Fängslade palestinska barn
Interpellation 2005/06:424 av Brodén, Anita (fp)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2006-05-19
- Anmäld
- 2006-05-19
- Besvarad
- 2006-06-05
- Sista svarsdatum
- 2006-06-09
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
Interpellation 2005/06:424 av Anita Brodén (fp) till utrikesminister Jan Eliasson (s)
Fängslade palestinska barn
Sedan den andra intifadan år 2001 har mer än 3 500 palestinska barn arresterats. Lägsta arresteringsålder för dessa barn är 12 år. Rädda Barnen och andra barnrättsorganisationer har fått ta del av många skrämmande vittnesmål om hur barnfångarna behandlas. 12-åringar utsätts för sparkar, slag och hot. De förvägras emellanåt att sova eller gå på toaletten och de tvingas höra hur någon blir slagen i cellen bredvid. De får inte den behandling, det skydd och den juridiska process som de enligt barnkonventionen har rätt till.
Israel har ratificerat barnkonventionen men tillämpar den inte för palestinska barn på de ockuperade områdena. Detta strider mot en av konventionens grundprinciper, nämligen att den skall vara tillämplig på alla barn under det relevanta landets jurisdiktion. Israel, som ockupationsmakt, har skyldighet, enligt FN-konventionen, att tillämpa barnkonventionen på de palestinska områdena.
Mina frågor till utrikesministern är därför:
På vilka sätt är utrikesministern beredd att medverka till att dessa brott mot barnkonventionen upphör?
Vilka åtgärder avser utrikesministern att vidta för att föra upp denna fråga på EU:s och FN:s dagordning?
Debatt
(6 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2005/06:424
Webb-tv: Fängslade palestinska barn
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2005/06:135 Måndagen den 5 juniProtokoll 2005/06:135 12 § Svar på interpellation 2005/06:424 om fängslade palestinska barn
Protokoll från debatten
Anf. 79 Jan Eliasson (S)
Fru talman! Anita Brodén har frågat mig på vilka sätt jag, mot bakgrund av situationen för fängslade palestinska barn i israeliska fängelser, är beredd att medverka till att Israels brott mot barnkonventionen upphör och vilka åtgärder jag avser att vidta för att föra upp denna fråga på EU:s och FN:s dagordning.
Det är en viktig fråga som Anita Brodén tar upp. Halva den palestinska befolkningen är under 18 år och alltså barn enligt definitionen i konventionen om barnets rättigheter. De palestinska barnen är en särskilt utsatt grupp för vilken förhållandena försämras. Regeringen har därför länge särskilt prioriterat barnens situation i utvecklingssamarbetet med de palestinska områdena.
Jag delar Anita Brodéns oro över den beskrivna situationen för de palestinska barn som befinner sig i israeliska fängelser. Det är givetvis helt oacceptabelt att barn hålls fängslade under de förhållanden som Anita Brodén beskriver. Sverige har tillsammans med övriga EU vid ett flertal tillfällen påtalat för såväl Israel som den palestinska myndigheten nödvändigheten av att vidta åtgärder för att respektera barnets rättigheter i enlighet med barnkonventionen.
Barnkonventionen slår fast att barnet ska skyddas från alla former av fysiskt och psykiskt våld. Inget barn får utsättas för tortyr eller annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. I de fall ett frihetsberövande är lagligt och nödvändigt ska barnet behandlas med respekt, och barnets behov ska beaktas. Även den humanitära rätten, särskilt den fjärde Genèvekonventionen, innehåller bestämmelser som skyddar barn.
Som Anita Brodén påpekar är Israel part till barnkonventionen men tillämpar den inte för de palestinska barnen på ockuperade områden trots upprepade uppmaningar från FN:s kommitté för barnets rättigheter. I de palestinska områdena tillämpas särskilda militärlagar, som inte ger barnet det skydd det har rätt till enligt barnkonventionen. Detta strider mot en av konventionens grundprinciper, nämligen att den ska vara tillämplig på alla barn under det relevanta landets jurisdiktion. Som ockupationsmakt har Israel en otvetydig skyldighet att tillämpa barnkonventionen på de palestinska områdena.
Också de palestinska myndigheterna behöver engagera sig kraftfullare för fängslade barns situation, respektera barnets rättighet och kraftfullt motverka kränkningar av barnets rättigheter. Många olika intressegrupper försöker påverka den palestinska kommitté som upprättar listor på fångar utifrån vilka man förhandlar med israelerna inför frisläppanden. En konsekvens av detta har tyvärr visat sig vara att barn ofta nedprioriteras.
Regeringen tar regelbundet upp frågan om barnfångarna i de bilaterala kontakterna med Israel och söker därigenom påverka den israeliska regeringen att upphöra med den rättsstridiga behandlingen av de palestinska minderåriga barnen i israeliska fängelser. Dessutom har vi kontinuerlig kontakt med det lokala ICRC-kontoret, Röda Korsets kontor, i Tel Aviv i denna fråga. Vi har även väckt frågan om att EU gemensamt ska agera för de palestinska barnfångarna och kommer att fortsätta dessa ansträngningar.
Anf. 80 Anita Brodén (Fp)
Fru talman! Jag vill börja med att tacka utrikesministern för svaret. Bakgrunden till min interpellation är att jag anser att det är angeläget att ta fram det faktum att så många barn drabbas av krig och konflikter. Jag har i denna interpellation särskilt velat belysa det faktum att barn från tolv års ålder systematiskt sätts i fängelse, vilket är ett brott mot barnkonventionen, som utrikesministern också nämnde i sitt svar.
Sedan den andra intifadan har flera tusen palestinska barn arresterats, och i detta fall räknas barn från tolv års ålder som vuxna - inte 18 år, som är åldersgränsen enligt barnkonventionen. Rädda Barnen och andra barnrättsorganisationer har fått ta del av många skrämmande vittnesmål om hur barnfångarna behandlas. De får varken den behandling, det skydd eller den juridiska process som de enligt konventionen har rätt till.
Vid ett besök i Israel och de palestinska områdena helt nyligen fick jag möjlighet att träffa advokaten Khaled Quzmar, som sedan 15 år arbetat i organisationen DCI, Defence for Children International. Han menade vid vårt möte att barnens situation förvärrats högst påtagligt, att advokaterna kopplas in senare i processen och att tortyr och misshandel är mycket vanligt förekommande. Som advokat kan han sällan göra något då barnen tvingas skriva under bekännelser, oftast på ett språk som barnen inte förstår, eller där barnen inte begripit skillnaden mellan ett försök att slå och ett försök att döda. I domslutet kan det innebära en skillnad mellan två månaders fängelse och 20 års fängelse. Ett erkännande från barnet är bevis nog.
Jag delar utrikesministerns åsikt att den palestinska myndigheten också har ett stort ansvar att prioritera barnen när man gör upp en lista för frigivande av fängslade. Jag välkomnar också de svenska ansträngningar som är gjorda och som utrikesministern nämnde i sitt svar, men jag har samtidigt så svårt att acceptera att inget resultat uppnås när det gäller barnen. För varje dag som går utan att omvärlden reagerar tillräckligt accepterar vi att så många barn inte får en framtidstro, en framtid eller en vuxentillit. I fängelse föds frustration, hat och rädsla.
I många internationella sammanhang talar vi om likasinnade länder,
like-minded countries
. Jag undrar om ministern är beredd att söka stöd för denna fråga bland fler länder så att man med större tyngd skulle kunna föra fram frågan i olika forum. Ministern nämnde också att regeringen varit i kontakt med Internationella Röda Korset i Tel Aviv. Vad har Röda Korset informerat om, och hur ser man på lösningarna? Och när är ministern beredd att fortsätta ansträngningarna genom att lyfta upp frågan på EU-nivå?
Anf. 81 Jan Eliasson (S)
Fru talman! Det är alltid uppfriskande att få personliga vittnesbörd. Jag tycker att det är glädjande att Anita Brodén på plats har förhört sig om situationen och därmed kan ge så trovärdig information som vi nu får från Anita Brodén.
Jag tycker att det är viktigt att man ser det här kravet ur två perspektiv. Det ena är vad barnkonventionen stadgar, och där är vi ju totalt eniga. Det andra är vad den här typen av fängslande av barn, med den behandling som Anita Brodén vittnar om, leder till, nämligen en radikalisering av en ny generation palestinier. Är det någonting vi inte behöver i det här området så är det fortsatt press och en fortsatt tendens till radikalisering. Att en ny generation palestinier kommer ut ur fängelse, bittra och fulla av hat, är naturligtvis oerhört farligt för denna redan tidigare laddade och farliga region.
Vi arbetar med frågan bilateralt, som jag sade, men också i högsta grad enligt modellen med likasinnade länder,
like-minded countries
. Framför allt gör vi detta inom EU. Det är inom EU vi för den här dialogen. Vi hoppas att vi ska få till stånd en tydlig EU-linje, och vi talar alltså löpande med de länder som har liknande uppfattning som vi i dessa frågor.
Vi har också kontakt med Röda Korset. Det är framför allt genom Röda Korset som vi försöker försäkra oss om att barnen får det stöd, den vård, de besök de kan behöva. Vi efterfrågar också hela tiden deras generella situation. Det ger det dubbla budskapet att vi dels värnar om barnen, dels påminner om missförhållandet att så många barn hålls fängslade under omständigheter som inte är förenliga med den internationella rätten.
Anf. 82 Anita Brodén (Fp)
Fru talman! Jag är övertygad om att utrikesministern upprörs lika mycket som jag över att barn far illa.
Jag tog i går del av en internationell rapport. Den heter
Barn i väpnade konflikter
. I den framkommer en del skrämmande fakta. Mellan 1990 och 2000 har två miljoner barn dödats i krig. Sex miljoner barn har skadats, varav fyra miljoner blivit handikappade. En miljon barn har tagits om hand på barnhem. Tjugo miljoner barn har fått fly eller flytta från sina hem, ibland till ett annat land. Tio miljoner barn är psykiskt påverkade eller traumatiserade. Dessutom är miljoner och åter miljoner barn undernärda eller utsatta för sexuella övergrepp.
Ibland blir dessa siffror ofattbara. Vi har inte alltid förmåga att tänka att det bakom varje enskild siffra finns en liten människa. Därför vill jag ge ytterligare ett par exempel, som jag tog del av när jag besökte området.
Det första fallet har advokat Quzmar beskrivit för mig. Han berättar följande: Grabben vaknade mitt i natten av att soldater stormade in i huset, drog upp honom ur sängen och förde honom till ett fängelse. Efter åtskilliga dygn fick han kontakt med sina föräldrar och med advokat Quzmar. Pojken blev torterad och tvingad att skriva på en bekännelse. Han fick senare ett lindrigare straff i utbyte mot att bli angivare.
Det andra fallet gäller en grabb på drygt 13 år. Han blev intervjuad av två svenska journalister. I intervjun säger han följande: De förhörde mig hela natten och ville att jag skulle säga att jag kastat en molotovcocktail. Någon hade tydligen gjort det utanför Sebastia den dagen. Men jag kunde inte erkänna det även om de satte en säck över mitt huvud, sparkade mig och hotade att klippa av mig tungan. Jag hade ju inte gjort det, berättar Qais. Förhören fortsatte, och tiden i fängelse blev till slut två månader lång innan Qais kunde återförenas med sin familj. Militärdomstolen frigav honom så småningom. Det fanns inget erkännande och inga bevis.
En ockupationsmakt har enligt FN-konventionen skyldighet att tillämpa barnkonventionen. Vi är fullständigt överens om att så inte sker i de palestinska områdena; det är helt uppenbart. Därför vill jag gärna ställa ett par frågor till utrikesministern:
Vilka ytterligare möjligheter står till buds inom FN-systemet för att få en ändring till stånd? Är ministern beredd att än en gång ta upp denna fråga i FN? Den har ju lyfts fram både bilateralt och i EU utan att vi fått se några resultat.
Anf. 83 Jan Eliasson (S)
Fru talman! Jag delar helt Anita Brodéns uppfattning om vikten av att sätta strålkastaren på barns situation i dagens värld. Jag vill dock vidga det något och säga att under första världskriget var 80-90 % av dem som dödades soldater och endast 10-20 % civila. Under andra världskriget var förhållandet ungefär 50-50. Nu är det tvärtom. Av dem som dödas är 10-20 % militärer och 80-90 % civila. Det är i hög grad barn som dödas med de urskillningslösa vapen som finns, och ibland används det tyvärr också som terrormetod. Kvinnor och barn är de mest sårbara.
Vi måste verkligen engagera oss internationellt i den utsatthet som drabbar barnen. Det gäller inte enbart konflikter utan också trafficking, alltså försäljning av barn. Det pågår ett modernt slaveri i dag. Barn säljs som varor. När det gäller malaria, tbc och dåligt vatten är det barnen som dör först. Var 30:e sekund dör ett barn söder om Sahara i malaria. Att sätta barnet i centrum är därför centralt, och det är bra att Anita Brodén bidrar till att göra just det. I detta fall gäller det Palestina-Israel-perspektivet, men det finns också ett djupare perspektiv som har att göra med solidaritet med de mest utsatta.
Vi ska arbeta vidare med denna fråga inom EU, vilket vi redan belyst. Inom FN har Israel tyvärr traditionellt varit mycket skeptiskt och negativt till behandlingen av Israel-Palestina-konflikten. De utsätts ständigt för resolutioner, där de får övervägande röster emot sig, och de har svårt att ta till sig resolutioner från FN.
Nu har det emellertid från Israels sida skett en förbättrad attityd till FN, inte minst beroende på att FN i januari i år beslutade att göra den 27 januari varje år till minnesdag för Förintelsen. Det var en process till vilken även jag bidrog. Resolutionen antogs utan omröstning, vilket överraskade många, inte minst Israel. Det ledde till en mer positiv inställning från israelisk sida till processerna i FN, inklusive FN:s resolutioner. Några av dem slogs samman, vilket mottogs positivt. Jag hoppas därför att aktioner inom FN kan tas emot på ett positivt sätt från israeliskt håll.
Det finns naturligtvis alltid möjlighet att även driva dessa frågor i det nya rådet för mänskliga rättigheter. Det finns en stark betoning på barns situation i MR-arbetet, och borde också vara så. Även där finns alltså möjligheter att driva dessa frågor.
Jag tror vidare att man ska verka genom de organ som arbetar med bistånd och kontakter - FN:s utvecklingsprogram, Unicef, Unrwa - förutom naturligtvis Röda Korset. Det gäller att få fram signalerna från många håll. Inte minst viktigt är det att signalerna från parlament, frivilligorganisationer, den allmänna opinionen och medierna gällande särskilt barns mänskliga rättigheter uppmärksammas och att de väcker de känslor som de gör i demokratier som Sverige.
Anf. 84 Anita Brodén (Fp)
Fru talman! Jag vill avsluta med att tacka ministern för debatten. Jag har förhoppningen att ministern kommer att få framgång i de viktiga kontakter som han har för att vi tillsammans ska få en bättre framtid för våra barn.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.