Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

en öppnare arbetsmarknad

Interpellation 2003/04:141 av Billström, Tobias (m)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2003-11-21
Anmäld
2003-11-24
Anmäld
2003-11-25
Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Sista svarsdatum
2003-12-05
Svar fördröjt anmält
2003-12-15
Besvarad
2004-01-23

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 21 november

Interpellation 2003/04:141

 av Tobias Billström (m) till statsrådet Hans Karlsson om en öppnare arbetsmarknad

Det finns tydliga indikationer på att det förekommer diskriminering på arbetsmarknaden på grund av hudfärg. Även när faktorer som språk, ålder, civilstånd och utbildning @ faktorer som ofta används för att förklara varför invandrade har svårt att få arbete @ rensas bort, kvarstår eller ökar skillnaderna.

Att människor särbehandlas eller diskrimineras på arbetsmarknaden är oacceptabelt. Det är dessutom ett samhällsekonomiskt slöseri.

I Sverige finns en stor outnyttjad arbetskraftspotential i form av omkring 10 000 högutbildade personer, som är födda i ett land utanför EU/EES. Detta framgår av en uppmärksammad studie från 2001 som redovisas i Rapport Integration 2002. Vidare är chansen för en person från Afrika att ha ett arbete, som han eller hon är kvalificerad för, 60 % lägre än för infödda svenskar, med hänsyn tagen till utbildning, ålder och kön. Även detta framgår av Rapport Integration 2002.

Grunden för den diskriminering som avses är kanske inte alltid medveten rasism, utan underliggande attityder och föreställningar om andra länders utbildning, kultur och personer. Det kan vara fråga om att andra människor betraktas som problem eller bortsorteras i arbetslivet. Ett näraliggande problem är de svenska myndigheternas senfärdighet med validering av utländska utbildningar och examina. Utbildning och även yrkeserfarenhet är en färskvara. Lång väntan på myndigheters beslut minskar värdet av en utbildning och försvårar introduktionen på den svenska arbetsmarknaden.

Men att ändra attityder kräver ett långsiktigt strategiskt arbete. En väg mot detta är att öppna upp vår slutna svenska arbetsmarknad, inte bara för arbetskraftsinvandrare utan självklart även för de människor med utländsk bakgrund som kommer till Sverige av andra orsaker. En åtgärd som skulle förbättra situationen avsevärt för många som i dag stängs ute från arbetsmarknaden är förbättrad validering av utländsk utbildning och examina. Regeringen har i regeringsförklaringen aviserat att man tänker tillsätta en valideringsdelegation. Validering av utländska examina anses i dag svåra att göra och när den tar för lång tid blir den meningslös. Det krävs därför fler konkreta åtgärder för att öppna upp arbetsmarknaden.

Möjligheten att arbeta och försörja sig är en av de viktigaste vägarna mot integrering och delaktighet i samhället. Arbetsmarknaden måste öppnas för människor som i dag stängs ute, eller hänvisas till den oskyddade svarta arbetsmarknaden för att få jobb i Sverige. Stat och kommun borde, som stora arbetsgivare kunna föregå med goda exempel på detta område. Så ser emellertid inte verkligheten ut. Sammantaget utgör personer med utländsk bakgrund 9,8 % av de sysselsatta inom offentlig sektor och 12,5 % inom privat sektor, detta framgår av en utredning genomförd av riksdagens utredningstjänst.

Med anledning av ovanstående vill jag rikta följande frågor till Hans Karlsson.

1.Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att öppna arbetsmarknaden för dem som i dag stängs ute?

2.Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att stat och kommun ska bli de förebilder de borde vara när det gäller att anställa människor med utländsk bakgrund?

Debatt

(8 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2003/04:141, en öppnare arbetsmarknad

Interpellationsdebatt 2003/04:141

Webb-tv: en öppnare arbetsmarknad

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Mona Sahlin (S)
Anf. 1 Mona Sahlin (S)
Fru talman! Tobias Billström har med hänvisning till situationen för invandrade på arbetsmarknaden frågat statsrådet Hans Karlsson vilka åtgärder han avser att vidta för att öppna arbetsmarknaden för dem som i dag stängs ute samt för att stat och kommun ska bli de förebilder de borde vara när det gäller att anställa människor med utländsk bakgrund. Interpellationen har överlämnats till mig. Inledningsvis vill jag hålla med Tobias Billström om att det är oacceptabelt att människor särbehandlas eller diskrimineras på arbetsmarknaden. Det är både en demokratifråga och en samhällsekonomisk fråga. Den kompetens som finns hos utlandsfödda måste bättre tas till vara i alla sektorer och på alla nivåer i vårt samhälle för att kunna säkra en långsiktigt hållbar tillväxt och välfärd och för att förhindra ytterligare uppdelning av samhället. Mot denna bakgrund har arbetet med att motverka alla former av diskriminering hög prioritet i regeringens arbete. Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO) har fått ökade resurser till följd av ett växande antal anmälningar inom arbetslivet. Skyddet mot diskriminering har förstärkts genom en ny lagstiftning som trädde i kraft den 1 juli 2003. Regeringen har avsatt 7,5 miljoner kronor för informations- och utbildningsinsatser om den nya diskrimineringslagstiftningen. Regeringen har även tillsatt en utredning om strukturell diskriminering för att komma till rätta med den direkta eller indirekta diskrimineringen som uppstår ur rutiner och strukturer som i sig framstår som fullt normala och genomtänkta men som medför nackdelar för personer med annan etnisk bakgrund. Inom arbetsmarknadspolitiken har regeringen tagit flera initiativ för att öka sysselsättningen bland utlandsfödda. Här är några exempel: En särskild satsning på kompletterande utbildning för arbetslösa med utländsk högskoleexamen inom olika bristyrken har gjorts under perioden 2001-2003. Av dem som avslutade utbildningen under år 2002 var 71 % i arbete tre månader efter utbildningen. Från och med i höstas finns möjligheter att få bristyrkesutbildning med aktivitetsstöd för redan anställda som har för avsikt att byta till arbete inom ett annat yrkesområde. Personer med utländsk högskoleexamen är en prioriterad grupp i detta sammanhang. Denna försöksverksamhet ska pågå till och med 2005 och bedöms kunna bidra till att högutbildade invandrare som arbetar inom fel yrke kan få arbete som motsvarar deras utbildning. En försöksverksamhet med arbetsplatsintroduktion för vissa invandrare bedrivs vid arbetsförmedlingarna. Försöksverksamheten påbörjades den 1 juli förra året. Under perioden fram till 2005 kan upp till 300 miljoner kronor användas för detta. Inom ramen för storstadspolitiken har berörda kommuner i samverkan med till exempel länsarbetsnämnd och försäkringskassa och ofta med näringslivet utvecklat ett flertal framgångsrika metoder för att få fler personer med utländsk bakgrund ut i arbete. Inom ramen för fortsättningen på storstadspolitiken kommer regeringen att arbeta för att införliva erfarenheterna i ordinarie verksamhet. Jag delar Tobias Billströms uppfattning om vikten av förbättrad validering som ett instrument för att underlätta inträdet på arbetsmarknaden. Regeringen har inrättat en valideringsdelegation för tiden 2004-2006 för att uppnå nationell kvalitetssäkring och likvärdighet. Det är viktigt att valideringen sker på ett mycket tidigt stadium. Regeringen anser i likhet med Tobias Billström att staten ska vara ett föredöme när det gäller etnisk mångfald i arbetslivet. Att öka den etniska och kulturella mångfalden på alla nivåer inom statsförvaltningen är en prioriterad arbetsgivarpolitisk fråga under mandatperioden. Regeringen kommer att noga följa upp myndigheternas arbete på detta område, både i samband med myndigheternas redovisning av kompetensförsörjning och i regeringens mål- och resultatdialog med myndigheterna. Regeringen kommer också aktivt att intensifiera arbetet genom utbildningsinsatser. Även inom den kommunala sektorn pågår på många håll ett bra arbete för att främja etnisk och kulturell mångfald bland de anställda. Integrationsverket har i uppdrag att stödja kommuner i deras arbete. En öppnare arbetsmarknad kan inte skapas enbart genom åtgärder från regeringen. Det behövs attitydförändringar och gemensamma kraftansträngningar från alla berörda parter på arbetsmarknaden. Det svåraste steget för utlandsfödda är det över tröskeln. Alla arbetsgivare - statliga, kommunala och privata - måste ta ett större ansvar och vidga sin syn på kompetens för att ta till vara de utlandsföddas kunskaper och erfarenheter på bästa sätt. Regeringen har tillsatt en arbetsgrupp bestående av företrädare från näringslivet och Regeringskansliet med uppgift att undersöka hur näringslivets engagemang i arbetet för integration av invandrare på arbetsmarknaden bättre kan tas till vara av olika offentliga aktörer men också föreslå hur närmare samverkan kan komma till stånd. Den gruppen ska lämna sin rapport den 30 april i år. Avslutningsvis kan jag också informera om att integration på arbetsmarknaden är ett av områdena i de pågående tillväxtsamtalen med parterna på arbetsmarknaden. Regeringen har stora förhoppningar på att tillväxtsamtalen ska resultera i mycket konkreta åtaganden från parterna som kan bidra till ökad sysselsättning bland invandrare.
Tobias Billström (M)
Anf. 2 Tobias Billström (M)
Fru talman! Jag ska be att få tacka statsrådet för svaret. Integrationsfrågorna är den verkliga ödesfrågan för vårt land. Vårt samhälle kan över huvud taget inte fungera tillfredsställande om inte dessa oerhört allvarliga problem får en lösning. Det råder inget tvivel om att det allvarligaste problemet för de människor som kommer till vårt land är utanförskapet. Huvudfrågan är hur vi ska ta emot människor från andra länder och vilka möjligheter som finns i form av självförsörjning. Att den socialdemokratiska integrationspolitiken har lett till bidragsberoende och utanförskap är i dag allmänt bekant, likaså att problemen är som svårast i storstädernas ytterområden. Det märks exempelvis särskilt tydligt i min valkrets och hemstad Malmö. Det Malmö i dag främst har att erbjuda nyanlända invandrare är bidragsberoende, utanförskap och gettoisering. Detta är utomordentligt dåliga förutsättningar för den som vill bygga sig en framtid i vårt land. Det är ödmjukt av statsrådet att i sitt interpellationssvar erkänna att en öppnare arbetsmarknad inte kan skapas enbart med hjälp av åtgärder från regeringen. Men mer korrekt hade förmodligen varit att säga att åtgärder som bara bygger på tilltro till politikens förmåga att lösa problemen inte skapar lösningar över huvud taget. Det är naturligtvis bra att man öppet kan diskutera och pröva anställningsprocesser, men det är ingen svartvit fråga vi diskuterar. Det är självfallet inte bra om svenska arbetsgivare, privata likaväl som offentliga, har en fördomsfull attityd mot människor som har mörkare hudfärg eller att de avfärdar duktiga sökande därför att de har ett svåruttalat namn. Men det kan finnas goda skäl till att en arbetsgivare vill ha en anställd som är helsvensk likaväl som att det kan finnas goda skäl till att en arbetsgivare uteslutande anställer människor med invandrarbakgrund. I bägge fallen ter sig Diskrimineringsombudsmannens krav på etniska mångfaldsplaner och Mona Sahlins koncentration på den etniska mångfalden som sådan som aparta. En anställning handlar trots allt om förtroende. Redan nu talar de arbetsgivare Mona Sahlin kommenterade i avslutningen av sitt svar om anledningen till att de avstår från att kalla invandrare till intervju, nämligen att de riskerar att bli anklagade för rasism om de inte väljer invandraren före svensken. Så kan vi naturligtvis inte ha det. Därför måste vi lägga ned mer kraft på att diskutera hur vi bryter de onda cirklarna och de system som i dag bryter ned människor. Vi måste angripa roten till problemen, de problem som annars hotar att skapa en ännu mer sluten arbetsmarknad än vad vi har i dag, snarare än de rena symtomen. Vi måste, Mona Sahlin, bota sjukdomen och inte bara lindra smärtorna för patienten.
Ana Maria Narti (Fp)
Anf. 3 Ana Maria Narti (Fp)
Fru talman! Tack, Tobias, för att du tar upp en så viktig fråga, och tack statsrådet. Vi träffas för jag vet inte vilken gång i ordningen för att diskutera en fråga som inte verkar ha någon lösning. Vi har ändrat lagen. Vi har pratat. Vi har haft utbildningssammankomster. Men ingenting händer. Till skillnad från Tobias Billström måste jag säga att jag tror på den nya lagen om åtgärder mot etnisk diskriminering i arbetslivet. Jag gör det för jag vet att situationen för minoritetsgrupper i USA aldrig någonsin skulle ha förbättrats utan Bill of Rights. I mitten av 60-talet var en stor del av de asiatiska invånarna i USA fortfarande utan medborgarskap. De fick inte medborgarskap. Diskrimineringen var rutinmässig. Svarta eller indianer kunde aldrig tänkas förekomma bakom luckan i en bank, alltså som anställda på banken. Efter införandet av Bill of Rights har strukturen i yrkeslivet förändrats i hela USA, och i dag behövs kanske inte längre positiva åtgärder där. Vi befinner oss på den plats där USA låg i mitten av 60-talet. Det finns ett mycket tydligt exempel på systematisk diskriminering från i somras. En del lärare hade fått behörighet. De var före detta Ericssonanställda ingenjörer och alltså formellt likvärdiga alla andra sökande av arbete inom skolan. De kallades inte ens till intervju. Det är faktiskt ett brott mot lagen om åtgärder mot etnisk diskriminering. Frågan är: Varför kan man helt och hållet bortse från en lag? Om det gällde LAS, lagen om anställningsskydd, skulle ingen personalchef eller arbetsgivare ens våga tänka tanken att man glömde bort den lagen. Samma sak när det gäller sexuella trakasserier eller MBL. Vi kan tycka om eller inte tycka om arbetsrätten, men den finns, och den bör följas. Varför tar man ingen som helst hänsyn till den lagen i svenskt arbetsliv? Det är helt obegripligt. Och jag tycker inte att ett politiskt parti har rätt att försvara denna systematiska undanträngning av en lag som redan trätt i kraft. Min första fråga till statsrådet är därför: Vad kan vi göra för att lagen äntligen ska börja respekteras? Man låtsas nämligen att den inte finns.
Mona Sahlin (S)
Anf. 4 Mona Sahlin (S)
Fru talman! Låt mig först säga till Tobias Billström att jag reagerade ganska starkt över den beskrivning som han i sitt inlägg inledningsvis gav av Malmö. Om jag förstod det hela rätt sade Tobias Billström att "det Malmö i dag främst har att erbjuda nyanlända invandrare är bidragsberoende, utanförskap och gettoisering". Den erfarenhet jag har av Malmö är att Malmö kan så mycket mer, och gör så mycket mer, när det gäller introduktionen av de nyanlända flyktingarna. Sedan behöver Malmö naturligtvis hjälp och stöd både från regeringen och från övriga kommuner så att vi gemensamt, som ett nationellt ansvar, tar på oss den oerhört viktiga uppgiften att på bästa möjliga sätt ta emot de nyanlända flyktingar som kommer till vårt land. Jag tycker alltså att Tobias Billström förklenade de många gånger fantastiska insatser som Malmö gör på just detta område. Även om Tobias Billström och jag delar uppfattning om en del av beskrivningarna av situationen finns det dock väldigt mycket som vi inte delar. Det handlar om grundinställningen till frågeställningen. Arbetet mot diskriminering är inte, som Tobias Billström uttryckte det, något apart, utan det är själva förutsättningen för att komma åt de problem som han beskriver i sin interpellation. Arbetet mot diskriminering är förutsättningen, och det är en naturlig följd av det som Tobias Billström själv beskrev, nämligen att vi måste bota sjukdomen och inte bara lindra smärtorna. Om man inser vad sjukdomen är - det som också Ana Maria Narti beskrev - betyder det att arbetet mot diskriminering är själva botemedlet. Ana Maria Narti och jag har diskuterat detta många gånger, och kommer nog att fortsätta att göra det, eftersom den här frågeställningen ju inte är en fråga, utan den berör alla delar av samhällslivet. Därför är den så oerhört svår och samtidigt så central. Jag vet att vi båda delar den åsikten. Alltför många ser detta fortfarande som en del av ett politiskt förhållningssätt. Ana Maria Narti och jag utgår från att det är något mycket djupare och större än så. Jag håller självklart inte med om att ingenting händer, men vi är nog överens om att väldigt mycket mer borde hända. Ana Maria Narti säger att hon tror på lagen, och det gör jag också. För att den ska fungera som den är tänkt måste den dock användas, vara väl känd och respekteras. Lagstiftning är inte det enda sättet att arbeta på, men den är en oerhört viktig grundförutsättning. Den nya lagen har också många fördelar. Dels bekräftar den för många att samhället har just en strukturell diskriminering, dels ger den individer verkliga rättigheter. Som vi kan se har den än så länge framför allt använts på arbetslivet. Jag vill även dela med mig av kunskapen att när information om lagen sprids till dem som är utsatta blir den också använd. Diskrimineringsombudsmannen har haft ett särskilt uppdrag att jobba med den kanske mest utsatta och diskriminerade gruppen i Sverige i dag, nämligen romerna. Efter ett långt och tålmodigt arbete kan man nu se att det ger resultat. De vågar använda lagen, vilket betyder mycket både för självkänslan och för kunskapen om diskriminering. Allra sist: Man kan inte, och man får inte, bortse från lagen. Jag blir, precis som Ana Maria Narti, upprörd över detta. Det är ett av skälen till att Diskrimineringsombudsmannen fått mer resurser, och det är också ett av skälen till att vi i tillväxtsamtalen med näringslivet diskuterar frågan om information och respekt för den lagstiftning som finns.
Tobias Billström (M)
Anf. 5 Tobias Billström (M)
Fru talman! Först och främst vill jag säga att jag inte sade att arbetet mot diskriminering var någonting apart. Jag sade att Mona Sahlins koncentration på etniska mångfaldsplaner är någonting apart. Det uttalandet står jag för. Mona Sahlin borde också fundera igenom den formulering som hon använder i sitt svar till mig, nämligen att det svåraste steget för de utlandsfödda är det över dörrtröskeln. Jag förundras nämligen över hur det kan komma sig att regeringen ägnar, och har ägnat, så lite möda åt att uppmärksamma de goda exempel som faktiskt finns runtom i vårt land när det gäller arbetet med att sänka trösklarna, trots att Mona Sahlin här antyder att man ständigt har detta för ögonen. Det tycker jag inte är sant. Låt mig ge några goda exempel från Malmö, som kunde ha nämnts av Mona Sahlin i den här debatten. Malmö Kommunala Bostadsbolag drog tidigt 2001 i gång ett projekt med åtta arbetslösa kvinnor, som utbildades till hemservicekonsulenter. Fyra av dem blev omedelbart efter utbildningen egenföretagare. De städar åt privatpersoner i deras hem, och kunderna som finns över hela Malmö betalar 100 kr timmen för det arbetet. Samtidigt har dessa kvinnor garanterad avtalsenlig lön, vilket innebär att MKB står för cirka hälften av de verkliga kostnaderna. De som deltar får i MKB:s projekt en så gedigen bas att de kan stå på egna ben som företagare när de är färdiga. Jag har hittills aldrig hört något socialdemokratiskt statsråd framhålla MKB:s satsning som lyckad, berömlig och framför allt eftersträvansvärd. Kanske vill Mona Sahlin i dag ge kammaren sin uppfattning i frågan. Den tror jag att många både i och utanför kammaren skulle vara mycket intresserade av att få höra. Samma sak gäller ett annat projekt som MKB också har startat, Jobbakuten, som förmedlar tillfälliga arbeten med kort varaktighet. Jobbakuten fungerar obyråkratiskt och administrerar varken bidrag eller utbildning för arbetslösa. Dit går arbetssökande som vill ha ett enkelt jobb snabbt. De får det ofta inom några timmar tack vare MKB:s samarbete med ett nätverk av Malmöföretag. Jobbakuten drivs dessutom mobilt med en buss som regelbundet besöker olika bostadsområden som MKB har i Malmö. Är inte detta någonting som borde ha uppmärksammats nationellt? Jo, självklart. Det har hunnit gå fyra år sedan MKB startade sitt första projekt. När man läser regeringens skrivelse om lokalt utvecklingsarbete i Storstäderna ser man att man där inte befattar sig närmare med det projektet. Varför gör man inte det? Jag tror för min del att grundproblemet är att regeringen inte har någon styrfart. Statsrådet kommer strax efter den här debatten att ha två debatter om främlingsfientlighet och konflikter. Jag tror att den bästa medicinen mot mörkret i människors hjärtan är att diskutera grunden till problemen och sedan finna lösningar. Min uppfattning är att det krävs betydligt mycket mer än större ord i de här frågorna. Det krävs också handlingskraft.
Ana Maria Narti (Fp)
Anf. 6 Ana Maria Narti (Fp)
Fru talman! I augusti 2004 är det tio år sedan jag började försöka jobba praktiskt för att hjälpa arbetslösa akademiker från andra länder. Jag måste säga att min syn på problematiken har blivit allt mörkare. Det spelar ingen roll vilka stora ord vi använder. Det gäller en grundläggande mänsklig rättighet, rätten att inte bli osynliggjord i arbetslivet. Den grundläggande mänskliga rättigheten respekteras inte i Sverige, punkt. Kompletterande kurser för akademiker är för få och för inkonsekventa. AMS vänder sin enorma struktur - Titanicbåten AMS - flera gånger under decenniet. Då ändras alla regler och bestämmelser. Sedan sitter akademiker som har börjat en utbildning utan finansiering för resten av utbildningen. Detta händer just nu i Linköping. Det finns ingen samordning mellan dessa oerhört stora och tunga offentliga system. Statsrådet och jag har tusen gånger diskuterat frågan: Varför är de fristående invandrargruppernas insatser så lite uppmärksammade? I alla delegationer och arbetsgrupper saknas invandrarorganisationerna. Varför fortsätter man använda sig av synen att invandraren bara är en åtgärdspunkt, ett objekt? Varför tar ni inte vara på vår energi och vår lust att skapa oss en bättre situation i Sverige i dag?
Mona Sahlin (S)
Anf. 7 Mona Sahlin (S)
Fru talman! Jag är lite osäker på vad det är som är apart, om det är mitt arbete mot diskriminering eller med mångfaldsplaner. Det kanske är så att Tobias Billström tycker att hela jag är apart i de här frågeställningarna, och det är helt okej. Vi tycker rätt olika inte om beskrivningen men om åtgärderna. Att över huvud taget komma in på arbetsmarknaden är avgörande. Därav formuleringen om att det viktigaste och ibland det svåraste steget är det över tröskeln. Det är därför arbetet med hur framför allt introduktionen ska förändras och reformeras enligt min bedömning är väldigt avgörande. Det är där samtalet med näringslivet som jag tycker är mycket glädjande och konstruktivt kommer in. Att ändra introduktionen från statens och kommunernas sida är en sak. Sedan måste det finnas arbetsplatser, praktikplatser, lärlingsplatser och introduktionsplatser som både privata och offentliga arbetsgivare erbjuder de nyanlända flyktingarna för att steget över tröskeln ska vara tydligt och ske så fort som möjligt. Det är vad arbetet är väldigt mycket inriktat på just nu. Tobias Billström nämnde här storstadsarbetet. Det är fullt av att finna goda exempel och sprida dem. Det är själva syftet med storstadspolitiken och har varit det hela tiden. Därtill har också Integrationsverket fått i uppdrag att sprida just de goda exemplen. Jag förstår inte alls uppfattningen att det saknas något i den delen av politiken som Tobias Billström ger uttryck för. Jag har många gånger berömt MKB. Jag har också besökt MKB och sett deras mycket goda arbete. Jag berömmer det gärna igen. MKB och ett antal andra kommunala bostadsbolag är föredömen. Ana Maria Narti beskrev hur länge hon har jobbat med de här frågeställningarna. Jag vill nog också påstå att det är en av orsakerna till att det också börjar hända alltmer. Det är framför allt en alltmer tydlig koncentration på arbetslösa akademiker och dem som har jobb under sina kvalifikationer. Båda de två sakerna är bland de tydligaste exemplen på det vi diskuterar i dag. Även om inte Ana Maria Narti är nöjd med hur AMS jobbar har AMS fått en hel del nya och mycket tydliga uppdrag bara det senaste året. Det handlar just om hur man ska vända sig till och jobba med denna grupp och hur man ska förändra sitt sätt att arbeta som arbetsförmedling. Jag har nämnt några av de sakerna i svaret till Tobias Billström. Jag hoppas också att det kommer att ge resultat i ett förändrat arbetssätt från AMS.
Tobias Billström (M)
Anf. 8 Tobias Billström (M)
Fru talman! Statsrådet Mona Sahlin är inte mer apart än någon annan i den här kammaren eller mer apart än vad förhållandet är mellan Moderaterna och Socialdemokraterna. Det är klart att det finns en skillnad mellan våra två partier. Det är det jag försöker framhålla. Som moderat tror jag på den enskilda människans möjligheter att skapa sig en egen framtid. Men vi lever i ett Sverige där vi i dag kan se en precis motsatt utveckling äga rum. I Malmö har en livsstil brett ut sig där kombinationen av socialbidrag och svartjobb har blivit en acceptabel försörjning för många människor. Det finns barn födda i Malmö som växer upp utan att någon i deras omgivning har ett riktigt jobb. Problemen är inte isolerade till invandrare. Men de blir tydligare där utanförskapet är som störst. Vi måste börja signalera att bidrag inte är en acceptabel form för långsiktig försörjning. För den som är arbetsför men inte har ett jobb ska all kraft inriktas på att finna en ny försörjning. Det är min uppfattning. Nu hade jag hoppats att under den här debatten få ta del av statsrådets djupare mening i de här frågorna. Det gäller till exempel varför MKB:s exempel inte lyfts upp av regeringen och framhålls på allra högsta nivå som någonting som man borde ta efter därför att det har varit så framgångsrikt. Man säger bara lite svepande: Men vi säger det i så många olika sammanhang. Varför gör man det inte till nationell politik? Jag tycker inte att det räcker med att här överräcka en skrivelse som är ett hopkok på tidigare tankar och en lista över förslag som saknar en röd tråd. Det är vad den här skrivelsen saknar. Det är inte med mer diskrimineringslagstiftning som vi löser integrationsproblemen. Det sker bara genom att förbättra förutsättningarna för arbete och företagande. Eller för att citera den amerikanske presidenten Abraham Lincoln: You can not help men permanently by doing for them what they could and should do for themselves. Det är Moderaternas budskap till svenska folket. Vad är Mona Sahlins?

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.