Ensamstående kvinnors rätt till assisterad befruktning
Interpellation 2007/08:302 av Olsson, LiseLotte (v)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2007-12-21
- Anmäld
- 2007-12-21
- Besvarad
- 2008-01-22
- Sista svarsdatum
- 2008-01-28
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 21 december
Interpellation
2007/08:302 Ensamstående kvinnors rätt till assisterad befruktning
av LiseLotte Olsson (v)
till socialminister Göran Hägglund (kd)
Allt fler kvinnor upptäcker att man inte måste avstå från ett liv med barn bara för att man inte har någon partner. Vissa kvinnor väljer därför att adoptera medan andra har en stark längtan efter att bära och föda ett barn. En ensamstående kvinna eller man som fyllt 25 år har möjlighet att prövas som adoptivförälder. Därför framstår det som inkonsekvent att det bara är kvinnor som lever i en parrelation som har möjlighet att få tillgång till assisterad befruktning. Det är vanligt att ensamstående kvinnor söker behandling på klinik i exempelvis Finland eller Danmark, vilket gör att det redan i dag föds barn som tillkommit genom assisterad befruktning av ensamstående kvinnor i Sverige. Enligt gällande lagstiftning har det barn som tillkommit genom assisterad befruktning inom den svenska sjukvården rätt att få uppgift om vem donatorn är när barnet uppnått tillräcklig mognad. De barn som tillkommit genom assisterad befruktning utomlands saknar ofta den möjligheten. Jag anser att ensamstående kvinnor bör få tillgång till assisterad befruktning på samma villkor som kvinnor som lever i en relation. Utifrån principen om barnets bästa finns det ingen anledning att tro att det barn som tillkommit genom assisterad befruktning av en ensamstående kvinna skulle få sämre uppväxtvillkor än ett barn som adopterats av en ensamstående kvinna eller man eller av någon annan anledning lever med endast en förälder.
När det gäller ensamståendes tillgång till assisterad befruktning förutsätter socialutskottet i bet. 2006/07:SoU8 att regeringen noga följer frågan och återkommer till riksdagen om regeringen finner det motiverat.
Med anledning av vad som anförts vill jag ställa följande fråga till socialministern:
Hur avser socialministern att göra det möjligt för ensamstående kvinnor att få tillgång till assisterad befruktning inom den svenska sjukvården?
Debatt
(13 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2007/08:302
Webb-tv: Ensamstående kvinnors rätt till assisterad befruktning
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2007/08:55 Tisdagen den 22 januariProtokoll 2007/08:55 7 § Svar på interpellation 2007/08:302 om ensamstående kvinnors rätt till assisterad befruktning
Protokoll från debatten
Anf. 1 Göran Hägglund (Kd)
Herr talman! LiseLotte Olsson har frågat mig hur jag avser att göra det möjligt för ensamstående kvinnor att få tillgång till assisterad befruktning inom den svenska hälso- och sjukvården.
Längtan att få barn och bilda familj är stark hos de allra flesta vuxna. Det är dock inte enbart de vuxnas längtan efter barn som är central utan också barnets rättigheter.
Ett barn har inte själv möjlighet att påverka sin tillblivelse. När det gäller barn som kommer till efter assisterad befruktning menar jag att samhället har ett särskilt ansvar för att de metoder och behandlingar som används ur olika aspekter är etiskt acceptabla. Dagens lagstiftning när det gäller barn som kommit till med hjälp av assisterad befruktning utgår ifrån att barnet ska ha två föräldrar.
Socialutskottet har i sitt betänkande (2006/07:SoU8) om hälso- och sjukvårdsfrågor förutsatt att regeringen noga följer frågan och återkommer till riksdagen om regeringen finner det motiverat. Detta ställningstagande från utskottet kom i februari 2007. Det har alltså ännu inte gått ett år sedan utskottet gjorde sitt uttalande.
Från regeringens sida följer vi frågan noga.
Anf. 2 LiseLotte Olsson (V)
Herr talman! Jag vill börja med att tacka ministern för svaret trots att jag inte tycker att det är ens i närheten av ett hoppfullt svar för de barnlösa ensamstående kvinnorna.
Vi kvinnor har i många århundraden kämpat för rätten till våra kroppar, för rätten till vår sexualitet och för rätten att själva avgöra när och om vi ska ha barn. Vi har numera rätt till abort, rätt till preventivmedel och rätt, åtminstone enligt lagen, att bestämma över vår sexualitet. Att vara ensamstående mamma är i dag varken konstigt, omoraliskt eller något som föraktas. Ensamstående mammor med barn blir inte lika stigmatiserade i samhället som förr, och barnen har precis samma rättigheter som de barn som lever med båda sina föräldrar.
Trots dessa framgångar för oss kvinnor finns det fortfarande kvar en norm om att barnafödande bör ske inom en relation, och då helst inom en heterosexuell relation. Kvinnor som lever i en lesbisk relation har i och för sig numera rätt och tillgång till assisterad befruktning inom den svenska sjukvården. Detta är relativt nytt; det gäller sedan 2005. Min förhoppning är att det ska påverka synen på kärnfamiljsnormen, men det ska vi inte diskutera här och nu.
Civilstånd och sexuell läggning säger inget om en kvinnas längtan efter att bära och föda ett barn eller om hennes förmåga att ta hand om det. I dag är det möjligt för ensamstående kvinnor, och även män, att prövas som adoptivföräldrar. Det innebär att vi som lagstiftare redan gjort bedömningen att ensamstående föräldrar gör ett lika bra jobb som föräldrar som lever tillsammans. Enligt min mening finns det ingen anledning för regeringen att låta frågan dra ut på tiden.
Av det svar ministern gett mig verkar det som om han tycker att det är oetiskt att kvinnor som lever utan partner ska få hjälp med assisterad befruktning. Ministern verkar mena att ett barn nödvändigtvis måste ha två föräldrar. Men såvitt jag förstår tycker ministern inte att detta ska gälla adopterade barn.
I dag åker många ensamstående kvinnor utomlands. Assisterad befruktning är tillåtet i till exempel våra grannländer Danmark, Finland och Lettland, för att nämna några. Kvinnorna åker dit för att söka behandling. Det innebär bland annat att de barn som blir till på detta sätt inte har möjlighet att få reda på sitt biologiska ursprung eftersom lagstiftningen i dessa länder ser helt annorlunda ut än i Sverige. För de barns skull som trots lagstiftningen i Sverige blir till vore det önskvärt att deras mammor kunde få behandling inom den svenska sjukvården.
Jag vet inte om ministern helt missat att dagens lagstiftning berövar dessa barn rätten till kunskap om sina rötter. Jag skulle därför vilja ha lite mer konkret information om vad ministern och regeringen gör i denna fråga. Ensamstående kvinnor har i alla tider och av många olika anledningar fött barn. När kvinnor väljer att skaffa barn på egen hand, genom den möjlighet som numera finns, nämligen assisterad befruktning, måste lagstiftningen anpassas efter den verklighet som råder.
Anf. 3 Chatrine Pålsson Ahlgren (Kd)
Herr talman! Kära vänner! Jag skulle vilja börja mitt inlägg med att fråga vad vi som lagstiftare utgår från när det gäller barnen. Enligt min åsikt ska vi lägga fram förslag och fatta beslut utifrån barnperspektivet, det vill säga utifrån vad som är bäst för barnen.
LiseLotte Olsson sade att regeringen är skyldig till att barn går miste om rätten att få veta sitt ursprung. Det handlar om att man från oppositionens sida vill ha en lagstiftning som de facto utesluter möjligheten för våra barn att växa upp med sina föräldrar. FN:s barnkonvention är tydlig. I artikel 7 sägs att barnet omedelbart efter födelsen registreras och ska från födelsen ha rätt till ett namn, rätt att förvärva ett medborgarskap och så långt det är möjligt rätt att få vetskap om sina föräldrar samt få omvårdnad av dem. Det är alltså inget jag som kristdemokrat hittat på. Det är FN:s barnkonvention som vi har lutat oss mot.
Herr talman! Jag har varit i detta parlament i ganska många år. Jag kommer väl ihåg en promemoria som kom 2005 från Socialdemokraterna med stöd av Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Där sades klart och tydligt att ett barn, även om det tillkommit genom assisterad befruktning, skulle ha rätt till två föräldrar.
Jag måste därför få fråga om Göran Hägglund vet, eller om LiseLotte Olsson vet, vad som hänt under dessa två år. Har vi fått forskningsrapporter som säger att det är lika bra för ett barn att inte få växa upp med sina biologiska föräldrar? Eller finns det något annat, kanske någon rapport, som säger detta, och som jag missat? Varför utmanar oppositionen regeringen gång på gång i denna fråga när de 2005 tyckte att det var så viktigt med två föräldrar?
Herr talman! Precis som det står i socialministerns svar på frågan har inga vuxna rätt till barn, men barn har rätt till föräldrar. Det är ett grundläggande perspektiv som har varit rådande i tusentals år och råder i de flesta länder på jorden. Det känns så viktigt att LiseLotte Olsson och andra får tala om vems perspektiv man tycker väger tyngst. Är det barnens eller de vuxnas? Enligt min åsikt är inte detta en jämställdhets- eller jämlikhetsfråga. Det är fråga om barnens självklara rätt till föräldrar.
Anf. 4 Hillevi Larsson (S)
Herr talman! I dag är det så att om en kvinna vill skaffa barn har hon många möjligheter till buds. En av dem är att åka till Finland eller Danmark och inseminera om hon inte har någon partner. Det är många kvinnor som gör det i dag. Det problem som har uppstått är att barnet inte har någon möjlighet att sedan hitta sin andra biologiska förälder. Den möjligheten skulle införas om vi genomförde den här lagstiftningen i Sverige. Det skulle alltså stärka barnens rättigheter i det avseendet.
Frågan är vilken signal man sänder ut till alla de barn som har kommit till genom insemination i våra grannländer och som nu växer upp här i vårt eget land med en svensk mamma. Signalen är: Det hade varit bättre om du inte hade funnits, eftersom ditt liv är så eländigt att vi i svensk lagstiftning inte kan tillåta att din mamma inseminerar här i landet. Det tror jag är någonting som i förlängningen kan vara skadligt för barnen. De kan känna att deras familjekonstellation inte är värd lika mycket som andras.
Jag tror att man med detta skulle kunna hjälpa både barnen i de familjerna och mammorna. Det är klart att den signal man har sänt ut till mammorna är densamma: Det här är ingen bra familj att växa upp i.
Dessutom skulle man till alla de ensamstående föräldrar vi har i vårt land sända ut signalen att de gör ett fantastiskt arbete. Det finns väldigt många män och framför allt kvinnor som de facto ensamma uppfostrar, tar hand om och försörjer sina barn. Pappan kan ha fallit bort av många anledningar. Han kan ha dött. Han kanske inte vill ha kontakt med barnet. Han kanske finns i periferin, men är de facto inte förälder. Där sänder man ut signalen att de gör ett fantastiskt arbete. Det finns väldigt många barn som växer upp med en ensamstående mamma som klarar sig alldeles utmärkt.
Även bortsett från möjligheten att inseminera är det lätt för en fertil kvinna att skaffa barn. Man kan gå ut på krogen eller ha tillfälliga förbindelser och hoppas på att bli gravid. Frågan är om det här är bättre för barnen. Det blir lite konstigt, för vi hindrar faktiskt inte folk från att fortplanta sig. Man frågar inte människor innan de har samlag om de verkligen är lämpliga. Men i det här fallet gör man det. Det känns lite som ett slag i luften.
Jag vill också säga att förhållanden kan ändras. På samma sätt som en kärnfamilj kan upplösas av olika skäl kan en ensamstående kvinna träffa en partner senare i livet. Jag tycker inte att frågan om man har en partner eller inte ska vara det som avgör en så viktig fråga som om man ska ha rätt att skaffa barn.
Jag kan hålla med om att det inte finns någon absolut rättighet att skaffa barn. Men samtidigt måste det finnas väldigt goda skäl från samhällets sida till att exkludera en hel grupp och säga att just den gruppen per definition inte passar för att ha barn.
Föräldraskap är någonting väldigt individuellt. Vi har familjer med en person som fungerar alldeles utmärkt. Vi har familjer med två föräldrar. Det kan då vara en kvinna och en man, två kvinnor eller två män. Det finns många olika konstellationer, och det individuella fallet är det som avgör om det är en bra familj eller inte. Det finns även traditionella kärnfamiljer som inte fungerar bra.
Det är viktigt för samhället att fråga sig: Hade det varit bättre om de här barnen inte hade funnits till? Det hade i så fall varit ett vägande skäl till att inte tillåta det här. Men eftersom jag tycker att det är bättre att de finns till säger jag ja.
Anf. 5 Göran Hägglund (Kd)
Herr talman! I alla andra sammanhang betonar vi betydelsen av två föräldrar som tar ansvar för sitt barn och delar på ansvaret. Jag har lite svårt att hantera frågan varför detta plötsligt skulle sakna all betydelse när vi resonerar om det här. Varför är det oväsentligt för just de här barnen som vi pratar om att de skulle ha tillgång till två föräldrar, när det är viktigt för alla andra? Jag tycker inte att det hänger ihop.
Det handlar inte på något sätt om att säga att en enskild förälder är sämre bara för att han eller hon är ensamstående. Vad det handlar om är att barnet ska ha rätt till sitt ursprung och att barnet ska ha en grundläggande trygghet även om det händer en förälder någonting, som en olycka eller en sjukdom. Det är förstås av särskild betydelse när samhället ställer resurser till förfogande för att barnet ska bli till.
När man pratar om ensamstående med barn är det viktigt att tänka på att de allra flesta av dessa barn har växelvis boende eller delad vårdnad. Det finns en förälder till som tar ansvar i större eller mindre utsträckning. Vi vill att alla föräldrar fullt ut ska ta sitt föräldraansvar. Men här diskuteras det som att det vore helt okej om vi arrangerar saker och ting så att det bara finns en enda förälder.
Vi bör vara någorlunda konsekventa i debatten. Antingen hänvisar vi till barnkonventionen och dess princip om barnens bästa, att barnet har rätt till sitt ursprung och att det så långt det över huvud taget är möjligt ska bli omvårdat av båda sina föräldrar, det vill säga inte bara en av dem, eller så lägger vi barnkonventionen och barnens rättigheter på hyllan och låter de vuxnas intressen vara vägledande i stället. Vi kan inte välja att hänvisa till barnkonventionen när det passar och sedan avstå när vi inte tycker att det passar vår linje i övrigt.
Jag skulle vilja ställa en fråga till LiseLotte Olsson och Hillevi Larsson som de kan begrunda. Riksdagsåret 2004/05, i mars månad 2005, lades en proposition fram vid namn
Assisterad befruktning och föräldraskap
. Där skriver man så här: "När samhället medverkar till att skapa liv ställs alldeles särskilt stora krav på reflektion och eftertanke. Saken kan komma att uppfattas som en alltför stark instrumentalisering av mänskligt liv och en alltför långtgående strävan att med tekniska insatser kompensera livets ofullkomligheter. En utgångspunkt för övervägandena bör vara att ett barn som kommit till med hjälp av assisterad befruktning skall ha två föräldrar och att barnet skall ha fötts av en av föräldrarna."
Den här propositionen lades fram i mars 2005. Jag antar att den var samordnad mellan socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister och att man lade fram den gemensamt.
Frågan blir förstås: Vad är det som har förändrats sedan mars 2005 som gör att de formuleringar jag läste upp skulle vara överspelade på något sätt? Frågan har inte utretts. Jag har inte hört att det skulle ha tillkommit någon ny information som skulle omkullkasta principen om att det är rimligt att vi verkar för att barn får en möjlighet att växa upp tillsammans med båda sina föräldrar. Ibland är det inte möjligt, därför att föräldrarna går skilda vägar och sedan inte kan ha kontakt eller därför att en avlider. Men ordningen måste väl ändå vara den att vi eftersträvar att barnen får växa upp med två föräldrar.
Anf. 6 LiseLotte Olsson (V)
Herr talman! Jag skulle vilja syna ministerns svar lite grann och ta upp några saker som nämndes här.
Ministern sade att det i andra sammanhang normalt är ett krav att man har två föräldrar - jag kommer inte ihåg de exakta orden, men ungefär så var det - och att vi borde vara konsekventa i debatten. Jag tycker att vi ska vara konsekventa i debatten, och jag upplever att ministern inte är det. Det finns sammanhang där det inte är nödvändigt med två föräldrar, nämligen just rätten att prövas som adoptionsförälder. Där finns inget krav på att man ska leva i en relation. Hur hänger det ihop, och vad är det konsekventa i detta? Jag tycker inte att ministerns svar hänger ihop i dessa frågor.
Sedan var det frågan om rätten att få veta sitt ursprung. Jag kan hålla med där, och det är viktigt. Det är ett argument för varför det här bör tillåtas i Sverige. Precis som jag har sagt tidigare åker i dag ensamstående kvinnor till våra grannländer. De åker till Danmark, Finland, Lettland och även andra länder, men de länder som ligger närmast har flest besök.
Fram till hösten i fjol hade ungefär 60 barn tillkommit på det sättet. Fler väntades födas under resten av året. Jag vet inte var siffran hamnade, men 75-80 barn föddes på det sättet. I och med att lagstiftningen ser ut som den gör, och i med att regeringen och ministern är så hårdnackade motståndare till detta, betyder det att dessa ca 75 barn inte ges rätt att få veta sitt ursprung. Vi har som lagstiftare ett ansvar att se till att dessa rättigheter gäller alla barn som lever i Sverige. Precis som Hillevi sade tidigare i debatten är det så att om vi inte tycker så är det som att vi menar att de barn som finns hos oss i Sverige inte är lika mycket värda som de andra barnen. De har inte rätt att få veta sitt ursprung. De ska utgöra ett speciellt undantag.
Jag har en kommentar till vad Chatrine sade. Det finns inte någon forskningsrapport - om man nu ska hänga upp sig på forskningsrapporter - som visar att barn till ensamstående lever ett sämre liv. Det är kanske nästan tvärtom. Om man som ensamstående skaffar barn har man verkligen tänkt igenom sin situation. Man har prövat sin möjlighet till en bra bostad, har sett till att man har en ordnad ekonomi och ett bra nätverk. Det här är inget beslut man fattar hastigt och lustigt. Det är ett väl genomtänkt och genomarbetat beslut att skaffa ett barn. Som ensamstående har man verkligen vänt på frågan fram och tillbaka. De barnen kommer att leva tryggt och bra trots att de lever med bara en mamma.
Anf. 7 Chatrine Pålsson Ahlgren (Kd)
Herr talman! Jag förstår inte och skulle gärna vilja ha svar på det citat Göran Hägglund läste upp från propositionen 2005. I varje fall satt Hillevi Larsson i riksdagen då. Det gäller alltså den samordning som då gjordes.
Jag undrar om de i den här kammaren som vill tillåta ensamstående att insemineras vill väcka motioner om att avskaffa FN:s barnkonvention. Det här stämmer inte med den.
I fråga om att få veta sitt ursprung har, så långt jag förstår, alla förslag utgått från att när man fyller 18 år kan man få veta sitt ursprung. Men jag har inte hört något förslag om att man vid insemination ska kunna få veta det innan 18 års ålder. Jag vet inte om det är så många som vill bli inseminerade som vill att barnen ska få veta det direkt.
Det känns så viktigt att få säga detta eftersom det låter så enkelt och självklart här. Men när man ser på detta ur ett barnperspektiv är det inte så enkelt.
Jag vet hur det var när propositionen om assisterad befruktning för lesbiska lades fram. Då var det ett antal organisationer som av samma skäl var oerhört tveksamma till detta. Det var Socialstyrelsen, Barnombudsmannen, Svenska Läkaresällskapet, Familjerättssocionomernas Riksförening, Bris, Hovrätten över Skåne och Blekinge samt en del andra. De är experter på barn.
Hur reflekterar man när man inte bryr sig om de organisationer som tycker att det är viktigt med föräldrar av olika kön, det vill säga att få växa upp med sina biologiska föräldrar?
Anf. 8 Hillevi Larsson (S)
Herr talman! Om barn nödvändigtvis måste växa upp med sina biologiska föräldrar - det är i så fall de som är föräldrar - borde vi över huvud taget inte tillåta insemination eller adoption. Det blir ändå en konstlad familjekonstellation. Minst en av föräldrarna - eller kanske båda - är inte biologisk förälder. Det är lite märkligt att säga att gränsen dras här men inte längre. Det här handlar mer om att kärnfamiljstänkandet är grunden och att allt annat som avviker från det inte är bra.
Vi ska samtidigt veta att familjer i Sverige inte ser ut så längre. Det är många barn som inte lever i den traditionella kärnfamiljen, och det finns många barn som växer upp och mår alldeles utmärkt. Det är inte det som är det avgörande. Barn i kärnfamiljer kan må dåligt. Det är olika från familj till familj.
Det värsta man kunde vara förr i tiden var oäkting. Ensamstående mammor blev fruktansvärt illa behandlade av samhället. Vad var det värsta i de familjerna - det syndiga levernet eller att mamman var en dålig förälder? Eller var huvudproblemet omvärldens fördomar? Med en titt i backspegeln kan vi säga att det snarare var omvärldens fördomar och trakasserier som var problemen för dessa familjer. Tänk på hur många barn som i dag växer upp med skilda föräldrar, i familjer där pappan inte har varit närvarande, med en ensamstående pappa eller homosexuella föräldrar. Det är barn som mår alldeles utmärkt. Forskningen har visat att det inte finns belägg för att de barnen mår sämre.
Vi kan ta steget vidare för barnens rättigheter, nämligen genom att erkänna alla ensamstående föräldrar och deras barn - även barn som har tillkommit genom insemination.
Anf. 9 Börje Vestlund (S)
Herr talman! Nu står vi här igen och debatterar denna kära fråga.
Jag blir lite beklämd. Vi diskuterar i denna kammare, och det verkar som om det finns två världar. Det verkar finnas en värld där vi vet att människor lever på lite olika sätt. Vi vet att det finns många föräldrar som ensamma uppfostrar sina barn. Vi vet att det finns ett antal barn som har tillkommit genom insemination, och vi vet att det finns barn som lever med homosexuella föräldrar. Vi vet att det finns barn som lever på många andra sätt - ibland i storfamiljer, även om det inte är så vanligt just nu.
Mot detta står Kristdemokraternas idealiserade bild av hur familjen ska se ut. Det är beklagligt. Det tyder på att man inte ser alla människor, barn eller alla familjer. Man vill bara se en typ av familj, och det är det man arbetar för i kammaren.
Jag skulle kunna vända på begreppet. Jag vet att Chatrine Pålsson inte har rätt till något ytterligare anförande, men låt mig svara på hennes fråga. Chatrine Pålsson frågade om FN:s barnkonvention ska avskaffas. Jag kan vända på det hela och fråga om vi ska avskaffa FN:s barnkonvention bara när det gäller dessa barn. Omfattar inte FN:s barnkonvention de barn som har kommit till genom insemination? Det här stämmer till eftertanke. Det behövs lite bredare anslag i en sådan här debatt än att säga att vi ska prata om barnperspektivet. Barnperspektivet är att man ska se alla barn, att alla barn ska respekteras efter hur de har det i sin familj. Man ska inte bara se det som att om barnet inte har en mamma och pappa i den form kd har tänkt sig är det inte en familj. Det är ett svagt resonemang från kd:s sida.
Jag ska villigt erkänna att jag är lite ute på svag is, men såvitt jag minns tillsattes en utredning efter det att inseminationslagen för lesbiska antogs. Den utredningen var klar för några månader sedan.
Såvitt jag minns lade man från den utredningen fram ett förslag om att även ensamstående skulle få insemineras. Det var snarare frågan om faderskap och annat som man avgjorde i utredningen. Såvitt jag vet är utredningen ute på remiss. Jag har inte sett resultatet av det.
Då är min fråga till ministern: Kommer regeringen att lägga fram någon proposition med en komplettering om insemination av lesbiska som även skulle omfatta de ensamstående kvinnorna?
Jag vet att utredningen har lagts fram, och jag vet att den har kommit till och också att man har behandlat just den frågan. Hur långt den har kommit i hanteringen vet jag däremot inte.
Anf. 10 Göran Hägglund (Kd)
Herr talman! Jag ska börja med det som Börje Vestlund tar upp. Jag tror att han blandar ihop det här med en utredning som finns på justitieområdet och som handlar om juridiken och fastställande om föräldraskap men som inte har bäring på den här frågan. På Socialdepartementets område finns det definitivt ingen utredning av den karaktär som han beskriver. Detta hindrar naturligtvis inte att vi kan fortsätta diskussionen i samband med den här debatten och andra debatter.
I den här diskussionen har det tagits upp en del paralleller när det gäller andra barn, till exempel konsekvenser gentemot adoptivbarn. Då får man ändå säga att den jämförelsen haltar. I fråga om adoption handlar det om barn som redan finns som av en eller anledning inte kan vårdas av sina biologiska föräldrar. Dessa har avlidit eller kan av ett eller annat skäl inte ta hand om sina barn. Där handlar det om att tillskapa en situation som så nära som möjligt ansluter till hur den borde ha varit för de här barnen och att med barnens bästa för ögonen skapa så trygga och bra förhållanden som det över huvud taget kan göras. För det har vi i Sverige som bekant en ganska sträng adoptionslagstiftning.
Det som vi nu diskuterar är: Borde vi ha en lag i Sverige som gör det möjligt för ensamma kvinnor att med hjälp av svensk hälso- och sjukvård få assisterad befruktning och på det viset ordna tillkomsten av barn? Jag tycker att det finns skäl att vara tveksam inför en sådan utveckling eftersom jag tycker att det är viktigt att man eftersträvar en situation där barn växer upp med två föräldrar. Sedan vet vi att det kommer situationer där det här inte lyckas, där föräldrar av olika skäl väljer att gå olika vägar eller någonting annat inträffar som gör att inte båda föräldrarna kan ta sitt ansvar. Men jag tycker att det ska vara utgångspunkten för att kunna ha barnens bästa i centrum.
Jag läste upp ett citat från en proposition från 2005 där man beskrev övervägandena från socialdemokratiskt, miljöpartistiskt och vänsterpartistiskt håll. Vad är det som har förändrats som gör att det som ni skrev när ni var i majoritetsställning inte alls är värt att ta på allvar utan ses som fördomar och felaktiga föreställningar när ni har hamnat i opposition? Det vore intressant att höra er brodera en del omkring.
Jag vill betona en gång till att familjer ser ut på väldigt många olika sätt. Jag tror att vi här, precis som i alla andra sammanhang, gör klokt i att försöka eftersträva en situation där barn får möjlighet att växa upp med båda sina föräldrar. I vissa sammanhang stöter man på en verklighet som gör att det inte är möjligt. Det är att beklaga, men i vissa fall är detta det bästa. Men ska vi med nödvändighet eftersträva en situation där barn inte kan växa upp med två föräldrar? Jag tycker inte det, herr talman.
Anf. 11 LiseLotte Olsson (V)
Herr talman! Jag ska börja med den fråga som Chatrine och ministern har ställt flera gånger och velat ha svar på. Det var före min tid, och jag vet inte hur man resonerade då. Men det man kan säga är att det är väl bra om vi har blivit klokare. Det har gått några år, och vi har följt med verkligheten. Vi vet hur verkligheten ser ut och därför kanske kan tänka om. Då uppmanar jag ministern och hans partikolleger: Lev i verkligheten, följ med samhällsutvecklingen och försök att ta till er det som händer.
Det handlar om barn som redan finns, säger ministern när det handlar om adopterade barn. Det här handlar också om barn som redan finns. Jo, de barnen finns och har blivit till i Danmark, Lettland och Finland i och med att vi inte tillåter det här inom svensk lagstiftning, inom svensk sjukvård. Dessa barn finns, och fler kommer att födas. Dessa barn kommer inte att ha rätt att få veta sitt ursprung. Om man nu ska diskutera FN:s barnkonvention, som ni också har gjort, kan jag ställa frågan: Varför ska vi inte följa den i det här fallet?
Barn finns, barn bör få veta sitt ursprung och vi bör göra allt för att de här barnen ska få den möjligheten.
Det finns fortfarande ingenting som säger att man inte ska låta ensamstående kvinnor få rätt till en assisterad befruktning. I dag finns den möjligheten. Varför ska man utesluta en grupp av kvinnor som längtar att bära och föda ett barn? Möjligheten finns. Det handlar bara om ett hårdnackat motstånd och någon sorts etisk konstig diskussion som jag inte hänger med på riktigt och där ni säger nej.
Som jag sade i början: Följ med verkligheten, följ med tidens utveckling och låt även ensamstående kvinnor få rätt till assisterad befruktning. Dessa barn kommer att vara välkomnade barn i samhället, och samhället behöver fler barn som lever i kärleksfulla uppväxtmiljöer.
Anf. 12 Börje Vestlund (S)
Herr talman! Några kommentarer. När det gäller familjer med adoptivbarn - det är ett familjebegrepp det med liksom familjebegreppet i alla andra sammanhang - är det okej för ensamstående att adoptera. Det har vi i vår lagstiftning. Kan vi förvänta oss en förändring på den punkten från regeringen i så fall? Det borde vara så, i konsekvens med vad regeringen säger, att man kom med ett sådant förslag om man skulle fullfölja sitt resonemang om den lyckliga familjen, som finns i kd:s fantasivärld men knappast ute i verkligheten. Det här tycker jag är en viss poäng i just detta sammanhang.
Eftersträvan ska vara att barnen ska växa upp med båda föräldrarna. Ja, det är väl en bra eftersträvan att man växer upp med kärleksfulla vuxna. Men problemet i sammanhanget är att det finns en verklighet som kd inte kan se, nämligen att de här barnen finns. De har redan i dag blivit till genom insemination, dock inte i vårt land. Har det skett i vårt land har det skett på andra sätt än vad sjukvården kan erbjuda. De här barnen finns där, men det finns ingen lag som gäller för dem. De har inga andra rättigheter, de har ingen möjlighet att få veta sitt ursprung. De har ingen möjlighet att ta del av det som faktiskt är viktigt när det är fråga om insemination och det är ett par.
Det här tycker jag är minst sagt märligt, och det kan inte överensstämma med det som Chatrine Pålsson säger. Hon hytter med näven och säger: Barnperspektivet. Det handlar inte om barnperspektivet. Det handlar om att åsidosätta barn för att man i stället ska gå till mötes en idealiserad bild av hur familjer ska se ut. Jag tycker att det beklagligt och allvarligt, herr talman.
Anf. 13 Göran Hägglund (Kd)
Herr talman! Först ett tack för alla inlägg i den här viktiga diskussionen.
Det är lätt att göra sig lite lustig över det här och säga att Kristdemokraterna tror på lyckliga familjer, allting är perfekt, det är ett slags sörgårdsidyll som sänker sig över de familjer som Kristdemokraterna ser framför sig. Så är det förstås inte. Varje familj, tror jag, oavsett hur den ser ut, brottas med problem från tid till annan. För en del fungerar det lite bättre, för andra fungerar det lite sämre, men vi kan inte förutse hur det kommer att gå för enskilda föräldrar eller familjer. Det är inte så att vi på något sätt glorifierar tillvaron för några få.
Men vi tror ändå att det finns några saker som är viktiga för att ge barnen bästa möjliga uppväxt. Vi tror att det är viktigt att ha nära kontakt med sina föräldrar. Vi tror att det är en fördel om båda föräldrarna tar sitt ansvar, inte minst när barnen är små. Det följer naturligtvis också med när barnen blir lite större. Vi tror att det är viktigt att man, där det är möjligt, har tillgång till båda sina föräldrar. I alla andra sammanhang, till exempel när det gäller tillgången på personal inom förskolan, säger vi att det är viktigt att det finns män och kvinnor runt barnen.
LiseLotte Olsson tycker att Kristdemokraterna har ett hårdnackat motstånd och att vi borde följa med tidsandan. Jag tycker att det finns vissa saker där man ska göra det som man tycker är rätt och riktigt. Vi kan känna efter vartåt vinden blåser och följa det, men jag tror inte att det är rätt politik, och det tror jag inte LiseLotte Olsson heller tror att vi ska göra. Vi förbehåller oss rätten att ha en uppfattning, nämligen att vi ska ha en lagstiftning som skapar så stor trygghet som möjligt.
LiseLotte Olsson säger också att det här rör barn som redan finns, men den fråga hon har ställt är hur jag avser att göra det möjligt för ensamstående kvinnor att få tillgång till assisterad befruktning. Det rör alltså lagstiftningen för framtida barn, och där har jag gett det besked jag kunnat ge i dag.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.