en högre andel som är i arbetskraft och har sysselsättning än någonsin. Det är skillnad på en andel av någonting och absolut tal. Ni är själva inne på, när det gäller utbildningssituationen, att det är olika grupper som vi jämför. Andelen och absoluta tal är olika saker.
Jag vill påstå, som svar till Leif Jakobsson, att är det några som ska vara glada över att vi hållit sysselsättningen uppe och att den är högre än någonsin så är det våra pensionärer. Det är ju de som har dragit nytta av detta. Om vi hade haft lägre sysselsättning skulle pensionerna ha varit väldigt mycket lägre.
Jag noterar att det visserligen finns en slagighet i det system som vi alla, Socialdemokraterna och de liberala partierna som jag kallar dem, står bakom och som vi ska slå vakt om. Men jämfört med det tidigare ATP-systemet har vi under 11 av de senaste 13 eller 14 åren haft större pensionshöjningar än tidigare.
Jag tror att Socialdemokraterna gärna vill sänka skatterna för pensionärer, men under tiden 1994-2006 var det vad jag kan minnas inte en enda pensionsskattesänkning.
Anf. 105 Leif Jakobsson (S)
Herr talman! Jag trodde inte att det fanns någon borgerlig politiker som i en ekonomisk debatt vågade ta upp perioden 1994-2006. Det handlade inte om något annat än att sanera ekonomin efter regeringen Bildt. Det var inte precis skattesänkningar som stod först på dagordningen när var tredje skattekrona lånades. Det var en helt exceptionell tid.
Något som vi kanske gjorde fel var att vi trodde att en kommande majoritet skulle respektera att de stora överskott som vi byggde upp under slutet av den perioden - se bara på ekonomin 2006 och 2007 - byggdes upp för att möta den kommande demografin. Vi planerade inte för att en ny regering skulle ta det utrymme som vi hade för att möta kriser och den demografiska utmaningen och att dessa pengar skulle bränna i fickan och användas till sänkta skatter. Ibland idkar vi lite självkritik, och där var vi väl lite för naiva.
Finansministern talar inte om konsumtionsstimulanser, för han talar om andra teorier. Men om vi talar om konsumtionsstimulanser och uttrycker det i Volvobilar, säger jag så här: Min gamle far som slet på Kockums skulle vara värd att få köpa en ny Volvo, men han har inte fått en krona av era jobbskatteavdrag.
Anf. 106 Anette Åkesson (M)
Herr talman! Alliansens politik med bland mycket annat jobbskatteavdrag har inneburit att hushållen har fått högre disponibla inkomster samtidigt som kommunerna och landstingen fått mer pengar till välfärden. Inflationssäkrade 67 miljarder kronor mer till vård, skola och omsorg är oerhört mycket pengar.
När vi politiker svänger oss med miljoner och miljarder kan det vara svårt att få en känsla för hur mycket pengar det är. Låt oss därför visualisera skillnaden. En tusenlapp är ungefär 0,1 millimeter tjock. Det betyder att 1 miljon kronor är ungefär 1 decimeter med packade tusenlappar. En miljard är alltså 100 meter. Så stor är alltså skillnaden. 1 miljon är 1 decimeter; 1 miljard är 100 meter.
Det betyder att 67 miljarder mer till välfärden, som Alliansens politik och framför allt jobbskatteavdragen har medfört, är 6,7 kilometer packade tusenlappar mer till välfärden. Jobbskatteavdraget är därmed ett led i att långsiktigt säkra den svenska välfärden.
Jag vill också göra en kort historisk utblick. Vid valet 1991 var jag inte alls politiskt aktiv och hade inget med politik att göra över huvud taget. Jag tyckte dock att det var helt fantastiskt att en borgerlig regering fick chansen men sörjde samtidigt att den kom till i ett läge då Sverige i princip var kört i botten. Regeringen Bildt hade alltså ett mycket tufft utgångsläge när den tillträdde.
Anf. 107 Jörgen Andersson (M)
Herr talman! När jag lyssnar på Peter Persson blir jag något konfunderad. Det är ju inte så att Sverige ses som ett avskräckande exempel i världen. Det är faktiskt motsatsen som råder.
För inte så länge sedan hade The Economist - en tidskrift som jag tror att även Peter Persson respekterar - en specialbilaga om det svenska undret. Vi har också sett olika tv-program, till exempel
What in the World?
, som beskriver det svenska ekonomiska undret.
I det sammanhanget blir det fullkomligt obegripligt för medborgarna att förstå vad Socialdemokraternas retorik går ut på när de målar allt i svart och menar att Sverige är ett stort misslyckande.
Det ska dessutom ses i ljuset av att den värsta krisen sedan 30-talet pågår. Det blir fullständigt obegripligt för alla som har tagit sig utanför Sveriges gränser och som har sett finanskrisens härjningar bara i Europa. I detta ljus ska svensk politik och den konflikt som finns i svensk politik ses.
Det finns inget som talar för att den politik som har förts skulle ha fungerat sämre om finanskrisen aldrig existerat. Motsatsen skulle troligen gälla även då.
Svaret kan inte vara att ett kraftigt utbyggt transfererings- och bidragssystem skulle vara bättre för svensk ekonomi. Det finns inget som talar för det.
Anf. 108 Adnan Dibrani (S)
Herr talman! Jag vet inte var jag ska börja, för det är så mycket konstigheter som försiggår. Jag ska börja med att ta upp The Economist som Jörgen Andersson talade om. I samband med att den kom ut blev jag inbjuden till Bryssel för att tala med några yngre förmågor om vad Sverige har gjort bra och dåligt.
Även Carl Bildt var där, men han talade med de äldre förmågorna. De klappade inte Carl Bildt i ryggen och sade: Tack gode Gud för att Moderaterna har gjort Sverige till vad det är. Snarare undrade de: Hur tänker ni nu med de konstiga satsningar som ni gör? De rimmar inte väl med det som Sverige står för.
Jag ska återkomma till det när jag vänder mig till vår käre finansminister som är något slags Messias när det gäller ekonomi. Det spelar ingen roll vad man säger; han har svar på allt.
Innan jag kommer till honom ska jag lite snabbt vända mig till Gunnar Andrén. Köpkraftsstimulans är helt rätt, men vill man verkligen stimulera köpkraften och på så sätt få i gång ekonomin är det inte speciellt bra att ge 100 kronor till mig eller Anders Borg.
Troligtvis skulle Anders Borg inte stanna upp om han tappade 100 kronor, för det kostar honom mer att stanna än att fortsätta gå. Ger man dem däremot till min farbror som är sjukpensionär kommer han att stanna varje gång och utnyttja dessa pengar. Det är väl använda pengar, inte att ge dem till mig eller Anders Borg.
Anders Borg slår sig för bröstet och tycker att Moderaterna har gjort många bra saker, och det finns säkert fler som tycker det. Men vi får inte glömma det som Leif Jakobsson var inne på tidigare, nämligen att när ni tog över 2006 fick ni en av Europas starkaste ekonomier till skänks. Statsskulden var mycket lägre än på många andra ställen.
Vad har ni gjort sedan dess? Ni har satt sprätt på i stort sett alla pengar, vilket gör att vi lever på lånade pengar. Samtidigt har ni sålt av många statliga bolag.
Tack gode Gud för att vi lämnade över en sådan stark ekonomi till er som ni har kunnat leva på. Men vad kommer att hända framöver? Det vore kul att veta. Vad tänker Anders Borg leva på under nästa kris? Blir det bara lånade pengar? Vi har ju knappt några pengar kvar, och redan i dag när Sverige mår bra har ni börjat låna pengar för att sänka skatter.
Sysselsättningen är en annan paradgren för Moderaterna. Jag vill bara påpeka att Tyskland, Polen, Belgien, Österrike och Norge har en högre andel sysselsatta än vad vi har. Vi har 200 000 mer i antal som jobbar, men tittar vi på andelen sysselsatta är vi färre. Jämför vi våra 200 000 fler med Norges 178 000 fler under samma period blir det nästan pinsamt, för Norge har ju hälften så stor befolkning.
Ni har fattat beslut på er stämma, och jag vet att det blir av när ekonomin tillåter, men med tanke på att jobbskatteavdrag 1, 2, 3, 4 och 5 knappt gett några jobb har jag en fråga till dig, Anders Borg: Tror du på fullaste allvar att det sjätte jobbskatteavdraget verkligen kommer att ge de effekter du pratar om?
Anf. 109 Finansminister Anders Borg (M)
Herr talman! Angel Gurría, generalsekreterare för OECD, framhöll Sverige som ett exempel i samband med de internationella diskussioner vi hade i Washington, och han har framfört samma budskap här i Stockholm. Vad menade han med detta? Det var tre saker som OECD bedömde var speciellt med den ekonomiska politiken.
Det första är att vi har bland de starkaste offentliga finanserna. Vi väljer att stimulera ekonomin och gå med underskott utifrån en trovärdighetsposition där vi har minskat skulden, där vi har bättre långsiktig uthållighet och där våra strukturella underskott är mycket små eller i vissa mätningar till och med är överskott. Utgångspunkten är att vi är överskotts-keynesianer. Vi har trovärdigheten och kan stimulera.
Det andra är att vi lägger en stimulanspolitik och att vi tillför energi och efterfrågan när andra länder stramar åt eller åtminstone tvingas vara passiva när den internationella krisen förlängs. Det är en modern politik: att stimulera men att göra det utifrån en styrkeposition.
Det tredje OECD framhöll var att det vi gör inte är kortsiktiga och tillfälliga efterfrågestimulanser, som sedan bara försvinner ut ur ekonomin, utan långsiktigt inriktade åtgärder som förbättrar arbetsmarknadens funktionssätt.
Naturligtvis kan man också stimulera ekonomin med höjda bidrag, men då skadar man ekonomin långsiktigt. Arbetslösheten stiger och den långsiktiga tillväxten försämras. Det vet vi från alla internationella undersökningar.
Det är den samlade politiken - bolagsskatt, infrastrukturinvesteringar, jobbskatteavdrag och skolsatsningar tillsammans - som blir en stöttning till ekonomin och en förbättring av den långsiktiga tillväxtpotentialen. Det är detta Sverige har haft, och det är detta som gör oss unika. Vi har alltså väldigt konsekvent fört en tillväxtpolitik.
Det är så det ser ut: Tillväxtpolitik leder till fler arbeten. Tillväxtpolitik leder till att företagen vill anställa. Tillväxtpolitik leder därmed till stigande skatteintäkter, och då har vi större möjligheter att prioritera välfärden. Andra länder genomför nedskärningar, och Sverige bygger ut med fler anställda i den skattefinansierade välfärden.
Vi har bland de högsta offentliga utgifterna, vilka ligger på ungefär samma nivå som när vi tillträdde. Sverige har också bland de högsta sociala utgifterna, och vi har bland den högsta andelen av arbetskraften som jobbar i den skattefinansierade välfärden. Det här klarar vi av samtidigt som vi förbättrar företagsklimatet och låter sysselsättningen stiga.
Styråran för ekonomisk politik i Sverige är att vi, när vi blickar framåt och ekonomin normaliseras, ska tillbaka till överskott. Där är vi inte. Det är självklart att vi inte har överskott - det är ju en låg aktivitetsnivå i internationell lågkonjunktur - men när överskotten sedan kommer tillbaka i slutet av nästa mandatperiod ska de upp över 1 procent. Därför finns det inte stora utrymmen vare sig för utgiftsreformer eller stora skattelättnader.
Det här är den situation vi har inför de kommande fyra åren. Det är detta som gör valet i svensk politik så tydligt. Vi vill värna offentliga finanser, trygga jobben och värna välfärden.
Mot detta står ett rödgrönt alternativ vars huvudinriktning är att höja skatterna. De frågor vi måste ställa är: Blir det 30 miljarder, blir det 40 miljarder, blir det 50 miljarder, blir det 60 miljarder eller blir det 70 miljarder?
Det kommer naturligtvis att väcka berättigade frågor: Hur många jobb ska försvinna? Hur mycket lägre ska sysselsättningen bli? Hur många jobb ska trängas ut från Sverige? Hur mycket ska förtidspensioneringen stiga? Hur mycket högre ska arbetslösheten bli? Det är de relevanta frågor vi måste ställa i den svenska politiska debatten.
Vi står för en politik för jobb, trygghet och välfärd. Mot detta står en politik som handlar om att trycka ut människor i utanförskap, föröda offentliga finanser, tappa greppet om transfereringssystemen och låta människor stanna kvar i fattigdomsfällan.
Anf. 110 Peter Persson (S)
Herr talman! Vi har nu haft en lång debatt om det så kallade jobbskatteavdraget. Alla som har fått i uppdrag att utvärdera dess effekter säger att det nästan är omöjligt att påvisa någon mätbar effekt.
Det är bara Borgs finansdepartement som optimistiskt säger: 100 000 nya jobb. 1 miljon i kostnad för varje nytt jobb. Vi har också sett att arbetslösheten, som Moderaterna sade var katastrofal när de var i opposition, har ökat från 260 000 till över 400 000.
Vi ser att vi inte har råd att utbilda människor som är arbetslösa. Vi har brist på arbetskraft - det är en flaskhals. Vi har inte råd att bygga bostäder för de unga och de som behöver flytta till tillväxtorter i Sverige. Vi blir fattigare när vi inte arbetar.
Vi ser att den gemensamma välfärden urholkas. Det är färre lärare i skolan. Det är färre förskollärare och barnskötare på dagis. Och det kan väl inte ha undgått Anders Borg hur det ser ut i sjukvården i de moderatledda landstingen i Skåne och Stockholm?
Jag tror att Anders Borg är väldigt medveten om vad som sker. Han formulerade det själv så här 1992, då han i sin fortfarande varande ungdom var stark i idén: Politikens viktigaste uppgift under de närmaste tre fyra decennierna är att på ett rationellt och humant sätt nedmontera den generella välfärdspolitiken. Anders Borg är på väg att lyckas, herr talman, men han ska stoppas.
Anf. 111 Adnan Dibrani (S)
Herr talman! Anders Borg säger att han värnar om ekonomin. Det får han gärna säga, men precis som många av de föregående talarna varit inne på har man har genomfört en massa skattesänkningar - ganska kraftiga sådana - på nästan 100 miljarder. De har knappt gett några jobb. I bästa fall kostar detta mer än 1 miljon per jobb. Det är inte att värna ekonomin.
Däremot tycker jag att det som socialdemokratin gjorde efter 90-talskrisen, då den byggde upp ett kraftigt buffertsparande just för att kunna ha pengar den dagen vi drabbas av ytterligare en kris, var att värna ekonomin. När man gjorde detta var Moderaterna kraftigt emot, men i dag slår de sig för bröstet så att man nästan tror att det var de som gjorde det.
Min fråga till Anders Borg blir: Vad är hans lösning nästa gång vi får en kraftig inbromsning av ekonomin? Vad kommer att ske? Det finns ju inget buffertsparande kvar. Vi har ju redan i dag när det är någorlunda bättre tider börjat gå minus och nalla av våra sista kvarvarande kronor.
Anders Borg pratar om jobb: "Vi har skapat fler jobb." Vi får inte glömma bort att vi har en högre arbetslöshet i dag än 2006. Vi har en högre ungdomsarbetslöshet i dag än 2006. Vi har en högre långtidsarbetslöshet i dag än 2006. Jag vet inte riktigt vilka jobb Anders Borg pratar om.
När det gäller trygghet, som var en av de viktigaste bitarna i det gamla Sverige och originalarbetarpartiet, var Moderaterna emot sjukförsäkringssystemet. Där har Moderaterna inte pratat så mycket om trygghet. Det man gör är att ha något slags piska som tvingar ut folk i fattigdom där de får böna och be om att få en check från Moderaterna för att kunna engagera sig i idrott.
Min fråga blir ännu en gång: Var är jobben, var är tryggheten och - framför allt - var är pengarna vid nästa kris? Det ser inte så bra ut.
Anf. 112 Finansminister Anders Borg (M)
Herr talman! Jag vill tacka för en bra debatt. Den har visat på skiljelinjerna i svensk politik på ett väldigt tydligt sätt. Alliansregeringen står för jobben, välfärden och tryggheten. Det är vi som har lagt grunden för de starkaste offentliga finanserna bland industriländerna. Vi har amorterat på skulder. Vi har säkrat att svenska offentliga finanser är i gott skick, att vi är rustade inför framtiden, med större långsiktig uthållighet och starkare skattebas än tidigare.
Det har vi gjort utifrån en politik som i grund och botten sätter arbete i centrum, en arbetslinje som nedmonterar Socialdemokraternas fattigdomsfällor, Socialdemokraternas inaktivitetsfällor och Socialdemokraternas arbetslöshetsfällor, som byggdes för att dölja människor, byggdes för att trycka ut människor från arbetsmarknaden och byggdes för att låsa fast människor utanför jobben.
Det har vi öppnat - med jobbskatteavdrag, som gör att människor har mer pengar kvar i plånboken och som dämpar krisens svallvågor in över Sverige, med viktiga reformer med mer omfattande aktiv arbetsmarknadspolitik än nästan några andra jämförbara länder, med större resurser för välfärd och trygghet, med färre medborgare som lever under svåra materiella förhållanden och med återupprättande av en kunskapsnation genom betyg, prov och lärare som har kunskaper i sina ämnen.
Det är centralt att den politiken får fortsätta, så att vi inte vänder tillbaka och bygger ut bidragssystemen. Listorna blir långa, för det finns knappt något bidragssystem som Socialdemokraterna inte vill bygga ut: a-kassa, föräldraförsäkring, sjukförsäkring, förtidspension - det är där prioriteringarna ligger. Det ska finansieras med mycket stora skattehöjningar.
Den politiken har skadat Sverige förr. Den skadar andra länder. Den skapar fattigdomsfällor. Den skapar arbetslöshetsfällor. Den skapar inaktivitetsfällor. Dit ska vi inte!
