Estonia
Interpellation 2005/06:411 av von der Esch, Björn (kd)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2006-05-17
- Anmäld
- 2006-05-17
- Sista svarsdatum
- 2006-06-07
- Besvarad
- 2006-06-07
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 17 maj
Interpellation 2005/06:411 av Björn von der Esch (kd) till samhällsbyggnadsminister Mona Sahlin (s)
Estonia
Redan vid utfrågningen av statsrådet Mona Sahlin i Konstitutionutskottet den 3 april 2002 ifrågasattes huruvida fartyget var sjövärdigt på sin sista resa. Det hade nämligen framkommit att under utbildning av blivande inspektörer ombord på M/S Estonia i Tallinns hamn @ timmarna innan fartyget avgick på sin sista resa @ en rad brister hade upptäckts. Några av dessa så allvarliga att M/S Estonia ej borde ha fått lämna hamn innan bristerna avhjälpts.
I det protokoll som redovisar nämnda brister och som bifogats haveriutredningen visade det sig att notapparat och brevhuvud tagits bort i den kopia (?) som publicerades i slutrapporten. Därigenom går det inte att se konsekvenserna för fartygets sjövärdighet. Det går heller inte att utröna att det var Sjöfartsverket som var ansvarigt för besiktningen.
Detta anmärkningsvärda faktum avfärdades under utfrågningen av statsrådet med att ifrågavarande protokoll saknade ”officiell status”. Enligt statsrådet saknade därmed bristerna i sig betydelse och intresse för utredning av olycksförloppet, eftersom de upptäckts under utbildning och inte vid en formell rutininspektion. Denna minst sagt uppseendeväckande slutsats har fått stå oemotsagd alltsedan dess.
Den 18 augusti 2004 konstaterade således Styrelsen för psykologiskt försvar att regeringen konstaterat att det inte kommit fram några nya omständigheter som tyder på att haveriförloppet avviker från JAIC:s slutrapport och att regeringen inte funnit skäl till en ny utredning.
Ett konstaterande som framstår som högst märkligt mot bakgrund av att Riksrevisionen (RRV) bara några månader tidigare i en förstudie, Statliga insatser för sjöräddningen, slog fast (s. 55,56) att viktiga anteckningar som i ”en väsentlig fråga var av betydelse för att förstå orsakerna till Estonias förlisning” inte hade blivit analyserade.
Enligt RRV återger anteckningarna ”ett bitvis svårbegripligt samtal i en väsentlig fråga av betydelse för att förstå orsakerna till Estonias förlisning. Det är viktigt att på allt sätt skapa klarhet om de säkerhetsfrågor samtalet egentligen handlat om….Förstudien har inte visat att detta samtal med inspektörerna följts upp….”
RRV förutskickade ”fortsatt granskning” som emellertid efter endast tolv dagar i brev till regeringen vändes i sin motsats. RRV beslutade utan motivering att inte gå vidare med någon granskning. Denna remarkabelt snabba helomvändning framstår som svårbegriplig. Landets högsta granskande myndighet har nämligen därigenom låtit som man själv säger viktiga dokument rörande Sveriges svåraste katastrof till sjöss i modern tid förbli obeaktade.
Osäkerheten om varför detta skett är särskilt betänklig med tanke på de granskningsuppgifter som det åligger RRV att utföra i egenskap av högsta granskande myndighet inom statsförvaltningen. Det framstår därför som angeläget att statsrådet nu efter tolv år skapar klarhet i vad ovannämnda anteckningar innehåller eftersom de av RRV uppgivits vara ”av betydelse för att förstå orsakerna” till förlisningen.
Är statsrådet som ansvarig för Estoniaärendet inom regeringen sedan tiotalet år beredd att nu skapa klarhet i vad ovannämnda anteckningar innehåller?
Debatt
(11 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2005/06:411
Webb-tv: Estonia
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2005/06:136 Onsdagen den 7 juniProtokoll 2005/06:136 8 § Svar på interpellation 2005/06:411 om Estonia
Protokoll från debatten
Anf. 20 Mona Sahlin (S)
Herr talman! Björn von der Esch har frågat mig vad jag avser att göra för att skapa klarhet i vad de anteckningar som Riksrevisionen hänvisar till i sin förstudie
Statliga insatser för sjöräddningen, om M/S Estonias förlisning
innehåller.
Som jag redan i tidigare debatter i riksdagen har förklarat var det dokument som interpellanten hänvisar till inte ett officiellt dokument utan en del av ett protokoll som användes i undervisning av estniska fartygsinspektörer i hur en hamnstatskontroll enligt Paris Memorandum of Understanding on Port State Control ska gå till. Undervisningen genomfördes av två svenska fartygsinspektörer som var anställda av Sjöfartinspektionen. Eftersom M/S Estonia i Tallinns hamn var ett estniskt inhemskt fartyg - inte ett utländskt - var det således inte fråga om en hamnstatskontroll i formell mening.
De brister som det hänvisats till i protokollet var enligt vad företrädare för Sjöfartsverket har uttalat inte av den karaktären att fartyget hade blivit belagt med nyttjandeförbud om det skulle ha varit fråga om en formell hamnstatskontroll. Det ska också tilläggas att Sjöfartsinspektionen inte hade haft möjlighet att belägga fartyget med nyttjandeförbud eftersom en hamnstatskontroll utförs av hamnstaten på fartyg som inte hör hemma i hamnstaten. På sina egna fartyg kan en stat utföra flaggstatskontroller. Sverige var varken hamnstat eller flaggstat i det aktuella fallet.
Förstudien med namnet
Statliga insatser för sjöräddningen
, som Riksrevisionen genomförde år 2004, var en generell studie över statliga insatser för sjöräddning och inte en specifik studie över M/S Estonias förlisning. I den här studien skriver Riksrevisionen i en bilaga om samtalsanteckningar från ett samtal med de svenska inspektörerna som genomförde utbildningen av de estniska inspektörerna. Riksrevisionen väljer inte att gå vidare med just den här frågan i slutsatserna till förstudien. Däremot påpekar revisionen att brister i sjöräddningsinsatser bör följas upp och analyseras systematiskt. Det sker genom det löpande arbetet med sjöräddningen inom både Regeringskansliet och berörda myndigheter.
Jag har ingen annan information än att det protokoll som upprättades i samband med undervisningen endast var avsett att användas just i undervisningssyfte. Därför finns det inte anledning att göra någon annan bedömning av dess betydelse än den som jag tidigare har redovisat för riksdagen.
Anf. 21 Björn von der Esch (Kd)
Herr talman! Jag kan inte som brukligt är tacka för svaret. Jag uppfattar det som en skymf mot de efterlevande och ett nederlag för vår riksdag.
I interpellationssvaret bekräftar regeringen att de allvarliga brister som upptäcktes på Estonia före hennes avgång inte ska undersökas. Med en i detta sammanhang nästan makaber brännvinsadvokatyr hävdar regeringen att bristerna upptäcktes av fel personer vid fel tidpunkt. Därför ska de heller inte utredas.
Regeringen säger rent ut att det protokoll som påtalar bristerna "endast var avsett att användas just i undervisningssyfte" och därför saknar betydelse för utredningen, en utredning som skulle klargöra varför 852 människor har omkommit. För mig framstår den motiveringen som oacceptabel och den bör utredas ur rättslig synpunkt.
Med liknande orimlig logik motiverar regeringen också varför landets högsta kontrollorgan, Riksrevisionen, underlåter att redovisa bandade samtal mellan Sjöfartsverkets egna inspektörer på ett sammanträde i Tallinn dagen efter förlisningen. Ingen haveriutredning inriktad speciellt på M/S Estonia får genomföras.
I interpellationssvaret finns inte en enda konkret åtgärd för att skapa klarhet i just M/S Estonias förlisning. I stället avslår regeringen självklara humanitära utredningskrav. Man gör det genom att hänvisa till byråkratiska formaliteter om hur hamnstatskontroll ska gå till enligt någon slags Parismemorandum och att de villkoren inte är uppfyllda. Det är en osannolik cynism mot alla efterlevande, ovärdig en rättsstat.
Här är några skrämmande exempel.
Riksrevisionen, statens högsta kontrollorgan, upptäckte således att Sjöfartsverket inte hade analyserat - och nu återger jag det Sjöfartsverket har sagt - anteckningarna som återger ett bitvis svårbegripligt samtal i en väsentlig fråga av betydelse för att förstå orsakerna till M/S Estonias förlisning.
När Riksrevisionen upptäckte anteckningarna beskrev de dem som viktiga dokument att ta del av. Bara tolv dagar efter detta meddelar emellertid riksrevisor Kjell Larsson i en skrivelse till regeringen, utan ett enda ords motivering, att Riksrevisionen har beslutat att inte nu gå vidare med någon granskningsinsats. Sedan dess råder total tystnad.
Sveriges högsta kontrollorgan måste avkrävas en trovärdig förklaring till sin passivitet i Estoniautredningen, annars kvarstår berättigad misstanke att Riksrevisionen själv fallit offer för otillbörlig påverkan. Vad det skulle betyda för medborgarnas tilltro till rättsstaten behöver jag inte utveckla här.
Näringsdepartementets roll när dykfirman Rockwater eldade upp originalen till undervattensfilmen och när hovrättspresidenten Johan Hirschfeldt förstörde sitt utredningsunderlag om M/S Estonias vapentransporter har heller inte utretts. Vem beordrade förstörelsen och varför?
JO vill inte undersöka Riksrevisionen som inte vill undersöka Sjöfartsverket som inte vill undersöka M/S Estonia. Regeringen mörkar. Det tycks som om alla haft fingrarna i syltburken och därför valt att hålla ihop, trots att Riksrevisionen i ett annat sammanhang nyss varnade för osynlig vänskapskorruption i maktens boningar. Så kan det gå!
Anf. 22 Henrik S Järrel (M)
Herr talman! Jag är också en aning förvånad över Mona Sahlins svar. Vi ska hålla i minnet här att situationen var den att Estland, som vid denna tid inte betraktade sig själv som en särskilt mogen sjöfartsnation, faktiskt hade valt att vända sig till Sverige för att få biträde när det gällde utbildning av blivande sjöfartsinspektörer bland annat. När man då får det och det är två inspektörer avdelade från Sjöfartsverket som finns i Tallinns hamn för att undervisa ett antal blivande estniska sjöfartsinspektörer måste man förutsätta att undervisningssituationen ska vara så pass realistisk och verklighetsanknuten som möjligt för att det ska finnas ett bra undervisningsmoment i det hela.
Andra sjöfartsexperter som har tagit del av det här protokollet har i efterhand funnit att det har varit manipulerat, men framför allt att det har funnits påpekanden i protokollet som bort leda till att fartyget inte fick avsegla från Tallinns hamn.
Mona Sahlin påpekar att det inte fanns möjlighet att belägga fartyget med nyttjandeförbud eftersom hamnstatskontroll utförs av hamnstaten på fartyg som inte hör hemma i hamnstaten, och på sina egna fartyg kan en stat utföra flaggstatskontroller. Sverige var varken hamnstat eller flaggstat i det aktuella fallet. Då menar jag att det är en svag bortförklaring till att undervisningen ändå skulle ha lett till påpekandena som framgick av protokollet, nämligen att fartyget ändå uppvisade betänkliga brister inför avseglingen i ett dessutom förutspått dåligt väder.
När nu statsrådet också hänvisar till formalia och en Pariskonvention kan det väl vara på sin plats att jag påpekar att eftersom Estonia var ett estniskt flaggfartyg borde egentligen enligt både nu och då gällande internationella konventioner också Estland ha varit det land som ledde utredningen av haveriet. Så blev det inte. Det motsatte sig Sverige. Det blev en internationell haverikommission i stället.
Ska man vara formell i alla avseenden borde man kanske också ha varit formell i det avseendet. Här körde Sverige över sina grannländer Estland och Finland i den meningen att man drev tesen att det skulle finnas en internationell haverikommission. Det finns bristande logik här och var i regeringens sätt att hantera frågan.
Dessutom vet vi att det finns mörkläggningsaktioner. Vi möter ständiga hemligstämplingar, gallrade dokument, redigerade videofilmer och så vidare. Många frågar sig varför, Mona Sahlin. Varför går det inte att visa större öppenhet? Öppna visiren!
Anf. 23 Mona Sahlin (S)
Herr talman! Björn von der Esch uttryckte att han tyckte att mitt svar var en skymf mot de efterlevande. Det är starka ord, och det förutsätter en uppfattning som jag utgår från att Björn von der Esch har, nämligen att det finns en dold agenda. Här står ett statsråd som medvetet försöker dölja något.
Det är inte sant. Jag vill verkligen understryka det för kammaren och få det fört till protokollet.
Jag vill också citera följande, för att ge en bild av något som regeringen inte har sagt utan de fartygsinspektörer som vi här diskuterar. I ett samtal på Statens haverikommission den 2 november 1994, bara en kort tid efter Estonias förlisning, framhöll inspektörerna: "'Men ni ska vara oerhört medvetna om, att fartyget var ytterst välskött. Det allmänna intrycket när vi var ombord var oerhört gott.' I en intervju, redan samma dag Estonia förliste, framhåller en av inspektörerna att uppdraget var 'to educate surveyors to carry out surveys and issue the certificates for Estonian vessels. . We made notes, it is just working papers for this trainee programme and for the officers onboard, of course, they listened . .'"
Det vi diskuterar i dag har diskuterats förut. Det har utretts i flera omgångar. Det har också skett konkreta förändringar, vill jag påminna kammaren om, inte minst när det gäller förbättrad sjösäkerhet mellan myndigheter, i myndigheternas arbete men också i hur man faktiskt i dag bygger och bygger om fartyg.
Den svenska regeringen ser nu återigen på sjunkförloppsstudierna för att se om vi kan komma längre i den, för mig, avgörande frågan: Hur kunde Estonia sjunka så fort?
Jag har å regeringens vägnar också flera gånger sagt, och jag upprepar det igen: Kommer det fram nya uppgifter som föranleder oss att påbörja diskussioner om en ny utredning, ska vi självfallet ta upp den frågan.
Jag har under de senaste veckorna, och jag utgår från att det blir så under veckorna som kommer också, fört mycket bra, öppna och seriösa samtal med den estniska regeringen, med den ansvariga ministern men också med den parlamentariska kommitté som det estniska parlamentet har tillsatt och som nu jobbar. För övrigt har jag inget mer att tillägga i dag.
Anf. 24 Björn von der Esch (Kd)
Herr talman! Om jag misstänker att det finns en dold agenda? Jag kan utan vidare svara ja på den frågan.
Den dåvarande regeringen konstaterade nämligen, bara timmarna efter Estonias förlisning, att färjan hade vattenfyllts och sjunkit på 38 minuter därför att visiret hade lossnat. Det var då som nu ett obevisat antagande. Efter mer än tio års motstånd har regeringen motvilligt erkänt att det krävs en ny undersökning av sjunkförloppet, men ingen haveriutredning. Men det räcker inte. Ansvarsförhållandena och olycksorsakerna är fortfarande negligerade. Att man på hög nivå medvetet försvårar utredningsarbetet kan inte längre uteslutas. Jag ska be att få ge en bakgrund till de allvarliga påståendena.
För det första: Genom att regeringen endast analyserar förhållanden som den anser har "officiell status", blir resultatet självfallet ofullständigt, och det går att påverka det i önskad riktning. Vi har hört exempel på det i dag.
För det andra: Vid dykningar på haveriplatsen påträffades en bult, det så kallade atlantlåset. Det är det lås som påstods ha förorsakat att visiret föll av och att Estonia vattenfylldes så snabbt. Det är således ett lika avgörande bevis som ett mordvapen i ett kriminalfall. Vad hände när man fick upp bulten? Bulten kastades omedelbart tillbaka i havet och har icke setts till sedan dess. Att försvåra ett brotts utredning genom att undanröja bevis är kriminellt. Eller hur?
För det tredje: Enligt dykkontraktet bestämmer Näringsdepartementet över allt filmmaterial. Inte vare sig bränningsuppdrag eller bränningsrapport kan påträffas till de filmer som har bränts upp. Det handlar om vår tids svåraste sjökatastrof med 852 omkomna där dykfirman har förstört originalen. Varför är originalen förstörda?
För det fjärde: Originalritningar till Estonia har inte kunnat påträffas. En teori om att vattnet trängt in genom ventilationstrummor har därför inte kunnat kontrolleras. Skulle trummorna finnas på den plats som man utpekar strider placeringen mot bestämmelserna. Skulle de inte finnas där måste haveriorsaken vara en annan än den man har påstått. Det är utomordentligt enkelt att kontrollera bara genom att skicka ned en kamera. Varför gör man inte det?
För det femte: Enligt uttalanden nyligen av rederiets dåvarande styrelseledamot Hans Laidwa hade det ansvariga sjöfartsverket utfärdat ett felaktigt certifikat för Estonia. Det framgick nämligen inte att fartyget fick gå högst 20 distansminuter, det vill säga 36 kilometer, från kusten. Således fick Estonia gå med passagerare mellan Tallinn och Stockholm enligt det certifikatet. Hur länge har statsrådet känt till det?
För det sjätte: Hovrättspresident Johan Hirschfeldt har utrett om Estonia medförde krigsmateriel på sista resan. Underlaget till utredningsmaterialet har försvunnit. Han har själv förstört det, säger han. Riksrevisionens underlåtenhet att undersöka anteckningar som kan vara av väsentlig betydelse för att förstå orsakerna till förlisningen har försvunnit på ett eller annat vis.
För det sjunde: Justitieombudsman Nils-Olof Berggren avslog, utan motivering, en begäran om att Riksrevisionens agerande ska granskas.
Detta kan inte leda till annat än att människor börjar fråga sig om det verkligen finns sådan vänskapskorruption i maktens boningar.
Anf. 25 Henrik S Järrel (M)
Herr talman! Det finns ett i grunden gott och positivt anslag hos Mona Sahlin när hon säger att hon gärna vill veta hur det kom sig att fartyget sjönk så snabbt som hon gjorde. Till den ändan har regeringen skjutit till pengar för att göra kompletterande sjunkförloppsstudier. Det är bra. Men det är tyvärr inte tillräckligt. Man måste också sätta sjunkförloppsstudierna i relation till hur fartyget ser ut och ter sig på botten där hon ligger.
Jag vill erinra om vad Olof Forsberg, ordförande i haverikommissionen, en gång i tiden sade: Vi har egentligen inte slutligen sammanfattat hur fartyget sjönk, och för att kunna göra det måste vi ta upp henne.
Ann-Louise Eksborg, som också var ledamot av haverikommissionen och numera är chef för Krisberedskapsmyndigheten, har för sin del inte kunnat utesluta att fartyget sjönk just på grund av att det kan ha varit ett hål under vattenlinjen. Hur hålet uppstått och varför återstår i så fall också att klarlägga.
Jag undrar därför, herr talman, om man inte skulle kunna få Mona Sahlin, som i grunden också tycks vilja veta sanningen och varför fartyget sjönk så fort som det gjorde, att ta ytterligare några steg. Vad är det som hindrar att vi försöker nå en högre grad av sanning än att smyga lite, som jag uppfattar att regeringen vill göra, som katten kring het gröt med de kontroversiella fakta som har kommit fram på senare tid? Jag skulle välkomna en sådan attityd från regeringens och Mona Sahlins sida.
Anf. 26 Mona Sahlin (S)
Herr talman! Får jag understryka igen att det inte råder något tvivel - jag upprepar det gång på gång - om att eftersökandet efter sanningen är något som jag och regeringen delar. Jag har förstått att kanske inte alla ledamöter i kammaren litar på detta besked, men det är min ärliga och uppriktiga mening.
Jag vill också understryka att många av de här delarna har utretts, och det kommer säkert att gå vidare med delar av det. Inte minst jobbar Estland nu på sin sida med ett antal frågeställningar. Regeringen har personligen vid åtskilliga tillfällen visat dem att kan vi bistå i detta arbete ska vi göra det.
Jag vill också understryka att den sjunkförloppsstudie som görs nu inte kom till, som Björn von der Esch uttryckte det, efter hårt motstånd i tio års tid. Det var verkligen ett eget initiativ från regeringens sida, möjliggjort av att det har hänt väldigt mycket med den tekniska utvecklingen på de här tio åren så att man med dagens datateknik möjligen kan komma längre. Därav de två konsortier som nu jobbar, ett lett av svenska intressen och ett av internationella. Jag hoppas att de nu kommer fram till tydligare svar.
Sedan beträffande vad sanningen är så får vi väl se om vi kan komma längre med de här undersökningarna. Jag hoppas det. Vi har också erbjudit de estniska parlamentariska ledamöterna och den estniska regeringen att ställa ytterligare frågor i samband med detta.
Jag vill bara understryka en sak. De filmer som finns är lämnade till Estoniasamlingen - de finns där. Sedan har jag, precis som kammarens ledamöter, förstås hört om dykföretagets egna filmer, som har diskuterats här många gånger. Samtidigt som man gjorde uppdraget filmade man för att iaktta dykarnas reaktioner. Det var dykföretagets egna filmer, som de enligt uppgifter jag har fått efter en lång tid bestämde sig för att förstöra, av integritetsskäl. Men samtliga filmer som finns av de officiella dykningarna är överlämnade till den mycket viktiga, unika Estoniasamlingen, som just är till för att fler ska kunna eftersöka, se, få information, ställa frågor, fortsätta att forska och fortsätta att kritisera så att det aldrig någonsin kan stå någon här och med trovärdighet säga att det finns en medveten längtan efter att dölja vad som faktiskt hände.
Jag utgår från att vi återkommer till detta både här och i andra sammanhang.
Anf. 27 Björn von der Esch (Kd)
Herr talman! Vi ska inte tro att det finns en dold agenda. Låt mig då ställa några frågor.
Ännu efter tolv år har den normalt obligatoriska sjöförklaringen inte hållits. Av drygt hundratalet överlevande är det bara ett fåtal som har hörts som vittnen. Våra hemligaste myndigheter, Must och KSI, har kunnat förhindra varje insyn från efterlevande och utomstående genom att åberopa rikets säkerhet alternativt gravfrid trots att Estoniahaveriet officiellt rör en rent civil katastrof.
Våra myndigheter har inte varit Estland behjälpliga med att skapa klarhet, hittills i varje fall - snarare tvärtom.
En ljuspunkt i detta rättsliga mörker är trots allt Justitiekanslerns utredning. I den slår han fast att den munkavle som Sjöfartsverket försökte ålägga Estoniadykarna när Estlands utredare Margus Kurm var här nyligen, den mörkläggningen, saknar rättslig grund.
Vi vet att det är meningslöst att vädja till regeringen om en ny Estoniautredning, lika meningslöst som att få prövat om Riksrevisionen har gjort sitt jobb. Avgörande bevismaterial har slängts tillbaka i havet, originalfilmer eldats upp och utredningsunderlag förstörts utan att någon har ställts till ansvar - tvärtom.
Vad gäller filmerna står det uttryckligen i avtalet att regeringen och Näringsdepartementet äger varenda film som tas. Rockwater har svarat mig personligen att skälet till att de brände upp filmerna var att de hade så dåliga kassaskåp att de inte ville att filmerna skulle komma i andras händer. En sådan förklaring kan man inte godta i det här sammanhanget.
Anf. 28 Lars Ångström (Mp)
Herr talman! Jag är rädd för att statsrådets interpellationssvar möjligtvis kan uppfattas som lättvindigt och nonchalant, när man refererar till att Sjöfartsverket har sagt att de anmärkningar som upprättades inte var av så allvarlig karaktär. Faktum är att de var av den karaktären att fartyget enligt internationella regler skulle ha förbjudits att lämna hamn innan felen var åtgärdade.
Statsrådet säger också här att det för svenska Sjöfartsverkets inspektörer inte gick att stoppa fartyget. Det är helt riktigt, för det här var, som sagt, en utbildning. Men det fanns inget hinder för svenska Sjöfartsverkets inspektörer att ringa till Stockholm och säga att fartyget inte var sjövärdigt och inte skulle få komma till svensk hamn. Hade den signalen gått fram till Estland hade Estonia naturligtvis inte lämnat Tallinn.
Det är lätt att konstatera i efterhand, men vi vet ju att Estonia inte hade den typ av livbåtar som skulle ha möjliggjort för många fler att överleva katastrofen. Här gällde det att hoppa i havet, som var iskallt, och simmande försöka ta sig till de flottar som hade kastats i. Det var alltså helt andra livbåtar än vad fartyget skulle ha varit utrustat med på den här rutten.
Sjöfartsverkets inspektörer struntade i det här samtalet, och hundratals människor fick hoppa i havet och dog därmed helt i onödan.
Statsrådet har också sagt här att samtliga filmer har överlämnats till Estoniaarkivet. Det är inte riktigt, därför att det saknas många timmar film. Vi vet efter en genomgång av filmmaterialet att det har redigerats och konsekvent klippts bort delar som visar främre delen av skrovet. Var de bitarna är vet vi inte. Vidare finns det filmmaterial i Finland som inte finns i Sverige. Bara en del av materialet har lämnats till Sverige.
Påståendet här i kammaren att samtliga filmer har överlämnats till Estoniaarkivet är alltså inte korrekt.
När statsrådet säger att man eftersöker sanningen finns det ändå en grund för att ifrågasätta hur det överensstämmer med verkligheten. Läser man haveriutredningen kan man konstatera att den inte redogör för sanningen. Hela scenariot om hur fartyget ska ha tappat bogvisiret är en omöjlighet. Det ser man på fotografier av anordningarna på visiret, som påstås ha tuggats genom däcksbalkar, där färgen fortfarande sitter kvar.
Det är alltså inte det som har skett. Man säger i haveriutredningen att det inte finns några skador på skrovet, trots att skrovet inte har filmats och trots att vi själva har sett filmmaterial på omfattande skador av skrovet. Genom att bara läsa haveriutredningen och se på det bildmaterial som finns kan man konstatera, vilket har gjorts runtom i världen och också i Sverige av i princip en enig sjösäkerhetsvärld, att haverikommissionen inte på något sätt har presenterat orsaken till förlisningen eller sanningen om vad som har hänt, utan det är något helt annat som har hänt. Men trots detta bildmaterial, dessa uppenbara bevis för att det som står i haverikommissionens utredning är felaktigt har inte ett enda finger lyfts från den svenska regeringens sida för att på något sätt öka klarheten kring det här. Man har konsekvent försökt hävda att det inte är något nytt, och det är helt sant, beroende på hur man definierar ordet nytt. Det är i alla fall ingenting som finns med i haverikommissionens utredning. Därför måste det betraktas som nytt. Om det inte har beaktats och inte finns med i haveriutredningen är det nytt.
Men trots detta har ingenting gjorts, och det är väl det som får många att tvivla på regeringens uppriktiga vilja att söka sanningen. Jag skulle gärna vilja ha ett klart svar från statsrådet om vilka initiativ man kommer att ta från regeringens sida för att faktiskt eftersöka sanningen.
Anf. 29 Mona Sahlin (S)
Herr talman! På de två minuter talartid jag har är det inte helt lätt att försöka ge sig in i de frågeställningar Lars Ångström kommer med nu här på slutet, men dessbättre har Lars Ångström ett antal interpellationer som vi ska diskutera - jag tror att det är i nästa vecka. Så jag ber om ursäkt om jag hänvisar till att få återkomma mer i detalj och mer i lugn och ro i interpellationsdebatten i nästa vecka.
Jag vill dock understryka igen att när man säger sökandet efter sanningen måste man i så fall utgå från att sanningen inte är vid handen nu och att det i så fall finns en medveten önskan att undanröja uppgifter eller fakta från regeringens sida. Jag kan bara återigen uttrycka att det inte är sant.
Det andra jag verkligen vill understryka och som både den estniska regeringen och den parlamentariska kommittén uttryckte stort intresse för faktiskt är sjunkförloppsstudien. Ingen kan väl påstå att det inte skulle finnas något som helst intresse av att komma längre om nu hela detta arbete har dragits i gång med fria, internationella, framstående, kunniga forskare som bara har en enda uppgift för handen, att kolla hur långt man kan komma med att få fram mer fakta närmare den så kallade sanningen om hur Estonia sjönk. Jag hoppas mycket på att de sjunkförloppsstudierna ska leda oss längre och understryker igen att om det i detta eller andra sammanhang skulle komma fram uppgifter som leder den svenska regeringen tillsammans med andra regeringar att säga att vi behöver utreda detta igen så ska vi göra det. Det har jag sagt nu, och det har jag sagt åtskilliga gånger tidigare.
Men när det gäller detaljfrågorna ber jag, med all respekt, att vi återkommer till dem i debatten i nästa vecka.
Anf. 30 Lars Ångström (Mp)
Herr talman! Det är helt riktigt som statsrådet säger att när man ifrågasätter regeringens vilja att eftersöka sanningen måste det utgå från att sanningen inte finns nu. Det är precis vad i stort sett en enig nationell och internationell sjösäkerhetsvärld hävdar, alltifrån Strathclydeuniversitetet, som är ett av de främsta i Skottland, till Chalmers i Göteborg, Internationella transportarbetarförbundet, Sjöbefälsföreningen. I stort sett alla som går att hitta som kan de här frågorna säger att haveriutredningen inte visar sanningen, haveriutredningen visar inte hur olyckan gick till.
Det är till och med så att en av Sveriges absolut främsta experter på området, professor Anders Ulfvarsson från Chalmers skeppstekniska institution, här i Sveriges riksdag i en hearing säger till riksdagsledamöterna att haveriutredningen har haft en dold agenda. Vad har vi som riksdagsledamöter att förhålla oss till när en av Sveriges främsta experter säger att haveriutredningen har haft en dold agenda?
När man tittar på haveriutredningen är det svårt att komma fram till någon annan slutsats. Man har påståenden som går tvärtemot vad bildmaterial visar. Det är det som förbluffar oss. När en i stort sett enig nationell och internationell sjösäkerhetsvärld hävdar att sanningen inte finns i det internationella utredningsmaterialet och kan belägga detta med fakta, foton och filmmaterial och regeringen fortfarande inte gör någonting förvånar det. Och det är kanske det som skapar en många gånger, vad vet jag, i onödan infekterad debatt. Eller så är det medvetet att man faktiskt inte vill, av något skäl, söka klarhet. För det vore väldigt enkelt. Det är bara att titta på bilderna, och så har man själv en uppfattning som regering att det inte stämmer. De påståenden som finns i haverikommissionens rapport stämmer inte.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.