Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

feministiskt självförsvar

Interpellation 2003/04:471 av Larsson, Kalle (c)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2004-05-06
Anmäld
2004-05-06
Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Svar fördröjt anmält
2004-05-12
Sista svarsdatum
2004-05-24
Besvarad
2004-06-01

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 6 maj

Interpellation 2003/04:471

 av Kalle Larsson (v) till utbildningsminister Thomas Östros om feministiskt självförsvar

De senaste åren har flera undersökningar visat att unga tjejer utsätts för sexuella trakasserier, och flera uppmärksammade våldtäkter av tjejer och kvinnor har skett den senaste tiden. Som det formulerades av sex unga feminister på Aftonbladet debatt den 5 maj med anledning av Tumbadomen: "Vi tvingas ständigt var beredda på att parera sexuella anspelningar i skolan eller på vår arbetsplats då killar tar sig rätten att kommentera och definiera oss. Rädslan begränsar våra val och rädslan gör att vi inte tar den närmaste vägen hem. Utan en omväg."

För den individ som utsätts är givetvis trakasserierna eller övergreppet det värsta, men för många är just denna rädsla i sig begränsande för livsutrymmet, begränsande för hur livet kan levas. Det är inte resultatet av enstaka sjuka individers handlingar utan av ett samhälle där kvinnor konsekvent är underordnade män och där ett av de yttersta uttrycken för detta är att kvinnan inte ens äger rätten till sin egen kropp.

Därför är det också angeläget att bryta patriarkatets makt på en mängd olika områden, det handlar om lika lön och rätten till makt och karriär, en individualiserad föräldraförsäkring, kamp mot prostitution och pornografi och inte minst att sätta fokus på att det är mäns makt som upprätthåller kvinnors underordning.

När det gäller skolans ansvar måste det vara självklart att lärare och alla som arbetar i skolan ska få ökad kunskap om hur man kan bryta könsmaktsordningen och utbildningen i sex- och samlevnadsundervisning måste förbättras radikalt. Men det behövs också omedelbara insatser för att tjejer ska kunna stärka sitt självförtroende och kunna slå tillbaka.

En del skolor och kommuner anordnar sedan flera år utbildning i feministiskt självförsvar och intresset har bara de senaste åren växt mycket. Kortare kurser hålls också på fritids- och ungdomsgårdar och av olika organisationer. Hur dessa utbildningar genomförs och vad som ingår varierar, men det gemensamma är att det handlar om att stärka unga tjejers och kvinnors självkänsla, ge dem kunskap om hur man undviker farliga situationer och om hur man rent fysiskt tar sig ur dem.

I budgetpropositionen för 2002 angavs också att Skolverket skulle få ett uppdrag att ordna bland annat självförsvarsträning för tjejer vilket också resulterat i verksamhet på ett antal skolor. Nu är det dags att utvärdera denna satsning och gå vidare.

Det är oerhört viktigt för unga tjejer att i grupp få möjligheten att samtala om sina erfarenheter och inse att man inte är ensam om att drabbas. Genom detta skapas en känsla av samhörighet mellan unga tjejer där det helt enkelt inte är acceptabelt med några former av sexuella trakasserier.

Det handlar om att få sätta ord på vad man upplevt och upplever, om att se det strukturella i mäns trakasserier av kvinnor, om att inse att man aldrig själv bär ansvaret för ett övergrepp och om att få kunskap om vilka rättigheter man egentligen har.

Det handlar också om att lära sig att använda sitt kroppsspråk och sin röst så att man stärker sitt uppträdande och självförtroende, att ta plats och kräva utrymme. Och det handlar ytterst om att veta och få träna på hur man tar sig ur ett angrepp, vad man försvarar sig med och hur man riktar sitt motangrepp.

Det är värt att notera att feministiskt självförsvar är en specifik form av träning som utgår från tjejers och kvinnors fysiska förutsättningar och handlar just om att försvara sig mot övergrepp. Det är alltså inte i första hand vanlig kampsportsteknik och handlar inte om att lära sig att slåss i allmänhet.

Självfallet är det angeläget att på olika sätt föra dialog och bearbeta attityder hos män och unga killar, men det finns också tillfällen då det inte är tillräckligt. Det går inte att samtala när övergreppet redan håller på att bli verklighet. Vi kan konstatera att så länge som tjejer i landets skolor och kvinnor runtom i vårt samhälle är utsatta för trakasserier måste något också göras för att ge dem självförtroendet och styrkan att stå emot. När fyra kvinnor våldtas varje timme i Sverige är det dags att lära sig att försvara sig.

Jag vill därför fråga utbildningsministern:

Vilka initiativ är ministern beredd att vidta för att alla unga tjejer som så önskar ska få tillgång till träning i feministiskt självförsvar i skolan?

Debatt

(7 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2003/04:471, feministiskt självförsvar

Interpellationsdebatt 2003/04:471

Webb-tv: feministiskt självförsvar

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Thomas Östros (S)
Anf. 64 Thomas Östros (S)
Herr talman! Kalle Larsson har frågat vilka initiativ jag är beredd att vidta för att alla unga flickor som så önskar ska få tillgång till träning i feministiskt självförsvar i skolan. Det är helt oacceptabelt att flickor och kvinnor blir utsatta för trakasserier och sexuella övergrepp i skolan eller någon annanstans. Diskriminering och våld på grund av kön förekommer i olika sammanhang och måste bekämpas på alla nivåer. Statens skolverk redovisade i slutet av 2002 ett regeringsuppdrag att kartlägga förekomsten av rasism, etnisk diskriminering, sexuella trakasserier, homofobi och könsrelaterad mobbning i skolan. Kartläggningen visade att var fjärde elev hade varit utsatt för sexuellt relaterade kränkningar. Den visade också att flickorna var mest utsatta och att pojkarna var överrepresenterade då det gällde homosexuellt relaterade kränkningar. De verbala formerna var mer förekommande för de yngre eleverna medan de fysiska kränkningarna var vanligare för de äldre. Kränkningarna utförs till största delen av pojkarna. Utgångspunkten för skolans uppdrag är de grundläggande demokratiska värdena som omfattar förskolan och samtliga skolformer. Målen för jämställdhet finns formulerade i skollagen, läroplanerna och kursplanerna. I skollagen stadgas att den som verkar inom skolan ska särskilt främja jämställdhet mellan könen samt aktivt motverka alla former av kränkande behandling (1 kap. 2 § skollagen). Regeringen har genomfört flera åtgärder för att stödja skolornas arbete med värdegrundsfrågor och för att motverka kränkande behandling och sexuella trakasserier. Regeringen tillsatte under hösten 2003 en särskild utredare för att skyndsamt ta fram ett förslag till åtgärder för att motverka diskriminering på grund av kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning, funktionshinder och annan kränkande behandling på skolområdet (Skolansvarsutredningen). Utredaren har nyligen lämnat ett förslag (SOU 2004:50) till lagstiftning som nu ska remissbehandlas. Förslaget innehåller bland annat regler om skolans skyldigheter vid kännedom om trakasserier, förbud mot diskriminering, mot repressalier samt skadeståndsansvar vid diskriminering, trakasserier och andra kränkningar. För att stärka och stödja kommunernas kompetens på jämställdhetsområdet har regeringen från och med 2002 avsatt medel för att utbilda pedagogiska resurspersoner för jämställdhet, genuspedagoger. Genom utbildningen ska deltagarna få kompetens att genomföra förändringar i förskolans och skolans jämställdhetsarbete. Ambitionen är att det ska finnas en sådan person i varje kommun 2005. Hittills har 236 genuspedagoger från sammanlagt 117 kommuner utbildats. I budgetpropositionen för 2002 avsattes 5 miljoner kronor för insatser att stärka flickors självförtroende och ge möjlighet till bland annat självförsvarsträning. Sammanlagt har 49 projekt tilldelats medel. Ett av kriterierna för att få medel var att kommunen hade anmält en person till utbildningen för genuspedagoger. Alla projekt är ännu inte avslutade och därför kan ingen sammanfattande redovisning ges förrän till hösten 2004. En rapport från Göteborgs universitet visar att de projekt som tagit ett långsiktigt helhetsgrepp om både flickors och pojkars självförtroende samt ökat lärarnas medvetenhet och elevernas delaktighet också har bidragit till att påverka och förändra flickors och pojkars vardag i högre grad än de projekt som enbart riktades mot att förbättra flickornas självförtroende. Många flickor och kvinnor är oroliga för sin trygghet och för att bli utsatta för sexuellt våld. Det är enligt min mening viktigt att stödja kunskap och insikt om genussystemets konsekvenser hos både pojkar och flickor och de vuxna i skolan. En annan väg är att lyfta fram vilka strukturer som finns i skolan och i samhället som möjliggör fördelningen av makt och inflytande samt att bedriva ett aktivt jämställdhetsarbete riktat mot pojkar och män. För att nå framgång måste lagar och förbud kombineras med förebyggande åtgärder. Det fortsatta arbetet med Skolansvarsutredningens förslag om lagstiftning mot diskriminering och trakasserier och satsningen på genuspedagoger är två åtgärder för att garantera flickors och pojkars rätt till trygghet.
Kalle Larsson (V)
Anf. 65 Kalle Larsson (V)
Herr talman! Låt mig få tacka för svaret. Det är uppenbart att vi är överens om en del - jag tror ganska mycket. Det vi nu talar om, kvinnor och unga tjejers underordning, att de blir utsatta för sexuella trakasserier, för särbehandling på grund av kön, för sexuella kränkningar av olika karaktär och den senaste tidens uppmärksammade våldtäktsfall, är något som inte löses med några enkla grepp. Det krävs många olika insatser. I svaret har vi fått väl belyst några av de insatser som inom skolans värld just nu genomförs. Det tycks dessvärre inte bli bättre utan kanske till och med gå i fel riktning. En färsk undersökning som presenteras i tidningen Metro i dag visar att ett stort antal, så många som 86 %, av Stockholms kvinnor mellan 25 och 39 år har någon gång funderat över hur de ska bete sig om de blir överfallna av en våldtäktsman. I hela landet är siffran 75 %. Det är en oerhört stor majoritet som har funderat över vad de skulle göra om de blev utsatta för en kränkning, för en våldtäktsman, för ett våldtäktsförsök. Vi är medvetna om att detta berör inte bara dem som själva har blivit utsatta - även om det förstås är den direkta kränkningen som är den värsta att utstå - utan också dem som funderar på att ändra livsstil. De går andra vägar än de hade tänkt gå. En sådan sak tas också upp i denna undersökning, som jag ytterligare hänvisar till. 62 % av Stockholms tjejer mellan 16 och 24 säger att den ökade oron har medfört att de har ändrat sin livsstil. Det är likadant, även om siffran är något lägre, för hela landet - 47 %. Det här säger någonting om att de fruktar själva kränkningen. De gör det i den grad att de inte bara försöker fundera över hur det skulle gå till om de blev utsatta - "Vad ska jag göra då?" - utan att de också väljer att gå en annan väg hem, ta en annan löprunda, kanske gå hem när de hade velat vara ute längre. På det viset blir denna fråga en begränsning för alla kvinnor - också för dem som aldrig blir utsatta för någon sexuell kränkning eller något våldtäktsförsök i hela sina liv. Det är mot den bakgrunden som breda insatser självfallet är nödvändiga. Insatser som bryter kvinnors underordning på arbetsmarknaden har också betydelse för denna fråga. Insatser som bryter kvinnors underordning i mängder av olika sammanhang har det. Vi får återigen - jag upprepar det - bra svar. Genuspedagoger är ett sätt att arbeta för att öka jämställdheten. Vi är också överens om att det inte bara handlar om att stärka tjejers självförtroende utan att det handlar också om pojkars och mäns ansvar för att bryta könsmaktsordningen. Jag vill ändå - den möjligheten har man i en interpellationsdebatt - inskränka frågan något till den specifika frågan, nämligen feministiskt självförsvar. Jag beskrev i min interpellation hur det fungerar med feministiskt självförsvar. Det är inte någon allmän fysisk självförsvarsträning. Det finns ganska mycket som handlar om attityder, hur man beter sig, att förstärka självförtroendet. Jag lyssnade noga på statsrådets svar, och jag fick ändå inte något riktigt konkret svar på den fråga jag ställde. Vilka initiativ är ministern beredd att vidta för att alla unga tjejer som så önskar ska få tillgång till träning i feministiskt självförsvar i skolan? Alla de andra insatserna som beskrivs är alldeles utmärkta, men hur går vi vidare med just den frågan?
Thomas Östros (S)
Anf. 66 Thomas Östros (S)
Herr talman! Det gläder mig att Kalle Larsson är med på de åtgärder vi vidtar inom skolan. Det är ett brett arbete för att få ett genusperspektiv att bli levande i skolans vardag, och det är angeläget att arbeta med jämställdhetsfrågorna utifrån en solid kunskapsbas. Det handlar om allt från till exempel klimatet i skolan. Det går inte att ha en skola där vi accepterar kränkningar av elever, varken flickor eller pojkar. Vuxna i skolan ska vara mycket tydliga i att tillsammans med ungdomarna skapa förhållningssätt och regler till varandra som gör att de omedelbart reagerar om de blir kränkta. Om någon blir kallad för hora eller andra tillmälen i skolan måste de omedelbart säga ifrån. Det är helt oacceptabelt. På samma sätt är det när kränkningarna övergår till fysiska angrepp. Vi ska vara mycket tydliga med att snabbt ingripa, tala om och visa att detta inte är acceptabelt i skolans värld. Det är viktigt. Det innebär att vi också fostrar barn och ungdomar till att visa respekt för varandra. Jag tror att vi kan gå vidare. Jag tror att vi behöver en diskrimine-ringslagstiftning i skolan som gör det än tydligare med både ansvaret i det förebyggande arbetet och ansvaret att ingripa om den typen av händelseutveckling sker. När det gäller frågan om självförsvarsträning är jag inte lika säker på, även om det finns goda exempel, att det är någonting som i det här läget ska göras brett i form av ett obligatorium eller en möjlighet för alla. Vi finansierar delvis ett antal sådana projekt. Där kommer det att komma utvärderingar när de går mot sitt slut. Det blir viktigt att använda som underlag i våra diskussioner. Framför allt måste vi vara beredda att använda en rad insatser och verktyg för att se till att skolan blir den trygga miljö som behövs och som dessutom fostrar ansvarskännande pojkar och flickor som förstår att vi i vårt samhälle måste leva jämställt och med stor respekt för varandra.
Kalle Larsson (V)
Anf. 67 Kalle Larsson (V)
Herr talman! Statsrådet började med att säga att det gläder honom att jag är nöjd med de insatser som vi genomför. Det är precis den springande punkten. Vi gör ju detta i stor utsträckning gemensamt. Många är de förslag som Vänsterpartiet har lagt fram som har avslagits i denna kammare för att strax därefter återkomma i andra sammanhang som förslag eller propositioner från regeringen. Det är bra. Jag har inget problem med den arbetsordningen, så länge det blir bra politik som vi gemensamt genomför. Flera av de saker som regeringen driver på är sådant vi tycker är utmärkt och har föreslagit tidigare. Jag tänker inte ta all äran av det. Vi gör arbetet gemensamt, och så ska det fortsätta att vara. Det behöver komma initiativ från många olika håll därför att vi letar lite grann fortfarande efter de allra mest effektiva verktygen och sätten att driva politik som faktiskt fungerar. Vi har alla en trevande inställning till vad vi ska göra. Det är mycket som har gjorts länge, och ändå känns det som att vi står och stampar. Emellanåt känns det som att det går i felaktig riktning i fråga om attityder och hur många som känner sig hotade. Det är svårt att veta hur de reella övergreppen ser ut eftersom det finns så stora mörkertal att det är svårt att veta vad som egentligen händer. Vi vet att det händer mer än vad vi ser i antalet anmälningar och synliga fall. Jag förstår statsrådet. Utvärderingen av de pengar vi gemensamt avsatte 2002 är ännu inte avslutad. Därför ska vi vänta tills det är klart och ha den här debatten vid ett senare tillfälle eller på annat sätt kommunicera hur vi kan gå vidare. Jag är medveten om att det ofta är alldeles utmärkt att vända sig till både pojkar och flickor, killar och tjejer. Det är hos båda grupperna som det här behöver bearbetas. Feministiskt självförsvar gör inte det. Däremot kan man mycket väl vid sidan om feministiskt självförsvar som riktar sig till tjejer ha annan diskussion, dialog, med killar om hur de ska lära sig att ta mindre plats, mindre utrymme, och inte utsätta tjejer för det många killar, inte alla, vardagligen faktiskt gör. Det är ändå en stor skillnad på det som statsrådet säger, nämligen att han anger att han inte är säker på att vi ska gå vidare med detta som ett obligatorium eller en tillgång för alla som vill. Det är en stor skillnad. Min uppfattning är att det borde vara ett obligatorium. Där kan jag vara öppen och ärlig. Jag är förstås medveten om att det kommer att dröja innan vi har kommit så långt. Men det borde vara lite lättare när det gäller tillgång för alla. Jag är förstås också medveten om att det kostar pengar att ordna. Det behövs en instruktör som är specialutbildad och legitimerad i just feministiskt självförsvar. Det duger inte, enligt min uppfattning, att ta gymnastikläraren som gjorde lumpen för 30 år sedan och tro att han fortfarande kan någon självförsvarsteknik som passar för just tjejer. Så är det inte. Det här är en mycket mer omfattande och bättre träning än så. Det räcker inte heller att ta in någon som är kunnig i kampsport och tro att det funkar i självförsvarsträningen. Vi behöver gemensamt hitta sätt att få fler instruktörer utbildade i feministiskt självförsvar. En del av detta är det besked ministern trots allt nu kan ge, nämligen om det är bra om de som så önskar får tillgång till träning i feministiskt självförsvar i skolan.
Thomas Östros (S)
Anf. 68 Thomas Östros (S)
Herr talman! Min uppfattning är att man inte kan hänga upp sig på en metod och förvänta sig att den är lösningen på ett stort samhällsproblem. Jag hänger inte heller upp mig på den här kroken som den lösning som ska levereras. Det är klart att det är en variant, men det finns också frågetecken kring den. Vad menar Kalle Larsson med ett obligatorium? Om man har starka principiella skäl till att inte vilja utöva någon typ av våld - det finns många sådana människor i vårt samhälle - ska man ändå få tränas i våldsanvändning? Hur ska man bete sig när det gäller andra typer av önskemål? Här har vi någon variant, som Kalle Larsson är väl bevandrad i, men det finns också andra typer av självförsvar som i så fall skulle komma upp till diskussion. Jag tycker att det kloka är att göra som vi gör, att satsa en del resurser på att låta några arbeta på det här sättet, utvärdera det och föra en offentlig diskussion om det. Jag är ännu inte framme vid min uppfattning om det här ska vara någonting som vi på bredden satsar på eller om det får vara lokala initiativ som avgör om det ska förekomma eller inte.
Kalle Larsson (V)
Anf. 69 Kalle Larsson (V)
Herr talman! Utbildningsministern och jag har väl inte gått samma retorikkurs, men kanske liknande kurser. Jag tror att vi båda är glada över att det inte var samma kurs. Jag ska vara lite mer direkt. Jag hoppas att vi inte behöver ha en diskussion där vi skuggboxas, därför att det är det som ministern gör just nu. Han väljer att säga att en metod inte löser alla problem. Det sade jag också i mitt huvudanförande för en stund sedan. Det är klart att det inte är så - jag är medveten om det. Men i en interpellation som denna kan man ändå rikta en specifik fråga, och därför valde jag att göra det. Då tar vi nästa led. Jag talar inte för ett obligatorium här i dag. Jag sade att det var min uppfattning att det borde vara det, men det finns inga sådana förslag. Det är inte heller det som min interpellation gäller. Den frågan är inte heller den vi behöver diskutera. Vi behöver inte heller prata om utvärderingen, därför att vi har konstaterat att den kommer senare. Samtliga delar av ministerns nu genomförda inlägg rörde saker som jag inte har frågat om den här gången. Kanhända ministern minns gamla debatter vi har haft eller tänker på kommande debatter vi ska ha där dessa frågor kommer att lyftas upp. Det jag frågade om nu gällde en specifik form av självförsvarsträning som ett antal hundra, förmodligen ett antal tusen, unga kvinnor och äldre kvinnor har gått och som de anser vara ett utmärkt sätt att lära sig ett bättre självförtroende och att ta sig ur en övergreppssituation. Min fråga är: Anser ministern att det är bra att så har skett? Uppmuntrar ministern att så sker på fler skolor och fritidsgårdar där man själv så önskar? Det var det jag sade, att ingen ska tvingas till något.
Thomas Östros (S)
Anf. 70 Thomas Östros (S)
Herr talman! Kalle Larsson har en fantastisk förmåga att dissekera en debatt i dess olika beståndsdelar och berätta vad som hör hemma och inte hör hemma i diskussionen. Det var imponerande. Regeringen skulle aldrig ha stött de här projekten ekonomiskt om vår utgångspunkt inte var att det var positivt. Men man får inte vara sämre än att man väntar på en utvärdering och ser vad de som följer detta arbete säger. Var det bra eller inte? Är det någonting som det är värt att satsa på framöver? Fram till dess att vi får den utvärderingen behåller jag min grundläggande positiva hållning, som jag hade när vi startade försöket. Men jag vill vänta på ytterligare fakta och kunskap.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.